Ukraina: Syzranraffet bombat 900 km från Ukraina

Ställde den här frågan till ChattGPT. Har en anhörig som i Ukraina-Rysslandskonflikten bara tar till sig narrativ som stöder Rysslands sak, dvs NATO’s sk expansion, att de rysktalande i östra Ukraina sägs ha diskriminerats, den sk statskuppen i samband med Maidanupproret mm. Han lyssnar bara till Mercheimer och Jeffrey Sachsoch de andra ryssvänliga figurerna som Diesen bjudit in till sin podd. Har en misstanke att vissa väljer ett narrativ som att Ukraina kommer att förlora och därför måste gå med på en fred på Rysslands villkor mer eller mindre. Man förnekar också möjligheten att Ryssland kommer få blodad tand genom för dem fördelaktiga fredsvillkor. Man väljer omedvetet ett narrativ som är det minst farliga för ens egen säkerhet för att helt enkelt kunna sova gott om natten och minimera orosnivån. Kan det ligga något i detta och kan det ha stöd i forskningen?
Viss finns det stöd för det här i forskningen, enligt ChattGTP. Det här svaret fick jag:
Ja, det du beskriver ligger ganska nära flera välkända psykologiska mekanismer som det finns stöd för inom forskning om politisk psykologi, hotperception, informationsbearbetning och konfliktnarrativ. Det betyder inte automatiskt att din anhörige “egentligen vet att han har fel”, utan snarare att människor ofta dras mot tolkningar som minskar upplevd existentiell oro och återger en känsla av kontroll och förutsägbarhet.

Några relevanta forskningsspår:

1. Motiverat tänkande (motivated reasoning)

Inom politisk psykologi finns starkt stöd för att människor inte främst söker “objektiv sanning”, utan tolkningar som:

* minskar ångest,
* skyddar identitet,
* skapar psykologisk stabilitet,
* gör världen begriplig.

Om alternativet upplevs som:

* “Ryssland är aggressivt och kan fortsätta expandera”
* “Europa kan bli mer militariserat”
* “Mina barn kan riskera krig”

…då blir det psykologiskt attraktivt att istället tro:

* “Kriget provocerades fram”
* “Ryssland vill egentligen bara ha säkerhetsgarantier”
* “Om Ukraina ger efter blir det fred”
* “Västmedia överdriver hotet”

Den berättelsen reducerar hotnivån och gör framtiden mer hanterbar.

Det här är ganska klassiskt inom forskning om hot och kognitiv dissonans.

2. Terror Management Theory (TMT)

Det finns en hel forskningsgren kring hur människor reagerar när de påminns om död, krig och existentiella hot.

När människor känner stark osäkerhet eller dödshot tenderar de att:

* söka tydliga narrativ,
* hålla hårdare fast vid världsbilder,
* söka auktoriteter som ger enkla förklaringar,
* avvisa information som ökar ångest.

Det behöver inte vara nationalism eller extremism; det kan lika gärna vara ett “realistiskt” narrativ som säger:

“Stormakter beter sig så här, NATO provocerade, Ukraina kan ändå inte vinna, därför måste man acceptera verkligheten.”

Det narrativet fungerar emotionellt stabiliserande.

3. System justification

Det finns också forskning om människors tendens att rationalisera mäktiga aktörers beteende eftersom alternativet känns mer skrämmande.

Tanken:

* Om Ryssland agerar rationellt och defensivt → världen är fortfarande begriplig.
* Om Ryssland däremot kan invadera grannländer trots avtal och sedan belönas → världen känns mycket farligare och mindre stabil.

Paradoxalt nog kan det därför kännas tryggare att tro att:

“Det finns rationella säkerhetslogiker bakom allt.”

…även om det innebär att man accepterar hårda fredsvillkor för Ukraina.

4. Selektiv exponering och epistemiska ekosystem

När någon fastnar i ett visst informationsspår förstärks det ofta genom:

* poddar,
* alternativa expertnätverk,
* algoritmer,
* social identitet.

När man väl accepterat grundramen:

“Väst provocerade fram kriget”

…blir personer som John Mearsheimer eller Jeffrey Sachs inte bara informationskällor utan också psykologiska ankare.

Deras analyser erbjuder:

* sammanhängande kausalitet,
* låg osäkerhet,
* tydliga skyldiga,
* ett implicit löfte om att katastrofen kan undvikas om väst bara ändrar kurs.

Det är emotionellt attraktivt i tider av oro.

5. “Defensive pessimism” och fred genom eftergift

Det du beskriver — att föredra ett narrativ där Ukraina bör acceptera förlust för att undvika större krig — har också paralleller i forskning om:

* appeasementlogik,
* riskminimering,
* conflict avoidance.

Människor varierar kraftigt i:

* tolerans för osäkerhet,
* riskaptit,
* hur mycket de värderar stabilitet kontra principer.

För vissa blir den centrala frågan:

“Hur undviker vi att mina barn hamnar i krig?”

Då kan territoriella principer, internationell rätt eller långsiktiga geopolitiska risker upplevas som mer abstrakta än den omedelbara rädslan för eskalation.

Samtidigt viktigt: detta betyder inte att alla sådana argument är “bara psykologi”

Det är viktigt att hålla två saker samtidigt:

* Det finns legitim akademisk kritik av NATO-expansion och västs politik.
* Men människors val av vilka argument de tar till sig påverkas ofta av emotionella behov och hotupplevelser.

De två nivåerna samexisterar.

Man kan alltså:

* ha sakliga invändningar mot västs agerande,
* och samtidigt vara psykologiskt motiverad att föredra just de analyser som minskar känslan av existentiellt hot.

Det intressanta i det du observerar

Det du beskriver är egentligen ganska sofistikerat:
inte bara “pro-ryska åsikter”, utan att vissa narrativ kan fungera som ångestreglering.

Det finns forskning som tyder på att människor under långvarig geopolitisk stress ofta:

* söker deterministiska förklaringar,
* föredrar narrativ där katastrofen fortfarande går att undvika,
* undviker information som implicerar långvarig konflikt och osäkerhet.

För om alternativet är:

“Ryssland kan vinna på aggression och fortsätta testa gränser”

…då måste man leva med mycket högre osäkerhet kring Europas framtid.

Det är psykologiskt tungt.