Min flerfaldigt prisbelönta författarkollega Anna Fock har i dagarna släppt sin nya roman Väderfenomen (Adlibris 198:- SEK, Bokus 199:- för inbunden och 105:- SEK för e-bok). Den skildrar världens tredje värsta kärnkraftskatastrof, den först helt nedtystade och än idag rätt okända Kysjtym/Majak. På sina sätt en värre katastrof än det HBO-aktuella Tjernobyl, eftersom nedtystningen och åtgärderna blev helt annorlunda på 50-talet än på 80-talet. Jag har viss personlig insyn i bokprojektet och Majak, eftersom min fästmö Lena var Anna Focks vägledare på researchresan till den förbjudna zonen norr om Tjeljabinsk.
 |
| Anna Fock. Foto: Ola Kjelbye |
Anna Fock prisbelönades dubbelt för sin debutroman Absolut Noll, och är med sina nya tredje roman Väderfenomen tillbaka i Ryssland och Sovjetunionen, efter att ha skildrat livet kring några studenter i ryska språket vid Göteborgs Universitet i Cirkus Smuts.
Rysslands kärnvapenprogram hade (och har) en av sina viktigaste platser norr om Tjeljabinsk runt anläggningen Majak eller staden Tjeljabinsk-401., där man hade kärnreaktorer för att producera sitt vapenplutonium, och har än idag, inklusive anläggningar för tillverkning och underhåll av kärnvapenstridsdelar. Området är än idag en av världens mest förorenade områden, efter att man initialt bara dumpade kärnavfall i sjöar och vattendrag, men sedan i kylda containrar. Katastrofen var 1957 ett akut faktum efter att en kylfläkt i en container i avfallsupplaget gått sönder och den rusande temperaturen från kärnavfallet ledde till en explosion bland avfallet. Det hela tystades förstås ner och inte ens lokalbefolkningen fick reda på vad som hänt, eller evakuerades, i kontrast mot Tjernobylkatastrofen. Det hela var helt nedtystat till 70-talet, och katastrofens verkliga omfattning blev inte känd förrän efter Sovjetunionens fall. Notera att det handlar om en olycka med avfallshanteringen, och inte en härdsmälta, vilket placerar katastrofen som en 6:a på den 7-gradiga INES-skalan, där bara Tjernobyl och Fukushima är värre.
Än idag finns helt osanerade områden, vägar där det med risk för livet är förbjudet att stanna och vid en av de kontaminerade floderna får man inte vistas längre än tio minuter om man är mån om livet.
Anna Focks roman skildrar konsekvenserna av katastrofen ur olika tidsperspektiv, men jag har ännu inte läst romanen, som dock precis fått en fin recension i DN (att bara få en recension i DN är spektakulärt och få förunnat).
Själv har jag haft insyn i bokprojektet via min fästmö, den professionella äventyraren Lena Padukova, som var guide, vägledare och eskort på Anna Focks researchresa till Tjeljabinsk och Majak. Man kan försiktigt säga att den resan i sig innehöll så mycket dramatik att den förtjänar en egen dokumentär bok, i synnerhet som Sovjetunionens inkomptenta hantering av kärnvapenindustrin och kärnkraften blivit aktualiserat av HBO:s suveräna miniserie Chernobyl. En serie som tydligt visar på faran i kommunism och diktatur, i kontrast mot vetenskap och kärnkraft. Tjernobyl ligger i Ukraina, som är öppna för turism och uppmärksamhet, rimligtvis om inte annat för att inte katastrofen ska glömmas bort internationellt och dumpas helt i knät på Ukraina. Man kan väl lite snällt säga att samma öppenhet och välvilja inte råder från diktaturen Ryssland gällande Majak. Området och myndigheterna är inte särskilt turistvänliga norr om Tjeljabinsk. Men det är en historia som förhoppningsvis kan berättas längre fram om något förlag nappar på Annas och Lenas underlag och foton.
Boktiteln Väderfenomen anspelar på myndigheternas förklaring till lokalbefolkningen, och ironiskt nog använde den ryska diktaturen exakt samma förklaring initialt kring det förmodade radioaktiva utsläppet vid en militär testanläggning vid Vita Havet nyligen. Att strålningen berodde på ett väderfenomen.
Eftersom Majak-katastrofens kontaminering ligger osanerat och öppet än idag, så dyker den då och då här i väst, alternativt så slarvar ryssarna vidare. De förhöjda nivåer av strålning som mättes upp i Europa 2017 ska ha sitt ursprung i Majak, baserat på isotopsammasättningen. Även den gången pratade Kreml om väderfenoment som orsaken.
Romanen Väderfenomen kommer ge dig perspektiv på denna okända tredje värsta kärnkraftskatastrof (nåja, kärnavfall). Gillade du HBO:s Chernobyl lär Anna Focks roman vara läsvärd.
Väderfenomen hittas på Adlibris för 198:- SEK, Bokus för 199:- som inbunden och för 105:- SEK som e-bok).
