Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI har gjort en forsknignslitteraturstudie som bekräftar att värnplikten inte skapar bättre samhällsmedborgare tvärt emot vad ”bättre förr”-gubbar tror. Detta är inget nytt utan en gammal käpphäst här på bloggen, och värnpliktens funktion ska vara att utbilda krigare som med livet som insats ska försvara vår frihet och demokrati, inte att lära ungdomar bädda och hålla tider.

Värnplikten är alltså inte någon uppfostringsanstalt och forskningslitteraturen och nordiska studier visar att det inte finns något belägg för att man blir en bättre medborgare av att göra värnpliktsutbildning. FOI:s forskare säger:
”Det militära har traditionellt setts som en mognadsprocess, en miljö och erfarenhet som formar unga till goda samhällsmedborgare – ofta tillsammans med personer som kommer från andra samhällsklasser än deras egna. Därför är det intressant att se att det knappt finns några vetenskapliga belägg för att en värnpliktsutbildning har några sådana effekter.”
Enda man ser är att det är minskad risk för narkotikamissbruk, men huruvida det är en seletionbias kan man diskutera – har man narkotikaproblem tidigt tas man inte ut till värnpliktstjänstgöring eller åker ut illa kvickt när det upptäcks.
Istället ska värnplikten utbilda krigare och inget annat:
”Det är att utbilda skickliga soldater och sjömän som behövs och fyller en funktion i krigsförbanden. Att skriva in unga män och kvinnor till värnplikt med förhoppningen om att det har bredare samhällseffekter skulle antagligen bara leda till höga samhällsekonomiska kostnader. Detta samtidigt som betydligt mer effektiva lösningar på sociala problem skulle hamna i skymundan.”
Bloggen vill hävda att flytta bort från föräldrarna åtminstone fem dagar i veckan samt få en arbetsgivare eller heltidsstudera (vilket värnpliktsutbildning kan jämföras med) är vad som orsakar mognad och effekten av ett års arbete eller studier bör vara lika stor som ett års värnplikt.
Idag tas dessutom bara gräddan av en årskull ut till värnplikten, dvs de bästa psykiska, begåvningsmässiga, fysiska och motiverade exemplaren av ungdomarna. FOI konstaterar:
- Den tekniska utvecklingen inom försvaret och förändringar i militär doktrin har höjt kraven på den militära personalens förmågor.
- De flesta värnpliktsbefattningar med lägre krav har försvunnit ur krigsorganisationen.
- Dagens värnpliktiga utgör en mer socialt homogen grupp än tidigare, ofta med starka resurser i bagaget.
Det går därför inte att säga vad effekterna av den nyinförda värnplikten blir konstaterar FOI. Rimligtvis ingen alls, eftersom det redan är välartade och säkerhetsklassade ungdomar som tas in. Vid beslut om utbildning vid mönstringen genomförs säkerhetsintervjuer och sedan registerkontroller, så ungdomar med kriminella kopplingar eller ekonomisk belastning tas inte in till att börja med. Och det görs sedan ny säkerhetsprövning om man söker yrkestjänst. Även krigsplacerade värnpliktsutbildade ska ha regelbundna nya registerkontroller för att kontrollera fortsatt god vandel så de kan fortsätta vara krigsplacerade.

Försvarsmaktens uppgift är att krossa fienden och på så vis försvara vår frihet och demokrati, inte att göra ”män av pojkar” och det har den heller aldrig fungerat som oavsett vad ”det var bättre förr”-gubbar bland 70- och 60-talisterna här på bloggen häver ur sig.
Hela FOI:s rapport finns att läsa här, men låt nu inte forskning och fakta komma ivägen för dina känslor.
Vill du gnälla och klaga på dagens ungdom, gå med som tränare eller fritidsledare i en av civilsamhällets ungdomsorganisationer, som t ex en idrottsklubb, och visa dina fantastiska egenskaper i att fostra en ny generation medborgare. Eller anställ några ungdomar i ditt företag. Fast det är väl enklare att bara klaga på dagens ungdom.

115 kommentarer
Det är ändå lite fascinerande hur lumpen nästan är som ett informellt medlemskrav i vissa grupperingar. Har man inte gjort lumpen är man ju lite… konstig. Om man dessutom inte dricker kaffe eller tackar nej när det bjuds på bakverk, ja då börjar vi väl närma oss bristande vandel?
Inte vilja ha kaffe o kaka? Helt klart en ytterst suspekt typ!
Dagens ungdom har faktiskt ryggrad och självkänsla att kunna säga nej till kaffe och kaka, väl medvetna om att de inte har skyldigheter att stoppa i sig vad som helst bara för att det bjuds.
”Har du köpekaga?!” (Obskyr yada-yada)
Det där visar att du inte är född mellan ca 1980-2000 då i princip ingen i de årskullarna har gjort lumpen.
Jag pratade faktiskt om mig själv. 🙂 Har inte gjort lumpen, dricker inte kaffe och gillar inte bakverk. I övrigt är jag rätt normal tror jag.
Väldigt tangentiellt så har militärhistorikern Bret Devereaux skrivit en (mycket lång) artikel angående termen krigare vs soldat. Kan kanske vara av interesse för somliga läsare:
https://acoup.blog/2021/01/29/collections-the-universal-warrior-part-i-soldiers-warriors-and/
Väldigt tangentiellt så har militärhistorikern Bret Devereaux skrivit en (mycket lång) artikel angående termen krigare vs soldat. Kan kanske vara av interesse för somliga läsare:
https://acoup.blog/2021/01/29/collections-the-universal-warrior-part-i-soldiers-warriors-and/
Tycker min (fd?) författarkollega David Bergmans (numera Försvarsmaktens forskningschef) ”Konsten att döda” är bra, och visar väldigt mycket som är kontraintuitivt och går emot allmänn uppfattning, t ex att man både blir en bättre soldat (även skytteslusk) och klarar de psykiska påfrestningarna bättre ju mer intelligent man är. Det är rent destruktivt att rekrytera lägre begåvade till soldatyrket.
Bland annat därför USA fick så stora problem med sina Vietnamveteraner, rekryterade från underklassen medan de som kvalade för collegeutbildning (via begåvning och därmed stipendier eller pengar, ”fortunate son”) slapp.
Soldatutbildning ska definitivt inte användas för att uppfostra någon. Med det sagt är det en möjlighet till en välansedd och välavlönad karriär även för den amerikanska underklassen idag, och ingen skugga ska falla på dem förr det.
Britterna har ju alltid haft en armé av ”dregs” som de själva säger. Men det är hårt utbildade och extremt motiverade sluskar som skriver på långvariga kontrakt.
Green eyed boys.
Ah, McNamaras morons, 100 day wonders och shake and bake NCOs gör sig påminda. Usa har väl rent generellt gjort väldigt mycket fel när det gäller att bygga arme, det är inte där man ska leta föredömen om vi nu inte pratar logistik. Om dom nu kan det fortfarande, Iran gör mig tveksam. Marinkåren verkar därvidlag bättre, faktiskt.
Njae. Under WW2 satte (mycket förenklat) tyskarna sina bästa rekryter i frontförbanden. Amerikanerna satte sina bästa rekryter i logistik samt planering/stridsledning. Visst, en tysk bataljon spöade nästan alltid en amerikansk bataljon. Men det var amerikansk planering och logistik som vann kriget. Förvisso givet USAs groteska övertag vad gäller industri, naturresurser och befolkning, men ”you can’t argue with success”. På samma sätt var en Panter-stridsvagn (Panzer V) mycket bättre än en Sherman-stridsvagn – men Sherman-stridsvagnen fungerade hela tiden, medan Pantern stod på verkstad två tredjedelar av tiden.
