Gästartikel: Reseberättelse från ambulanskonvoj till Ukraina

3.2K

Nedanstående är en gästartikel från läsaren Ghost Ape.

Jag är en 50-årig gubbe. Okej, 50+ till och med. Varken äventyrare eller globetrotter. Den typ av person som får mild resfeber på väg till Mallorca. Men för ett tag sen när frågan om några kunde tänka sig att köra ambulans till Ukraina dök upp, anmälde jag mig. Inte av äventyrslusta, utan för att jag vet att ambulanser inte bara behövs. Det finns ett skriande behov.

Frågan kom från Help Ukraine Gothenburg, HUG, en organisation som startade i princip dagen efter ryssarnas illegala fullskaliga invasion förra året. De har skickat alla möjliga förnödenheter och det har blivit över hundra lastbilstransporter. Även ambulanser, 13-14 stycken tror jag. Nu, tack vare donationer från snälla människor, står det nio ambulanser och väntar, samt en vanlig personbil som skall användas till att evakuera människor från fronten.

Jag har tidigare swishat pengar och hjälpt till med transporter inom göteborgsområdet. Och funderade inte så mycket innan jag “räckte upp handen”, det kändes rätt helt enkelt. Inför resan dyker det dock upp alla möjliga tankar i huvudet. Landet vi är på väg till befinner sig i krig, något jag aldrig varit i närheten av tidigare. Den inre dialogen går ungefär så här:

“Men vi ska ju bara till Lviv, det är väldigt långt från fronten. Fast terroristerna har väl skickat långdistansrobotar mot Lviv också? Visst, men det var ett tag sen. Dessutom har ju idioterna bränt sitt krut vid det här laget. Men några missiler har de väl kvar? Och de saknar logik, så målen kan vara vad som helst. Dessutom kanske informationen jag har är fel. Media kan väl inte rapportera om varje liten iransk propellerdrönare?”

Hur som helst tar jag fasta på de rationella tankarna och bestämmer mig för att det trots allt är låg risk. Ungefär lika riskabelt som att cykla i centrala Göteborg, vilket jag gjort tusentals gånger.

Natten innan avresan ligger jag ändå sömnlös. Fast mer på grund av att jag inte vill vara den som glömmer något och orsakar att alla blir sinkade. Vanlig fånig resfeber alltså.

Jag tar mig till ett garage där några av ambulanserna väntar och kör en av dem till avresepunkten. Ambulansen är stor och tung och packad till bristningsgränsen med förnödenheter. Ganska annorlunda mot vad jag är van vid att köra. Men men, det ska nog gå bra.

Vi har bestämt en tid då vi ska ge oss iväg för att hinna med en färja nere i Blekinge, och samtidigt ha lite marginal.

Vi ska även ha genomgång innan vi åker, allt är väl förberett.

När jag anländer till “högkvarteret” inser jag att vår konvoj inte har gått media förbi. SVT Väst, Radio Göteborg, DN och några till är på plats. Det är ju toppen. Mer uppmärksamhet innebär kanske mer donationer vilket i sin tur hjälper Ukraina. Men nu är det väl dags att ha den där genomgången? Nja, lite sista-minuten-fix med någon av ambulanserna och lastning av de sista prylarna. Fler intervjuer och jag vet inte vad. Nu börjar vi förare bli lite otåliga.

Till slut kommer vi i alla fall iväg och har bara naggat marginalen med någon kvart. Vi kör ut ur stan och vidare ut på motorvägen söderut. Första milen, av typ hundra, snart avklarad. Då tar det stopp. Olycka på E6 utanför Kungsbacka tydligen. Vi kryper fram i en hastighet som om det vore en gågata. Ah! Nu börjar det kännas stressigt. Men någon längst fram i konvojen hittar en rutt på GPS’en som leder oss förbi. Vi kör av motorvägen och ut på “landsbygden”. Småvägar som blir allt mindre ju längre vi kommer. Efter ett tag är underlaget inte längre asfalt, utan grus. Det är nästan så jag är lite avundsjuk på synen hos dom som ser en ambulanskonvoj damma förbi i stressat tempo.

Till slut kommer vi ut på motorvägen igen och resten av färden på de svenska vägarna går utan missöden. Möjligen genom att tänja lite på hastighetsgränserna.

