FOI: Värnplikten skapar inte bättre medborgare – ska utbilda krigare, inte medborgare

Intressant rapport.

Skulle gjort lumpen som 20-åring under nådens år 1990 men en oplanerad graviditet 1988 (jag var 18, min dåvarande flickvän och nuvarande hustru var 17) samt beslutet vi båda tog var för sig att vi ville behålla barnet ledde till att vi 1989, 19 respektive 18 år gamla blev föräldrar.

Stödet för omgivningen var massivt till oss unga föräldrar men det var andra tider då, jag vet inte idag hur man behandlar de som blir föräldrar innan 20 år ålder.

Däremot var jag i och med detta inte längre särskilt intresserad av att rycka in 1990, dvs när min dotter skulle vara 1 år. Så jag kontaktade militärmyndigheterna i ärendet och en major såg till att jag blev placerad i utbildningsreserven efter att jag skickade in det läkarintyg (på migrän) han hade efterfrågat.

Nu skedde detta när muren fallit och hela Warsawa-blocket verkade klappa ihop, så det kan förklara på att jag ganska enkelt kunde se till att jag kunde tillbringa min dotters andra år i livet hemma istället för i det militära. Hade jag försökt mig på motsvarande 5 år tidigare hade det bara varit att rycka in.

Rätt eller fel val? Det kan man resonera om, men jag ser beslutet att be om att bli befriad från att göra lumpen som en direkt konsekvens av att vi valde att behålla barnet och bli föräldrar tidigt i livet.

Med risk för att förhäva mig har jag i och med att vi valde att göra så aldrig haft dåligt samvetet för att jag inte gjorde lumpen utan istället satsade de åren på att bilda familj. Det finns massor av rosa-moln-berättelser om föräldraskapet där man bara berättar om det som en förmån men verkligheten är lite mer nyanserad, det finns även ett starkt inslag av stort ansvar, hårt slit och att för vår egen del faktiskt ha valt bort en hel del som andra jämnåriga tog som självklart. Känslan av ”FOMO” var högst påtaglig under de första åren

Samtidigt vill jag gärna se det som ett sorts extrem form av samhällsbygge som jag och min fru ägnade oss åt med start i de unga åren. Förutom förmånen att få en familj (för det var det ju, något som mitt 17-åriga jag aldrig trodde jag skulle lyckas med) har vi sett till att vårt samhälle får nya medmänniskor som finns där, kavlar upp armarna och bygger vidare på allt. Vi har ju dessutom dessa barn kvar i vår vardag (vår dotter fick flera syskon såklart), inklusive barnbarn!

Som en gammal man sade till oss i tunnelbanan när han pratade lite med oss och fick höra att vi hade fyra barn: ”Vad rika ni är!”

Sen vill jag gärna tro att valet att ta det steget som 19-åring ledde till att jag mognade och blev en bättre samhällsmedborgare. Jag hade en mörk syn på allt som kunde gå snett i ett barns uppväxt och hur man som förälder kunde misslyckas med det och hade inte mycket självförtroende inför uppgiften men samtidigt ingår det i samhällskontraktet att man tar hand om sitt barn och gör sitt absolut bästa med de förmågor (eller bristande dito…) som man har.

Lite som att ställa sig utanför sig själv när man får beskedet att man skall bli förälder och kallt viska i sitt eget öra ”Javisst, du är absolut en odugling men… nu har du sett till att det här barnet kommer finnas så nu ser du till att ta hand om det i alla fall och minimerar de skador din oduglighet kommer orsaka och de utan att smita undan! Gör du något annat har du ingen heder!”

Det är ju så livet ser ut. Man får leva med konsekvenserna av sina val och måste alltid löpa linan ut.

Men när det gäller valet att ha familj med min fru och barnen var det värt det, alla gånger. Även om jag inte alltid har fått ihop alla existensiella bitar kring det på ett klockrent sätt så vill jag inte ha det ogjort. Vi kan säga så här… jag och min fru lever livet med vår familj och vi har goda chanser att slippa dö ensamma och bortglömda!

(Slut på lång rant som blev lite off-topic.)