Sedan försökte USA köra WW2 i Vietnam, och det gick åt helsicke. Problemet var att armén satt fast i WW2, flygvapnet föraktade allt som varken flög i Mach 2 eller hade kärnvapen och politikerna hade rensat ut Asien-experterna från Pentagon och CIA efter debaclet med Kina.
Men det fanns faktiskt exempel på bra förband i Sydvietnam som kunde ta in halvpuckon och fixa dem till bra skyttebassar. De var dock undantaget.
”Det var bättre förr..”
Kommer ihåg i pansarskyttet när jag frågade befälet eftersom pansarskottet jag höll i bara nåt tvåhundra meter och de sovjetiska (ja det var ett tag sen) stridsvagnarna når två km. Är det meningen att vi ska storma på led mot dem tills vi når?
Jag skulle hålla tyst blev jag informerad om.
Fanns många egenheter i det gamla invasionsförsvaret, som att vi körde cykelskyttebrigader fram till 1988 när de lades ner, så vi bara hade kvar lastbildsbrigader istället, som skulle slåss mot sovjets pansardivisioner.
Att sedan utrustningen i mobbförråden inte uppdaterades (det har jag sett med egna ögon – vi hade t ex M/58 vadmalsuniformer i våra mobbförråd på pansarbataljonen) är en annan sak …
Sveriges invasionsförsvar var till typ 80% en pappersprodukt. I alla fall armén. Välregisserad, men likväl en pappersprodukt. Inte konstigt att vi behövde 800 000 man köttmur mot typ 50 000 invaderande sovjeter över Östersjön.
Märkligt att miljöpartiet inte förordar att cykelskytte återinförs som ett klimatvänligt sätt att föra krig.
Ge dem inga idéer nu. Påtala att FPV-drönare är batteridrivna och därmed kan laddas med solkraft eller vindkraft.
Vi kan även påtala att ryssarna skiter i miljön och att natur och miljö i Sverige skulle gå under om ryssarna lyckas invadera vårt land.
En rysk SU-35 som går i backen är en ren vinst för alla. Sverige slipper ytterligare ett spetsflyg som fienden förfogar över och både miljön och ryska ekonomin kommer som bonus slippa miljökonsekvenserna och de ekonomiska konsekvenserna av den bränsleförbrukning det ryska flygplanet skulle haft om det fått vara kvar.
Motsvarande resonemang gäller givetvis inte för JAS. JAS drivs uteslutande av koldioxidneutralt flygbränsle som bara leder till att flygplanet på sin höjd fiser lite rosa moln med fjärilar. Och enhörningar.
Vietnameserna använde cykel för att släpa fram material genom djungeln. Cykeln kan nog komma till nytta nu också.
Cykeln var ett bra och billigt sätt att öka infanteriförbands taktiska rörlighet som ökade ytterligare när tolkning efter traktor/bandvagn användes. Betänk att vårt lands stora yta krävde en tillräcklig numerär. Däremot var det inte fråga om att strida på cykel. Det skulle man göra till fots i skog eller bebyggelse där stridsavstånden var måttliga och svarade mot våra pv-vapens praktiska skottvidd. Litet siffror: Ett skyttekompani 66 hade 166 man, två 9 cm pvpjäser, 8 granatgevär (den berömda Carl Gustav) och 72 pansarskott m/86 (används av US Army som AT4). ”Pansarvärnsinfanteri” som utlänningar kallade det.
För anfallsstrid i öppnare terräng fanns 6 pansarbrigader med 72 stridsvagnar/brigad mm.
Betr fältuniformer var den gröna m/59 avsedd för fredsbruk primärt. Den gråa m/58 hade betydligt bättre C/B-egenskaper. (Kemi och brand)
Cykel mot ryskt pansar hade fått polskt kavalleri mot tyska stridsvagnar att framstå som en god idé (det fungerade i själva verket rätt bra, men Polen hade ett volymproblem och Tyskland luftherravälde).
Hur många miljoner vietnameser dog i kriget? Frågar åt en cykelskyttefantast.
Märkligt att miljöpartiet inte förordar att cykelskytte återinförs som ett klimatvänligt sätt att föra krig.
Varför då, det är väl bara att elektrifiera alla militära fordon.
SEP med modern batteriteknik hade ändå varit lite intressant att se i verkligheten.
Meningsfulla FPV utrustade territorialförsvarsförband kommer inte att behöva bli ”tyngre” än lastbilsbrigaderna men det är givetvis ännu bättre om vi tar oss råd.
Jag tror som fullständig amatör att det hade varit bra att tidigare köra ”smalare och skarpare” på förband som skall ha anfallsförmåga och gjort resten till territorialförsvar en aning ambitiösare än dagens hemvärn. Och sedan behållit lika mycket som finnarna.
Jag tycker inte att man ska förringa/förlöjliga det invasionsförsvar Sverige hade. Det var inte perfekt, men det var inte heller värdelöst. Det tjänade sitt syfte då, men det var bra att det avvecklades när Sovjet fallit. Möjligen kan man vara kritisk till att det gick för långsamt att fatta beslut om avveckling.
Min gissning är att vi i Sverige hade presterat ungefär lika bra mot Sovjet som Ukraina inledningsvis gjorde mot Ryssland.
Vi hamnade inte i krig, så det tjänade sitt syfte. Men hade det blivit krig hade det blivit ont om svenska män efteråt.
När hotet från öster tillfälligt försvann köpte Sverige stora mängder materiel billigt från gamla öststater och bepansrade en god del av sitt infanteri. Sedan skrotades en hel del av detta när man snart tyckte att Sverige försvarades bäst i Långbortistan och lade ner invasionsförsvaret.
Fanns inga cykelskyttebrigader. Har aldrig funnits. Brigadernas värnpliktiga var upp till ca 32 år gamla. Sedan fasades dessa in i cykelskyttebataljoner till 40 års ålder för att sedan ingå i värnkompanier. Det fanns en systematik i detta. Från operativt rörliga via lokalt rörliga till stationära förband. Ett sätt att utnyttja personalen. Jmf Ukraina.
Rätt! Det hela styrdes av en Förbandsomsättningsplan (FOMS). Idealt kunde i VU60-systemet t ex en grupp rekryteras lokalt för grundutbildning och sedan krigsplaceras i sin helhet för att hållas ihop och omskolas vid behov under transiteringen från fält/brigadförband, lokalförsvars/cykelskyttebataljoner och slutligen värnförband.
Krigshistoriepodden beskrev svenska armén under kalla kriget som ”redo att mata in brigad efter brigad i stålstormen”. Fast givet geografi, ekonomi och befolkning fanns det inte så mycket att välja på.
Dock tror jag att även svenskt cykelskytte skulle göra bra ifrån sig i typisk svensk terräng, dvs skog. Stormakt Röd övade på den eruasiska stäppen och hade siktet på nordtyskland. Ja, en stridsvagn kan skjuta över 2 km – men på hur många ställen i Sverige har vi fri sikt 2 km?
Det är många gånger jag kör på en väg i Sverige och som gammal norrlandsjägare kan konstatera att ”det här är riktigt bra terräng för ett eldöverfall”. Lycka till med att framrycka flankerad av skog och sjöar!
