Idag är det Veterandagen i Sverige. En tid att minnas de som stått upp för freden, Sveriges säkerhet och demokrati, via utlandstjänstgöring eller skarp tjänstgöring i Sverige. Passa på att donera en peng till t ex VRR eller Sveriges Veteranförbund. Min far tjänstgjorde i en av de allra första svenska FN-bataljonerna på Sinai 1957, och några foton från den tiden återges nedan.
 |
| Du må va cool, men du kommer aldrig bli sitta-med-solglajor-i-Sinais-berg-efter-Suez-krisen-cool. notera det än idag typiska svenska Sweden-märket med sina tre kronor. Bloggarens far utan glajor i mitten. Enda texten på fotots baksida är numret 384 i ordningen. |
Fadern tjänstgjorde 21 år gammal som gruppchef vid den svenska UNEF-bataljonen i Sinai och Gaza 1957, och hade med sig en Hasselbladare, till vilken bloggaren sitter med storformatsoriginalen. Bilderna i detta inlägg är dock scannade av fotokopior, och kvaliteten är därefter. Det finns kanske runt tusen bilder, så det krävs en del arbete att gå igenom, utan det som återges här är bara några från toppen av högen. Han verkar tillhört enheten Martin Cesar. Vilka anoropssignaler som användes 1957 och vad MC innebär i praktiken låter jag vara osagt.
UNEF var egentligen FN:s första fredsbevarande uppdrag, och det första i en lång tradition av både svenskt deltagande och internationella fredsbevarande insatser. Koreakriget hade delvis skett med FN-mandat, men insatsen i Sinai med start 1956 var ett nytt grepp och infördes efter Suezkrisen, där Frankrike, Storbritannien och Israel anfallit Egypten med lite olika syften. Kriget innebar spiken i kistan för Storbritannien som stormakt och det gamla brittiska imperiet, men för Israel innebar det omfattande landvinningar och säkrandet av tillgången till hamnar i Röda Havet, som annars hade varit blockerade av Egypten.
UNEF var kvar tills sexdagarskriget 1967, när Israel besegrade Egypten och besatte hela Sinai, hela vägen fram till Suezkanalen. Bland annat tvingades de svenska fredsbevararna evakuera mitt under kriget.
 |
| Postering för Martin Cesar november 1957. Rulle #391. |
 |
| Bloggarens far på post utanför UNEFHQ i Gaza december 1957. Rulle 384. |
UNEF var en multinationell insats, med trupp från Brasilien, Kanada, Colombia, Danmark, Finland, Norge, Sverige, Indien, Indonesien och Jugoslavien. Det finns gott om foton på de olika ländernas trupper, inklusive en samling befäl från vad som verkar vara samtliga länder, men det får återges vid senare tillfälle.
 |
| Minröjning vid Martin Cesar november 1957. Rulle #391 |
Bland annat ingick minröjning och omändertagande av odetonerad ammunition i uppgifterna. Bloggarens far hade gjort sin värnplikt vid ingenjörstrupperna i Eksjö, men om detta var en generell eller särskild uppgift på den tiden är oklart, liksom om säkerhetsåtgärderna var på dagens nivåer.
UNEF tog förluster under åren i Sinai och Gaza, då insatsen knappast var ofarlig. Femton man från UNEF ska ha stupat när hamnade mitt i sexdagarskriget 1967.
 |
| Bloggarens far på post under en sandstorm vid Martin Cesar februari 1957 (??) enligt texten på baksidan. Rulle #391. |
Det finns en hel del foton från permissioner i Israel, Jerusalem, Egypten och Gaza, vilka kan vara rätt intressanta, inklusive hur Suezkanalen och trafiken såg ut då.
