Nedanstående är en gästkrönika signerad “Civil handläggare i staten”:
Efter att regeringen presenterat sin höstbudget kom de ekonomiska konsekvenserna på den linje som presenterades av kulturminister Parisa Liljestrand på Göteborgs filmfestival. Ackompanjerat av burop deklarerades att hon hade som uppgift att verkställa regeringens politik och inte se till att kultursektorn fick mer resurser.
”Det är ju helt sinnessjukt”, sammanfattade Ylva Gustafsson, regionutvecklare för film och litteratur kulturministerns besked och Ylva var inte ensam. En samstämmig kör av kulturarbetare beskrev regeringens politik och framförallt synen på tilldelning av medel på liknande sätt.
”Jag har tänkt mycket på dessa familjer som berörs. Visst ser jag att de sitter vid köksbordet och är förtvivlade.
– Eller är urarga. Det ska de vara, det får de vara. Bara det inte stannar där. Ilskan kan vändas till något bra, leda till att man vågar tänka i nya banor, tänka på ett nytt sätt, ett nytt, annat liv.”
Citatet är inte från kulturministern utan från dåvarande försvarsminister Leni Björklund som i en intervju med Aftonbladet försökte vägleda en officerskår som drabbades av neddragningarna i samband med försvarsbeslut 04. Budskapet till Sveriges försvarsanställda var tydligt när den samlade politiken presenterades. Du arbetar inom ett område som regeringen inte tycker är prioriterat.
Det går att föra ideologiska argument ”det här är inte samma sak” och ”kultur är någonting annorlunda” men jag vill här påminna läsaren om att en budget och policyprocess i en demokrati sällan har några heliga undantag . I slutändan ska statens resurser fördelas och resurserna är ändliga.
Så till alla kulturarbetare som just nu, för att citera Leni Björklund, ”sitter vid köksborden och är förtvivlade” har jag ett konkret förslag.
Sök upp en officer som valde eller i praktiken var tvungen att avsluta sin militära karriär under 90 eller 00 talet. Lyssna på hur dom valde att vända vreden till något konstruktivt. Du hittar dom troligast som mellanchefer i offentlig sektor, som rektorer eller som egenföretagare. De finns överallt och även om många gått i pension finns erfarenheterna kvar.
Jag skulle särskilt rekommendera en före detta luftvärnsofficer som hade arbetat med eldrörsluftvärn hela sin karriär vars kunskaper inte skulle behövas i en framtida konflikt. Eller om du har närmare till en ort med en nedlagd flygflottilj ta kontakt med en före detta flygvapenofficer i bastjänst vars kunskaper hur en krigsflygbas ska hållas operativ inte längre ansågs vara önskvärda.
De kan berätta för dig hur är det är att brinna för något samtidigt som den demokratiskt valda regeringen i ord och handling visar ett kyligt och avmätt intresse för ditt yrkeskunnande. De kan förklara för dig hur du tar dig igenom frustrationen över att skrika högt att det du gör är viktigt för att bygga ett stabilt och fungerande samhälle för att mötas av en tom tystnad och uppmaningar om att det är dags att gå vidare. De kan också hjälpa dig att skapa en ny identitet efter att den gamla inte längre anses vara viktig nog att finansieras av skattemedel. De kan också lära dig hur du omvandlar dina kunskaper och erfarenheter som staten investerat i dig till inkomstbringande verksamhet.
Att ha samtalet kan hjälpa dig att uthärda i dessa mörka tider. För i slutändan är en av de mest framgångsrika strategierna för att ta sig ur en kris insikten om att man inte är ensam eller den förste att drabbas. Andra har klarat det innan och det om något kan ge hopp om framtiden.
När du gjort detta kan du säkert i nästa led hjälpa en anställd på SIDA eller en folkhögskollärare som kanske behöver samma hjälp i sitt sökande efter nya mål och mening i sitt yrkesliv.
//Civil handläggare i staten och på grund av dåtidens ekonomiska ramar ej anställd yrkesofficer från yrkesofficersprogrammet 2003-2005.
