Som jag skrev igår, så är fortfarande sysselsättningen i Sverige högre än under högkonjunkturen 2006. Och som bloggaren Toxiska Epistlar uppmärksammar så är skillnaden ännu större när man tittar på var dessa är anställda – offentlig eller privat sektor.
Man skall aldrig glömma att det är de anställda i den privata sektorn som skall dra runt Sveriges ekonomi och stå för alla nettobetalningar av skatter. Offentliganställda kostar mer skattepengar än de betalar in i skatt och kan därmed aldrig finansiera vård, skola, omsorg. Vad som tydligt framgår från grafen hos Toxiska Epistlar är att det är just inom den privata sektorn som sysselsättningen ökat sedan alliansregimen kastade ut Göran Perssons regim.
Så inte bara har sysselsättningen ökat med alliansens jobbpolitik, det är riktiga jobb som drar in skattepengar som har stått för ökningen, och inte bidrag eller skattefinansierade jobb.
Att den procentuella arbetslösheten stiger beror snarare på att puckeln ifrån babyboomen 1988-1994 håller på att komma ut i arbetslivet och arbetslöshet just nu. Som alltid så är tur det mest avgörande för hur ens liv utvecklas. Föddes man i babyboomen så hade man otur, eftersom man just precis under rådande globala ekonomiska kris skall komma ut i arbetslivet.
En konsekvens av babyboomens topp 1990, är att vi både kommer få successivt färre unga vuxna som kommer ut på arbetsmarknaden de kommande åren, samtidigt som stigande antal 40-talister kommer gå i pension. Detta kommer minska arbetslösheten framöver, i absoluta tal, men också i relativa tal. Oavsett vad för regim som styr Sverige.
Men först kommer den att öka, då toppen från 1990 än så länge bara är 19 år gamla och i stor utsträckning nu år vidare i högskole- och universitetsutbildning.
En annan konsekvens av både babyboomen och den höga sysselsättningen är att bostadsbubblan kanske inte brister riktigt än. Babyboomens barn gör att vi får ett underliggande tryck på bostadsmarknaden. Visserligen kommer de sällan ha råd att köpa ett boende, men konkurrensen om hyresrätter kommer öka, och i en del fall kommer deras föräldrar att finansiera boende.
Men viktigast här, vilket också förklarar varför bostadsmarknaden ännu inte kollapsat, är att vi har fler människor i arbete idag än 2006. Kombinera det med de låga räntorna, och betalningsförmågan hos svenska bostadsägare är faktiskt bibehållen. Annars är det arbetslösheten som är den enskilt viktigaste faktorn för bostadsmarknaden. Men när vi fortfarande ser så många med jobb, så kommer de som tvingas sälja pga arbetslöshet kompenseras av de som har kvar jobben.
Tvärt om borde bostadsmarknaden vara hetare nu än 2006 – lägre räntor, fler med jobb. Vad som trycker ner är kanske snarare bankernas rejält skärpta krav om kontantinsatser, amortering av topplån och förmågan att klara av upp till 8% i ränta, beroende på bank.
Bostadsbubblan kommer förstås fortfarande att spricka, men det kanske inte blir förrän vi fått ut babyboomens barn på bostadsmarknaden?
Så jag har blivit bostadspessimist, dvs tror på högre bostadspriser. Vilket är negativt, det finns inget positivt med stigande priser på bostäder, enda effekten är en latent skatteskuld. Tvärt om så slits bostäder, och borde liksom bilar falla i pris med åren, inte stiga.
Samtidigt har vi antagligen inte fått se de fulla effekterna av den ekonomiska krisen på sysselsättningen, och det kan mycket väl försämras. Men vi har fortfarande långt kvar till den låga sysselsättning som rådde under Göran Persson, både totalt och inom den privata sektorn. Sedan får vänsterfolk fortsätta tro att man genom skattefinansierade jobb kan finansiera staten, och fortsätta tro att vi har lägre sysselsättning nu än när de rödgröna axelmakterna hade makten. Men som alltid så har vänstern fel.
Jag har fått kommentarer om varför jag använder ordet regim för att beskriva våra regeringar. Regim kan tydligen tolkas negativt, vilket på sätt och vis är min avsikt. Citerar Wikipedia:
“Ordet används i media ofta i negativ bemärkelse, om en regering eller liknande som inte är vald genom ett demokratiskt val, såsom till exempel “våldsregim” eller liknande[1]. I sin egentliga bemärkelse behöver termen dock inte ha någon värdeladdning[2].”
Men min poäng är att det alltid finns någon som tycker att nuvarande regim är negativ, och i grunden så är ju all form av maktinflytande över andra människor något negativt. Vi tycker i svenska media om att kalla olika länders regeringar för regimer, för att på så sätt nedvärdera dem eller antyda att de är illegitima.
Tänk då på att det finns de som anser att Sveriges regering är en regim. Israel kanske likställer oss med med en regim idag, och vad tycker talibanerna? Det finns icke folkvalda regimer som likväl har folkets stöd, och alliansregimen har enligt opinionsundersökningar inte folkets stöd, lika lite som de rödgröna axelmakternas framtida regimer kommer ha mitt. All makt utgår från folket, även i en diktatur, vilket kräver en längre förklaring än jag har tid med nu.
Ordet regim kanske kan få några av er att tänka på vår bild av omvärlden, och omvärldens bild av oss?
