I Sverige finns det inga klusterbomber. Däremot har vi bombkapslar, vilket är den korrekta benämningen på vapentypen.
Närmare bestämt bombkapsel-90, ett sk standoff-vapen avsett att slå mot sk mjuka eller halvmjuka mål som en del av det svenska fd invasionsförsvaret. Bk 90 är alltså avsett att användas av Sverige på svensk mark, och lämnar som sådan inte några odetonerade bomber efter sig.
Men eftersom vi inte längre har något invasionsförsvar, så är det kanske logiskt att lägga Bk 90 i malpåse.
De som inte lägger sina bombkapslar i malpåse är de länder som använder dem skarpt, dvs USA, Ryssland, Indien, Pakistan, Israel mfl länder i konflikt. För de ser att vapnet är alldeles för värdefullt för att skrotas och har alltså inte skrivit på konventionen som skall sätta stopp för vapentypen. Egentligen är det bara Storbritannien som skrivit på bland de länder som faktiskt använt vapnet skarpt.
Som standoff-vapen kan Bk 90 avfyras mot sitt mål på avstånd och JAS 39-planet kan sedan vända om utan att behöva styra eller följa vapnet till målet. Tänkta mål är fientliga mjuka truppkoncentrationer med stor yta, t ex flygbaser, brohuvuden (ytor där man landsätter trupp, via luften eller från havs) eller fordonskolonner av lättare fordon, men även för att förstöra vägar, hamnar eller startbanor. Bk 90 sprider sitt 70-tal ca 1.5kg-bomber ganska jämnt över en yta på ca 70×400 meter om jag inte är helt felunderrättad, och bomberna exploderar ungefär samtidigt. Eftersom sprängverkan avtar med kvadraten på avståndet skulle det krävas ett flertal tunga bomber för att uppnå samma effekt, och vapnet blir alltså väldigt ytkostnadseffektivt. Och som sagt så är det konstruerat för att inte lämna några farliga stridsdelar efter sig, då det skall användas på svensk mark för svenskt försvar.
Ett förbud mot bombkapslar kommer antagligen bara leda till att man tar fram ett annat motsvarande vapen, eftersom försvaret har ett behov av denna typ av vapen för att vara meningsfullt. Vi kan lika gärna skrota alla våra JAS avsedda för CAS (close air support – understöd av markförband) om de nu inte skall ha några vapen att tala om.
En gissning blir att man istället tar fram någon form av bomb- eller granatspruta. En kapsel som inte lämnar flygplanet, men kontrollerat spottar ur sig ett trettiotal lite större bomber på avstånd ut över en motsvarande yta om säg 100×500 meter. På sätt och vis kan det vara ett bättre vapen, eftersom t ex SA-15 Tor och andra moderna luftförsvarsrobotar kan skjuta ner vapen som Bk 90 innan de når sina mål. En svärm av ett 30-tal mindre bomber går dock inte att skjuta ner. Vi har åtminstone tidigare haft raketkapslar som med dålig precision skjutit iväg ett halvt dussin raketer, men inte kontrollerat spridit ut dessa över en yta på avstånd från flygplanet. Hur det kunde se ut när lätta attacken (SK60) försökte sig på sådant förr i tiden kan vi se mot slutet av nedanstående video.
Kan inflika att jag själv varit med och övat mot lätta attacken under den gamla invasionsförsvarstiden, och alltså befunnit mig i fel ända. Det är imponerande när planen plötsligt kommer blåsandes över huvudet på förbandets position, kanske tiotalet meter över trädtopparna. Det hela är över snabbare än man hinner ropa “flygare skydd!”. Men raketvapnen kräver alltså att man kommer så nära att risken att bli nedskjuten är stor, till skillnad från Bk 90 som kan avfyras utan att det attackerande planet behöver flyga in över den fientliga positionen.
Fast nu har inte Sverige ratificierat bombkapselkonventionen än, och Bk 90 ligger kvar i sina förråd. Man kan nog vänta sig att om Sverige skulle hamna i skarpt läge i närtid så skulle man antagligen damma av dem och använda bombkapslarna till Sveriges försvar. Något annat vore vansinne.
En sak är iaf helt säker, och det är att så länge inte Sverige blir anfallet så kommer inte Bk 90 att användas. Så de kan gott få sitta kvar i sina förråd, och förhoppningsvis aldrig behövas. Avtalet behöver inte ratificeras. Däremot är det bra att Storbritannien, som faktiskt använt bombkapslar skarpt utanför sina egna gränser, har skrivit på avtalet. Tyvärr har inte vår store granne i öster, Ryssland gjort det, och vid en hypotetisk konflikt Sverige-Ryssland, eller för den delen Sverige-USA, så skulle vi ändå drabbas av fientliga bombkapslar på svensk mark. Det skulle se ut ungefär som nedan.