Vi är framme vid färjan tio minuter innan den absoluta tidsgräns vi fått via telefon av rederiet. In, parkera, leta hytt, samlas, buffé. Äntligen hinner vi koppla av en stund och lära känna alla i sällskapet. Konversationen är mest på engelska eftersom vi är både svenskar och ukrainare. Det är inte direkt en partybåt vi hamnat på, så det blir inte särskilt sent. Det var dessutom skönt att ta igen lite sömn.

Väderprognosen stämmer tack och lov. Inga vågor på Östersjön och vi vaknar till en vacker vårdagsmorgon i Polen. Nu väntar långkörning. Gäspar en del bakom ratten, men det flyter på bra. Fina vägar, bra väder och 120 km/h på de flesta hastighetsskyltarna. Vissa gamla fordon kör i 90, vissa fartglada polacker kör i 150. Vid ett tillfälle har jag fullt fokus på trafiken i samband med omkörning samtidigt som en bil kommer in från en påfart. När jag tittar på GPS:en igen får jag för mig att jag är där filerna delas och ska hålla höger, men det är en bit kvar och jag väljer felaktigt en avfart. Ingen fara dock, någon kilometer och två rondeller extra. I den första rondellen har det precis varit en olycka med en motorcykel inblandad. Föraren sitter blodig, lutad mot något och får hjälp av medtrafikanter. Han får alltså redan hjälp, jag är inte sjukvårdare och ambulansen jag kör är knökfull. Det skulle ta en halvtimme att göra plats för en patient. Jag bestämmer mig därför att köra förbi. Aldrig har någon tittat så långt efter mig som de hjälpande medtrafikanterna. Känner mig dum. Sorry!

Åter till rätt rutt och det flyter igen i några timmar. Tills det inte gör det. Stopp för olycka igen. Denna gång är vi inte lika stressade så det blir en extra lång bensträckare. Resten av vägen till vår uppsamlingsplats nära den ukrainska gränsen går utan nämnvärda incidenter.

Jag reflekterar över att man ser ganska mycket militärfordon i Polen. Vid en bensinmack står jag jämte ett terränggående fordon som är skinande rent och utan en skråma i lacken. Känslan är att polackerna rustar upp.

Vid vår uppsamlingsplats, medan vi väntar på några som kommit lite efter, kretsar samtalet kring hur lång tid det kommer ta att passera gränsen. Det kan ta mellan två och fem timmar säger de som kört några gånger det senaste året. Jag hörde nyligen om någon som tillbringat nio timmar i gränszonen på väg ut ur Ukraina. Värst är det för långtradarchaufförerna, de kan få vänta en hel vecka på att få passera och står i en milslång kö längs vägrenen. Bokstavligt talat milslång. Bara att hoppas på det bästa för egen del med tålamodsreglaget på max.

När vi kommer fram till gränsen har kvällsmörkret fallit. Vi ser inte så mycket. Gränsövergången är skymd av fordon och ovanför allt finns starka strålkastare vars motljus gör att vi ser ännu mindre. Det ligger en spänning i luften och jag vet inte om den är berättigad. Då och då passerar fordon med blåljus och sirener i hög hastighet över gränsen. Både in och ut ur Ukraina.

Efter en hoppingivande kort timme kommer vi fram till den polska delen av övergångszonen. Barska och kortfattade vakter kontrollerar registreringsnummer, chassinummer, VIN-nummer, passnummer och säkerligen hundra andra nummer jag aldrig ens hört talas om. De går in i sina kurer och tillbringar lite tid framför datorn. Sedan kommer de ut igen, dubbelkollar några av alla nummer och efter en oklar tidsrymd går bommen upp. “Go”.

Men efter den polska utresekontrollen väntar den ukrainska inrese-dito. Här är anspänningen högre. Beväpnad militär är synlig medan ett sirenliknande ljud från en fordonsröntgen bidrar till stressen. För att allt skall gå rätt till med fordonen måste ett antal export/import-dokument fyllas i. Vi som inte förstår ukrainska kan bara vänta.

Efter fem och en halv timme är vi inne i Ukraina. Det är nu sen natt. Jag förvånas över hur det ser ut. Vägarna är kantade av lysande och blinkande skyltar som upplyser om att det är full kommers. Efter att ha åkt en bit blir det annorlunda. Mestadels mörkt och ännu en milslång kö med långtradare som upptar vägrenen och en del av körbanan. Som är i uselt skick. Asfalten är full av gropar och vi försöker köra slalom mellan hålen. Men de är så många att de är svåra att undvika och ibland så djupa att det brakar till i bilen när man kör ner i dem. Det skulle vara en mardröm om ambulansen gick sönder nu när vi bara är några mil från Lviv.

