Gästartikel: Varför jag hjälper Ukraina

11.9K

Nedanstående är en gästartikel signerad Jonas v M, som har levererat 45 pickuper samt utrustning direkt till frontförbanden i Ukraina. Alla foton är tagna av Jonas. Du stödjer honom via Paypal eller Swish på hans FB-sida.

Jag har nu hjälpt militären i Ukraina som volontär i snart två år, och det är många personer som stödjer mitt arbete. Känner därför att det är dags att ge en förklaring till varför jag gör det jag gör, på det sätt jag gör samt hur jag tänker och känner.

Till att börja med så vill jag tacka alla de som donerat och fortsätter donera, ibland flera gånger i månaden. Utan er skulle detta inte vara möjligt! Denna text är dedikerad till er! Tack!

Varför gör du detta?

Det finns tillfällen i livet när man ställs inför situationer när någon behöver hjälp. Det kan vara en trafikolycka, någon som kollapsar på trottoaren framför dig, eller om det börjar brinna hos grannen. Om du då har möjlighet att hjälpa till, och har den kunskap som behövs, så är det din medborgerliga plikt att göra det du kan. Är brandkåren redan på plats så är du förmodligen bara i vägen, men innan dess så är det du som kan göra skillnad. Samma sak gäller för kriget i Ukraina. Jag såg behovet och jag hade kunskap tack vare min militära bakgrund och möjlighet att lösa en del av det som behövdes. Att passivt sitta i soffan och titta på medan det största kriget sedan andra världskriget rasar i Europa var inte ett alternativ. Att känna att man gör skillnad på riktigt är en mycket bra känsla. Och något jag aldrig upplevt tidigare.

Jag uppfattas ibland som dryg och jobbig. Jag accepterar ej heller ett nej, utan försöker alltid hitta en väg runt. Men det innebär också att jag alltid ser till att ta mig runt de hinder jag ställs inför. Samla in pengar, ta mig igenom tullen och förbi checkpoints, se till att en verkstad jobbar övertid för att hitta reservdelar och lagar fel m.m. Det som inte fungerar så bra här hemma i vissa sociala sammanhang, kan användas som en fördel i en situation som denna. Jag ger heller aldrig upp.

Det är nog därför, en kombination av personlighet och erfarenhet, som gjorde att jag började göra detta. Jag insåg dock tidigt att jag ej kommer kunna lösa alla problem i Ukraina, jag fick vara nöjd med det lilla jag kan bidra med, och att det gällde att ha uthållighet för en längre period. Då trodde jag att det kanske skulle behövas till hösten 2022 …

Varför hjälper du bara militären?

Min inställning har hela tiden varit att fokusera på att hjälpa militären med utrustning och utbildning. Innan det civila samhället kan återuppbyggas, måste kriget vinnas. Att få slut på striderna är det snabbaste sättet att skydda civilbefolkningen. Genom att endast hjälpa de förband som just nu är vid de aktiva fronterna, så ser jag till att utrustningen jag har med mig alltid hamnar där den direkt används och behövs. Jag prioriterar framför allt spaningsförband inom brigaderna, specialförband och de förband som har de mest aktiva frontsegmenten. Varje resa jag åker ner på, träffar jag nya enheter som sedan sätter mig i kontakt med andra. Efter 33 resor har det blivit många olika brigader och separata bataljoner.

Hur ser en resa ut?

Jag startar alltid från Stockholm. Oftast blir det färja mellan Nynäshamn och Gdansk. 18 timmar där det äntligen finns tid för sovmorgon och vila. Då jag endast är hemma ca en vecka mellan resorna, så är det stressigt att hinna ordna bil, utrustning, lite träning och dokument. Övernattning blir nära gränsen mot Ukraina, passage på morgonen och sedan fortsatt färd mot Kyiv. Där stannar jag till i en väns lägenhet där jag har min personliga utrustning. Färden fortsätter sedan mot fronterna, där utrustningsöverlämning och eventuell utbildning genomförs på många olika platser/förband. Sedan augusti i år har mitt jag bland annat utbildat i mindetektering och delat ut mindetektorer. På dessa 5 månader har jag utbildat ca 400 soldater och delat ut 220 detektorer utspritt på ca 20 brigader. Fordonet är det sista jag lämnar av. Gärna nära en tågstation så jag kan börja ta mig tillbaka mot Kyiv. Brukar bli ett dygn med återhämtning, tvätt och möten innan nästa tågfärd mot Warsawa. Därifrån blir det flyg till Sverige. Sedan börjar det om. Nästa bil köps oftast redan på tåget från fronten. De frivilliga jag har här hemma hjälper sedan till att förbereda bilen för lackering och några taktiska ändringar. 