Så ingen missuppfattar, för det kommer ni garanterat att göra, så vill jag förtydliga med följande:
Jag försvarar inte användandet av bombkapslar utomlands eller i tredje världen, inte av någon makt. Däremot försvarar jag Sveriges rätt att använda vapentypen inom Sveriges gränser för försvar av Sverige mot främmande makt.
Något som Sveriges regim eller opposition inte verkar vara intresserade av.
Se även bloggrannarna Chefsingenjören och Wiseman.
Vår granne Finland skaffar för övrigt just bombkapslar just nu, men skrotar sina minor.
Tillägg: Lars Gyllenhaal rapporterar att Ryssland avser att öka sina försvarsanslag med 60% de närmaste tre åren.
16 kommentarer
Cornu, även fast monterad dispenser är förbjuden.
J.K Nilsson
Måste ligga någon övre gräns för storleken på bomberna dock? Blir de tillräckligt stora (och få) så borde det väl gå utanför konventionen? Ser hos Chefsingenjören att GBU-39 SDB blir aktuellt nu på JAS 39, fyra bomber a 113 kg, istället för 1x600kg (med ca 115 kg sprängkraft) som gällde för Bk 90. En JAS 39 kommer därmed kunna släppa 2×4=8st 113kg bomber istället för 70×1.5kg.
Nackdelen är att alla måste siktas in individuellt och att man inte bara kan ange en yta som skall täckas in. Fast sådant kan antagligen fixas med lite programvara, så man lägger dem i ett rutnät om 50m, t ex 100x200m, med viss verkan på en yta av ca 200x300m. Eller kanske i en linje om 400m, med viss verkan på en yta av 500x100m.
Tillägg: Dock kunde en JAS 39 bära två Bk90, så 2×4 GBU39 ger mindre ytverkan än bombkapsel.
Enligt konventionen får man ha kapslar om 10st bomber. Borde alltså vara möjligt med en "bombspruta" om 10x40kg, totalt med kapseln 600kg, motsv Bk 90, och en JAS 39 borde då kunna bära två sådana "bombsprutor".
40kg-bomber kunde då spridas ut och få en verkan på ungefär 100×300 meter, alternativt programmeras för linje på 50x600m (för mål på rak väg, eller t ex startbanor) vilket kanske en lösning enligt konventionen?
Finnarna är så illa tvungna att skaffa bombkapslar, de behöver en ersättare för minorna för den finska ledningen är realistier trots att predsidenten i sin visdom drev på undertecknandet utav minförbudet (trots att Ryssland inte gjort det samma):
" Military men are dumb, stupid animals to be used as pawns for foreign policy. " – Henry Kissinger,
Long-time shadow government official and war criminal
" It is my conviction that killing under the cloak of war is nothing but an act of murder. Nothing will
end war unless the people themselves refuse to go to war. The world is a dangerous place to live; not
because of the people who are evil, but because of the people who don’t do anything about it. " –
Albert Einstein, Critical Thinking Scientist
"I am too stupid to say anything that makes sense so I quote others." – Anonymous Blogreader
Till anonym med citaten :
Jag håller med dig !
"Bk 90 är alltså avsett att användas av Sverige på svensk mark, och lämnar som sådan inte några odetonerade bomber efter sig."
Menar du då att andra länders klusterbomber i motsats till våra är konstruerade för att lämna kvar odetonerade bomber?
Inte nödvändigtvis, men t ex ryska klusterbomber och äldre amerikanska dito har mekaniska utlösare som är mycket opålitliga och lämnar många blindgångare som kan explodera. Bk 90 har elektrisk utlösning och flera säkerhetsnivåer, ex om den inte detonerade vid träff så exploderar den efter 30 sekunder. Och batteriet laddar ur sig, så om den trots allt inte exploderar efter 30 sekunder så kommer den vara ofarlig därefter (finns ingen el som kan utlösa detonatorn).
Skall man fälla en sådan här över egen mark så vill man inte lämna kvar blindgångare. Sovjetunionens doktrin har varit anfallskrig (baserat i Östeuropa) och att aldrig mer föra krig på egen mark pga WW2. USA har under kalla kriget varit helt inriktat på att föra krig utanför sina egna gränser (i Europa mot Sovjet), och är fortfarande inriktat på krig utanför sina egna gränser. Alltså inga större krav på att inte lämna skit efter sig.
Ryssland har tyvärr ärvt Sovjetunionens vapen och inställning, så…
@Anonym 23.10: Svaret på den frågan är ett cyniskt JA. T.o.m. i Sverige har vi haft liknande planer (vi tänkte ju också bygga en atombomb). När man tog fram BK fanns det tankar på olika typer av substridsdelar som sedan aldrig realiserades.