66 kommentarer
Fair point (från en tidigare kulturarbetare).
Det finns massor med fria kulturarbetare som bedriver kultur utan ett öre i statligt, regionalt eller kommunalt stöd. Hårt arbetande egna företagare. Det är inte lätt, men de som har något folk faktiskt vill betala för själva kan klara sig. Men många får nöja sig med instick ibland eller att ha kultur som hobby.
Tror inte dessa fria kulturarbetare instämmer i den samstämmiga kören som vill försörjas på skattepengar.
Eller är nöjda med det lilla som ges och ser det som en fantastiskt möjlighet att ända göra något man gillar på heltid.
Med det ”lilla som ges” är ledordet: All statlig kulturverksamhet och kulturforskning – alltså stöd till magasin och litteratur, Operan, baletten, teater, kulturförvaltning, Riksarkivet samt hela budgeten för alla museer – uppgår till 9,3 miljarder kronor. Det är småpotatis i statsbudgetsammanhang.
Som jämförelse är försvarsbudgeten 143 miljarder kronor.
Det innebär att även om hela kulturbudgeten skulle försvinna, är antalet kulturarbetare som riskerar att förlora jobbet otroligt lågt jämfört med de nedskärningar som skedde inom försvaret för 20 år sedan.
Med det sagt, är svensk kultur som kostar typ ingenting faktiskt på många sätt världsledande.
Sen när man kollar på att Ryssland systematiskt förstör kultur och historia i Ukraina kan man tänka sig att Sverige borde ha ett separat kulturförsvar med egen kulturförsvarsbudget.
I mitt garage bor det ett ambulerande SF och fantasyantikvariat och jag håller på att slänga ut en barnteater som inte kommer att använda samma hyfsat demonterbar dekor en gång till men de svårersättliga prylarna sparas.
Jag är inte bra på att producera kultur men ibland lyckas jag göra något för andra. Och nej jag har inga hyresinkomster men det kan bli bensinpengar.
“Öppet brev till Sveriges offentligt avlönade kulturarbetare”
Dom lär du inte hitta här!
Menar du att offentligt avlönade kulturarbetare omöjligt kan bry sig om något av bloggarens hjärteämnen? Du har fel isåfall.
Haha, fint att se detta meningsutbyte mellan Run-D.M.C och George Harrison.
Bästa hälsningar,
En Kulturarbetare
Jag anser att kulturarbetare är en av hörnstenarna för att skapa en gemensam identitet och därigenom en historia värld att kämpa för. Om man tittar på Ryssland och Turkiet kan du få 200 tvkanaler på “ditt” språk til en kostnad som ligger på 100 kr i månaden oavsett var du bor i världen. Detta skapar en gemenskap och sammanhållning. Svenska kulturarbetare argumenterar sällan för 100 svenska gratiskanaler till alla svenska medborgare som befinner sig någonstans på vårt jordklot.
Håller helt med i detta. Hur stor andel och vilka andelar av kulturen som skall beviljas statligt stöd kan givetvis diskuteras. Poängen jag drar av artikeln är att neddragningarna i kulturbudgeten är lika fel som neddragningarna i försvarsmakten var i början av 2000-talet.
Ja. Läser artikeln på samma sätt här.
Fick mig att tänka på ett berömt, men påhittat citat:
Churchill was asked to cut funding to the arts in order to support the war effort in World War II, he responded “Then what would we be fighting for?”
Men ”… Churchill nevertheless had expressed similar sentiments…”
https://winstonchurchill.hillsdale.edu/the-arts-what-are-we-fighting-for/
Det är en viss skillnad rent politiskt på långsiktiga försvarsbeslut och nedskärningarna av försvaret som beslutades under regeringen Persson och genomfördes under regeringen Reinfeldt och på mera kortsiktiga, någorlunda reversibla beslut som inriktning och finansiering av tex. kulturarbete.