Varför samarbetar du inte med andra?

Det finns numera många personer som gör liknande saker som mig, och jag får därför ibland frågan varför jag inte samarbetar med andra. Jag tog tidigt beslutet att göra detta på egen hand. Dels för att det är praktiskt lättare, och för att jag själv kan bestämma vad jag köper och vart det skall gå. Flera personer innebär flera viljor och eventuella konflikter. Jag beslutar helt själv vad jag ska köpa in och vart det skall skänkas. Jag vill heller inte utsätta någon annan person för risk om det ej behövs. Undantaget är när jag har två bilar med mig, men då har jag några erfarna chaufförer jag litar på. När jag får förfrågningar från andra organisationer om jag kan promota deras verksamheter så måste jag ställa mig frågan, kommer deras verksamhet ge mer effekt i kriget än min? Om svaret är nej så kan jag inte göra det. Det finns bara en pott med pengar, som alla ska dela på. Jag måste därför väga ”nice to have” mot ”need to have”. Om man inte har oändliga resurser. Det krävs att man har varit mycket vid många olika förband vid fronterna för att förstå skillnaden på dessa. Behoven är dock stora och alla kan hjälpa till med att förbättra soldaternas liv på många olika sätt! Jag prioriterar dock deras taktiska behov baserat på min egen erfarenhet. Jag säger inte att det inte finns några andra som gör viktigare saker än mig! Det finns det! Jag är inte unik eller speciell. Om någon organisation har behov av hjälp för att köpa in något specifikt till någon enhet, så får ni gärna kontakta mig.

Det finns även vissa jag ej vill samarbeta med. En konfliktzon som Ukraina drar till sig alla olika typer av människor och blir lätt som vilda västern vad gäller regler och lagar. Det finns något som kallas ”stolen valor”. Det innebär att man låtsas göra saker eller vara del av något man inte är. Att åka runt i Ukraina i multicam uniform utan att vara kontrakterad med den ukrainska militären och lägga upp bilder när man står med vapen för att det skall se ut som om man är nere och strider är några exempel. Det man gör då är att förminska de som verkligen är där och strider och dör. Det är många som är nere helt civilt (som mig) och hjälper ukrainska militären med utrustning och utbildning. Dessa insatser är många gånger lika viktiga som de som väljer att själva strida och det finns ingen anledning att ljuga om att man gör mer än det man faktiskt gör, eller att bära kläder med multicam mönster. Att arbeta som volontär i frontnära områden innebär att man utsätter sig för risker. Artilleri, raketer och FPV drönare skiljer inte på militära och civila. Det finns ingen anledning att ljuga om att man varit i strid när man ej varit det. Alla som varit mycket i frontnära områden har utsatts för beskjutning. Att tjata sig till att få hänga med ett frontförband och få låna ett vapen några dagar är inte detsamma som att du stridit som soldat. Du har varit krigsturist. Det finns bara två alternativ. Volontär, eller kontrakterad soldat. Det i mitten kallas illegal kombattant. 

