Riksdagen bör vara försiktiga med att lagstifta praxis

Hos riksdagens partier höjs nu röster om att man ska lagstifta praxis, så att en majoritet inte kan fälla en minoritets förslag, som i fallet regeringens budget. Men riksdagspartierna bör vara mycket försiktiga här, då de fortfarande befinner sig i förnekselsefasen kring hur många röster (sd) kan få framöver. Vägen framåt kallas demokratiskt samarbete, inte minoritetsstyre via lagstiftning.

Och nej, demokratiskt samarbete, innebär inte att man måste ta hänsyn till hur 13% av Sveriges väljare röstat. De (sd)-väljare som skriker som stuckna danska antibiotikagrisar över att 13% ignoreras har en konstig uppfattning om demokrati.

Demokrati brukar istället i gemene mans tankar handla om att majoriteten bestämmer. 

I Sverige har det inte varit så. Där har vi istället haft en praxis som gör att en minoritet kan få bestämma över en majoritet. För att kunna upprätthålla minoritetens diktatur över majoriteten har nu röster höjts för olika lagstiftning för riksdagen.

Ett förslag är att man bara ska få rösta på ett förslag. Ett annat är att man bara ska få rösta på sitt eget förslag.

Det senare är förstås vidrigt sett ur demokratisynpunkt, och stadfäster partisystemet. En riksdagsman får därmed inte rösta emot sitt parti, då man endast får rösta på förslag partiet lagt. 

Det andra problemet med det förslaget är att (sd) kommer gå framåt. I valet i mars kommer man inte osannolikt hamna runt 20% av rösterna. Det kan rent av bli mer än så, man kan rent av bli större än (m). Samtidigt är 20% inte en majoritet, och man behöver på inget sätt ta hänsyn till de väljarnas åsikter. Däremot kan (sd) 2018 eller 2022 få över 30% av rösterna, givet kopplingen mellan invandring och antalet röster på (sd).

Och den dagen (sd) når över 30% och lagstiftningen säger att man får bara rösta på sina egna förslag, så kommer alltså samtliga förslag från (sd) i riksdagen att gå igenom om partiet är det största enskilda partiet.

Ska det till någon reform för riksdagens voteringar, bör vi istället stadfästa det som allmänheten uppfattar som demokrati – att en majoritet bestämmer.

Tvinga istället fram samarbeten genom att endast förslag som får mer än 50% av Riksdagens röster, dvs mer än 174 röster, alls kan gå igenom. Det stänger dörren för taktik som att lägga ner sina röster – nedlagd röst eller utebliven röst på grund av frånvaro är en nej-röst. Svensk konsensuskultur ute i civilsamhället, borde även fungera i riksdagen – eller är riksdagsmän som små barn om slåss om en godispåse?

Därmed tvingar man faktiskt fram samarbeten och att klubbade lagar faktiskt stöds av en majoritet av riksdagen. Ja, det blir svårare att få igenom lagstiftning, men det är i själva verket positivt. Erfarenheten är att svenska lagar leder till ökad komplexitet, minskad frihet och ökat statligt förtryck och tvång mot medborgarna. Färre nya lagar dämpar detta tvångstryck. 

Därtill kommer den lagstiftning som går igenom ha ett starkare parlamentariskt och folkligt stöd.

Man kan fortfarande ignorera vad 6.9%, 13%, 20% eller 30% tycker, men man kan inte ignorera vad 50% tycker.

Eller så låter man lagarna ligga som de ligger och accepterar att svenska väljare trodde att demokrati innebär att majoriteten bestämmer…

Annars kan man få en situation som i Tyskland på 30-talet, där en viss Adolf H kom till makten med ett stöd av minoriteten.