Frågor om Sveriges försvar, energiförsörjning, mm. bör av ganska lätt begripliga orsaker vara blocköverskridande.
Det påverkar givetvis inte hur det känns att inte vara lika önskad som tidigare eller inte önskad alls. Det har jag egen erfarenhet av från arbetslivet och det har säkert många andra också.
Det jag vill få fram är skillnaden i just själva beslutsfattandet mellan sådant som går någotsånär att återkalla av en kommande regering och sådant som måste ha en riksdagsmajoritet oavsett vilken regering svenska folket väljer.
Det är väl bra att politikerna håller fingrarna borta från kultur och lärande institutioner i allmänhet. Rödgröna styret gav oss pärlor likt en bekant som till sin förvåning förväntades inkludera genusperspektiv på sin avhandling om fiskbestånd i svenska sjöar, för att ens övervägas forskningsanslag.
Tänkvärt och väl skrivet.
Vi är naturligtvis många inom det privata näringslivet som har liknande erfarenhet. När ledningen beslutat att lägga ner eller utlokalisera produktlinjer eller verksamheter som anställda satsat en lång karriär på. När chocken lagt sig lyckades de allra flesta fokusera om och hitta nya positioner.
Det måste ändå vara något extra att drabbas av neddragningar genom demokratiska politiska beslut, att så tydligt vara nedprioriterad. Inom det privata är det lättare att förstå att man drabbats av lönsamhetskrav och kreativ förstörelse.
En träffsäker text. Den ska jag hålla i mitten om livet plötsligt bjuder på en tvär vändning någon gång i framtiden.
För övrigt minns jag buropen som kulturministern fick motta också kunde inte lite bli att undra vad det här var för några som tyckte att just deras arbete var så heligt. Alla dessa personerna har väl kunskaper och erfarenheter som går att använda någon annan stans? Det var ju inte så att kultur och arbete i det offentliga förbjöds.
rättar mig själv: minnet, inte mitten.
Tycker man att staten och kulturen bör vara tätt sammanflätade så rasar man naturligtvis mot höstbudgeten.
Tycker man, som mig, att kulturen ska vara fri från statligt inflytande så är detta ett steg i rätt riktning.
Varför rasar man mot kulturbudgeten i så fall? Budgeten innebär ju inte en minskning av pengarna till kulturen.
Cirkus ungefär blir det samma mängd pengar som i förra budgeten, fast inflationssäkrat.
Jag tror det är lättare för ett kompisgäng att hålla normkritisk teater vid liv än att driva luftvärn.
Och lagligt.
Neeeej. Jag som är på avvänjning från True crime. Nu blir det till att se Militärligan ikväll.
Inte en chans. Normkritiken blir norm omedelbart och alla slår knut på sig själva i allt extremare uttryck för att vara mest abnormala. Det havererar snabbt. Luftvärn, pytt, konkret och fysiskt med tydligt mål.
Var och en ska bära sin egen kostnad.
Jag som varit ingenjör hela livet har absolut inget emot kultur, och många gör ett berömvärt jobb för knappa resurser. Men jag misstänker att de som skriker högst är de som är högst upp i näringskedjan med miljonbudgetar för installationer som ingen förutom deras kompisar besöker.
I andra änden av spannet har vi de kommunala kulturskolorna och mindre lokala konstutställningar där lokala konstnärer får plats. Kungsbacka är en välskodd kommun där man glädjande nog satsar kommunala skattepengar på ungdomen. Trots alltså att kommunen är mörkblå. Men jag ser ingen menskonst och ingen konst ute i skogen för att göra träden glada som miljöpartiet drev igenom.
Man får helt enkelt satsa på det som är viktigast och resten får acceptera att resurserna ibland tryter. Det vore skoj om Ylva Gustafsson kunde precisera vad hon anser att man skall satsa på.
