Inflationen äter upp skulderna påstår folk glatt när de tar allt större lån av alla de slag.
Det kan ju t ex förklara hur det svenska folkets privata skulder har utvecklats enligt nedan sedan 1996. Datat kommer från den något ironiskt benämnda Sparbarometern hos SCB.
Det mesta rör sig förstås om bostadslån.
Men åter till det där med inflationen. Tittar vi på svenska folkets skulder 1980 till 2009 och hur de borde utvecklats om de följt inflationen så ser det ut som följer.
I början av 1980-talet följde skulder och inflation varandra åt, men sedan drog skulderna iväg fram till krisen i början av 1990-talet, då en period av avbelåning inleddes och svenska folket faktiskt minskade sina skulder. Men man kom inte riktigt ner till inflationsjusterad skuldsättning enligt 1980-kurvan.
När bostadspriserna vände upp igen 1996 började skulderna öka igen även om man inte kom ikapp inflationen sedan 1990 förrän 1999-2000.
Men sedan dess har skulderna stuckit till himlen. Nej, inflationen äter uppenbarligen inte upp svenska folkets skulder, eftersom det svenska folket bara lånar mer och mer pengar. Det är alltså bara en floskel att inflationen tar hand om skulderna. Vad som verkligen tar hand om skulder är och förblir amorteringar, och även fallande bostadspriser vilket ses under första halvan av 1990-talet.
Under 1970-talet var inflationen mycket hög, och kombinerat med både direkta räntebidrag och en mycket hög marginalskatt så kanske skulderna minskade pga inflationen. Men höginflationsperioden under 1970-talet har än så länge inte kommit tillbaka, och vi har istället upplevt decennier med låg inflation. Men om man upprepar mantrat att inflationen skall ta hand om skulderna så känns det åtminstone bättre. 30- och 40-talisterna amorterade dessutom på sina lån på 1970-talet, vilket inte kan sägas om dagens bostadsägare som har en amorteringstid på i snitt över 90 år, om de amorterar alls.
Vi är och förblir inne i en enorm bostadsbubbla. Min blogggranne Flute skriver utmärkt om att mediarapporteringen kring bostadspriser är kraftigt vinklad, och främst består i att partsinlagorna mäklare och banker uttalar sig.
Flute påpekar också att Johan Norberg har bemött dumheterna att den här gången är det annorlunda.
Enligt den faktaspäckade och läsvärda boken This time is different – eight centuries of financial folly (Bokus 222:-, Adlibris 221:- ex frakt) så kännetecknas just förestående kriser de senaste 800 åren av att diverse partsinlagor menar att den här gången är annorlunda och det skall vara den nya ekonomin, superkonjunkturen eller vad man nu vill hitta på som skall få allt att bara stiga för evigt, inklusive svenska folkets skulder. Även om man bara berör själva “this time is different”-syndrome på några sidor, så har man bland annat ett fantastiskt reklamklipp där föjande står att läsa under rubriken “Famous wrong guesses in history” där man skriver om Missisippibubblan 1719, och sedan mästrar med följande:
“Today, it is inexcusable to buy a “bubble” – inexcusable because unnecessary. For now every investor – whether his capital consists of a few thousands or mounts into the millions – has at his disposal facilities for obtaining the facts. Facts which – as far as is humanly possible – eliminate the hazards of speculation and substitute in their place sound principles of investment.”
Detta skrevs i reklam för företaget Standard Statistics, den 14:e september 1929… Tur att vi idag har Internet och nu har alla fakta inom sekunder. Den här gången är annorlunda. Inte.
En uppgift som finns i boken (sid 227) är att efter en finanskris så faller bostadspriserna i snitt i sex år, och snittet i prisfallet är 35.5%. Sverige klarade sig bra under 1990-talet, och prisfallet höll bara på i fyra år och låg någonstans på drygt 31%. Finlands samtidiga bostadskrasch höll på i sex år med en nedgång på nästan 50%.
Inflationsjusterat var skuldsättningen 1990 betydligt lägre än idag med 1.47 i kvot jämfört med inflationskurvan sedan 1980. 2009 var kvoten jämfört med inflationskurvan sedan år 2000 hela 1.95 och jämfört med 1980-kurvan extrema 3.02.
Nu vill någon påtala att svenska folket har enorma tillgångar, men tittar man på Sparbarometern så består de finansiella tillgångarna till större delen av två poster – andelar i bostadsrätter samt fordringar på pensionssystemen, både de offentliga och tjänstepensionerna. En del av tillgångarna i pensionssystemen är dessutom investerade i just bolåneobligationer. Det är just priserna på bland annat bostadsrätter som faller när bubblan spricker, och då även värdet på bolåneobligationer. Oavsett så är inte tillgångarna i pensionssystemet en likvid tillgång som svenska folket kan amortera av sina skulder över en natt med, utan något som skall sätta vatten och bröd på bordet när de är pensionärer.
Vi har en större skuldbubbla idag än 1990. När folk tror att inflationen skall äta upp deras skulder så tänker de nog mest på att bostadspriserna denna gång skall stiga mot himlen för evigt.
För nu är det annorlunda.
Nej, det enda som är annorlunda är att vi som privatpersoner aldrig förr haft så stora skulder.
