Varför ska kultur och media få särskilt coronastöd – när tiotusentals andra drabbade inte får det?

Kultur- och mediasektorn får särskilt coronastöd från staten, men tiostusentals andra drabbade företag och individer får inga riktade stöd utöver skattesänkningar och permitteringsstöd. Hur går det alls att motivera att kultur och media ska inta en särställning och där en liten klick av branscheliten ska få stöd? Det finns bara ett ord för detta och det är orättvisa, och anledningen kan bara gissas vara att man vill få tyst på press och kändisars klagan.

Dropkick Murphys, Bananpiren Göteborg, 4:e februari strax innan allt stängdes ner.

Hundratusentals svenskar har drabbats hårt ekonomiskt av coronakrisen via permitteringar, arbetslöshet, uppsägningar och konkurser. Tiotusentals egna företagare går på knäna, trots den sänkta arbetsgivaravgiften på löner upp till runt 25000:- i månaden, och trots permitteringsstöden där staten betalar en del av lönen om man går ner i arbetstid. Tusentals egenkonsulter inom teknik och IT har över en natt fått gå från sina uppdrag, hantverkare har fått avbokningar och tiotusentals med svag anknytning till arbetsmarknaden inom besöksnäringarna har blivit av med sin inkomst. Många har fått sin ekonomi krossad av coronakrisen.

Men två branscher får särskilda stöd.

Dessa är kultursektorn och media i form av pressen. Själv tillhör jag i någon mån bägge dessa, i egenskap av bästsäljande författare och ganska välbesökt bloggare, även om det bara är bidragsmedia som ska få extra presstöd som ett resultat av krisen medan nya medier får klara sig utan.

Pressen har drabbats av minskade intäkter på grund av att det första som ryker vid kris är reklamen, och där sitter jag själv med facit på nedgångar runt 90% när det var som värst. 

Kultursektorn har fått avbokningar på framträdanden. Här var Författarförbundet och Författarfonden tidigt ute med sina egna medel (och donerade medel från enskilda storsäljande författare – ingen nämnd, ingen glömd) och kunde dela ut stipendier för de som fått avbokat föreläsningar.  Författarfondens pengar kommer från biblioteksersättningen, dvs det som de kommunala biblioteken betalar per utlåning, eller lite drygt en krona per boklån och kan väl i någon mån anses vara författarnas egna pengar kollektivt. Inte så mycket att orda om det – man kan se det som en självfinansierad försäkring – om en bransch internt med egna medel kan stödja de som är utsatta så är det deras ensak. Själv hade jag avbokningar på sexsiffriga belopp, men sökte inte pengar. Föreläsningar stod förra året för 6% av mina intäkter, och jag anser att det finns de som är mer beroende  av detta för att sätta mat på bordet åt sig och sina anhöriga än jag. Däremot har jag likt alla företag oavsett bransch erbjudits och tagit sänkningen av arbetsgivaravgiften.

Men sedan kom staten och öste ut pengar i form av en halv miljard i kulturstöd. En miljard i skattepengar, plus särskilt stöd till redan bidragsdiande press. Detta skulle dessutom bara gå till kändisar – frontfigurerna. Vad är då en kändis? En kändis är någon som i bidragsmedia får uttala sig om sådant som inte tillhör kändisens yrkesexpertis. En musiker som uttalar sig om mat, en författare som visar upp sin inredning. En skådespelare som får betalt för att sitta i en frågesport på teve. Men till kultursektorns grovarbetare skulle inga stöd utgå – ljudtekniker, filmare, moderatorer på konferenser, sminköser, redaktörer och allt vad det finns, oftast som egna företagare. Det var bara kändisarna som skulle få stöd.

Själv mår jag lite illa över detta. Inte över de kändisar som visar vad de älskar mest, dvs pengarna de redan har miljoner av i sina företag, utan över staten. 

På vilket sätt är det någon skillnad på att en kändis får en avbokad föreläsning och att en yrkesmoderator får en inställd konferenshelg? På vilket sätt är det en skillnad på att en sångare med guld- och platinaskivor på väggarna och miljoner på banken fick ställa in en spelning, och att en restaurang inte fick ha öppet eller några kunder? På vilket sätt är det en skillnad på skådespelaren som inte får framföra ett teaterstycke och IT-konsulten som på dagen fick ta sitt pick och pack och lämna sitt uppdrag? Varför ska en tidning som tappar reklamintäkter få extra statligt stöd, men inte en butik som tappade kunder? Varför ska en författare som tappat en föreläsning få stöd, men inte nöjesparksarbetaren som förbjudits att jobba av staten? Varför ska en författare som tappat en föreläsning få stöd, men inte en expertföreläsare som inte givit ut en bok?

Svaret kan bara vara att staten köper sig tystnad. Press och media håller käft om alla företag som går på knäna och kritiserar framför allt inte regeringen – man vill ju inte att det extra presstödet ska dras in genom att regeringen kommer på bättre tankar. Och kändisarna går inte ut i media och uttalar sig om saker de inte har kompetens kring, och kräver att staten ska rädda restauranger eller skoaffärer.

Nej, det extra kultur- och presstödet kan bara väcka avsky och visar på ett vi-och-dem-samhälle. Vissa är lite finare än andra och ska ha stöd. Medan hundratusentals andra blir av med jobbet, och tiotusentals företagare får sin ekonomi och företag sönderslagna.

För övrigt kan kulturelitens författare skriva böcker under coronakrisens isolering, låtskrivare kan skriva sina låtar, och band kan spela in sina skivor. Det är bara de offentliga framträdandena som uteblir. Stora delar av tiden jobbar man utan intäkter, eftersom dessa kommer stötvis som royalties på musik eller böcker när dessa är klara och säljer.

Sedan ska man inte angripa kändismiljonärerna som sökt och fått bidrag. De är bara lite smartare än de av oss som av som håller fast vid saker som etik och moral, och tycker att bidrag ska gå till de som behöver dem. Naiva föreställningar om rätt och fel, medan pengar på bidragskontot inte luktar. När staten delar ut pengar är man bara dum i huvudet som tackar nej. Dum i huvudet, men med rak rygg.

Jag ser fram emot att varje branschorganisation nu kräver samma ersättningar som kultur och media fått av regering och riksdag. Kultur och media har inte någon särställning, och det är inte finare eller mer värt att jobba som frontfigur i den sektorn än att jobba som diskare på en restaurang.  Särskilt inte om man diar bidrag. Kultur, press och media är bara branscher som alla andra och ska inte föräras särskilda bidrag. Vi kulturmän och kulturkvinnor är inte mer värda än andra. Ska bidrag utgå till företag och företagare ska det vara samma regler och pengar för alla.