Sponsorer

Det är flera tusen personer och företag som har hjälpt till med pengar, utrustning och tid. Även om jag oftast åker ner själv, så innebär det inte att jag skulle kunna göra detta utan er. Jag önskar att det skulle vara möjligt att nämna er alla, men det är omöjligt. Det är även många som vill vara anonyma. Det finns även det omvända. De som vill bli omnämnda. Jag vill vara tydlig med att det inte finns någon enskild person som har donerat merparten av det jag kört ner. Det är en gemensam insats av många olika individer och företag. Om en miljardär skänker en miljon, eller om en fattig pensionär skänker 1000 kr, så är deras personliga uppoffring lika stora. Ingen är bättre än den andra eller förtjänar mer uppmärksamhet. Har enstaka gånger blivit kontaktad av individer som vill att jag skall nämna företagsnamn mot att få rabatter eller utrustning. Känner ej att det är rättvist mot alla de andra som bidragit utan att få publicitet. Antingen nämns alla eller ingen. Vill inte att ukrainahjälp skall omvandlas till PR kampanj för företag eller motsvarande. Det är inte därför jag gör detta. Jag befinner mig dock i en situation där jag har möjlighet att köpa det jag behöver, vilket inte alla volontärer har. Det är upp till var och en att göra egna bedömningar efter förmåga.

Du är en hjälte!

Något som ofta återkommer är kommentarer som ” Vilken hjälte du är”. Varje gång jag ser dessa under mina inlägg så är min första reaktion att radera kommentaren. Jag är ingen hjälte. En hjälte är någon som riskerar/offrar sitt liv för andra, utan tanke på uppmärksamhet eller ära. De som sitter i värnen och fryser dag efter dag och bara väntar på granaten som snart kommer, och ändå går dit varje dag. Om och om igen.  Det finns dåliga människor som gör bra saker, och det finns bra människor som gör dåliga saker. Om det var en hjälte vet man endast efter att livet har summerats ihop. Jag ser mig själv som en människa, varken bra eller dålig,  som har fått en chans att äntligen göra något gott i livet och hjälpa andra. Inte en hjälte. Den risk jag tar är låg jämfört med så många andra som strider vid fronterna just nu.

Hur länge tänker du fortsätta?

Den näst vanligaste frågan. Som nästan alltid kommer efter: ” Hur går det där nere?”, är hur länge jag tänker fortsätta. ”Finns det inga andra som kan fortsätta nu? Du har ju åkt ner så många gånger!” som min mamma säger. Min avsikt är att fortsätta så länge jag får in donationer eller tills kriget är vunnet. Men även efter kriget kommer det finnas mycket kvar som de behöver hjälp med, inte minst minorna. Så min avsikt är att fortsätta även då. De människor jag har lärt känna under dessa år är vänner jag ej kan överge. Att plötsligt säga: ”Det här är min sista resa, lycka till!”, är inte ett alternativ. Jag är nu för personligt engagerad. Varje gång jag säger hej då och ger dem en kram, så tänker jag tanken att detta kan vara sista gången vi ses. Har allt för stor vetskap om hur många som dör eller blir skadade varje dag på de olika fronterna. Jag har fått allt för många meddelanden som börjar med: ”Kommer du ihåg den här personen?”, då vet man vad som ska komma. 

Detta krig gäller inte en guldmedalj eller prispengar. Det handlar om vår tids frihet, frihet för Ukraina, för Europa, demokrati och rättvisa. Ondskan kan ej få segra. Det kommer leda till en kraftig upprustning och ett nytt krig några år fram i tiden. Slaget i Poltava 1709 var första gången vi förlorade ett stort slag mot ryssarna. Det var slutet på vår storhetstid och början på Rysslands. Min förfader var där som fortifikationsofficer. Han tillbringade sedan 14 år i Sibirien innan han kunde återvända till hemlandet. Jag ser detta krig som Poltava 2.0. Det är nu ryssarnas tur att förlora och bli av med sin ”storhet”. Vi är alla skyldiga att hjälpa till så det blir verklighet.  🇺🇦 Razom do peremohi 🇺🇦

Önskar er alla ett gott nytt år och att 2024 blir året då Ukraina vinner!

Jonas v M

Om ni vill stödja min verksamhet så kan ni donera pengar via faktura till ett “JvM Medical kit” eller ett “JvM Kit” (Mindetektorer inklusive utbildning) https://disarmamentsolutions.com/ukraine/donate

Eller donera privat direkt på: https://www.paypal.me/jvmukraine Önskar ni ge bort ett gåvobevis? Mer info: https://www.facebook.com/photo?fbid=10168260108600324&set=a.10150560757265324