Politiker och tyckare har fått befolkningsnoja och ältar att svenskt barnafödande är lågt. Men verkligheten är att detta skett förr och det har ordnat sig när man tittar på den faktiska statistiken som barnfödselkvoten mellan antalet kvinnor i åldern 25 – 35 år och antalet födda barn.
Svenska politiker och olika tyckare har fått befolkningsnoja och uttalar sig om att det skulle vara katastrofalt att det föds färre barn i Sverige, men detta har hänt förr och det har löst sig då med.
Barnafödandet följer i mycket demografin och befolkningskurvorna och man kan inte förvänta sig ett konstant barnafödande hela tiden. Olika trender – i den mån den genetiskt rent evolutionärt betingade driften att få barn kan kallas en trend – går fram och tillbaka. Pendeln slår än åt ena hållet än åt det andra, men den faller aldrig av oavsett hur mycket politikerna nojar.
Man ska förstås direkt bli skeptisk när politiker är alarmister och istället titta på fakta. Vi har varit här förr, och det utan Tinder, TikTok, streamingteve eller smartphones eller vad man nu vill skylla på. Således kan man bortse från alla sådana hypoteser som är snutna ur näsan i desperation att hitta någon förklaring i samtidens moralpanik över att det var bättre förr (det var det inte, som vi ser i grafen ovan).
När det gäller barnafödande tittar man med fördel på antalet kvinnor och deras ålder, då det är kvinnor som föder barn. Medelåldern för att föda sitt första barn är idag 30.59 år, upp från 28.22 år år 2000, andra barnet är medelåldern på modern 32.55 år och tredje barnet eller fler 34.67.
Med medelålder på drygt 30 så föder något förenklat hälften av mödrarna sitt första barn före 30.55 års ålder och hälften efter. Att selektera ut åldersintervallet 25 – 35 år för att titta på majoriteten av barnafödande kvinnor är således relevant.
Och här spelar förstås babyboomarna in, vilka går i vågor som vi ser på grafen överst i artikeln.
Vi ser också att det som hänt det senaste åren är att snittåldern för att föda barn har stigit, efter att minskat mellan 2008 till 2015. Även detta går i vågor även om trenden är stigande när utbildningskrav fördröjer introduktionen till arbetslivet och möjligheten att försörja en familj, samt sängparbildande.
Återgår vi dock till första grafen så visar den framför allt födselkvoten mellan antalet kvinnor i åldern 25 – 35 år och antalet födda barn.
Fokuserar vi på linjen 0.16, dvs att ca var sjätte kvinna i åldern föder barn det året (givet förenklingen att alla barn föds av kvinnor i ålder 25 – 35) och kallar 0.16 för krislinjen där politiker börjar noja, så har vi varit under 0.16 förr. Specifikt åren 1976 – 1982 samt åren 1996 – 2001. Detta är perioder av sex respektive fem år. Krisen 1976 kan dessutom sägas fortsätta till 1984 eller åtta år, innan den nya babyboomen tog fart och Magnus Uggla 1989 skrev sin sång om att babypesten härjar och alla vill ha elaka dvärgar.
Vi har än så länge denna vända bara varit under 0.16 i tre år i en kombination av färre antal kvinnor i åldern 25 – 35 år och stigande ålder för barnafödande.
För övrigt är det knappast ett problem om födseltalen sjunker tillfälligt. Särskilt inte som politikerna samtidigt nojar om miljön, och det mest miljövidriga som finns är en människa om man ska dra slutsatser av politikernas utspel. Kanske var det även det som påverkade under den så kallade gröna vågen och miljötänket på 70-talet? Vad som fick det hela att inträffa i slutet av 90-talet låter jag var osagt.
Men vi kan vara säkra på att sådant här går i vågor. Födselkvoten går ner när antalet kvinnor i åldern går upp. Det verkar snarare som att ju fler kvinnor vi har i barnafödande ålder, desto lägre andel vill föda barn. Vad detta beror på kan man fundera på – kanske är antalet män som vill ha barn konstant och därför föder en lägre andel kvinnor barn när det finns många kvinnor. Eller så är det djupt genetiskt att om man ser många kvinnor så blir man mindre benägen att skaffa barn – det är uppenbarligen inte ett problem med befolkningens storlek.
För övrigt kommer antalet kvinnor i barnafödande ålder 25 – 35 år nu minska framöver när vi tittar på demografikurvan. Stämmer tesen ovan så kommer då barnafödandet då motsägelsefullt att stiga, eller iaf kvoten.
Som vi ser ovan har vi en enorm babyboompuckel av Magnus Uggla-elaka dvärgar just nu. Antalet unga kvinnor kommer minska framöver. Babyboomen runt 1990 var extrem och ger extrema utfall i statistiken för lång tid framöver, så även nu i låg födselkvot.
Barnafödandet är bara ett problem för politiker som tror att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld och som utformar ett system som bygger på evigt ökande befolkning. Istället bör politik och strukturer basera sig på stabil folkmängd och inte ett pyramidspel där man gasar rakt in i försörjningsgränsen.
Att alls behöva noja om dessa saker beror på att man gjort fel från början. Gör om, gör rätt.