I dåvarande Östtyskland var man efter grundutbildning i kultur, bildkonst, scenkonst och film garanterad 3 års statlig anställning. Efter perioden med arbete och praktik i socialrealismens estetik var man färdig att gå vidare till också kommunala befattningar i kultursektorn. För de som önskade, eller inte, fanns extraknäck som Stasirapportör. En lysande kulturepok som lämnat spår ända in i samtiden. Jag läser ur Günter Witts “Sport in der Kunst” från DDR 1969:
“Sport och konst i det socialistiska samhället; det erbjuder alla möjligheter till fri utveckling. alla kan nu ägna sig åt idrott utifrån sina intressen och förmågor. Alla privilegier tillhör det förflutna. Sporten tjänar här det mänskliga fullkomnandet och blir bestämt från de humanistiska fredsidéerna och den internationella vänskapen. I dessa grunder möts konst och sport.”
Det är välkänt att Östtysklands idrottsresultat på konkurrerande arenor presterades mer av doping än av muskler. Konsten hör mest hemma i vaxkabinettet.
Ju närmare honungen, desto närmare smekningen. Det populära begreppet för konstens fria distans från offentliga budgetar är “armlängds avstånd”, det borde kanske vara “armborsts avstånd”. Och då mellanrummet späckat av efterfrågestyrt mecenatskap, fria konsumenter möter fria företagare i konsterna.
På armborst avstånd 🤣🎯
Då avvecklingen av officerare från försvaret var som intensivast kom ett praktiskt förslag på omskolning och yrkesvägledning från regeringskansliet, i sin gudomliga vishet – de kan väl bli poliser eller ICA-handlare. Detta goda råd skulle kunna utsträckas till allmängiltighet och distribueras till missnöjda kulturutövare.
Bra rutet…skriver en som själv fått ansökningshandlingarna till officer i teknisk tjänst återskickade då alla platser som F6 hade till höstterminen 1993, drogs in…
Jag har en släkting som utbildat sig till konstnär och slitit många år på diverse konstmuseum och jagat sponsorer för sina projekt, och fortfarande gör och som under perioder kommer drabbas av detta. Jag önskar henne inte detta då hennes kille dog i frontlinjen i Ukraina och viss medvind kan behövas. Jag vet inte hur mycket hon skapat för Ukrainas skull men det är mycket. Jag tror de allra flesta “kulturarbetare” vill tjäna sitt eget levebröd som alla andra, och att alla behöver en väckarklocka ibland, även de som fastnat i jobb i åratal. Men “kulturarbetare” är ett yrke som förtjänar samma respekt. Kultur är viktigt. Annars hade vi suttit här som “Blir du lönsam, lille vän?”
Är kulturarbetare enda yrket som är viktigt och förtjänar sådan respekt? Är det unikt? Är det viktigare än förskolepedagogen som sägs upp pga kommunala nedskärningar?
Mycket bra fråga. Svaret är “naturligtvis inte”. Alla som arbetar bidrar med det de kan till det gemensamma. Frågan om hur statens pengar (som givevis är en begränsad tillgång givet att vi inte har oändlig beskattning) skall prioriteras är inte lätt. Jag tror att förskolepedagogen och kulturarbetaren båda är väldigt svåra att mäta och därmed att ställa mot varandra.
Det finns ju massor med andra tveksamma subventioner (ROT, RUT, ränteavdraget) som också bör kunna ställas i vågskålen i det stora perspektivet. I grunden en prioriteringsfråga och vår demokratiskt valda regering har nu valt att prioritera på detta sätt. Jag personligen tycker det är fel för utan kultur, privat eller gemensamt finansierad, kan vi lika gärna lägga ned hela nationstänket.
Fast det är ju inte utan kultur. Pengarna försvinner inte helt och man kan skapa fri kultur.
Fri kultur, dvs sådan som folk är beredda att betala för, brukar dessutom ha större publik än den som bara kan existera tack vare statligt stöd.
Det finns otroligt många exempel på kultur som vi idag uppskattar oerhört och lägger enorma summor på, som konstnären ifråga inte kunde försörja sig på.