Farfar, född -88, gjorde motvilligt sin militärtjänst; avancerade dock till korpral. Han relaterade en anekdot: Befälet håller genomgång av bössan. ’Ni har siktet på 200 m. Fienden dyker upp på 300 m. Vad gör ni?’ -’En får la tröcka av lite hårdare?’
En kamrat kallades upp till kompanichefen: ’Korpralen borde studera, då tror jag korpralen kan avancera.’ Decennier senare gjorde ÖB anmälan för den nye försvarsministern: ’Inte menade jag att korpralen skulle avancera så förbannat!’
Ursäkta, men det var ändå en smula apropå, va.
Man får träffa alla slags människor påstås det i bland om lumpen förr. I sluttampen av kalla kriget gjorde jag lumpen. Nästan alla hade glasögon och hade gått naturvetenskap eller teknik på gymnasiet. De som såg ut som de sovit i grönkläderna var på andra kompanier.
Sen var det en hel del som var grå arbetskraft ”malajer”. De räknades i i ”alla gör lumpen” men utbildades inte för krigets krav. Blev de ens krigsplacerade?
Jag har för mig att även ”malajer” blev krigsplacerade och ofta som vaktstyrka vid något mobförråd mitt ute i ingenstans.
Lite underhållande är det minnas tillbaka att dessa meniga var de enda som var beväpnade med skarpladdade vapen 24/7 i deras roll som kasernevakter.
Jag tvivlar på att det saknas uppgifter för medelmåttor och lågpresterande, ett totalförsvar innehåller massor med arbetsuppgifter.
Malajernas grå arbetskraft – 29:- SEK om dagen – var det som bar upp försvaret under kalla kriget. De utförde skarpa sysslor istället för utbildning, samt var i princip gratis arbetskraft för vardagssysslorna.
De är orättvist utskällda. De såg till att vi andra kunde leka krig, genom att vara de som passade telefoner och larmsystem skarpt.
Samma uppgifter finns under krig även om klippa gräset blir städa splitter.
Det var många som fick handräckningstjänst (finare utryck för malaj) utan att för den sakens skull vara generellt lågpresterande eller sakna begåvning. Jag återkommer till det längre ner.
Någon gång i mitten eller slutet av 90-talate badade jag bastu med en man i hög position på Pliktverket eller om det var lite tidigare och han arbetade på Värnpliktsverket. Myndigheten bytte namn 1995.
Redan då var det problem att fylla vårt försvar med lämpliga soldater, dels för att allt blev mer och mer tekniskt och dels för att ungdomarna på olika vis blev ”sämre”. Jag minns inte om det var fysiskt eller psykiskt (eller både ock) de blev sämre, men det var hur som helst svårt att att fylla varje årskull.
Däremot finns det säkert uppgifter inom totalförsvaret för väldigt många av de som inte är lämpliga i det militära försvaret.
Jo, malaj kunde man bli om man tex. hade ryggproblem, svår allergi, astma, kraftig övervikt, dålig syn, nedsatt hörsel eller hade upprepade skador eller efterdyningar av skador. Även låg stresstålighet eller ovilja att bära vapen kunde leda till att man placerades som malaj.
En kompis till mig var placerad på en malaj-pluton där övervägande delen var elitidrottare eller nära elitidrottare. De hade sina skavanker och en fick tex. ”Fria skor” i ett utlåtande från regementsläkaren, varpå han genast köpte neonröda (eller någon annan skrikig färg) gymnastikskor till befälens förtret.
En släkting (minns inte vem) skötte regementets ekonomisystem och bokföring.
En del blev, men långt ifrån alla. Men de flesta av de funktioner man bemannade med värnpliktiga behövde fungera även efter en mobilisering. Fältposten måste komma fram..
Att passa tider och bädda sängen kunde jag redan före min värnplikt. Däremot fick jag träffa olika typer av människor jag kanske inte träffat annars vare sig före lumpen i gymnasiet eller efter lumpen på universitetet och senare i arbetslivet. Inte minst bland våra fordonsförare fanns folk från varierande bakgrund. Det får nog ses som en nyttig erfarenhet.
Malajerna kunde krigsplaceras i depåförband för att t ex hjälpa till vid mobilisering. Det kunde man även göra med pensionerat yrkesbefäl.
Som varandes behängd med ”lyten och men” men med bra resultat på det skriftliga, hamnade jag på Milo B, Vännpliktskontoret. Vi blev alltså billig arbetskraft för försvaret.
Under den enbente överste Magnussons försorg testade vi blivande värnpliktiga.
Hjälpte alltid de som verkligen ville in på stridande förband att klara proven, fast de egentligen inte gjorde det rent fysiskt. Tyckte redan då att motivation med borde slå de med bättre fysik.
Nu är vi farligt nära lumparminnen kring lägerelden…
Sten, var du möjligen telegrafist?
På vår truppradiopluton, något år innan muren föll, var alla utom en natur eller teknist i gymnasiet, och 70% hade glasögon.
I slutet av 90-talet så var vi många som gjorde ”riktig” militärtjänst som inte heller blev krigsplacerade. Jag var vagnchef med 15 månader på en 9040 med godkänt betyg och blev aldrig krigsplacerad. Snacka om slöseri med resurser…
Det verkar helt rimligt att ett års heltidsstudier, ett års heltidsarbete och ett års värnpliktsutbildning ger samma mognad. Så 60 och 70 talisternas självupplevda lärdom är alltså helt sann, lumpen gör en vuxnare, det är bara det att det inte är det enda sättet.
Anekdotiskt tror jag att lumpen gjorde mig mera försvarsvänlig. Och så var det kul att stirra i timmar på och i Viggen och försöka komma på hur denna klump av ihoptrasslade system fungerar. 🙂
Uppmaningen att engagera sig ideellt är lysande, man mår även bra av att vara nyttig för andra.
Loggade in för att skriva något liknande.
Jag tillhör tydligen de ”bättre förr”-gubbarna, som gjorde lumpen i början på 70-talet, men kan inte säga mycket om min tid i lumpen annat än att jag hade en ganska bekväm tid som motorunderofficer och gjorde delar av min utbildning i ”norra Sverige” (Östersund). Som skåning var det en intressant tid uppe i norr.
Jag har nu en grabb (sent kommen) som gör sin GMU och följer den med stort intresse. Han har varit tvungen att gå ur sin komfortzon på ett sätt som jag inte tror han skulle gjort om han gått direkt till högskolan, speciellt inte som han planerade att fortsätta bo hemma när han fortsätter med sina studier.
Givetvis ger varje månad/år på högskola, i arbetsliv och/eller värnpliktstjänsgöring erfarenheter och mognad. De ger väldigt olika erfarenheter och jag vill nog påstå att lumpen ger ett uns extra perspektiv, speciellt nu med krig i Europa. Till skillnad från min egen tid med ”lede fi” från något outtalat håll, så är jag övertygad om det blivit mera realistiskt och de facto uttalat vem denne lede fi är och att det inte är omöjligt utan att det blir skarpt läge inom inte en helt avlägsen framtid. Sånt påverkar.
Mognad ja, men kanske inte mera ’man’ i sig.
I denna valslutspurt hinner jag inte läsa rapporter, men värnplikten ger snabbare mognad än arbete och studier då den pressar gränser, ger självinsikt och lär ut komplicerat samarbete. Tycker det är som att jämföra om man tränar idrott två gånger i veckan mot att träna tre gånger i veckan. 😉 🙂
Det här var ju något som upptäcktes redan på 1670-talet av Karl XI efter blodbadet som var det skånska kriget. Bondearméer fungerar inte om man inte är beredd att göra som ryssen och bara ösa på med folk.