En annan konsekvens är att efterfrågan på fler bostäder kommer minska framöver – det blir färre i familjebildande ålder som behöver en större lägenhet eller villa. Just nu har det blivit färre som ska flytta hemifrån, vilket minskar trycket på smålägenheter vilket också rapporterats vara mer svårsålt numera. Demografin är väldigt försutsägbar, men nu står bolag som JM med skägget i brevlådan och massa osålda nybyggda lägenheter.
Andelen unga kommer som ska flytta hemifrån ska dock öka igen om några år, för att sedan raskt rasa, även om raset inte kommer påverka bostadsmarknaden på 15 år än.
Så länge kommer politiker och krönikörer fortsätta noja om barnafödandet och måla upp visioner om undergången. Mitt förslag är att chilla lite, inte vara så himla nojiga, och se till att omforma systemen till att inte bygga på evig befolkningstillväxt. Våra pensionssystem är redan stabila, då de bygger på vad som betalas in och inte några fantasier. Ökande kostnader för äldreomsorg när folk blir äldre kompenseras av minskade kostnader för skola och utbildning. I övrigt gör ekonomisk tillväxt att färre automatiskt kommer kunna försörja fler, givet 2% i BNP-tillväxt i snitt över konjunkturcykeln så kan vi försörja 2% fler äldre om året och fortsätta så, så det är inte ett problem med en åldrande befolkning, vilket det bevisligen inte varit – vi har aldrig förr haft så många äldre som nu, men inte heller så högt välstånd som nu, så sluta noja om de äldre. Värt en separat artikel här på bloggen kanske?
Andas, räkna till tio och upprepa “det ordnar sig”.
90 kommentarer
Eller så är det politikernas noja som får barnafödandet att öka!?
Många verkar dessutom ha den felaktiga uppfattningen – även tidningar framställer det på detta sätt – att FÄRRE skaffar barn men det stämmer inte.
Andelen kvinnor som skaffat barn när de är 45 år är i princip lika hög/låg idag som den var på 50-60-talet.
Det är därför meningslöst med frågor i stil med “Varför skaffar par inte barn idag?” och påståenden som “Det är inte konstigt att folk inte vill skaffa barn i dagens värld”.
Det hela kokar ner till att förr så skaffade par 2-3 barn, idag skaffar par 1-2 barn.
Det är skillnaden mellan “boomer-år” och “demografisk undergång/katastrof”
Nä, om barnafödandet skjuts framåt något år är det inte någon katastrof.
“Andas, räkna till tio och upprepa “det ordnar sig”.” – älskar’t! Om jag ändå kunde brodera…
Oavsett så tror jag bestämt att det finns en marknad för liknande budskap i form av tavlor/utsmyckningar. Jag har bestämt sett ett antal specialtillverkade vägskyltar med texten “Allt kommer att bli bra” i blandade skyltfönster runtom i Sthlm och jag blir lika sugen på att införskaffa en varje gång jag ser dem.
Var en sådan skylt i utfarten av P-huset i Linköping i helgen.
Det enda som är intressant är fruktsamhetstalet. För att bibehålla en population måste detta vara 2,1. I Sverige har det legat under denna gräns sedan 60-talet med ett undantag under något år under 1990-talet (och då bara tangerat 2,1). Att det råkar vara som lägst just nu sedan mätningarna började (på 1700-talet, har jag för mig) betyder naturligtvis inte nödvändigtvis något. Det verkar inte heller som att länder med fruktsamhetstal under 2,1 studsar tillbaka. Det verkar inte heller som att det spelar någon roll vilka insatser dessa länder gör för att få upp barnafödandet.
Fruktsamhetstalet anser jag är irrelevant för det verkar tro att alla kvinnor är i barnafödande ålder.
Fruktsamhetstalet tar bara med kvinnor i fertil ålder, den vanligaste siffran man använder är också åldersspannkompenserat så det är väl ett rätt så relevant mått även om det inte är hela sanningen.
Kan man ponduspostulera om att frågan idag förvrängs av ett kortare tidsperspektiv?
Jag tänker att vi pratar om ett ämne som bör beaktas ur ett generationellt perspektiv för att ö h t kunna dra några slutsatser kopplade till mönster men att vi i dagens samhälle inte har uthålligheten att hålla det perspektivet? Det längsta vi kan förhålla oss till är kommande mandatperiod. Jag tycker mig se det och resultatet är att neurotiska kommunpolitiker stänger förskolor och varslar lärare då “demografin sviktar” trots att befolkningsprognosen pekar uppåt igen runt 2030 (om jag inte har fått något runt bakfoten). Kan det i sig bli en självuppfyllande profetia? Att man avstår barn eftersom alla tecken indikerar att domedagen är nära?
Som sagt, att andas och räkna till 10 är alltid ett bra råd. Det blir bättre.
Med tanke på konjunkturläget runt 90 kan vi väl dra slutsatsen att det inte bara handlar om pengar som motivation för att skaffa barn.
Alla vi som var med på den tiden (även om jag var i skolåldern) minns väl alla nedskärningar och hur många som tappade jobben.
Sen verkar inte de perioderna som följt efter det med extrem välståndsökning inte alls gett effekt på barnafödandet.
Men ja. 100% enig. Det kommer ordna sig.
Är det något mänskligheten är bra på så är det att lösa problem.
