Fortsatt mycket svåra ryska artilleriförluster – raff i Volgograd bombat

Sartres missförstånd – varför män som Putin hatar kärlek och en regelbaserad ordning

– – –

Jag vill gå runt och plocka bland existentialismens skärvor tillsammans med er en stund.

Men det får inte bli torrt och tråkigt, därför börjar vi med ett tankeexperiment. Förhoppningsvis gör experimentet grundfrågan mer tydlig.

Vi får tänka oss att vi spelar ett parti schack mot en tvär och prestigefylld man. Ska vi kalla honom Vladimir?

Schack är som alla vet ett regelbaserat spel. Spelpjäserna har vissa rörelsemöjligheter och rörelsebegränsningar. En bonde kan inte backa. Ett torn kan inte snedda. En kung kan inte avancera mer än en ruta per förflyttning (med rockad som undantag).

Reglerna är så detaljerade och begränsande att man skulle kunna förvänta sig ett ytterst ofritt spel. Ett därmed ointressant spel. Men istället finner man en paradox. Alla väl genomtänkta regler gör schack till ett spel med oerhört stor frihetsgrad, oändliga variationsmöjligheter, ju djupare man tränger ned i spelat desto mer uppenbar och intelligenskrävande blir denna svindlande frihet.

Men nu spelar vi alltså mot Vladimir och han är ingen lysande schackstrateg, han håller på att förlora. Så nu börjar Vladimir att ändra och avskaffa reglerna godtyckligt – han tål inte nederlaget. Han flyttar flera pjäser samtidigt. Han börjar gå i cirklar med sina bönder. Han kastar iväg våra pjäser. Han börjar peta sig i örat med en av våra löpare – men det är nog mest för att chockera.

Nu är regelsituationen så oklar att knappast någon kan avgöra vilket spel vi spelar. Inte heller vem som vinner. Det är inte tillfredsställande för Vladimir som kräver vedergällning för det mindervärdeskomplex som det stundande nederlaget framkallade. Så nu lyfter han upp schackbrädet och börjar dunka det i vårt huvud – och där avbryter vi tankeexperimentet innan det blir alltför mycket blodstänk på våra skärmar.

– – –

Schackspelet är förstås en metafor för livet. Både våra liv som individer och nationalstaternas liv och samexistens med varandra.

Tankeexperimentet leder fram till en slutsats som till en början kan kännas kontraintuitiv: Nedmonteringen av strukturer och regler leder inte alls nödvändigtvis till ökad frihetsgrad. Inte om regelstrukturen är elegant och väl genomtänkt från början. Då kommer dess nedmontering bara att bjuda in kaos och den starkes rätt över den svage, ett civilisatoriskt sammanbrott som varken kommer att vara intelligent, elegant eller särskilt varierat.

Regelbaserad schack innehåller oändlig variation och rikedom. Schackanarki slutar ofta på samma sätt, med att spelpjäserna flyger och blodet flyter, i allafall om insatserna är tillräckligt höga. Är insatserna låga finner spelarna det hela ointressant och går hem istället. Schack utan regler saknar värde eftersom det är reglerna som skapar ramen där det briljanta, fria och fantasifulla kan existera.

– – –

Nu har vi kommit så långt att vi kan bjuda upp två herrar på scenen, som hade stort inflytande över 1900-talets tänkande. Albert Camus och Jean-Paul Sartre.

De delar i stort denna startpunkt; det finns ingen grund i tillvaron där någonting objektivt kan förankras (vad vi människor ofta kallar gud), därmed finns det heller ingen objektiv mening med vår existens eller några objektiva värden.

Problemet som herrarna tycker sig se är att vi arma människor inte tål dessa hårda sanningar, vi flyr ifrån dem. Särskilt flyr vi in i religioner och falsk mening.

Men det borde vi inte göra, vi borde istället stå upp rakryggade i denna hårda existentiella vind och bejaka friheten att skapa oss själva, att skapa vår egen mening.

”Existens föregår essens” är Sartres mest kända citat och det uttrycker denna frihet. Från början har vi vår existens men vi är helt fria att därefter skapa vår essens (vår inre natur och mening). Traditionellt hade filosofin/teologin ofta sett vår essens som medfödd, men Sartre avvisade detta.

Albert Camus finner detta absurt. Vi människor törstar efter en mening som ska göra livets alla svårigheter uthärdliga. Men det finns INGEN MENING. Lidande utan mening är mycket svårt för oss människor. Därför inleder han sin skrift ”Myten om Sisyfos” med en numera berömd fråga, i hans tycke filosofins och varje dags mest grundläggande, borde vi ens leva? Vore det inte rimligare att göra processen kort och bara ta oss själva av daga?