Marknaden är inte den bästa prediktorn för vad som är kultur med bestående värde…
Jag vet inte om jag skulle definiera fri kultur efter betalningsvilja. Snarare kultur som folk är beredda att utöva av egen fri vilja. Viss kultur, likt forskning, kan vara värt att lägga pengar på i spekulativt syfte för att det eventuellt ger mer tillbaka än det man stoppat in på sikt. Monetärt eller i livskvalitet eller andra värden.
“Är kulturarbetare enda yrket som är viktigt och förtjänar sådan respekt?” – jag skrev “Men “kulturarbetare” är ett yrke som förtjänar samma respekt. ” så jag känner att jag inte behöver svara på den frågan.
En bra text. Kulturarbetare blir gärna lite som prinsessan på ärten. Eftersom min fru utbildade sig till konstnär på konstskola i början på 2000-talet, så drog vi runt på många konstskolor, konstkollektiv och gallerier under några år. Det går ganska snabbt att få en uppfattning om vilka konstnärer som kommer att kunna leva på sin konst och vilka som inte kommer att klara sig på egna meriter. Kvalitetsskillnaderna är enorma. Sedan finns ju de som är födogenier och vet precis hur en slipsten skall dras för att synas i media och få de rätta stipendierna.
Det sagt så tror jag inte att den genomsnittlige kulturarbetaren är så intresserad av att prata med just militärer. Som en liten lustifikation minns jag valet 1976. En mycket ungdomligare version av mig själv skulle rösta för första gången och låg dessutom i lumpen. På den tiden skulle man klä sig fint när man röstade och för en soldat var det givetvis permisuniform som gällde. För de som inte har uppnått min ålder kan jag berätta att för femtio år sedan var de politiska partierna folkrörelser och hade gott om fotfolk. Följaktligen stod funktionärerna för de olika partierna på en lång rad med banderoll över bröstet och delade ut valsedlar till röstboskapen. Alla partier till vänster om S, och de var många på den tiden, vägrade konsekvent att sticka fram en sedel till en av “kapitalets lakejer”. Det sitter i fortfarande …
Och vem är väl jag att påstå att det finns ett förhållande mellan kultur och politik?
Man hoppas ju bara att det inte är så oerhört kortsiktigt och trångsynt som du antyder. Det vore verkligen fel anledning till nedskärningarna.
@JanneR
Haha. “Rösta inte på oss!”
Kriget är här när som helst, minsta gnista som att ryssarna skickar drönare mot Nato kommer tända krutdurken. Med det vill jag ha sagt att nu får mycket stå tillbaka för alla resurser kommer behövas för att försvara vår demokrati. Sen när det är över kan vi satsa på allt det fina igen.
Så är det…läst/sett både Tusk, Jonsson samt Britternas utalande, nu smäller det närsomhelst.
*läst/sett ikväll…
Känner en del musiker i Köpenhamn som i perioder har livnärt sig i danska motsvarigheten till försvarsmusikens orkester.
https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/publik-verksamhet/militarmusik/
Vi hade en fantastik före detta försvarsanställd på myndigheten jag arbetar hos som var icke önskvärd av Dan Eliasson då han ville ha sina egna ja sägare.
Alla försvarsanställda vill väl vara Jas-ägare? 😉
Du hittar själv till Göteborg?
Här långt från de Svenska “världsmetropolerna” går kulturen vidare utan något större input från skattemedel, människor “gör själva” då för värmen till och glädje för varandra, ofta när ett behov uppstår, när tid för eller vid vissa årstider, kanske lämplig och ibland uppvärmd lokal finns tillhanda för stoj och stim.
Det som däremot saknas rejält är advekat vård, kompetent skola som kan förvalta samt froda framtida potential och därtill t.ex. BB´n. etc….
Samtidigt undras över en tull utan rejäla resurser och vitt tillgänglig teknik och den tandlöshet de tvingats till.
Detta förstör även liv och trampar ned familjer, även där kollektivtrafiken inte är särskilt omfattande.
Men förutom detta har vi ju ofta både kul och tur att vi är födda där vi är.