Den professionella karolinska arméen satte krav på sina soldater och var nogrann med rekryteringen, samt gav alla som tog värvning en ersättning som skulle gjort en allmoge grön av avund.
Japp, därav sprang karolinerna cirklar runt ryssarna trots numerärt underläge.
I längden vann dock ryssarna på köttvolymen, men Sveriges ego var också större än vårt underlag.
Denna gång svenskt stål, ukrainsk professionalism, vi håller oss till humblebrag och ryssen lämnas att koka färdigt i sin egen sås när de återigen slåss om vem av dem som skall plundra ryssland?
Karl XII är starkt överskattad.
Ja, alltså det var ju Kalle Elva som bör förknippas med karolinerna. Kalle Dussin var ju inte direkt en succé. Bra exempel på ”vinna slaget, men förlora kriget”.
Här är min take på Karl XII: https://popularhistoria.se/sveriges-historia/stormaktstiden/hur-bra-var-karl-xii-som-faltherre
Karl XlI var kompetent och en av de bättre regenterna i sin samtid. Uppgiften var nog omöjlig oavsett vem som styrt. Man måste förstå att orsaken till den svenska stormaktstiden hade sitt ursprung i omgivningens svaghet, samt vår initialt överlägsna statsapparats, fenomenala förmåga att trolla fram resurser, effektivare än vår omgivning, sett per capita. Omgivningen/Ryssland med bla Peter den store reformerade sin administration och krigsmakt och fick tillräcklig kvalitetshöjning på sin överlägsna numerär.
Han var en krigsfanatiker som kastade bort europas modernaste arme på huvudlösa marscher i Polen och Ryssland. Hans förvaltningsförmåga var 0 och diplomatin var usel. Hade det inte varit för den fantastiska armé fadern byggt upp hade det gått ännu mer åt helvete.
De karolinska arméerna var inte professionella utan bönder som inom ramen för indelningsverket kallades upp årligen för att öva under ca en månad i sina krigs/fältförband.
Korrekt. Och officerskåren har beskrivits som ”lantjunkare i vapenrock”.
Karolnier-armén var dock de bästa förbanden i världen utanför stående förband, dvs 99% av alla förband. Därtill hade Karl XI ägnat en generation åt att förbereda olika mobiliserings- och förflyttningsplaner. När så arvfienden Danmark förklarade krig invaderade Sverige Danmark innan danskarna hunnit mobilisera sina egna förband.
”Det var inte bättre förr. Men det är sämre nu.”
Jag förstår vad du menar men krigare som har viljan och kompetensen att försvara vårt land tycker jag nog ändå ska klassas som bra medborgare även om de inte lär sig några färdigheter eller skaffar sig en inställning som de har nytta av civilt.
Skillnaden på värnplikt och heltidsstudier (universitet) att den ena har nolltolerans på alkohol/droger sker under uppsikt av vuxna (23 årig löjtnant är väldigt vuxen för en värnpliktig) .
Idag kanske det är så, men jag har som eldledare under grundutbildning upplevt vad en troligen påtänd granatkastarpluton på I1 kan åstadkomma.
Jag vet ju inte hur det låg till med dem, men jag vet att man hade problem med narkotika på I1.
Det skulle vara intressant att få veta hur mycket den obligatoriska värnpliktstjänstgöringen påverkade försvarsviljan.
Min gissning efter att ha sett/skummat den här rapporten är att det nog inte är så stor påverkan där heller, fast jag trodde det tidigare.
Lumpade på 60-talet. Vart kabeltattare. (dra tfn. tråd i skogen). Det var orientering till förbannelse. Ingen förklarade varför. Långt senare förstår jag att det var för att tfn. tråden skulle komma fram till rätt ställe. Men resultatet är att jag klarar mej bra i skogen när jag letar svamp. Så lite nytta har jag av det jag lärde mej i lumpen.
Intressant rapport.
Skulle gjort lumpen som 20-åring under nådens år 1990 men en oplanerad graviditet 1988 (jag var 18, min dåvarande flickvän och nuvarande hustru var 17) samt beslutet vi båda tog var för sig att vi ville behålla barnet ledde till att vi 1989, 19 respektive 18 år gamla blev föräldrar.
Stödet för omgivningen var massivt till oss unga föräldrar men det var andra tider då, jag vet inte idag hur man behandlar de som blir föräldrar innan 20 år ålder.
Däremot var jag i och med detta inte längre särskilt intresserad av att rycka in 1990, dvs när min dotter skulle vara 1 år. Så jag kontaktade militärmyndigheterna i ärendet och en major såg till att jag blev placerad i utbildningsreserven efter att jag skickade in det läkarintyg (på migrän) han hade efterfrågat.
Nu skedde detta när muren fallit och hela Warsawa-blocket verkade klappa ihop, så det kan förklara på att jag ganska enkelt kunde se till att jag kunde tillbringa min dotters andra år i livet hemma istället för i det militära. Hade jag försökt mig på motsvarande 5 år tidigare hade det bara varit att rycka in.
Rätt eller fel val? Det kan man resonera om, men jag ser beslutet att be om att bli befriad från att göra lumpen som en direkt konsekvens av att vi valde att behålla barnet och bli föräldrar tidigt i livet.
Med risk för att förhäva mig har jag i och med att vi valde att göra så aldrig haft dåligt samvetet för att jag inte gjorde lumpen utan istället satsade de åren på att bilda familj. Det finns massor av rosa-moln-berättelser om föräldraskapet där man bara berättar om det som en förmån men verkligheten är lite mer nyanserad, det finns även ett starkt inslag av stort ansvar, hårt slit och att för vår egen del faktiskt ha valt bort en hel del som andra jämnåriga tog som självklart. Känslan av ”FOMO” var högst påtaglig under de första åren
Samtidigt vill jag gärna se det som ett sorts extrem form av samhällsbygge som jag och min fru ägnade oss åt med start i de unga åren. Förutom förmånen att få en familj (för det var det ju, något som mitt 17-åriga jag aldrig trodde jag skulle lyckas med) har vi sett till att vårt samhälle får nya medmänniskor som finns där, kavlar upp armarna och bygger vidare på allt. Vi har ju dessutom dessa barn kvar i vår vardag (vår dotter fick flera syskon såklart), inklusive barnbarn!
Som en gammal man sade till oss i tunnelbanan när han pratade lite med oss och fick höra att vi hade fyra barn: ”Vad rika ni är!”
Sen vill jag gärna tro att valet att ta det steget som 19-åring ledde till att jag mognade och blev en bättre samhällsmedborgare. Jag hade en mörk syn på allt som kunde gå snett i ett barns uppväxt och hur man som förälder kunde misslyckas med det och hade inte mycket självförtroende inför uppgiften men samtidigt ingår det i samhällskontraktet att man tar hand om sitt barn och gör sitt absolut bästa med de förmågor (eller bristande dito…) som man har.
Lite som att ställa sig utanför sig själv när man får beskedet att man skall bli förälder och kallt viska i sitt eget öra ”Javisst, du är absolut en odugling men… nu har du sett till att det här barnet kommer finnas så nu ser du till att ta hand om det i alla fall och minimerar de skador din oduglighet kommer orsaka och de utan att smita undan! Gör du något annat har du ingen heder!”