Jag var ung då men jag minns de äldre killarna i laget pratade om att deras flickvänner blivit uppmanade av arbetsförmedlingen att skaffa barn. Jobb skulle dom inte få något och kas sög men var man gravid fick man cash. Typ. Konsensus var att arbetsförmedlingen kanske skulle göra sitt jobb istället för att ägna sig åt att planera familjebildning. Som sagt, jag var ung och rätt ointresserad eftersom det inte rörde mig men det är så jag minns hur snacket gick då Och eftersom jag minns det måste det ha varit ett återkommande ämne.
Är nog inte helt orimligt faktiskt.
Uppe i Norrbotten var det en hel drös som gick på omväxlande bidrag/6 månaders jobb för att kunna rulla runt rätt angenäma jobb.
Sen skedde reindustrualiseringen och idag finns ingen “normal” som är arbetslös i norrbotten. Det är nog den del av landet där det verkligen finns jobb åt alla som vill jobba.
Men början av 90-talet var det jävligt bittert.
*rulla runt rätt angenäma livsstilar
skulle det vara….
Inte ovanligt med folk som var “långtidsarbetslösa” men hade villa, två bilar, skoter och fritidsbåt. Allt bekostad av bidrag och svartjobb.
Som smäll till alla svärjisar kan påpekas att detta var så kallade “ursvenskar”
Tack till Regeringen Persson som började strypa bidragen och sen Borgfeldt som fortsatte arbetslinjen
Men det är väl bra med lite mindre trängsel i tunnelbanan. Varför måste befolkningen alltid öka? Förstår att många trygghetssystem är pyramidspel och faller sönder annars, men det är väl bara att ordna systemfelet så kan befolkningen få minska.
Sverige har faktiskt ett av få egenfinansierade pensionssystem.
Så vi är ett av de länder som inte bara har lägst statsskuld utan även ett land där vi generellt inte låter kommande generationer betala för nuvarande generations synder.
Det är väl främst vissa s-märkta kommuner och landsting som är gravt underfinansierade vad gäller pension. Då de lever med hoppet att om de inte löser problemet så “betalar nån annan”.
Systemfelet är ju generellt att äldre inte alls betalat lika mycket som de tar ut. Och ändå är de den grupp som gnäller mest.
Vad menar du med egenfinansierat?
Den allmänna pensionen är i huvudsak skattefinansierad, med fonder som används som buffertar.
Alla som lönearbetar betalar in en hiskelig massa pengar i s.k sociala avgifter till statskassan.
Jag instämmer, i synnerhet med att vi bör fokusera på en stabil befolkningsmängd snarare än en ständigt ökande. Det var även något jag tog upp med mamma och brorsan (kommer från en STOR familj) och de höll båda med.
Det lustigaste jag har läst under den här senaste paniken är en krönikör som verkade tro att barnen var på väg att ta slut. Oavsett blir det intressant att se vad utredningen kommer att komma fram till. Som andra påpekat: länder som försökt påverka demografin har inte direkt lyckats, åtminstone inte till min kännedom
Att vi hela tiden måste öka befolkningsmängden för att öka välståndet håller inte. jag levde när vi var ca 8 miljoner i Sverige,och då hade vi kortare köer till sjukvården färre elever i skolklasserna,stabila priser på mat och el,minder bostadsbrist och lägre arbetslöshet. Så varför har det inte blivit bättre nu när vi är 10 miljoner?
Eh, när vi var 8 miljoner så levde staten på lånade pengar. Om vi vill visa massiva underskott kan vi ordna allt det där idag också.
Nä, det var inte bättre förr.
Snart lever vi på lånade pengar igen.
Av olika anledningar var folk tryggare förr,jag skulle inte skaffa barn om jag var ung idag.
Jaså, titta på statistiken över trygghet istället för att snyta skit ur näsan.
Jag är ung och vi skaffade barn. Förvisso ganska sent, efter mycket diskussion, men nu har vi barn och det är underbart. Aldrig var argumentet mot att världen är otrygg.
Var och en av oss som lever idag härstammar i rakt nedstigande led från den första människan. Ingen enda individ i hela denna långa kedja av förfäder har avstått från att skaffa barn, trots att i stort sett samtliga levt under mycket eländigare och otryggare förhållanden än vad vi gör idag, vilket vi är tacksamma över.
Att avstå från att skaffa barn med hänvisning till att världen skulle vara så hemsk är inget annat än domedagsfetischism. Livet har *alltid* varit svårt, men värt att leva.
Det handlar inte så mycket om välstånd som om välfärd. Sen är en fungerande välfärd i och för sig att betrakta som välstånd men jag tror inte att det är vad som avses här.
Tja, Sverige har världsledande siffror på canceröverlevande osv. Vården är idag mångfaldigt bättre än “det var bättre förr”. Antalet vårdplatser (=sängar på sjukhus) mäter inte kvalitet på vård.
Helt korrekt. Jag var lite raljant över hur jag misstänker att begreppet välstånd används i ursprungskommentaren. Välstånd är inte “vardagslyx” eller en fin lön utan mycket, mycket mer.
Titta på svenska vägar och jämför med hur de var på 80-talet exempelvis.
Det är väldigt tydligt vilka som besökt offentligfinansierad sjukvård utomlands och vilka som inte har det.
Svensk sjukvård är världsledande.
Att man hamnar på ett privatsjukhus pga reseförsäkringen är inte samma som att man upplevt ett lands sjukvård.