En naturligt fascinerande, ofta mäktig, ibland nästan fullkomligt magisk natur och omgivande himmel, t.ex. stjärnhimmel, ljusblå sommarnatts himmel, sprakande norrskenshimmel, alla jordens färger, olika ljusstyrka.
Kultur inspirerande omgivningar, då oftast med lite trängsel, därav kostnadsfri samt vandal avsaknad parkering.
Men med tryggheten och den unika kompetensen från de som bor i grannskapet och deras förståelse för naturens nycker och gåvor.
En gemenskap och kultur skapad av naturens krav, en levande musik, konst, hantverk sprungen ur en en samling jordnära förmågor.
Ty man är beroende av att bete sig som folk när du lever i anslutning till naturens krassa verklighet, skattepengarna ser du lite av, kommer något tillbaka slukas de oftast av en ofantlig byråkrati.
Det flådiga behöver dock inte alltid prioriteras, livet njuts kanske lika väl i en mer jordnära sättning ifall värme, omtanke samt orden glädja och stärka är det som betyder något.
Men styrkan i att från de Svenska världsmetropolernas avsteg och fagra löften ändå kunna tänja förmågor till det yttersta, ibland efter halmstrån för liv, till den andra delen av livet, skörda och njuta av livets goda under midnattssol eller höstsols gyllene landskap.
Det omfattar många av livets alla spelbara toner.
Allt detta kan vara ett stort och ibland ett vackert äventyr, från födsel till grav, omgiven av all denna skönhet.
Har man ynnesten och styrkan efter jobbet för “ditt dagliga bröd” till att lyfta blicken, så är det en rikedom att vakna på morgonen både här och där, se ut genom fönstret skådandes en natur som är så vacker och rik på liv och skönhet att vällust sköljer genom kropp och själ genom nyvakna ögon.
Dock betalar denna utsikt inte räkningar och mat för alla, men de kulturella hjulen kan i.af. rulla på någorlunda i de Svenska världsmetropolernas närhet, de övriga får eventuellt nöja sig med någon extern Svensk kulturgärning från bakluckorna av en rostig Mercedes Sprinter, eller via betalningstvångets Svt och det mesta helt annorlunda.
Men man kan fråga sig hur viktigt är just det när man har allt från det karga och det det kalla, pulsande i meterdjup snö, solvarm sand mellan tårna.
Då till det vackra, det sprakande och det mjuka varma och omhuldande, erfarenhet och trygg kunskap sedan tidevarv på tidevarv att luta sig tryggt emot.
Belönade rikt av naturens knölar, fisk, kött, smör och ostar, dofter från vedsprakande bakugnar, kojkaminer, brusande forsar och färggranna bär, fjällvråkars sånger ekandes mellan bergväggar.
Bildörren stängs och du ger dig iväg för dagens beskattade arbete.
Livet i landet.
Historier om lycka, kärlek men även umbäranden, tragedi och skönhet, men i skenet av ett våldsamt bipolärt land.
Renässans för romantiken? Har Cornu plötsligt blivit ett kulturforum? God essäistik platsar här.
Nja, har rätt lite att göra med 1700 tals romantik, ser det som ett samtida reportage med historiska referenser (nedärvd, tidevarv etc..)
Härlig humanism.
Varför alla dessa stämplar, särskilt när humanismen har så många riktningar genom tid?
Räcker det inte med en enkel kärlek till omgivningen, en god portion respekt för de som visat och visar strävan efter sådan förenkling som innebär effektivitet.
Något som innebär en klokskap men samtidigt klarsynthet och objektivitet.
De som fortfarande har landets resiliens, som en faktor för framgång i sina livsgärningar.
Innebär “kravet”, en.. osv.
Inte stämplar, instämmanden.
Gästkrönikan är ånyo ett i raden av de subtilt subversiva sätten att ställa grupp mot grupp, att skapa misstroende mellan oss människor. I detta fall, Militären mot Kulturarbetaren och delar av de skränande måsfåglarna hänger på med egna anekdoter. Förvånande att bloggarjäveln bidrar i detta, men ser det som ett olycksfall i arbetet och går vidare i livet.