Det är ju så livet ser ut. Man får leva med konsekvenserna av sina val och måste alltid löpa linan ut.
Men när det gäller valet att ha familj med min fru och barnen var det värt det, alla gånger. Även om jag inte alltid har fått ihop alla existensiella bitar kring det på ett klockrent sätt så vill jag inte ha det ogjort. Vi kan säga så här… jag och min fru lever livet med vår familj och vi har goda chanser att slippa dö ensamma och bortglömda!
(Slut på lång rant som blev lite off-topic.)
Fin on topic rant. Uppenbarligen gjorde ni rätt och är fortfarande tillsammans nästan 40 år senare.
All lycka och bra jobbat, bra beslut.
En kompis var i liknande situation i början på 90-talet. Dessutom ensam vårdnad. När han blev inkallad tog han med sig barnet. Han fick förstås snabbt åka hem igen efter ett kort samtal. Men han blev inte helt utskriven utan de sa ”vi kallar dig igen om cirka ett år.” Men under året lyckades han övertyga dem om att han fortfarande skulle vara pappa även vid nästa inkallelse så han slapp helt till slut.
❤️
Det var något av det bästa jag läst bland kommentarerna här <3
Den så kallade utbildningen i krig under värnplikten var otroligt obefintlig. Det handlade mest om att marschera i takt och svänga snyggt på grusplanen. Stridsteknik vete fan om vi fick någon att tala om. Visst fick vi skjuta med ak och diverse andra grejor men dessa övningar var det sparsamt med. Skjuta kunde jag redan efter att ha varit med i skytteförening så det var mest repetition. Ok då att rengöra kulspruta modell ä var ju nytt men när ett helt gäng skp bilar med dubbla kulsprutor knappt lyckas träffa målen som bestod av stora vita rektangulära dukar 150m längre bort blir man ju fundersam…
Jag är helt klart skyldig till dåligt underbyggda idéer om positiva generella samhällseffekter av allmän värnplikt.
Kanske inte accelererad ”mognad”, men däremot att det kan vara bra just att tvingas tillbringa ett år under allehanda umbäranden med ett tvärsnitt ur befolkningen. Rika (förutom dem med hälsporre*) och fattiga, svarta och vita, pojkar och flickor. Ortenkrigare tvingas göra sig av med de värsta fördomarna om svennar, Jöns från Bjuv tvingas motvilligt acceptera att Ahmed är ungefär som folk är mest.
Jobbade under några extra i en bransch som hade många olika karaktärer, och tror att jag faktiskt blev en annorlunda och bättre människa av att regelbundet umgås med människor jag aldrig annars skulle stött på.
Men som sagt, mest fria fantasier från min sida.
*Inte så obskyr världspolitisk referens.
En av mina kompisar hamnade som ”skytteslusk” tillsammans med rasister vars åsikter han definitivt inte delade. Dock krävde situationen av alla inblandade att de fokuserade på att bli en fungerande stridande enhet där alla hjälptes åt och även tog hand om varandra. De tolererade varandras närvaro och inblandning.
Rätt naturligt blev det ändå tillfällen att diskutera diverse politiska åsikter och min kompis som var antirasist men samtidigt filosofisk testade lite var han hade de där rasisterna. Bland annat frågade han dem, vad de hade gjort om det blivit så att en svart man hade ingått i enheten (som var pluton, skyttegrupp eller något åt det hållet). Då var responsen från rasisterna att det hade ju varit ok, för den mannen hade varit en sjysst person helt enkelt för att han var beredd att dö för sverige.
När min kompis berättade detta fick jag en tankeställare dels över hur rasister kunde resonera men även över det min kompis betonade, nämligen detta att han under sin värnplikt hade fått grundlig träning i att trots allt kunna fungera med människor som han, för att uttrycka det milt, inte valt själv och som hade sidor han inte helt tyckte om. Så min kompis tyckte att han lärde sig något användbart.
(Men det förekom även en del mördande tråkiga moment i lumpen förstod jag på mina kompisar som gjorde vänplikt. T.ex så fick man ägna 45 minuter eller mer åt att öva på att korrekt vika ihop sin regnrock…?)
Jag blev riktigt vältränad i värnplikten och lärde mig även att uthärda fysiska påfrestningar(Till exempel 24-timmars strid). Både styrka och kondition. Det har jag haft med mig resten av livet. Den biten har jag aldrig fått från arbetsgivare eller att heltidsstudera. Snarare tvärt om. I studierna och på jobbet förväntas man sitta still framför en skärm och kroppen förtvinar.
Vad spelar det för roll egentligen? Även om värnplikt är uppfostrande så känns det som att skruva i en skruv med en hammare.
Är man intresserad av uppfostring av samhällsmedborgare kan man nog hitta gott om lösningar som är betydligt mer kostnadseffektiva och funktilnella.
Uttagningen av värnpliktiga och deras utbildning är till för att skapa stridsdugliga fältförband (motsv). I de fall detta har ett positivt inflytande på deras personliga och sociala egenskaper är det en bonuseffekt, ingenting annat.
Det vi fått med oss från lumpen är en massa historier. Dom borde samlas någonstans och sparas.
Skriv ner dem.
På individnivå var det helt klart en mycket positiv erfarenhet. Vet var mina fysiska och psykiska gränser går (och hur det känns att svälta under tung fysisk belastning). Finns inget i mitt arbetsliv hittills som kommer ens i närheten av dessa erfarenheter. Att mot ekonomisk ersättning knappa på tangentbord och sitta på Teamsmöten i all ära, men det går inte att jämföra med tiden då jag led av allvarlig söndagsångest 😀
Nu tillhör jag dock en årskull där det absoluta flertalet inte genomförde värnplikt (det var under den eviga freden).
Vet inte vad jag tycker om det på samhällsnivå men det låter ju helt klart som en lockande idé att låta det vara frivilligt att försvara vår demokrati, kultur, samhälle, familj osv.
Ta bilen till Norge tillsammans med Sabuni när skiten träffar fläkten liksom 😀
Vad yrar du om? Är du ens krigsplacerad eller är du en som alltså inte bidrar till svenskt försvar? Om du själv inte bidrar kanske du inte ska raljera om frivillighet.
Att värnplikten inte är fostrande hindrar väl inte att den används för att bemanna försvaret.
Värnplikten är till för att man ska kunna berätta rövarhistorier . Den har kanske en sekundär funktion att skapa krigare.
Värnplikten är till för att man ska kunna berätta rövarhistorier . Den har kanske en sekundär funktion att skapa krigare.
Insiktsfull kommentar.
Jag tror jag hamnat i fel tråd. Undrar var Ukraina tagit vägen?
Prova att klicka tillbaka till hemsidan så är Ukraina andra artikeln.
Jag tog snarare steg tillbaka i min mognad under lumpen (skyttesoldat i mitten av 80-talet), trots att jag kom direkt från gymnasiet. Man lärde sig att följa order och sluta tänka. Visst lärde man sig en del som soldat, men jag blev inte mer vuxen under den tiden.
Det verkar vare en extremt hög andel av de senaste årskullarna som tagit anställning efteråt. Undrar vilken sorts civila yrken och utbildningar som får brist på folk? Det är som sagt var inte något representativt urval som ”tappar” år.
Jag tycker nog att min grundutbildning på 70-talet på I-5 Östersund, 12 cm granatkastare var krigsrealistisk. Övningar med nattlig förflyttning med bandvagnar genom Norrländsk skog för att i ottan (förhoppningsvis överraskande) beskjuta fi. Däremot skulle kanske vi blivit bombade innan vi hunnit undan… Några år senare fick jag ”omskolning i läkarfackskolan”.