Skolklasserna var stora redan när vi var 8 miljoner, det är inget nytt. Tvärtom verkar ju skolorna bada (nåja) i pengar och det är tex inte tal om begagnade böcker vilket var praxis på 90-talet. Köerna till sjukvård kan jag inte uttala mig om, men när mina närstående behövt vård de senaste åren har sjukvården varit takt igenom fantastisk (anekdotiskt men ändå).
“Stabila priser på mat”, jaså, jag handlade inte maten själv då, men att matpriser (och bensin) går upp är tamejtusan inget nytt under solen, så har det alltid varit. Däremot lägger vi en mindre del av disponibel inkomst på mat idag vs “förr” och det är väl bra?
Och arbetslöshet är ej heller nytt, har du glömt att var och varannan fabrik lades ned under de “gyllene” SD-åren.
Så jo, mycket har blivit bättre. Och en del annat sämre, det är helt normalt. De här domedags-klyschorna som tyvärr många med en aversion mot icke-arier går på, funkar inte lika bra här som valfri dum-i-huvet-grupp på Facebook.
10% inflation när det var ”bättre förr” var ju normalläget.
Barnafödandet hänger tätt ihop med livslängd. Våra socialförsäkrings- och välfärdssystem bygger på att fler betalar in än som tar ut. Ju fler välfärdsmottagare kräver fler i produktion, enkelt sagt. Hade vi inte omedelbart blivit topptunga i den demografiska pyramiden så hade vi mycket väl kunnat ta en “paus” i befolkningsutvecklingen, åtminstone rent teoretiskt. Rent praktiskt så är det däremot inte genomförbart, realistiskt eller önskvärt.
Nej. Vi har ekonomiskt tillväxt, det betyder att vi kan försörja 2% fler om året.
Just. Hjulen måste snurra på.
Det fanns en tid när det var centralt för unga kvinnor att bli maka och mor. Även om det innebar att leva som ensamstående med barn. Och få bostadsbidrag, bidragsförskott med mera. Nu ska de unga kvinnorna bli influencers och livsstilscoacher. Många skaffar hund i stället för barn eftersom det är trendigt nu med hund. Jag har ett par unga kvinnor på min gård i Stockholms innerstad som skaffat hund i stället för barn. Jag ser dem dagligen. Det var bättre förr.
Så du smetar på anekdotisk bevisföring från din gård i Stockholms innerstad på hela landets demografi?
Ser man på faktiska intagningar till våra universitet och högskolor så verkar många unga kvinnor vilja bli jurister, ekonomer, civilingenjörer, arkitekter och läkare.
Betydligt fler än influencers. Det där med influencers är en halmdocka.
Som så mycket annat i politik och mediedebatt så tar man en yttepytteliten boll och springer allt vad man orkar med den.
Det där med att vara influencer är väl lite som att vara elitidrottare. Det är ett litet fåtal förunnat (eller kanske förbannat …), och de som kommer igen nålsögat får se till att inte bränna allt på lyxprylar, för det varar bara så länge kroppen håller. Det vill säga så länge du är ung och stark eller snygg.
Kort sagt, chansa på den karriären den som vill. Jag är nöjd med mitt lite stillsammare, lite strävsammare val.
“mediefolket” är sjukt kränkta över att ungdomar idag vet att estet och liknande utbildningar möjliggör en hobby och inte en försörjning
Därför ser många till att läsa yrken som ger arbete.
Återigen; The kids are alright.
Flickvännen jobbar inom vården och hon säger att det finns många yngre som jobbar deltid och har en sidoverksamhet. Att man är medveten om att det där vårdjobbet gör att man kan ha ett annat företag inom hantverk eller annat.
Detta är något hon säger med beundran. Att jobba hårt deltid för att kunna leva det liv man vill leva och ha tid att göra det roliga är nog något som många bittre äldre hade kunnat lära sig av.
Det knyter an till det vi diskuterade häromdagen om känsla av mening och sammanhang. En f.d. kollega till mig är gift med en man som är affärsbankir. Jag kände inte honom innan han blev det, men de av våra gemensamma vänner som gjorde det säger att han var en glad och rolig snubbe. Numera snackar han bara om pengar och jag vet inte hur mycket han känner av mening och sammanhang, men om jag säger som så här: Jag hade nog haft mycket större behållning av hans bekantskap om jag hade lärt känna honom innan han valde sitt yrke.
Själv har jag drabbats väldigt hårt av Brexit, pandemin och moskoviternas fullskaliga invasion av Ukraina (till randen av personlig konkurs), men kan verkligen inte säga att jag är olycklig eller att mitt liv saknar mening eller sammanhang.
Det bästa är dock att hitta ett jobb som man är entusiastisk för och som ger en hyfsad inkomst. Då behöver man inte slita ihjäl sig på ett trist deltidsjobb för att på fritiden kunna göra vad man vill. Det gäller dock att veta vad man vill redan i gymnasiet, eller att gå en gymnasieutbildning som håller alla dörrar öppna.
Bloggaren kan mycket väl ha rätt. Men det kan också ha genomförts aktiva åtgärder från samhället för att stimulera barnafödandet. Men det framgår inte av grafen.
This! ^^
1974 t.ex. infördes allmän föräldraförsäkring, kan ha påverkat.
