Nedanstående är ett gästinlägg signerat den professionella äventyraren Lena Padukova adrenalena.se.
Om vi tittar på föregående Sydney-Hobart som var 2016, så bjöd den på medvind och rekordsnabb segling. Alla var överens om att det skulle dröja flera år innan den tiden skulle överträffas, och räknade med sämre väder denna gång. Istället blev det ännu starkare nordliga vindar, och ännu snabbare race – hela 4 båtar bröt rekord i år. Förutom rekord så bröts dessvärre fler saker, då starka vindar medför mycket belastning på rigg, roder, och egentligen överallt på båten.
![]() |
Vågor akterifrån i Bass Strait. |
För mig började förberedelserna i mitten av november, då jag fick plats som besättning på en av båtarna i årets RSHYR (Rolex Sydney to Hobart Yachts Race). Valet stod mellan flera personer, och efter intervjun med skepparen avgjordes det på personlig lämplighet. Min erfarenhet av arktiska vatten och långa överseglingar spelade också in; ingen vill ha crew som inte kan klara av kyla, eller inte har bevisat sig ha bra sjöben. De flesta andra i besättningen hade mycket mer kappseglingserfarenhet än långdistanssegling, så det skulle bli en bra balans. Jag spenderade månaden med att göra research om tävlingen, vädret, båten och taktiken, samt tränade specifikt för kappseglingen (armar och bålstyrka).
![]() |
Besättningen på Ocean Gem. |
Jag dök upp i Rushcutters Marina, Sydney, efter 1,5 dygns flygresa från Landvetter, och hann med till årets race briefing som hölls på morgonen den 24/12. Efter vädergenomgången följde säkerhetsbriefingen och övrig information. Jag har sett på föregående årens briefing på Youtube, vilken känsla det var att vara på plats IRL! Hade precis plockat ut teamkläderna med båtnamnet och sponsorloggorna, och Rolex-bandet med namnbrickan, så alla i besättningen hade matchande utstyrsel. Alla båtar som var med i tävlingen hade fått ut klistermärken med loggor och nummer till skrovet, och battle flags vajade i vinden. En festlig och högtidlig stämning i marinan. RSHYR är en stor del av Australiens identitet och jultradition.
![]() |
Battle Flag. |
Starten var förstås en stor show, med hundratals åskådarbåtar, ett flertal helikoptrar, och de 102 båtarna uppradade i 3 startlinjer. En svag motvind i början av racet sysselsatte besättningarna med att slå hela vägen ut till öppna havet. Det var här, vid starten, som Wild Oats XI slog alldeles för nära LDV Comanche och fick en protest som resulterade i 1 timmes tidpåslag, som petade ner dem från 1a plats och 26 minuters övertag, samt en möjlighet till ett ännu mer extremt racerekord.
![]() |
Startlinjen i Sydney. |
Under seglingen hade vi 2 lag á 5 pers, som roterade var 4:e timme dagtid och var 3:e timme nattetid. Varje lag hade 5 fasta roller, där var och en hade även en sekundär roll. Rollernas uppgifter fanns beskrivna i detalj för vanligt förekommande manövrar, men uppgfterna roterades ofta för att få en så allsidig segling som möjligt. Utöver det fanns tydliga instruktioner för dåligt väder, radiorapportering, osv. Under de regelbundna radiosändningarna gällde det att rapportera in sin position, annars straffades båten med 20 minuters tidpåslag (40 min per ytterligare missad rapport).
![]() |
Det är endast de lugna stunderna som bjuder på fotomöjligheter. |
Skillnaden mot vanlig långsegling är stor. Du tävlar dygnet runt, så det blir ständig segeltrim, konstant manuell styrning, och många segelbyten, som alla måste vara snabba och klockrena. Det är även annorlunda med så stor besättning, när jag är van vid att segla shorthanded, ofta med endast två ombord. Att bo tio pers på några få kvm, fem kojplatser och en toalett gör att alla måste – hur ska jag uttrycka det – justera sina bekvämlighetsförväntningar. Det finns dock behov för alla fem pers per skift, då segelbyten och framför allt spinnakersegling kräver en komplett besättning. Ibland hämtades några till personer upp (”Vakna! Du har utsetts som frivillig för att hjälpa till med spinnakergipp!”) Vi räknade också kallt med att minst en person skulle bli skadad och/eller sjösjuk. Lyckligtvis slapp vi den sorters bortfall.
![]() |
Spinnakertrimning i lätt vind. |
Den stora skillnaden mot långsegling är att du inte kan välja vädret. En god skeppare revar segel eller stannar i hamn när en vädervarning är i kraft. Så är det inte här. När du anmäler dig till Sydney-Hobart vet du inte hur vädret och sjön blir. Du kan vara säker på att vädret kommer att variera, att sjön kommer vara jobbig, och att upp till 50% av resan kan bli full storm. Det är bara att köpa det. Veckorna innan långtidsprognosen rullade in var jobbigast. Om jag skulle få veta att det skulle bli flera dagars kuling eller storm så skulle jag kunna förbereda mig mentalt. Men att inte veta var värre. Först en till en och en halv vecka innan kunde jag se att det inte kommer bli något omfattande oväder, och pusta ut någorlunda.