Och bassar kommer alltid vara bassar …
 |
| Fiske medelst kulsprutepistol m/45? Kanske inte helt reglementsenligt. |
 |
| Förmodligen inte helt reglementsenlig amröj vid en av de kustartilleriställningar som Egypten använde för att sätta Israel i blockad (?). |
Bloggen får återkomma med mer foton och ordentligt skannade från originalnegativen om intresse finnes. Problemet är oförmågan att sålla, som bloggen är känd för – i digitala medier är utrymmet obegränsat, till skillnad mot i en papperstidning eller bok.Så länge hälsar den svenska FN-bataljonen tydligen med sitt eget vykort, anno 1957.
 |
| Komplett med beachvolleyboll i bästa Top Gun-stil. |
Passa på att donera till VRR eller Sveriges Veteranförbund. Det har bloggaren gjort idag, om inte annat förpliktar både arvet och att jag är hedersmedlem i VRR.
 |
| Swish |
7 kommentarer
En bekant var pilot i Biafrakriget…
När han skulle landa i djungeln en gång så började det skjutas från skogen..
Då var det bara att gasa på och hoppas på att man inte fastnade i träden i ändan på banan..
En del kollegor kom aldrig tillbaka.
Även om det är få kommentarer så hoppas jag många läser.
En världs med mer krig och osäkerheter har inte varit och är kanske inte så långt bort som en del ibland idag kan tro.
Så bra påminnelse om allt som faktiskt har gjorts för att det skall vara mer fred.
Vad är det för rund pryl bakom mannen som fiskar med m/45? Däck på en uppochnedvänd jeep?
Bildäck som används som flytande badstol?
Tror snarare att den inte sitter på ryggen, utan det är däcket på den uppochnedvända jeepen.
Ja, tror det också (att det sitter på den uppochnedvända jeepen). Men det hela ser ändå lite….spartanskt ut. Som om han hade en sköld.
Bildäck bör väl tillsammans med slangen om sådana fanns då fungera för bad.
I Finland känner de flesta en stor vördnad och tacksamhet till krigsveteranerna, pga att de har räddat oss från en mörk och obehaglig framtid i fångenskap. Det påstås, att Stalins evakueringståg under kriget stod redo att transportera det finska folket till strafflägren i Sibirien. Stalin påstås ha sagt att "balterna blev skjutsade med tåg till Sibirien, men finnarna kan gott ta sig dit till fots".
Uppgifter har kommit fram att Stalin planerade Vinterkriget under ett halvår i förväg. Annars har det påståtts att Finland hade kunnat undvika kriget genom att avträda landområden närmast Leningrad, när de kallades till Moskva för "konsultationer", liksom baltländernas ledare hade kallats före Finland. De ställdes också inför ultimatum och övertalades till att bevilja Sovjetunionen flygbaser i Baltikum. Därifrån flygbombade ryssarna sedan ivrigt den finska syd- och västkustens städer och hamnar under krigen.
Många finska soldater blev svårt sårade under kriget och det berättas om heroiska stordåd, med fältkirurger som "lappade ihop" de sårade under svåra omständigheter. De krävde att få operera nära slagfälten, för att minimera blodförlusten och kunna sy ihop tarmarna så snabbt som möjligt och utan några längre sjuktransporter. De var då själva i närheten av striderna och kunde ha blivit träffade av fiendens haubitsar och kulor. Många av offren fick sina tarmar utspridda av handgranater och de bars på bårar till fältsjukhuset, ibland med tarmarna släpandes längs med marken under stridens hetta. Den skickliga fältkirurgen kunde då snabbt skarva ihop återstoden av tarmarna av småbitar och stoppa in dem tillbaka i buken och sy ihop. Det berättas att många av de svårare fallen återhämtade sig så småningom och kunde återvända hem, återuppta sitt jordbruk och leva ett hyfsat bra liv ända till sin ålderdom.
Fältkirurgerna vid fronten hade ändå hyfsat bra chanser att överleva, jämfört med kollegerna i Viborg, där de arbetade i fältsjukhus i några av stadens källare. När de ryska trupperna stormade staden, fick även fältkirurgerna där en kula i skallen.