Tycker bloggaren är onödigt raljant, det är farligt att extrapolera och anta en cyklisk trend bara för att det ser ut så hittills. Frågan är i högsta grad politisk, tror det finns mycket man kan göra för att uppmuntra fler att skaffa barn, eller i alla fall att uppmuntra 2-3 isf 1-2 barn.
Några exempel: höj taket på föräldraförsäkringen, 80% av 7.5 prisbasbelopp är löjligt lågt. Sluta bedriv häxjakt på föräldrar som “fuskar” med tiden på förskolan, inför rätt till heltid för syskon under föräldraledighet, mer fokus på förlossningskador och vad som kan förebygga.
Som sagt, det finns MASSOR av “enkla” lösningar. Politik är att vilja. Sätt igång!
Frågan är om det hjälper dock. Det är redan föredömligt att bli förälder, och ur ett internationellt perspektiv är Sverige i framkant. Den springande punkten är varför fler väljer att föda färre.
Utifrån min umgängeskrets:
1. Vill ha barn men saknar partner
2. Inte beredd att ändra sin livsstil
3. Gillar inte barn
4. Oro för komplikationer i samband med förlossning
Jag kan verkligen förstå punkt 4 – och då var verkligen barnmorskorna på östra i absolut världsklass – men hur det är att genomgå en förlossning, det kan jag inte föreställa mig.
Det kommer alltid att finnas en grupp som inte vill ha barn så det kan vi lämna därhän. Frågan är hur samhället kan “sockra budet” för de som velar, eller för de som idag har 1-2 barn men av olika skäl hade kunnat skaffa 2-3.
Ytterligare ett exempel: barnbidraget. Totalt utholkat av inflationen. Reellt lägsta på femtio år. Lågt hängande frukt: höj, höj, höj.
1974 gick födselkvoten ner och var inte uppe igen förrän 1982. Så föräldraförsäkring motverkade barnafödande isf.
Det är mycket möjligt att det tog några år för det att ge effekt.
Man ska generellt vara försiktig med “enkla” tolkningar av statistik. Glass orsakar t.ex. inte drunkning bara för att båda går upp under sommaren.
Här kan vi tydligt se alla samband som finns i världen:
https://www.tylervigen.com/spurious-correlations
Artikelns statistik är vilseledande. Vad det handlar om är att Sveriges födelsetal sjunkit under flera år och nu är det lägsta någonsin, och långt under den nivå som krävs för “stabil folkmängd”, som artikeln förordar. Således ett problem, eller ett problem i vardande. En trend som Sverige för övrigt delar med många andra länder i världen, inte minst i Europa.
Spekulationer om orsaker finns det många, men en huvudsaklig torde vara att, som artikeln konstaterar, förstföderskorna blir allt äldre. Därmed är det allt fler kvinnor som antingen aldrig får några barn alls (för att risken för att det ej skall fungera stiger med ökande ålder) eller får färre barn än de hade fått om de hade fått sitt första tidigare.
Hittills har åsikten hos de etablerade partierna varit att den krympande befolkningsmängden skall kompenseras med invandring, vilket man även genomfört, men det är ingen hållbar lösning. Jag finner det därför välkommet att det låga barnafödandet äntligen tages upp till politisk diskussion.
Jag förstår inte problemet. Kommer Sverige att upphöra som land om inte alla föder fler barn?
Korea har ett katastrofalt lågt födelsetal på runt 0,75. Utgår man från att det förblir så, kommer befolkningen att i stort sett ha utplånats på några generationer. Kanske händer någonting innan dess, men att utvecklingen kommer att bli samhällsomvälvande på ett negativt sätt torde stå klart.
Jooo.. men å andra hand så har ju befolkningsökningen varit enorm sedan andra världskrigets slut. Förr eller senare måste väl den ändå plana av? Jag tror inte att barnen kommer att ta slut på sikt. De kanske bara kommer att bli något färre.
Makrotrenden har ju varit att ju högre levnadsstandard, desto lägre barnafödande. I takt med att levnadsstandarden ökar på allt fler platser i världen sjunker födelsetalen. Om det är ett samband, så finns det väl ingen anledning att tro att födelsetalen plötsligt skulle börja stiga, givet att den tekniska utvecklingen fortgår? För det måste i så fall någonting oväntat tillkomma, vilket man väl kan hoppas på, men det är i så fall ren spekulation.
Om jag minns rätt så är det talet “för lågt” i hela Europa, även i fattiga och utsatta länder som Moldavien. Befolkningen ökar p.g.a. invandring från krigshärdar och generellt från fr.a. Afrika.
Problemet i sig är väl marginellt just på grund av invandring som tenderar att inkludera många unga. Rent teoretiskt blir det ett problem den dag befolkningspyramiden ställs på huvudet så att det helt enkelt inte finns tillräckligt med arbetskraft för att ta hand om de gamla inom vård och omsorg. Å andra sidan är väl inte förhållandet personal:vårdtagare ens i närheten av 1:1.
Varför är inte invandring en hållbar lösning?
Även experter håller med bloggaren om Tesla… låst artikel på DI men ni kanske kommer åt lite grann.
