Rätten att vara anonym – och rätten att inte tas på allvar som anonym

Med anledning av ett uppmärksammat fall av fall från de högsta av höjder och tillhörande häxprocess^1.,, så ifrågasätter många – särskilt inom bidragsmedia som förr hade monopol på anonymitet via källskydd – möjligheten att skriva anonymt på Internet. Men jag vill slå ett slag för den rätten och att det är vad som skrivs som ska bedömas, inte vad man skriver under som. Samtidigt finns det ingen rättighet för något att ta en anonym fegis på allvar eller behandla vederbörande med respekt den inte förtjänar.

Höstblotets bål från höstdagjämningen i år

Förr var enda sättet att uttrycka sig anonymt att vända sig till bidragsmedia, som än idag har både ett lagstagdat och etikskyddat källskydd. Man kunde som källa få vara anonym, rent av publicera anonyma insändare. Naturligtvis blev uppgifter och åsikter trovärdigare om man framträdde med namn, men det finns än idag många anledningar till rätten att vara anonym.

Det kan handla om att man vill kunna skilja sak och person, vilket många inte klarar av. Är man anonym så finns det en chans att fokus blir på sak istället för person.

Till det hör risken för repressalier från olika håll, även om det man skriver är respektfullt, sant och befogat.

Det kan också handla om möjligheten att skriva personligt, t ex om sjukdomstillstånd, relationer osv, utan att det ska kunna kopplas till dig.

Men det kan förstås också handla om hat och uttryck som kan orsaka andra skada.

Idag har inte bidragsmedia längre monopol på källskydd, utan med lite skicklighet och disciplin kan man uppträda anonymt i olika forum på Internet. Då är det kanske inte konstigt att bidragsmedia tar varje möjlighet som finns att fördöma möjligheten att vara anonym, fastän de själva erbjuder just den möjligheten.

Själv avskyr jag anonyma idioter som inte kan stå för det de skriver genom namn, adress och telefonnummer. Jag är inte anonym, och därmed blir jag utsatt för hot och olika härskartekniker utifrån vem jag är, historik eller personliga egenskaper, och kan aldrig försvinna. Det anonyme trollet kan bara försvinna in i skuggorna och bli helt fri från all historik och sedan dyka upp som någon annan. Så mitt tålamod med trollen är således noll. Block, banning och inga svar eller interaktion. Dessutom behöver jag inte ta någon på allvar, om denne inte vill framträda med sin identietet. Står man för något så står man för det med namn och adress. Men anonymitet handlar inte om mina åsikter, utan andras rätt till skydd.

Det är faktiskt upp till individen att välja att vara anonym eller inte. Och att kalla sig Sven Svensson gör inte att Torkel Brötanund Hängbuk Bertilsvärd blir mindre anonym eller mer trovärdig.

Däremot bör man se sig själv i spegeln om man gömmer sig bakom anonymitet. Vad är det som är så viktigt om du fegt använder anonymiteten för att kränka och skada andra? Vad är du för person då? Är du då inte mer än en liten lort? Eller är det dina åsikter det är fel på, och inte dig? Sak eller person?

Men de flesta anonyma är vanliga människor med vanliga åsikter närmare mitten av normalfördelningen, och är inte ute efter att kränka eller skada. Orsakerna till anonymiteten kan vara allt från att man inte ska vara googlingsbar, att man inte ska störa kundrelationer, till respekt och skydd för famlijemedlemmar. Och det är inte upp till mig eller bidragsmedia att säga att det är fel. 

Det går alldeles utmärkt att inte lyssna eller fästa något värde vid anonymt uttryck och gå vidare med sitt liv. Men ändå låter bidragsmedia källskyddet finnas kvar och vill bli tagna på allvar ändå. Ofta skriver man inte ens under vem som skrivit en huvudledare i tidningen. Bidragsmedia kanske ska tiga stilla i kammaren kring anonymiteten, även om de inte längre har monopol på den.

Bloggen kommer fortsätta tillåta anonyma pseudonymer som kommentatorer. Men kommer fortsätta ha nolltolerans mot troll, rassar, idioter, quislingar, femtekolonnare, landsförrädare och dålig kvalitet. Passar det inte får du starta en egen blogg. Anonymt, förstås.

Den här bloggen är inte anonym, men då jag som bloggare anser att sak är väsentligare än person, så får man gå in på Om bloggen för att se mitt namn och foto, om man nu inte kunde lista ut namnet utifrån boktitlarna på framsidan. Andra slänger upp sitt namn och ansikte på alla sidor, men det personfokuset får stå för dem.

Jag kommer kommentera fallet Hamid Zafar tids nog. Man måste inte springa till alla bål när häxprocessen är igång, utan kan vänta till glöden har lagt sig. För när pöbeln skriker om att bränna kättaren eller häxan, så kommer ingen lyssna på något annat ändå. Med det sagt är rasism, antisemitism och homofobi helt förkastligt och ska med skärpa fördömas och stampas ut. Vill någon läsa något i ämnet Zafar, så föreslår jag att ni styr er webläsare till den progressive antirasistien (min bedömning av honom) och socialdemokraten Torbjörn Jerlerups blogg. Torbjörn känner tydligen Zafar och har redan för många år sedan konfronterat honom kring de åsikterna, och verkar fortfarande kalla honom för sin vän. Själv har jag bara träffat Zafar några gånger på bokmässan, så jag kan inte säga så mycket om personen som alla andra.

^{1. Om du någonsin undrat över hur häxprocesser kunde genomföras, så behöver ni i dagens moderna Internetålder inte fundera mer på det.}