Det man möjligen lärde sig och som man ibland hoppas att dagens slynglar hade kunnat var att gilla läget, det kanske regnar nu, men det går över. Och lös uppgiften efter bästa förmåga, man ska inte behöva berätta varje steg.
Men detta är ju anekdotiskt och ganska specifikt, och troligen är det mer personberoende än vilket befäl som stod o vrålade en i ansiktet.
Jag skulle nog säga att det är fel på frågeställningen.
Anledningen, som jag ser det, till värnplikt/samhällstjänst är att skapa ett socialt kontrakt mellan medborgare och den stat vi lever i för att säkerställa folks vilka att försvara/upprätthålla vårt samhälle och respektera de som faktiskt valt att göra detta.
Idag finns det en stor andel av Sveriges befolkning som tycker att det bara är idi••er som t.ex jobbar inom sjukvård och skola. I UZA har du en president som tycker militärer är ”suckers”. När du har den inställningen faller samhället långsamt samman. En röta som dödar.
Tappar vi förståelsen varför vi har ett samhälle så tappar vi också anledningen att vi överhuvudtaget har ett samhälle och en nation. Bästa sättet jag har sett som faktiskt ger förståelse är att faktiskt ”jobba” med det hela. Därav värnplikt/samhällstjänst, något som tvingar.
Oavsett om det innebär att torka rumpor på åldrade pensionärer eller springa ute i skogen och jaga mygg med maskingevär är det bra för vårt samhälle (även om det kanske kostar mer än det smakar).
Utan ett fungerande samhällskontrakt är vi bara en massa individer som gör saker av egenintresse.
Jag antar att bloggaren inte har jobbat med barn och ungdomar i förening de senaste 20 åren med tanke på denna kommentar:
” Vill du gnälla och klaga på dagens ungdom, gå med som tränare eller fritidsledare i en av civilsamhällets ungdomsorganisationer, som t ex en idrottsklubb, och visa dina fantastiska egenskaper i att fostra en ny generation medborgare. ”
Jag gnäller snarare på föräldrar som inte lär sina barn och ungdomar att ställa upp ideellt och göra saker för andra. Istället lär de sig att vara egoister från sina föräldrar och bara tänka på sig själva. Frågan är om vi ens har ideella föreningar kvar om 15 år i Sverige med dagens utveckling där Idrottsföreningen är barnpassning för upptagna föräldrar som vill förverkliga sig själva och där barnen är accessoarer (något överdrivet).
Sen är situationen olika på olika orter, men generellt i Stockholm är det katastrof med ”att ställa upp för andra än sig själv”. När de kommer till idrottsföreningen är de redan för sent. Egoism lär man sig från barnsben och det är en av de få saker föräldrar verkligen är duktiga på att lära ut.
Kan inte bloggaren göra en enkät på hur många gammelrumpor som torkats av bloggens läsare? Hur många som arbetat ideellt i förening förutom i det lag ens barn är med i?
Att 80% som kommenterat verkar ha lekt ute i skogen verkar uppenbart. Jag har gjort alla tre. Rumpa, lekt och ideellt. Jag har mycket stor respekt för alla tre grupperna.
Lustigt. Jag vet många ungdomar som engagerar sig ideellt i föreningar, som ledare (inklusive att de måste få utdrag ur belastningsregistret för ideellt arbete med minderåriga), hjälpredor, inklusive att gå organisationernas kurser i att vara ungdomsledare etc. Både i stan och på landet. Vet ungdomar som suttit två timmar på buss T/R för att både gå ungdomsledarkurser och sedan ungdomsleda. Beror kanske på ens umgängeskrets.
Ser tydlig återväxt. Men kanske är annorlunda i t ex Täby och sådana medelklassghetton.
I kontrast så gjorde inte en enda jämnårig jag kände under gymnasietiden något sådant när jag var ung på 80-talet. Inte en enda som engagerade sig ideellt som ungdomsledare. Inte. En. Enda. Nu kan jag i bekantskapskretsen räkna upp fler ungdomar än jag har fingrar som engagerar sig, från Malmö till Göteborg eller Stockholm, såväl som här på landet.
Möjligt att jag bara känner bra föräldrar, men vad vet jag.
Däremot är föreningslivet kanske idag bredare och inte bara fotboll, och inte heller bara idrotter.
The kids are alright.
Att folk som har gjort lumpen tycker att det gjorde dem till bättre människor kanske är en funktion av att det i praktiken är frivilligt? Jag hade absolut ingen motivation att göra militärtjänst över huvud taget när jag mönstrade på 90-talet och jag är övertygad om att det i bästa fall hade varit en meningslös upplevelse för mig då.
Ett års utlandsstudier var nyttigt för mig, men jag skulle inte rekommendera det som ett obligatoriskt moment för alla tonåringar.
Finns bekräftelsebias förstås. Många kan inte se rationellt på sin egen upplevelse, utan försöker bekräfta sin självbild.
Jag hade t ex bott i egen lägenhet i tre år och jobbat heltid ett år innan jag gjorde lumpen. Kan inte säga att det fick mig att mogna speciellt. Jag var redan självständig och självgående, kunde redan bädda min säng, hålla tider, städa toaletter och tvätta kläder. Jag hade däremot jäkligt kul, speciellt när jag gick in i befattning och som kompanistabschef i stort sett fick vara helt självständig och köra mitt race, inklusive läxa upp befälen när de hade fel. Till skillnad mot dem läste jag reglementena och säkerhetsinstruktionerna … Ärlig talat var det väldigt mycket som var helt amatörmässigt från officerarnas sida och man uppfann hjulet under utbildningen.
Då var vi ändå ÖB:s slägga och elitpansarbataljonen som hade kortast mobiliseringstid och skulle sättas in först mot de sovjetiska (och sedan ryska då Sovjet föll när jag låg inne, jag låg på en madrass i kompanichefens kontor med larmlistan och telefonen (fanns inga mobiler för vanligt folk på den tiden) bredvid mig redo att ringa in officerarna om det sket sig) fallskärmssoldater eller marininfanteri.
Om man vill hjälpa ungdomen att utvecklas så kan man alltid kontakta någon bra scoutkår och höra med dem om de behöver ledare. En del scoutkårer fungerar så att de bjuder in föräldrarna till scouterna att hjälpa till som scoutledare vilket ofta fungerar ypperligt.
(Sen finns ju alltid alternativet att vara tränare i någon lagidrott men det får andra bättre lämpade göra reklam för då jag är ganska oengagerad i nästan allt vad sport heter)
Att gnälla på dagens ungdom är lika gammalt som att dagens ungdom tror sig vara den mest progressiva någonsin, vilket stämmer. Men det stämde för de tidigare generationerna också och är ofta det som driver en stor del av samhällets utveckling.
Som Magnus Uggla sa under sina föreställningar på Söder för några år sedan: ”Dagens ungdom gör revolt mot oss gamlingar genom att sköta sig och inte dricka massa sprit och gå och skrika på stan”.
Ligger mycket i det tror jag.
Träffar själv många studerande ingenjörer som praktiserande på mitt jobb, och jag måste säga att jävlar vilken disciplin och vilken drivkraft att vilja göra saker bättre dessa har.
Det verkar vara fysiskt träning och idealism som driver många av dagens unga, så jag känner mig inte det minsta orolig för framtiden.
