På väg igen – recension SL

“Riding the synchronicity freeway” – John Constantine, Books of Magic av Neil Gaiman

Så sitter jag hos SJ för tredje gången på några dagar. Den här gången är jag återigen på väg till Stockholm, då jag ska prata på TEDxHornstull i morgon förmiddag kring ämnet samarbete. TEDxHornstull arrangeras av tankesmedjan för det civila samhället, Sektor 3^1..

Föredragen ska spelas in, men jag har som vanligt gott hopp om att jag inte ska fastna på ljud. Efter det blir det även en intervju och jag har även skrivit en krönika till Sektor 3:s tidning Kurage. Kanske inte så mycket nytt för bloggläsarna, utan i linje med t ex det här eller det här blogginlägget.

Ska inte tråka ut er mer med detta. 

Istället tänkte jag redovisa lite erfarenheter från SJ och SL förra veckan.

SJ:s lounge går att äta sig mätt i om man kan leva på kex och redbart

Överraskande nog kom jag till Stockholm utan några förseningar. För säkerhets skull hade jag tagit i med tre timmars marginal, men det gick vägen. Som vanligt upphörde dock möjligheten till Internet-kommunikation någonstans norr om Södertälje.

Det är för övrigt löjligt billigt att resa Stockholm – Göteborg med tåg om man beställer god tid i förväg och kör med icke ombokningsbara biljetter. Vid det här laget har jag många gånger om tjänat in försäkringskostnaden som man betalar för om man vill kunna boka om eller avboka sina biljetter. Är man ute i god tid verkar det rent av vara billigare att resa 1:a klass än 2:a klass. Plus att man får lounge, fika, och gratis Internetförbindelse på köpet. Samt slipper sällskap i salongen.

Bara att följa gravitationen

Väl framme i Stockholm är det bara för en lantis att låta gravitationen göra sitt. 

Nedåt och med strömmen. Alla rusar i ett tempo som ger en bonnläpp hjärtattack. Gissar att det är mot tunnelbanan och hänger på.

Ser en biljettkassa där jag klamrar mig fast och får trevlig och vänlig service av SL-tjänstemannen när jag köper ett SL Access-kort för 20:- SEK och en 24h-biljett för 115:-. Eller något sådant.

Det har gått lite för bra än så länge, men eftersom jag inte ser några vakter släpper jag taget om kassan och slits återigen med av gravitationen mot tunnelbanan. 

Kort stoppar jag upp vid underjordens Pocketshop, där Midvintermörker är fantastiskt väl exponerad. Vid en fråga till tjejen i kassan om försäljningen av boken blir svaret ett glatt “Helt OK!”. När jag säger att jag är författaren skiner hon upp som en sol. “Kul!”. Därefter kastar jag mig ut i strömmen och sugs vidare mot tunnelbanan.

Tack till Pocketshop för en riktigt fin exponering!

En sk spärr uppenbarar sig och jag får fram kortet. Liksom alla andra klarade jag mig igenom spärren utan vare sig blåmärken eller blodvite. Inte heller här ser jag några beväpnade vakter, som vill dra in mig i ett fikarum och misshandla mig, utan ställer mig på en rulltrappa längre ner i underjorden.

Efter ungefär 30 sekunder dyker ett tunnelbanetåg upp och jag hoppar ombord. Fick rent av sittplats, trots att det var fullt med människor på perrongen. Kliver strax därefter av på ett ställe som heter Slussen.

Slussen. The Place to Be! G-känslan2. sitter i. Länge

Här börjar problemen. Det står ingenstans vart jag ska ta vägen. En skylt skvallrar om “Innerstadsbussar”, men jag har tittat på en karta. Värmdö är inte innerstaden gissar jag och börjar gå åt andra hållet. Återigen suger gravitationen ner mig i en deprimerande pelarsal av betong.

Här upphör gravitationen, men snabbt identifierar jag rätt plattform och precis som jag når fram till busshållplatsen kommer bussen.

Total väntetid var alltså hela 30 sekunder.

På vägen ut mot Gustavsberg och Värmdö sitter jag med Boolis app på min ajfån och laddar om för att se bostadspriserna. De faller knappt märkbart genom ett deprimerande Nacka, som ser ut som en riktig håla med betonggrå industribyggnader och nedslitna bilverkstäder överallt. Hur man kan betala 2 MSEK för en etta här övergår mitt förstånd, men så är jag inte lika snygg, smart, intelligent och välutbildad som världens snyggaste och smartaste folk, Stockholmarna. Valfritt ställe långt ut på landet känns fräschare än detta. Undrar vad Svenskt Hålindex skulle ge för poäng till Nacka?

Inte Nacka. Inte Värmdö. Ingarö! Lokalbefolkningen hade dock inga gälar vad jag kunde se, även om de kallades för träskfolket av någon anledning.

Till slut byts lägenheterna ut mot en del riktigt ståndsmässiga villor till sjuka priser, men sedan blev det mer lägenheter och dåligt underhållna fallfärdiga industrilokaler innan bussen rymmer ut på motorvägen.

Och till slut är jag framme på Värmdö och Gustavsberg.

Träskfolk är progressiva. Solceller, solvärme och myskankor mot sniglarna.

Bortsett från kraftiga 60-tals betongsossevibbar från själva arkitekturen så har jag faktiskt inget alls att invända när det gäller SL. Kände mig som John Constantine, riding the synchronicity freeway, skulle bara tagit på mig min trenchcoat istället. Trench hade dock fått mig att se ut som en lantis. Verkar inte som Stockholmarna har råd med Burberry.

Fem av fem jordkällare i betyg till SL! Jordkällare finns även i Stockholm. Eller åtminstone på Ingarö.

Som kontrast så är väntan normalläget när det gäller Västtrafik.

Inga sjukhusbesök, vare sig av vakter eller spärrar. Vad mer kan man begära. Blir fem jordkällare av fem möjliga i betyg till SL! Med ett svagt minus för betongsossekänslan, men det är kanske inte SL:s fel, utan det är väl så Stockholm ser ut bortanför Norrmalm och Gamla Stan?

Återigen ett stort tack till arrangörerna av förra veckans föreläsning och seminarium, främst Omställning Värmdö och Omställning Sverige^3., men även länsstyrelsen för Stockholms län.

^{1. Ej att blanda ihop med det tillväxtrealistiska nätverket Steg 3.}

2. Obskyr pop-kulturell referens.

3. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är.