1. Senare omdöpt till Tjeljabinsk-65. I Sovjetunionen grundade man städer, satte siffror på dem och tvångsförflyttade från hela Sovjetunionen dit befolkning, som skulle arbeta vidare med den kommunistiska revolutionens seger. Om en stad blev lyckad kunde den tids nog få ett riktigt namn. Tjeljabinsk-65 fick sedermera namnet Osyorsk när Sovjetunionen väl hade fallit.
24 kommentarer
Tjeljabinsk-65 heter numera Ozyorsk, inte Majak. Majak är namnet på "fabriken".
Låter lovande! Köpt e-boken. Men du får inte retas så där med dokumentärboken! Har Lena publicerat något annat från sina äventyr förutom bloggen?
Hon har ett antal artiklar publicerade i olika seglartidningar vet jag. Kommer väl en del äventyrsanekdoter i vår kommande preppingbok, som släpps i september.
Det är som du säger, man är nog på ett sluttande plan när narrativet blir viktigare än fakta.
Personligen tycker jag att den viktigaste lärdomen från HBO filmen är just detta.
Att bilden/berättelsen om det ofelbara Sovjet var viktigare än vetenskap och fakta.
Det gäller nog att vara på sin vakt när känslor får trumfa över fakta.
Avfallet är ett av många problem med kärnkraft. Idag finns tex inte någon kunskap om symboler för dödlig fara som kan tänkas förstås av människor lika länge som avfallet måste ligga ostört.
Man kan tänka sig att man hittar på någon religion med dogmer om att undvika kärnavfall, men inte ens religioner lever så länge som det skulle behövas.
Fast festligt nog inträffade en olycka i Rocky Flats, USA två veckor innan den i Mayak. Visserligen inte lika allvarlig sett i hur stor kontamination som inträffade, men det spreds ändå plutonium upp till 50 km från anläggningen.
Litet faktablad:
https://www.colorado.gov/pacific/sites/default/files/HM_sf-rocky-flats-1957-fire.pdf
Det dröjde 15 år eller så innan man gick ut med ocensurerad information:
https://en.wikipedia.org/wiki/Radioactive_contamination_from_the_Rocky_Flats_Plant
The fact that the fire had resulted in significant plutonium contamination of surrounding populated areas remained secret. News reports at the time reported, per the Atomic Energy Commission's briefing, that there was slight risk of light contamination and that no fire fighters had been contaminated. No abnormal radioactivity was reported by the Colorado Public Health Service.
Att hävda att det 1957 bara var Sovjetunionen och inte USA som mörkade saker och ting kring kärnmaterial är helt enkelt felaktigt. Visst var olyckan i Rocky Flats mycket mindre sett till kontamineringen men där var lika mycket lögner och hemlighållande som någonsin i Sovjet.
Man vet fortfarande inte om det faktiskt skedde en kärnreation i samband med olyckan, eller om det bara var plutoniumets pyrofora egenskaper som startade en "vanlig" kemisk brand.
https://www.theatlantic.com/national/archive/2012/09/a-september-11th-catastrophe-youve-probably-never-heard-about/261959/
When it was over, Energy Department officials, and the Dow Chemical officials who then ran the facility, did not share the extent of the catastrophe, or the radiation danger, with local officials or the media. For years, no one really knew how bad it had been, what it meant for those exposed to the radiation, or how such a dangerous event could be prevented in the future.
But the worst thing about the fire was that no one — except for officials with the Department of Energy and Rocky Flats (then operated by Dow Chemical) — knew about it. There was no public evacuation, no warning, nothing in the press. Local citizens had no idea. This fire was deliberately hidden from public view. People were exposed to plutonium and other contaminants without their knowledge, although officials at the plant were aware of what was going on.
Ovanstående låter väl EXAKT som den bild vi har av sovjetisk krishantering va?
Efter YTTERLIGARE en brand 1969 kunde man inte mörka den olycka som skedde 12 år tidigare:
t that point, officials were forced to admit to off-site plutonium contamination as well as the fact that they had been aware of it for years, although local residents had not been informed or warned. The biggest surprise, however, was the admission that the contamination did not come from the 1969 fire, as had been assumed, but primarily from the devastating 1957 fire.
Att påstå att den inkompetenta hanteringen av kärnmaterialet och förhållandena som ledde till olyckan på något sätt skulle vara kopplat till kommunism eller Sovjet känns inte helt… rimligt.
Var och en sin egen inkompetens och mörkläggning.I Sovjet tillämpad kommunism, i USA "Cover My Ass", profithunger och försvarsmaktshänsyn.
Men bäste Ben Dover, inte kan vi koppla den till demokrati och kapitalism?
Skämt åsido. Väl belyst.
Detta är ett fenomen som jag tror är ganska vanligt för att inte säga universellt.
Just fenomenet att skydda och upprätthålla en fasad inom en grupp
I synnerhet när något går åt skogen fullständigt.
Den uppstår nog lite varstans.