Förvaltaren sågar Tesla: ”Världshistoriens största aktiebubbla”
https://dise.page.link/?link=https://www.di.se/nyheter/forvaltaren-sagar-tesla-varldshistoriens-storsta-aktiebubbla/
I Sverige kan vi ta det lugnt. Vi har ett stabilt pensionssystem som inte kan spåra ur, vi har ett flexibelt pensionssystem med en riktålder som justeras uppåt, vi är ett attraktivt land som kan locka till sig arbetskraftsinvandrare om vi behöver.
Men det finns länder i vår närhet i Europa där demografiska förändringar är en större utmaning. I princip hela Öst- och Sydeuropa. Se exempelvis på Polen. Gruppen barn under 5 år är bara hälften så många som gruppen vuxna 40-49 år och prognosen är en befolkning som minskar med knappt 200 000 personer per år. Det är ju klart att det kommer att påverka samhället på många olika sätt. Jag vet ingenting om hur Polens pensionssystem är uppbyggt men det är ett exempel på ett land som omgående måste bygga stabila system som klarar en minskande och äldre befolkning.
Frågan är långtifrån ny utan har varit under tiderna periodvis mer eller mindre aktuell alltsedan makarna Myrdals Kris i Befolkningsfrågan 1934 som i egenskap av program kom att utgöra en av grunderna i det socialdemokratiskt ledda byggandet av det så kallade Folkhemmet och Välfärdsstaten under följande decennier.
Huvuddelen av de i detta program påvisade och rekommenderade åtgärderna i bostads-, familje- och socialpolitiskt hänseende kom under kommande år att fullföljas men visar sig alltså idag ej varit tillräckliga för åtgärdande av den ursprungliga problemdefinitionen varför anledning finns fråga om just själva denna defintion varit tillräcklig och måhända behövt kompletteras med exempelvis frågan om obegränsad tillväxt i en värld med begränsade resurser eller till och med om det produktionssystem vi lever under är rationellt.
Noterar att kommentarerna härovan hittills inte tar upp till diskussion frågan om migration.
p.s. Ser att under tiden jag skrev ovanstående har en styck kommentar nämnt ämnet migration.
Kollade upp det för några veckor sen. Jag tror bara att vi haft befolkningsminskning ett år under min livstid. Om jag mins det rätt var det ett år på 90-talet när det dog fler än det föddes samtidigt som vi hade väldigt låg nettoivandring (innan Balkankrigen antar jag).
Intressant och nykter analys. Dock hoppas jag som ansvarig över ett antal dvärgar att politikerna genomdriver det där om sänkt skatt för barnfamiljer 🙂
Det som kanske skiljer sig från tidigare är att det nu verkar var mer globalt och inte enbart en nedgång av barnafödandet i vårt land.
Kurvan “Kvinnor 25-35” borde samvariera med “Födda barn” med förskjutning i tid, fast med mycket mindre varians eftersom det borde vara en glidande summa av 10 år. Den visar istället mycket mer varians.
Antingen är det systematiskt fel eller så har invandring den avgörande betydelsen i siffrorna.
Min högst hemmasnickrade teori baserat på ett fåtal anekdoter ställer frågan, varför ska en fri kvinna vilja ha barn alls? Innan preventivmedel hade man inget val, dessutom var tiderna sådana att kvinnan var mannens ägodel och där med svårt att välja när det ska bli barn.
I första perioden med preventivmedel så har existerade traditioner och normer fortsatt att råda (läs kärnfamilj) vilket lett till att barn produceras, då kvinnan har ändå varit underkastad rådande ideal.
Nu går vi in i andra perioden med preventivmedel. Alla revolutionerna som inleddes på 1950-60 talet är om inte fullbordade så i alla fall långt gångna, tex den sexuella frigörelsen där de flesta kan välja enligt preferens i stället för tradition på mer än ett sätt. Dessutom flödar informationen friare än någonsin om de olika möjligheterna.
Så, jag ställer mig frågan, varför skulle en fri kvinna skaffa barn. Utan tradition, externa påtryckningar m.m och sex utan konsekvens, varför ska man då kvadda livet i 20 år frammåt?
Som sagt, hemmasnickrad teori så ta den för vad den är.
Vad du beskriver är en sorts standard postmodernt budskap som delades ut till ungdomar under åren ca 1970-2010: att barn begränsar frihet, familjer är tragiska sociala konstruktioner “påtvingade ovanifrån” osv.
Undersökningar visar ganska konsekvent att kvinnor vill ha barn när de är i stabila relationer. Det verkar vara naturligt.
Vi är evolutionärt och biologiskt präglade att skaffa barn. Helt elementärt, och annars hade vi dött ut. De allra flesta skaffar också barn, skillnaden mot tidigare är främst att familjerna är mindre; varje kvinna får i genomsnitt färre barn. Det kan ha flera grunder, men den förmodligen viktigaste är att kvinnor i genomsnitt är allt äldre när de får sitt första barn. Då finns det helt inte tid att få särskilt många fler.
Om du tror att barn “kvaddar livet”, så giver det mig en indikation på hur dina familjeförhållanden kan tänkas se ut, och jag kan bara beklaga.
Fast det är poängen att med preventivmedel är biologin inte styrande på samma sätt längre. Dessutom med en större individuell frihet där traditioner om vad du förväntas vara löses upp är jag inte så säker på kraften i att skaffa barn är lika styrande längre. Men vi får väl se vad framtiden erbjuder.