![]() |
Ibland gick det rätt fort även för en 45-fotare – vi maxade 15,8 knop |
Det hade utfärdats en varning för starka vindar inför tävlingen. Ingen avbröt pga det förstås (trots att åtta båtar avbröt på grund av andra orsaker i löpet av två veckor innan tävlingen). Men till skillnad från hur folk hade gjort i andra fall, revat segel och undvikit det värsta, så pushar ju de tävlande på. Och det kostar.
![]() |
Nattseglling – besättningsmedlem vilar mellan segelbyten. |
Hos oss på Ocean Gem smällde en infästning till Code 0 redan under första dygnet, men den kunde räddas och repareras. I den starka undanvinden böjde vi en spinnakerbom – “I’ve seen straighter bananas”, utbrast ägaren. Senare smällde spinnaker #2 i bitar. Men vi hade klarat oss rätt bra jämfört med andra.
![]() |
Radiopassning nattetid. |
Segel hade rivits sönder, minst en båt hade sönder bommen, en blev av med masten. En båt fick man överbord, då en person som inte var iklippt revs ner i samband med spinnakermanöver. Personen räddades genom en uppmärksammad insats av s/y Hotel Planner, och klarade sig med blåmärken.
![]() |
Trimmar på – utsikten från vinschen. |
En båt fick roderproblem redan vid starten, och mer trubbel under resans gång. De råkade gippa okontrollerat, och en besättningsmedlem fastnade med armen i vagnen så det inte gick att komma undan storskotet. Personen blev nästan halshuggen, men överlevde lyckligtvis, dock med fraktur och skador på hals och arm. De dock fortsatte den tuffa seglatsen. När de väl hade kommit in i Derwent och precis var i färd med att gå till mållinjen, så gav rodret upp igen! Tävlingsrepresentanter som hänger vid mållinjen i en jolle körde fram till dem, och frågade lite diskret om de hade tänkt att avsluta racet, för att “mållinjen är ju därborta”. Men båten gick inte att styra. De fick ta till gamla tricket med hinkar på tamp, som fick kastas ut och dras in, för att klara sig den sista biten.
![]() |
Episka ögonblicket när vi seglar om en Clipper 67. |
Det var oftast de starka medvindarna som var boven i och med att spinnakerseglingen blir påfrestande med risk för broach. Men det var inte uteslutande medvind för alla. En annan båt, som låg bara tre timmar bakom oss, möttes av 45+ knops motvind när de höll på att runda Tasmaniens SE kust. De var fast där i timmar i väldigt tuffa förhållanden, fick nästan man överbord, och till slut fick skepparen hypotermi och de fick avbryta racet. Hade vi varit lite långsammare så hade det kunnat bli vi.
Den oförutsägbara Bass Strait bjöd på fickor av stiltje, som även vi hamnade i (och förlorade åtta timmar på att göra nästintill inga knop alls). Men de bjöd även på en möjlighet att klå andra, snabbare båtar. Som bedömt 5:e långsammaste båten i tävlingen baserat på storlek och modell var det därför extra speciellt att segla om en Clipper 67! Vi slutade bara två timmar efter den till slut (och långt över samtliga Clipper yachts på korrigerad tid). Att vara 52:a i IRC är verkligen inte illa, speciellt givet den tuffa konkurrensen i racerbåtarna med proffsbesättningar, och med tanke på stiltjetimmarna och att ingen av oss ombord hade gjort RSHYR förr. Vi kom 6:a resp 7:a i våra två divisioner, och det tog 3 dagar 16 timmar att klara av totalt 666,67 nM.
![]() |
Land ohoy! – Tasmanien i sikte. |
![]() |
Äntligen – passerar Tasman Light och den dramatiska kustlinjen vid SE udden |
Prio 1 för oss var att varken besättning eller båt skulle komma till skada. Nästa prio var att komma i mål. Sedan skulle vi förstås tävla och försöka få så bra tid som möjligt. Jag är glad över att förhållandena inte var värre, trots att vi var fullt förberedda för ett mycket tuffare race. Jag är oändligt imponerad över skepparens professionalism och föredömliga approach till segling och racing, och inte minst ledarförmågan. Jag är också stolt över att ha varit del av en kompetent, hårt arbetande och respektfull besättning. Sydney-Hobart 2017 var en dröm som slog in. Nu i efterhand så inser jag att den här RSHYR var “bara” min första.
![]() |
Clipper yachts förtöjda vid Kings Pier Marina efter RSHYR. |
![]() |
Framme vid Constitution Dock i Hobart – den ultimata drömmen för en seglare. |
/Lena Padukova adrenalena.se
16 kommentarer
Härlig berättelse, min puls gick upp även om jag som landkrabba föredrar att avancera vertikalt framför horisontellt som här.