Jupp.
The kids are alright.
Om man ska säga något.Fanns det väl några saker jag fått med mig av nytta civilt och säkert var bracför samhället efter vpl .
1. Ryckte in 94 muck 95 efter bokrisen dåligt med jobb men ändå något till cv efter.
2. Sjukvårds utbildning även om köldskador. Har haft nytta av och även den jag hjälpte efter vpl.
3. Blev bättre skytt till jakten.
I övrigt så hoppas jag vi blev ok på den tidens krig. Vi hade sjyssta befäl,ok mat och god samman hållning. Men det får man även på universitet och arbete annars ska man byta.
Hela studien bygger om jag förstår det rätt på gammal data, är det relevant nog när dagens samhälle ser såpass annorlunda ut?
En av punkterna jag tänkte på;
”.. flytta bort från föräldrarna åtminstone fem dagar i veckan samt få en arbetsgivare eller heltidsstudera..”
Många kids idag som blir fast hemma utan att komma bort från sina föräldrar, värst för alla dom som inte förmår att ta tag i heltidsstudier eller heltidsjobb. Visst kan vi, studien till trots, ändå spekulera i om inte dessa hade mått bra av GMU och därmed också samhället..??
Det jag saknar i rapporten är att de inte nämner gruppkompetens. Det tycker jag var något som utvecklades hos både mig och de jag gjorde lumpen med. Tycker att detta speglar även dagens unga. Inte många som besitter god gruppkompetens idag, de som har bäst sådan är de som faktiskt gjort lumpen eller utöver någon form av lagidrott, gärna på högre nivå.
FOI och bloggarn har kommit fram till att man inte blir en bättre medborgare för att staten utbildar en till soldat.
Kanske inte.
Men en väldigt intressant fråga, tycker jag.
Och jag har upplevt motsatsen. (Och nu triggas invektiv-reflexen hos vissa som dåligt tål motsägelser men pröva att hålla ut och läsa klart).
NB! Jag skriver ”upplevt” – alltså inte uppmätt i enheter av objektiva sakomständigher på statistisk grund.
Låt mig dela min upplevelse:
Pliktverket är rätt bra på att sortera folk. På brigadspan för sisådär hundra år sedan var alla stöpta i ungefär samma form. Bland soldaterna övervägande med misslyckad skolgång, låg impulskontroll och rätt tydliga anti-auktoritära drag med en ”skit-ner-dig-jag- backar-fan-aldrig-(och-klarar-mig-själv)-vad-du än-kastar-på-mig”-inställning.
Och de pojkarna växte! I armén upplevde många av dem för första gången att de var bra på något. Och att de faktiskt hade förmåga att både lära och lyckas. Få och ta ansvar. Att alls samarbeta med andra – och inte minst att våga vara beroende av andra människor för att kunna lösa en uppgift – var ibland helt nya upplevelser. Det underlättade också att man kallade en ”spade för en spade” – rakt, tydligt och s a s lättorienterat.
Det var rätt stort. Vi tyckte det själva. Redan då. Vi sade det till varandra. Det har också gått bra för oss. Bättre än vi nog från början trodde.
Vi fick förvisso aldrig spela någon lagidrott mot de andra kompanierna eftersom vi inte kunde följa några regler och var våldsamma. Men personligen är jag rätt övertygad om att vi ändå blev bättre samhällsmedborgare i armén.
Men det beror väl på vad man lägger in i ordet.
Soldatkunskaper är ju i o f s föga till nytta för samhällsmedborgaren vid valet av frysta grönsaker på Coop.
Någon vidare Lgr 11 fostran i godkända samhälls-värderingar – ja, det fick vi ju förstås inte heller.
Och jag förstår mig fortfarande inte på intersektionalitet exempelvis.
Men
Jag har också haft förmånen att få grundutbilda äldre rekryter.
Jag kan därför utan tvekan påstå att man kan bli en väsentligt bättre samhällsmedborgare om man först suttit 25 år i fängelse och därefter för första gången blir synliggjord som en människa och bemött med kravfylld respekt och höga förväntningar under rekrytutbildningen.
För dömda och institutionaliserade mördare är det nog bara i armén – eller i kyrkan? – som något sådant kan ske. Där man struntar i var du kommer ifrån eller vem du är eller har varit. Det avgörande är istället bara vad du kan åstadkomma framåt. Vissa personer växer av sådana ”resor”.
Ett extremt exempel förvisso men stärker mig i min upplevda uppfattning.
Beroende på utgångsläge och tjänstgöringens innehåll kan man således bli en mycket bättre samhällsmedborgare genom att få göra militärtjänst för sitt land.
På grund av den mentala belastningen under en längre tid är det också en mer genomgripande och bestående förändring än vad man kan få med en helg av primalskrik och att rulla apelsin. Skulle jag tro.
Men jag har förstås ingen statistik på det ovanstående. Bara min upplevelse.
Och nuförtiden har ju FM t o m en värdegrund att komplettera mördarkunskaperna med. -För ännu bättre samhällsmedborgare, kanske?
Jag anser därför att det vore väldigt bra för vårt land om så många som möjligt fick genomföra militär plikttjänstgöring – och kanske allra mest för dem som idag sorteras ut.
Bra för individerna/samhällsmedborgarna. Och då också bra för samhället, vår samhörighetskänsla (a k a svenska värderingar) och vår försvarsförmåga.
Att vi sedan inte kan krigsplacera alla är helt OK. Kriget i U-a har lärt oss betydelsen av att ha en betydande andel färdigutbildade i reserven i händelse av ofred.
Jag är således försiktigt tveksam till FOIs – och bloggarns – slutsats.
De har helt enkelt fel.
Ah, forskningen har helt enkelt fel och dina känslor är mer korrekta än en genomgång av samlad forskning kring värnplikt. Okej.
Va får man inte ifrågasätta forskning?
Jo. Men då behöver man så kallad fakta eller data. Eller referera till forskning som stöder ens tes. Anekdotisk bevisföring duger inte.
Alla har vi våra egna bokstavskombinationer och för vissa kan det vara svårt att ta in och acceptera något som inte är mätbart – ibland bara för att man ännu inte uppmätt fakta.
Ibland för att man bara saknar underlag. Har inte ställt rätt frågor. Eller bara inte ens undersökt saken som man just därför avfärdar.
FOI skriver ”Det militära har traditionellt setts som en mognadsprocess, en miljö och erfarenhet som formar unga till goda samhällsmedborgare … det [finns] knappt … några vetenskapliga belägg för att en värnpliktsutbildning har några sådana effekter.”
Ordet ”knappt” säger oss att det i alla fall finns någon indikation om en effekt av att göra militärtjänst.
Det vill sägs en indikation om en positiv effekt för samhällsnytta eller bidragande till individens mognad.
Och i övrigt uttalas bara att det saknas underlag för någon säker slutsats.
Det betyder alltså inte att värnplikten inte skulle vara samhällsnyttigt – utöver att öka vår försvarsförmåga.
Det går bara inte att mäta att det skulle vara så. Just nu.
Mer intressant, kan man också tycka, är att det tydligen saknas belägg för att värnplikten skulle vara skadligt för samhället.
Det är också indikativt.
Givande anektdot att läsa. Jag har liknande erfarenheter både från min egen värnplikt och senare under utbildande roller. I de fallen har utbildningen haft stor inverkan på individernas utveckling och självbild.