Med kvadda livet så upplevde du nog också en skaplig omställning från tiden före och efter… kanske det var för tufft formulerat…
Du ser ju en kraftig senareläggning av barnafödandet som säkert beror på det du talar om. Men den biologiska pressen finns där och vi har ett system som gör att uppoffring inte blir så brutal som i t.ex Japan/Korea där arbetslivet i princip tar slut.
Det handlar inte bara om att kopulera. Den överväldigande majoriteten av alla kvinnor känner en väldigt stark drift att skaffa barn när de närmar sig trettio.
Ja, det är en stor omställning, från tonåring till vuxen, men det nya är ju inte på något sätt sämre än det gamla. Det handlar om att inträda i en ny livsfas istället för same-same. Du fick ett annat svar att det har funnits samhällstrender som har ifrågasatt det meningsfulla i att skaffa barn, men det är ju ett extremt synsätt som aldrig varit dominerande, och det finns väl ingen anledning att tro att det skulle bli det heller.
En sak som förändrats är att förr i världen, och alltjämt i tredje världen, är eller var barn en pensionsförsäkring, medan det som samhället är konstruerat nu för oss kan innebära en ekonomisk belastning. En del i att se till att det föds tillräckligt med barn är att eliminiera de ekonomiska nackdelarna för föräldrarna. (Eftersom de tager på sig att utföra den mest grundläggande uppgiften i att säkra samhällets fortbestånd.)
Finns det statistik på hur många som är par och bor ihop? Jag tänker att det kan ge ledtrådar åt ena eller andra hållet. Väljer unga singellivet så är steget rätt stort till att ha familj.
Var ett par av oss som diskuterade pensionssystemet under midsommar och hur det är uppbyggt som ett pyramidspel. Sa att vi borde minska allmänna pensionen och företagsskatterna och öka tjänstepensionen så var det en 80åring som sa att här i Sverige ska vi ha ett solidariskt system. Jag frågade då vad som är solidariskt med ett system där många unga inte kommer få någon riktig pension, fick inget svar såklart.
Alternativt hade man kunnat få en engångssumma som nyfödd i Sverige på 100.000 som egen pensionsfond. Om vi inflationsjusterar ned avkastningen till 7% och du vill gå i pension vid 65 så hamnar det på 8 miljoner, mer än tillräckligt att få ut en vanlig lön på. Om vi har cirka 100.000 barn som föds i året hade ordningen gått på 10 miljarder, småpengar i det stora hela för att lösa pyramidspelet långsiktigt.
Men det blir ju att tänka politiskt långsiktigt och så kan vi ju inte ha det.
Fast mekanismerna finns redan, bromsen justerar nivåerna, vi måste jobba längre pga ökad livslängd, invandring fyller på, ökad tillväxt och buffertfonder. Om man förväntar sig guld och gröna skogar vid pension så måste man ordna det själv men ingen kommer svälta ihjäl, alla kommer klara sig.
Det jag realistiskt tror kommer hända är att de har en minimumpension och har du tjänsepension i tillägg drar de av det på den allmänna pensionen. Så visst ingen kommer svälta men jag tror att du kommer ha personer som fått betala in miljoner i pensionssystemet och inte få en krona ut från det när de ska gå i pension sen.
Allmän pension eller vad vi kallar den, är fördelningspolitik där de som jobbar delar med sig till de som inte jobbar, en folkhemskonstruktion, med moderna begrepp medborgarlön.
Vad än orsaken är så är det inte ett specifikt svenskt problem. Kanske bra för världen som helhet att kvoten går mot 2.1
Global fertility in 204 countries and territories, 1950–2021, with forecasts to 2100: a comprehensive demographic analysis for the Global Burden of Disease Study 2021
https://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(24)00550-6/fulltext
Exakt. Fick bläddra långt ned i kommentarerna innan någon påpekade detta. Det hela är ett i stort sett globalt fenomen, så vad än orsakerna är så spänner det över flera olika kulturer och olika ekonomier och välfärdssystem. Tror man kan utesluta att det skulle bli bättre av en mer generös föräldraförsäkring.
Jag tror liksom flera har påpekat att det kan vara bra för miljö och hållbarhet med en mindre befolkning i världen, men omställningen dit kan säkert bli smärtsam. Om inte annat kan man fråga sig vilka det är som står för drivkraft, framåtanda och innovationer? Jag tror inte det är de som är 40+ om man säger så. Jag tror definitivt att optimism och tron på en bättre framtid redan minskat sedan 50- 60-talen. Kanske hänger det ihop med en äldre befolkning?
Det är också intressant vad det kan tänkas få för sociala och politiska följder med en åldrande befolkning? I värsta fall står vi inför stora omvälvningar. Man kan tänka sig att majoriteten äldre röstar för höga skatter så att de kan få fortsatt god vård och omsorg. Vad gör de yngre då?
Kvinnors utbildningsnivå är en mycket tydlig global orsak. I Sverige brukar det märkas på att fler studerar under lågkonjunktur, och studenter har mycket låg sannolikhet att skaffa barn. Därför föds det fler barn under högkonjunkturen.
Baby bomen kring 90 var till viss del en effekt av Stalingrad. Jätte proppen Orvar började få barnbarn.
Första egna fick jag i svackan på 80.
Mina föräldrar födda i svackan på 30talet.