Sisyfos är en maktmänniska som har lurat och förbrutit sig mot (de grekiska) gudarna så många gångar att han till slut får det ultimata straffet, att varje dag rulla en stenbumling uppför ett berg bara för att sedan se det rulla ned igen. Därpå tvingas börja om från början – dag efter dag efter dag – utan ände.

I Camus ögon är detta en bild av ett människoliv. Men – och här kommer en twist – i slutändan måste vi ändå föreställa oss Sisyfos leende och lycklig eftersom han har funnit en glädje i själva kämpandet,
menar Camus. Jag läste boken när jag fortfarande var ateist, och borde ha varit mottaglig för dess budskap, men ärligt talat fann jag denna twist allt annat än trovärdig.

Det är väl helt uppenbart att kämpandet i sig inte räcker för att skänka glädje? Inte om det inte finns en mening BORTOM kämpandet? Inte om kämpandet upprepas identiskt varje dag och aldrig leder till någonting?

I en essä skriver Sartre en sentens som ibland används av ateister: ”Om gud funnes vore jag inte fri; men jag är fri, alltså finns inte gud”.

Redan på en ytlig nivå är denna utsaga diskutabel. Om inte gud funnes vore våra medvetanden blott en produkt av våra hjärnors biokemi, en biokemi som är helt underställd fysikens (och kemins) lagar. Oavsett om dessa lagar är helt deterministiska, eller om det finns en viss kvantfysisk slumpmässighet, kan det inte finnas någon verklig fri vilja. Vi styr ju varken över slumpen eller över naturgivna lagar.

Det som finns är initiala startpunkter och sedan lagar som verkar på dessa startpunkter.

Vi skulle med andra ord vara radikalt ofria snarare än fria utifrån Sartres resonemang.

Men det finns även en djupare nivå – som för oss tillbaka till schackspelet. Är vi mest fria när vi spelar regelbaserad schack eller när vi utövar någon form av schackanarki?

Jag hävdar att regelbaserad schack gör oss fria, reglerna öppnar vägar som vår intelligens kan följa, som gör att vi kan överblicka ett större och mer intressant landskap. Vår intelligens och kreativitet blommar upp.

Schackanarki slutar förutsägbart med att alla går hem eller börjar bråka och slåss (om tillräckligt mycket står på spel).

Låt oss byta exempel från schack till livet självt.

Antingen kan det vara som Sartre och Camus föreslår: Det finns ingen objektiv mening, inget högre syfte. Vi måste finna vår egen mening, om så bara att maximera hedonistisk njutning och kämpa på dag efter dag.

Eller så finns en objektiv mening (ungefär analog med schackspelets regler), det finns såklart många tänkbara men låt mig skissa på en:

Existensen står på den levande kärleksgrund som är förklaringen till att det finns någonting alls, meningen med våra liv är att vi ska bli alltmer lika denna kärleksgrund. Alltmer kapabla till självutgivande (ej egennyttig) kärlek, vilja lyfta andra istället för att sänka dem, bli alltmer empatiska, hjältemodiga, tålmodiga, kloka, barmhärtiga, djupt intresserade av rättvisa för alla.

Vi behöver fri vilja, och därmed möjligheten att välja det onda, för att vara något annat än marionetter. Vi behöver lidandet och svårigheterna, både för oss själva och andra, för att vi ska möta det motstånd som gör att vår förmåga till det goda lyfter i motvinden. Lidande är en nödvändig ingrediens för att vi ska kunna bli alltmer lika kärleksgrunden.

Det vore i sanning ett äventyr. Bra mycket mer storslaget än schack.

Varför avvisar Vladimir Putin en sådan ordning? Varför avvisar han en regelbaserad internationell ordning som gör att vi kan leva i fred, ömsesidigt utbyte och välstånd, skapa saker av verkligt värde?

Ja, då skulle han behöva underställa sig de kärlekens regler som skänker frihet. Han skulle behöva lita på dessa regler, att han kan vila trygg i dem.

Men det kan han inte. Han är formad in i en mörkrets logik där han måste kontrollera, härska, samla på sig, hålla hårt, aldrig släppa taget, bita som en kamphund. Annars är han inte trygg. Där kärlek skulle ha funnits finns istället bara skör narcissism.

Reglerna står över honom och det tål han inte. Ingenting får torna upp sig högre än han själv.

Det är som när jätten Russ försöker riva Myrtions torn i sagans värld:

Där stod han ibland och hamrade med nävarna – medan han vrålade mot himlen.

Sedan gick han därifrån. Extra uppretad. Extra hämndlysten.

Putins hand är knuten, inte öppen. Han har skapat sin egen mening och tror kanske att det gör honom fri. Men vi har genomskådat honom. I grunden är han djupt ofri.

– – –

(Detta var en fristående fortsättning på essän ”När mobbarna tar makten, nihilismen breder ut sig, kan skratt och tårar fortfarande rädda oss” från den 11 december.)