Jag förstår dock inte slutsatsen (som jag tolkar sista raden). Forskningen visar på effekten på samhällsnivå över tid. Så även om jag kan vittna om liknande anekdoter så finns även de som inte klarade miljön och definitivt inte var starkare efteråt.
Det är väl det som kallas survival bias när det är de positiva variationerna som blir ”historier”.
Gjorde min lump på 80-talet som kontorsmalaj, utrustad med Mauser/98.
Med mig ut i livet fick jag i alla fall ett starkt engagemang och förståelse för försvaret rent allmänt och en kontakt med frivillig försvarsorg jag inte hamnat i annars.
Vad jag ville säga var dock att jag tycker vi borde ha en allmän samhällsplikt, jämlikt med både kvinnor och män och inte bara svenska medborgare, på ca 3-4 månader inom civilförsvar, räddningstjänst, sjukvård eller liknande. Detta skulle stärka känslan av delaktighet och samhällsansvar på motsvarande sätt.
Och ett ”bidrag” med nödvändig arbetskraft på golvet kanske vore bra?
Att vara född på 70-talet och inte gjort lumpen sågs lite suspekt när man sedermera jobbade på stabsnivå på Saab, just saying.
Gjorde lumpen 1979. På den tiden var det belagt med fängelsestraff att vägra, så nästan alla gjorde lumpen. På den tiden fanns droger överallt, även på så kallade elitutbildningar som Norrlandsjägare som jag blev tvångsuttagen till. Så om man inte hade stött på droger tidigare gjorde man det i lumpen.
I och med att jag inte hade sökt dit hade jag noll motivation. Min största lärdom var att kunna ljuga övertygande för att slippa idiotiska saker som att simma i isvatten, och liknande. Men trots allt sipprade det väl in en del kunskap om sig själv och andra. Det hela var dock oerhört ineffektivt och kunde lätt ha avverkats på 30% av tiden.
Intressant att se när Ryssland invaderade Ukraina att de använde liknande taktik som vi lärde oss vid eldöverfall mot en överlägsen invasionsarmé, vilket ju var Ryssen i vårt fall också. Skjut med RPG första och sista fordonet i en kolonn, skjut sedan allt man har under några minuter, och därefter fly på en i förväg preppad (minerad) flyktväg.
I min mening har försvaret tre huvuduppgifter.
1. Åstadkomma max skada på en fiende som försöker skada oss.
2. Se starkt ut nog att avskräcka en fiende som vill skada oss.
3. Se starkt ut nog att ge vår regering, riksdag och befolkning råg i ryggen att så emot påverksansoperationer eller försök att driva oss till eftergiftspolitik.
1 är inte komplicerat. Resurser och utbildning till att skapa bästa möjliga soldat.
2 och 3 blir lite mer komplicerat. Tillräcklig mängd pinnar på ett papper, även om de inte är superbt utbildade gör kalkylen svårare för en fiende. Att en stor del av befolkningen genomgått militär utbildning och förstår vilken förmåga vi har kommer helt klart hjälpa 3. Håller med bloggaren om att försvaret inte är en uppfostringsanstalt och heller inte bör vara det.
För er som är arga över bloggarjävelns post så finns det hopp i rapporten. Det står nämligen så här:
Denna slutsats står i skarp kontrast till många föreställningar, men innebär inte att
gynnsamma kamrateffekter eller socialiseringsprocesser inte finns, eller att de är
oviktiga. Tvärtom visar flera studier (som faller utanför litteraturöversikten) att
social interaktion under militär utbildning kan ge positiva effekter under vissa
förutsättningar. Exempelvis finner Dahl m.fl. (2021) och Finseraas m.fl. (2016) att
norska män som i ett experiment slumpmässigt placerades i könsblandade grupper
under värnplikten utvecklade mer jämställda attityder och uppvisade minskade
diskriminerande beteenden jämfört med män i enkönade grupper. Att dela loge-
ment med andra ungdomar med annan etnicitet under militär utbildning har också
visat sig kunna påverka attityder och förtroende gentemot minoritetsgrupper i
positiv riktning (Finseraas m.fl., 2019; Finseraas & Kotsadam, 2017).
16 På
liknande sätt visar Cáceres-Delpiano m.fl. (2021) att spanska värnpliktiga som
slumpmässigt fördelades utanför sin hemregion under tjänstgöringen senare i livet
uppvisade högre valdeltagande och en starkare känsla av nationell tillhörighet.
@Skarpskytten. Just så. Håller helt med. Och det är svårt att dra någon annan slutsats än att det finns en betydande samhällsnytta med värnplikt – kanske t o m med innebörd av mognad för individen…
Fakta om motsatsen verkar i alla fall helt saknas i FOIs rapport varför den kan ifrågasättas. Och t o m påstås vara fel. 😉
Man kommer säkert en lång väg på samma bana som god samhällsmedborgare bara genom att flytta hemifrån och börja plugga på annan ort, men med den detaljen att ingen ställer krav på att lära dig ta hand om livet utanför studierna. Där tror jag att värnplikten har en viktig roll.
Jag gjorde aldrig lumpen, frisedel pga svaga fotleder och ett bristande intresse som 18åring i början av det nuvarande seklet (hade gärna gjort det idag däremot) och minns att det då pratades om att många av de värnpliktiga inte hade sovit borta hemifrån utan förälder. Inte ens de som deltog i allehanda idrottsliga evenemang som cuper etc, hade åkt iväg utan att ha med sig en förälder.
Som gammal scout (det närmsta värplikt jag kommer komma i mitt liv) med idel möpar och reservofficerer som ledare tyckte jag att det var väldigt märkligt 😀
Det illustrerar ju väl hur dåliga vi är på att hantera begreppet marginalnytta och additionalitet. De flesta är bättre fungerande vuxna efter att ha gjort lumpen – alltså är lumpen bra! Att den största delen i det beror på att man är ett år mognare med bättre uppkopplade frontallober visar sig först när man jämför med andra aktiviteter.
Något som fallit från min generation (början 70-tal) är dock det gemensamma kulturarv det innebar att alla män på något sätt gjort eller undvikit militärtjänst. En grupp män i en tågkupé utan något gemensamt kunde i alla fall dela lumparminnen. Tror inte det uppväger fördelarna med att ha ungdomar i mer produktiva aktiviteter men det fanns nog ett värde i det rent samhälleligt.
Intressant ämne. Visst är det mycket svårt att mäta en samhällsnytta av utförd värnplikt. Själv hade jag, likt Bloggarn, flyttat hemifrån och jobbat ett år innan jag ryckte in på P4 1986. Först 15 månader, sedan reservofficersutbildning och uppe på det nästa 3 år som frivilliganställd officer vid regementet.
Det jag fick med mig var en god ledarskapsutbildning och erfarenheter som jag kunnat ha god nytta av civilt. Samt några vänner som jag fortfarande umgås med efter 40 år.
De ungdomar jag var med och utbildad hade en brokig bakgrund. Man märkte skillnad på de som kom från ”schlätta” och de som kom från stan. Tillsammans blev det en mycket bra mix.
Det som gladde mig som utbildare var att se hur soldaterna gick från individer som främst tänkte på sig själv till att så småningom fungera i en grupp och sedermera i pluton/kompani. Att få lära sig att jaget inte alltid är det viktigaste. Hur dessa saker skall värderas som samhällsnytta kan man ju diskutera 😉
Tror, rent personligen, att soldatutbildningen behöver få med en större del av: ”att med framåtlutat” våld förgöra våra fiender.