Mitt under brinnande världskrig fick Churchill kritik i parlamentet för att han behöll subventionerna till muséerna, oppositionen menade att pengarna skulle gå till kulor och krut istället. Churchills svarade: “Vad har vi då att försvara?”
Försvar, kultur och miljö är väl de områden där det under modern tid placerats ministrar med uppenbar uppgift att motarbeta det område man är minister för.
Jag tänker på “Tomhylsan”, nuvarande kulturminister, nuvarande miljöminister och Birgitta Dahl.
Som ett tankeexperiment så kommer det inte upp något namn om jag tänker på en utbildningsminister eller finansminister som haft denna uppgift.
Utan statligt stöd, ingen Michelangelo eller Da Vinci.
Jag föredrar texter som säger som det är och erbjuder sympati och medlidande framför “jag är inte bitter”-ironi. Pay it forward.
Fantastiskt ändå tycker jag att man gå på en klassisk konsert här i Sverige för någon hundring i biljettpris istället för tusenlappar som ofta är fallet utomlands. Så nog är det bra med en viss skattefinansiering av kulturen! Och visst kan jag jag förstå argumentet att ”varför ska jag som aldrig går på operan vara med och finansiera den” men å andra sidan jag som inte har barn varför ska jag vara med och finansiera vab, barnledighet mm mm.. Jo för att det rimligt i ett hyfsat jämlikt samhälle och mår grannen bra och får va hemma med sitt barn när det är sjukt så mår samhället kanske lite bättre.
Barnen som inte är dina ska ta hand om dig när du sitter på gruppboendet när du är gammal. Det ska inte konsertmusikerna.
För övrigt så tycker jag det lite underligt att ställa kulturen mot tex militären. De behöver båda stöd såklart för att ett välmående samhälle.
Jag håller med signaturen Juristen 10:30 och 10:33, och innan dess Volcano 09:51 och Sapiens 08:59. Det sägs ju ofta att ett land alltid har en arme, sin egen eller någon annans. På samma sätt har nog ett litet land alltid en kultur, sin egen eller någon annans. Man behöver inte gå längre än Ukraina för att hitta ett land som ett större grannland vill prägla med sin, annorlunda, kultur. Det är väl knappast nagon här som tycker det är fel av Ukraina att lyfta fram skönlitteratur, teater, opera och film på ukrainska (som alla kostar pengar), och ukrainsk klassisk musik (detsamma).
Och hur mycket av statliga pengar går till ukrainsk kultur? Kan du ange siffror där? Eller killgissar du bara att det är statsfinansierat?
Hej, den som vill och ha tid kan förstås ta reda på hur mycket statlig ukrainsk finansierng som går till kultur under kriget. Eller fråga Nordic Ukraine Forum, de vet säkert. Annars är det nog ett säkert kort att opera och klassisk musik delvis betalas över skattsedeln, för så är det i hela eller nästan hela världen. När jag var i Lviv i somras var operan (mycket större och pampigare än Kungl Operan i Stockholm) öppen. När jag var i Kyiv 2023 gav nationaloperan en ukrainsk opera. Så nog finns det viss statlig finansiering av kultur i Ukraina under kriget. För er som ev gillar opera, här en film av La Traviata med Marija Maksakova i huvudrollen, från Kharkiv-operan 2019:
https://www.youtube.com/watch?v=nIWe-vf5iGY&t=367s
(och man kan kolla in kostymerna, mycket exklusivare än på Stockholmsoperan, bara de måste ha kostat en del)
En svensk dirigent, som varit nere i Ukraina som gästdirigent, berättade hemkommen att de dagar flyglarmet utlöstes blev rusningen till kvällens konsert större. Han menade ungefär att kultur är också gemensamhetssökande, försvarsvilja och motstånd.
Väl formulerat!
Hälsningar
Ytterligare en numera civil handläggare i staten