Jag kan tänka mig att det finns otaliga exempel från föreningar, organisationer eller nationer med för den delen.
Visserligen inte med samma katastrofala resultat som när man handskas med kärnkraft.
Kommer ni, till exempel, ihåg Katolska kyrkan och sexövergreppen på pojkar som fick pågå länge?
Jag kan tänka mig att de som kände till detta, men inte gjorde något åt det, resonerade på ungefär ett liknande sätt.
@Anders Rydén: Vi kommer bara få veta sanningen om vad som händer i de organisationer som offentliggör vad som skett, eller där den allmänna moralen manar enskilda till att berätta.
Tex har det ju på senare tid faktiskt kommit fram information om en del av de gifttunnor som dumpats av olika företag i skog och mark. Det mesta som sker inom det privata är nog även fortsättningsvis hemligt dock. Finns starka incitament att inte berätta om sådant som kan leda till skadeståndskrav, och i princip inget personligt ansvar för att man låter bli att berätta.
@Iblandekonomi,
Ett klart och tydligt personligt ansvar från första början är kanske det som är viktigast för att förhindra att sånt här sker?
Det hade varit intressant att se om det är någon skillnad mellan företag med en enskild ägare och aktiebolag där ägandet oftast är delat på flera ägare.
Är det denna katastrof som ibland kallas Alma-Ata? Eller kallades förr i tiden? Har för mig att när Tjernobyl smällde så förvånade sig en del forskare över att Ryssarna hade så stort kunnande inom behandling av strålskjuka men att det alltså kom sig av den här katastrofen.
Alma-Ata är väl i Kazakhstan?
Ja, Sovjetunionen och idag Ryssland har skaffat mycket kunskaper om strålsjuka och behandling av denna, samt gott om forskningsdata genom att än idag låta folk bo kvar i det kontaminerade området runt Majak. Vet inte vad som är med i den skönlitterära romanen, men en präst de träffade på reserachresan sade något i stil med att ingen som bor kvar i den här byn lever längre än till 35 år.
Semipalatinsk i Kazakhstan var Sovjets huvudsakliga provningsområde för kärnvapen.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ett ex till mig växte upp i området. Även 40 år efter katastrofen så våtsopade man gatorna i områdena runt då det virvlade upp så mycket radioaktivt damm när det var torra sommardagar.
Även efter Sovjets fall så ljög man för medborgarna och sa att det är "för att vi har en så vacker stad".
Istället för att säga att det var faligt att fiska då sa man att det var "statens fisk och tjuvfiske bestraffas med fängelse".
Olyckan i sig är ju skrämmande då det var enorma mängder radioaktivitet som frigjordes (och det var bara tur att vinden låg på mot obefolkade områden). Men det som skrämmer är hur hela landet 40-50 år efter olyckan var helt inriktade på att ljuga och förneka framför att hantera konsekvenserna
Jag har också sett HBO Tjernobyl Och slutsatsen jag drar av dom största katastroferna är att Kärnkraft fungerar är farliga i system där alla väntar på order från någon högre upp och att Tjernobyl inte blev större berodde på 2 män inte väntade på order från någon utan jobbade efter eget huvud. Det fanns stora likheter mellan det japanska och det sovjetiska systemen. Att Harrisburg aldrig blev en härdsmälta berodde på att en man inte trodde vad instrumenten visade utan gick ut och mätte och upptäckte att det inte stämde
Är det Karatjajsjön det handlar om eller finns det fler plutoniumsjöar i Ryssland? Karatjajsjön har jag för mig släppt ut mer radioaktivitet än samtliga kärnkraftsolyckor och atombomber sammanlagt.
En äldre bedömning, före Fukushima.
Men den är nog i topp ändå. Pga ryssarna dumpade rent hlgaktivt avfall är dosraterna vid stranden idag dödliga inom en timme.
Not a place for swimming…
inte ljudbok?
Du är ju en ivrig kärnkraftförespråkare, som lösning på klimatfrågan. Samtidigt skriver du ju om hur bräcklig vår teknikberoende värld är och hur en kollaps kan yttra sig. I kombination med detta och liknande inlägg om spridning av radioaktivet från kärnindustrin i Ryssland så blir det svårt att få ihop hur du resonerar.
Du vet att Stjärnklart är skönlitteratur?
Sovjetunionen 1957 var kärnvapenindustri, och en hantering som inte skulle vara acceptabel med dagens kunskapsnivåer. Eller tror du att mänskligheten inte lärt sig något sedan 1957?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Du skrev ju helt nyligen också om en helt färsk rysk olycka som resulterade i spridning av radioaktivitet. Helt utan att jämföra med hur världen såg ut 57 så tycker jag inte att det är ordning och reda på alla håll och kanter, för att uttrycka mig milt. Så att det bara är att gödsla med kärnkrafverk helt obekymrat kan jag inte riktigt hålla med om. Inte ens japanerna kan fullt ut kan kontrollera kärnkraften, så jag förstår inte hur man kan se så blåögt på det hela.