Häftigt! Men jag håller mig till den mer jordnära sporten tennis. Om en vecka börjar Australian Open…
Riktigt spännande! Bra berättelse.
Kul med bilder och förklaringar!
Intressant! Får man betalt för att vara med, eller är det bara äran och äventyret som är betalning?
Du får betala för att vara med om du inte fixar en tät sponsor.. Som lena gjort här genom bloggen. 🙂
Det kostar att bli med, trots att Rolex sponsrar mycket av fixeriet runtom. Avgiften är per båt, sedan en avgift per besättningsmedlem, och per division. Dessutom delade vi solidariskt på utrustningen och förbättringen av båten så den kunde certifieras som Cat 1 och vara kompetitiv, vilket blev rätt mycket per person. Jag betalade resan, utrustningen och deltagaravgiften från mina egna besparingar. Lyckligtvis hade jag lagt undan resurser från den tiden jag jobbade som VD inom IT-branschen. En del av båtens upprustning och mycket tävlingsgear sponsrades av LJ Hooker (en av de två ledande fastighetsfirmor i Australien), Lee&Lee Accountants, GCCM, SeaPro Technologies, Bradford Marine, International Yachtpaint, Harbour Force, Stripe NFX, och flera andra. Vår mat sponsrades av GJ Organic Meats Gold Coast, med färskt ekologiskt kött. Det hade blivit en ännu större finansiell inverkan om det inte vore för dessa australiensiska sponsorer, så vi är väldigt tackamma! Nästa gång kanske det hakar på någon svensk sponsor också.
Bloggen Cornucopia? sponsrade en segling för ett halvår sedan (Nordostpassagen), men inte denna eller andra extrema resor som jag genomför med mitt företag Adrenalena.se
Följdfråga: Hur finansierar man sig som äventyrare i längden? Sparade pengar brukar ju inte räcka hur länge som helst. Reklam? Promotion? Reseberättelser?
BW, tack för frågan! I inlägget nedan berättar jag alla mina ekonomiska hemligheter:
http://www.adrenalena.se/2016/09/att-jobba-som-professionell-aventyrare.html
RSHYR var speciellt då möjligheten kom med kort varsel, och prislappen drog iväg. Dock är det förstås en investering inför framtida betalda seglingsuppdrag. Andra resor brukar jag se till att gå plus på.
Hann ni få någon kontakt med Volvo Ocean Race deltagare som gick i mål dagarna kring julafton. Kan ju tänka mig att det är en del av dem som deltagit i tidigare Sidney-Hobart. I och med målgången redan på julafton skulle de ju ha tid att besöka starten..
Såg inga VOR:are, tror att de flesta flög hem bums för att fira jul. Antar iofs att folk kom tillbaka tidigt den 26e och crewade på några av de stora bestarna.
Tack för en fin skildring! Men vad betyder "broach" i seglingssammanhang?
Broach är en okontrollerad upplovning. Vid spinnakersegling kommer ju vinden akterifrån, och vågorna också. De kan bli ganska stora och turbulenta. Båten surfar framåt nerför vågorna och det blir svårt att behålla kurs under surfningen, så när de aerodynamiska krafterna på riggen överstiger hydrodynamiska krafterna på skrovet kan inte rodret längre klara av att kompensera riktningen. Det kan också hända om vinden blir starkare eller byter riktning. Båten riskerar då att läggas ner, i värsta fall horisontellt, med mastbrott som följd. Det blir förstås ganska dålig stämning för besättnigen också.
Kanske svårt att förstå för någon som inte seglat och är bekant med begrepp som lova och falla av. Att lova är att styra upp mot vinden; vid en broach tappar rodret verkan och båten vill vända/svänga mot vinden. Har man vinden bakifrån och en stor spinnaker uppe kommer man snabbt att ha all kraft (väldigt mycket kraft) från sidan och båten kan lägga sig ner då kölvikten inte kan kompensera ..
Är man mitt ute på havet gäller det att alla är fastspända så att ingen trillar över bord vid sådana "manövrar"..
Verkar "bekvämare" att åka med "TT-Line"..
Nej! INTE TT-Line mellan Trelleborg – Travemünde utan Tasmania Transport..
Fast de använder visst gärna Öster- och Nordsjöfärjor för trafiken
Ser ut som Viking-Line… Men var är Tax-Freen ? 😉
https://en.wikipedia.org/wiki/TT-Line_Company
http://www.faktaomfartyg.se/transport_of_tasmania.htm
Tack för en upplyftande berättelse om hur man faktiskt kan leva livet istället för att sitta på kontor och glo in i en skärm eller sitta på mötet från h-etet
http://www.youtube.com/
[url=http://www.youtube.com]http://www.youtube.com[/url]
http://www.youtube.com