Jag tror att lägre födslotal är ett problem, ingen undergång men ett problem. Det är dock något vi får lära oss att leva med. Vi vill ha ett samhälle där varje kvinna och man har rätt att bestämma själva om de vill skaffa barn eller inte. Jag har inga barn själv (än så länge 🙂 men har förstått det som att det tar väldigt mycket tid och energi. Så det är förståeligt att många i min ålder inte är så sugna på att skaffa barn. Samhället ska förstås stödja föräldrar med barnbidrag, föräldrarledighet och allt vad det nu kan vara. Men vi kommer att få förbereda oss på en minskande befolkning de närmaste decenierna. Det kanske inte är optimalt, men vi vill leva i ett liberalt samhälle och då har alla rätt att välja själva och så får vi anpassa oss efter det.
Fast de som inte vill är inget problem, eftersom den stora majoriteten både vill och skaffar fortfarande barn. Problemet är att de som vill ha barn idag skaffar 1-2 barn.
Jag är helt ok med en politisk reaktion som innebär att det blir lite lättare att vara förälder, bättre mödravård för att få lite mindre att oroa sig för som gravid, bättre cykelbanor för barnfamiljerna, skolor som är bättre på att ge olika barn mer kunskaper och annat putsande på samhälle och stat. Det är inte fler miljarder om året än att man kan skaka fram dem genom att jaga ineffektivitet och korruption.
Bara vi slipper import av idiotier som restriktioner på abort och preventivmedel osv (Är du som läser detta emot aborter så hitta något sätt att stödja kvinnor som har lösbara ekonomiska problem odyl. )
Ytterligare observationer: kvoten ser ju ganska tydligt ut att följa vissa fenomen i ekonomin: t ex toppar 1989 och 2009.
Antal födda barn verkar vara mer eller mindre konstant dvs invandring påverkar inte födandet i absoluta tal.
En gissning är att barnafödandet motsvarar den tillgängliga kapaciteten i samhället att “hantera” barn och det sker en sorts allokering. Kvinnor som inte bedömer att deras barn skulle få motsvarande eller bättre förutsättningar än de själva avvaktar. Därför förskjuts åldrarna uppåt och det blir färre födslar per kvinna.
Om vi vill ha fler barn så kanske vi kan dra lärdomar av Israel.
Även sekulariserade i Israel föder fler barn än i Sverige.
Att livet är så tufft och farligt verkar inte hindra en befolkning som ständigt utsätts för terrorattacker och raketbeskjutning.
Det har ordnat sig förut, men det har inte ordnat sig av sig själv.
Det är både som vanligt och lite annorlunda den här gången.
Sverige ligger ju som vanligt hyfsat bra till i födslostatistiken. Att födandet fördröjs får det att se värre ut än det är, kohortfertiliteten har inte minskat så mycket. Men att den globala trenden går så dramatiskt nedåt även i fattiga länder borde ge skäl att oroa sig. Vi har dock redan ett system som konstruerades för att hålla uppe barnafödandet mot modernitetens naturliga tryck nedåt. Det är bara att justera i det systemet genom att ta bort tak och höja ersättningsnivåer och bidragsnivåer.
Att barnafödande har positiva externaliteter innebär att det inte bara är en praktisk utan en moralisk fråga att subventionera det. De som orsakar distribuerad nytta för andra ska få pengar för det. Det finns lite olika moraliska och ekonomiska tankeexperiment man kan göra för att fundera hur man ska göra med sånt här. En relevant fråga är “hur mycket är det värt att jag själv existerar istället för att inte existera”. Den summan borde man då vara villig att betala i skatt för varje ytterligare person som kan förmås att existera för de pengarna. En annan är “Jag spenderar 20-25% av mitt liv i barndomen så det borde väl vara förväntat att staten tar en motsvarande andel av all min ekonomiska aktivitet under hela livet och transfererar till barndomen”. En ytterligare är hur mycket staten tjänar på att det blir nya människor, jämfört med priset för att få fler genom högre bidrag.
I den mån man behöver höja barnafödandet är Pigouvianska subventioner mer förenliga med individens frihet än mer handfasta ingripanden som säger åt folk vad de ska göra. Man måste också passa sig för vad naturlig “kulturell evolution” kan ställa till med för ofrihetliga fasoner om man skulle tolerera en dramatisk befolkningsminskning. De som har auktoritära religiösa idéer skulle riskera att öka som andel av befolkningen för att de förökar sig mer än de sekulära med laissez-faire uppfostran.
Många intressanta tankar där. Jag gillar begreppet “kulturell evolution”. Det är väl lite det problemet som de har i Israel: De ultraortodoxa/religiösa föder en massa barn så att de sekulära blir en mindre och mindre andel av befolkningen. (Sedan har jag inget principiellt emot ultraortodoxa/religiösa, men jag har något emot den nuvarande regeringen i Israel som delvis styrs av dem.) Det finns ju ingen bra lösning på det heller dock. Vi kan ju inte direkt införa ett tak på antalet barn om man har en viss trosuppfattning, och vi kan inte heller tvinga vissa folkgrupper att föda fler barn för att bibehålla ballansen. Många svåra frågor som tål att tänkas på men som inte alltid har några enkla lösningar.
Pigouvianska skatter (staten behöver beskatta för att kunna subventionera) är ytterligare en statlig reglering av den fria marknaden. Inte bra.