Vi har fortfarande någon timme kvar att köra. Det är kuperat, mörkt och lite dimbankar. Ibland får vi köra om någon lastbil som är för långsam och kör man själv för långsamt passerar en ukrainare förbi i en kamikaze-omkörning. Vi möter bara någon enstaka bil, vilket är tacksamt eftersom vi utnyttjar även mötande fil i detta storslalom-race.

Dagen börjar gry och vips är vi framme, nästan lite förvånade över att vi nått målet. Mission accomplished. Vi parkerar på överenskommen plats. Härifrån kommer ambulanserna överlämnas och tas om hand av ukrainare. De kommer målas om och köras ytterligare ca hundra mil innan de når fronten. Jag tar farväl av min ambulans och förklarar att det är bara att vänja sig vid dåliga vägar. Hoppas den inte kommer till nytta, men det gör den nog dessvärre.

Vi åker taxi till hotellet genom ett ännu inte vaket Lviv. Allt är vackert i gryningsljus. Några timmars sömn bara, sedan byts chaufförsmössan mot turistkepsen. Vi har en dag att tillbringa här.

Lviv är en stad som grundlades på 1200-talet och har sedan åldrats med värdighet. Det finns en del likheter med min hemstad Göteborg. En blandning av gammalt och nytt, det är kuperat med en del kullerstensgator. I de gamla kvarteren är det gott om mysiga gator och gränder med caféer och restauranger med uteserveringar. Det finns inga direkta tecken på att Ukraina är under attack. En del detaljer på gamla hus, statyer och konstverk är skyddade med burar eller sandsäckar. Många går omkring i den ukrainska uniformen, men de gör det med familjen eller i kompisgäng. Gissningsvis är de på permission. Innan kriget var Lviv en populär turiststad. Nu har turisterna ersatts av internflyktingar så det myllrande folklivet lever ändå vidare på gator och torg med välfyllda uteserveringar.
På kvällen är det samling. Middag och några öl på stan till utegångsförbudet sätter stopp. Jag är glad att vi kunde utföra vårt uppdrag utan allvarliga missöden, kanske är det därför stegen känns lätta på Lvivs gator nu. Fast jag tror helt enkelt det är en stad jag gillar. Vägskicket gör att jag redan har strukit idén med bilsemester i Ukraina, men hit ska jag tillbaka.

Upp i ottan för att ta buss till Polen och vidare hemåt. På bussen hamnar jag jämte en ung kvinna och frågar om hon vet hur länge vi kommer få vänta vid gränsen. Hon är väldigt tystlåten men säger på stakande kortfattad engelska, som verkar karaktäristiskt för ukrainare, att hon inte vet. Senast hon åkte var före den fullskaliga invasionen. Vi svenskar sticker väl ut från övriga passagerare och, trots att det går trögt och stappligt med engelskan, frågar hon varför vi är i Ukraina. Jag berättar om ambulansleveransen och hon säger: “Thank you for helping Ukraine”.

Några reflektioner såhär i efterhand.

Ur vårt svenska perspektiv tänker man ukrainare och ryssar, men gränsen är inte så skarp som vi kanske tror. Bara för att man talar ryska och är uppväxt nära den ryska gränsen är man inte ryss. Det gäller omvänt också. Man får ha i bakhuvudet att saker inte är sådär bekvämt svart och vitt.

I forna östblocket finns ett byråkratiskt arv ända sedan sovjettiden. Människor i allmänhet är inte alltid så förändringsbenägna, men jag tror att de behöver ta tag i det där. Gränsen var ett exempel. Att checka in på hotellet var också rejält tålamodsprövande.

De långa köerna vid gränsen antar jag beror bl a på att gods måste transporteras landvägen nu och inte via Svarta havet som tidigare. Kanske skulle det gå att bygga fler gränsstationer. Kanske kunde man dubbla eller trippla befintliga och bygga nya vägar så att trafiken där kan delas upp. Kanske kunde våra EU-pengar användas till detta?

Om frågan dyker upp igen kan jag nog tänka mig att göra om resan. HUG kommer fortsätta arbeta för att hjälpa Ukraina så klart.

Följ gärna arbetet här https://www.facebook.com/groups/helpukraineingbg/

/Ghost Ape