Gamla pengar dominerar bland Sveriges dollarmiljardärer

Är kanske för sent på bollen för att få igång nån diskussion, men skitsamma. Min stora invändning mot idén om ”miljardären som genererar välstånd” knyter an till diskussionen om arbetstidsförkortning häromdagen. Exakt vad är det för välstånd de skapar? Hur mycket bättre har vi det i dag än för 30 år sedan?

Om näringslivet och miljardärerna får som dom vill kommer vi om 20 år att jobba minst lika mycket eller mer än i dag. Och våra lediga timmar kommer vi att ha en VR-hjälm på huvudet, därför att Zuckerberg och Altman utvecklat sanslöst omslutande och beroendeframkallande spel eller kommunikationsteknik som typ låter mig sitta och snickesnacka med farsan på Kebnekaises topp i en virtuell verklighet. Är detta en lockande framtid? Inte för mig. Jag jobbar hellre mindre, och slipper gärna ytterligare teknik att bli beroende av. Och hade du 1994 berättat för folk att IT- och telekomteknik de kommande 30 åren skulle effektivisera produktionen som aldrig förr, och sedan frågat: “När du drömmer om år 2024, skulle du föredra att leva som i dag men jobba mindre, eller skulle du föredra att jobba lika mycket, men som bonus lägga all ledig tid på att stirra in i din alldeles egna individuella lilla ångestskärm?” tror jag att svaret är ganska självklart.

Och ja: jag inser att sånthär hippieflum egentligen är totalt oproduktivt i diskussionen. Vi lever i ett samhälle som drivs på tillväxt, utan den faller välfärden, pensionerna, hela skiten. Så har man inte en konkret lösning ska man kanske egentligen hålla tyst. Men jag tänker att första steget är att få folk att drömma om att jobba mindre. När tillräckligt många drömmer om att jobba mindre blir ju drivkraften att hitta ekonomiska/politiska lösningar större.

Tror det du säger stämmer i viss mån, men under de första 99 procenten av mänsklighetens historia arbetade vi för mat på bordet och tak över huvudet. Klart det fanns en och annan skönande som inte la så mycket krut på vinterförråden, och en och annan flitig och driven typ som fick hjälpa latmasken framåt våren. Tror dock inte det fanns någon som “inte ville arbeta” då, för “att arbeta” var ju samma sak som “att överleva”.

Skillnaden mot i dag är ju att det mesta vi producerar, hur man än vrider och vänder på saken, kan sägas vara meningslöst – tak över huvudet och mat bordet har vi på ett kollektivt plan fixat före lunch på måndagen. Vårt ekonomiska system är dock uppbyggt kring tillväxt och alla andra ekonomiska system vi provat har varit sämre. Men det är ju ändå helt rimligt att ifrågasätta vad man sysslar med på sitt jobb? Jag är definitivt mer skeptisk mot den “lyckade” entreprenör som utan eftertanke och tvivel jobbar 90 timmar i veckan med sitt onlinekasino, även om hen ordnar arbetstillfällen och genererar skatteintäkter.

Så jag skulle vilja introducera en tredje, ganska stor, kategori som jag inordnar mig under: människor som är skeptiska mot arbete för arbetets skull, och som funderar på hur vi kan inordna vårt samhälle så att vi slipper vara låsta vid lönearbete 40 timmar i veckan, 46 veckor om året, 45 år av livet. Eller vad det nu kan vara.