En variant skulle borra ned sig i en landningsbana och antingen explodera direkt, efter en viss tid eller ligga kvar som en mina. På så sätt så skulle det vara oerhört svårt och riskfyllt att laga ett angrepp på en flygbas.
Andra länder har precis dessa typer av substridsdelar.
http://www.globalsecurity.org/military/systems/munitions/cluster.htm
http://www.mineaction.org/downloads/1/HRW_Dirty%20dozen%20CM.pdf
http://www.nytimes.com/2008/11/05/world/europe/05iht-06cluster.17560617.html
Ett intressant faktum i denna debatt är att en vanlig automatkanon som t.ex. Gripen har producerar en hel del blingångare om man skjuter mot mjuk mark då chocken från nedslaget inte är tillräckligt kraftig för att utlösa en kula designad för pansar.
Jag kommer ihåg för ett antal år sedan när det brann på ett svenskt skjutfält utanför Uppsala och brandkåren vägrade att åka in. Det var helt enkelt för farligt p.g.a. alla blindgångare från automatkanoner.
"… över en yta på ca 70×400 meter om jag inte är helt felunderrättad,.. " Där är du nog felunderättad, den yta inom vilken stridsdelarna från en kapsel uppnår specificerad verkan är ca 300 X 450 m och Jas 39 A/B kan bära två kapslar var, senare varianter som 39 NG tar betydligt mer last. Anfallstaktiken är normalt att attackuppdrag sker i förband om 2 – 4 flygplan. Lasten kan fällas så verkansytorna hamnar vid sidan av varann alternativt t ex två BK-laster ovanpå varann för att uppnå högsta möjliga verkan. De två substridsdelstyperna som framtagits verkar mot mjuka mål som trupp och opansrade fordon (helikoptrar, flygplan, lastbilar …) samt mot pansrade stridsfordon som exempelvis BMD ( vanligt hos luftlandsättningsförband). Elden från en rote kan jämföras med att en artilleribrigads samlade eldrör inom en minut skulle avfyras mot målområdet. Några stridsdelar lämpliga mot vägar, hamnar eller startbanor togs dock aldrig fram för BK 90. BK 90 var aldrig avsett för Close Air Support utan syftade till att bekämpa målområden dit man inte skulle hinna omgruppera artilleri innan målet var utspritt till enskilda fordon eller på annat sätt oåtkomligt för yttäckande eld. I övrigt har väl det mesta framkommit i blogg med kommentarer. Dock tvivlar jag på att BK 90 ställs i malpåse; destruktion är min gissning.
Cornucopias idé om en bombspruta studerades under senare delen av -90talet som en granskning av BK 90 utvecklingspotential. (Ett resultat blev Taurus KEPD 350 som småningom realiserades med Luftwaffe som primärkund). Den variant jag syftar på kan man nog kalla bombspruta. Det var en kapsel med samma generella uppbyggnad som KEPD men med substridsdelar baserade på BONUS-granaten. Kapseln flög på låg höjd och substridsdelen sköts ut uppåt på indikation från missilens IR-målsökare. Från en höjd av drygt 100 m styrde BONUS på samma sätt som artillerigranaten mot fordonsmål, främst bepansrade sådana. Konceptet kallades TADS – Target Adaptive Dispenser System. I och med att kalla kriget upphört var dock intresset för att bekämpa pansarmål rätt klent.
KEPD hade varit ett bra vapen för Sverige, men samtidigt är det ju inte riktigt dokumenterat hur en kryssningsmissil i praktiken hade fungerat mot en modern krigsmakt. I princip har de ju bara använts mot försvarslösa länder i 3:e världen, utan modernt luftförsvar. Modern luftvärn skulle antagligen skjuta ner kryssningsmissiler, och därmed ter de sig meningslösa.
Sanningen är att vi inte vet hur många kryssningsmissiler som skjutits ned exempelvis under Irakkriget. I detta krig var åtminstone vissa mål försvarade av kvalificerat luftvärn. Tittar man på dueller i datasimuleringar så finns onekligen en risk för nedskjutning som inte är negligerbar liksom det finns en risk att ett modernt jaktflygplan med modern beväpning skjuter ned kryssningsmissiler. Därför är att rekommendera att missilerna utrustas med motmedel på samma sätt och av samma skäl som attackflygplan utrustas med motmedel.
Till syvende och sidst är det dock smakligare att 50% (eller X%) kryssningsmissiler skjuts ned för varje bekämpat mål än att samma antal flygplan skjuts ned, väl?