Zen och konsten att klara av julstressade pensionärer

För att skapa krävs som bekant lidande. Och när julefriden infinner sig, så drabbas därmed bloggandet. Enligt Skatteverket och SCB är nämligen bloggande 92310 Konstnärlig, litterär och artistisk verksamhet (även fristående artister) – Personer som bloggar på Internet. Att blogga är alltså en konstnärilg, litterär eller artistisk verksamhet och kräver alltså lidande och inte julefrid.

Julinköpen var redan avklarade i oktober – november, i god tid, men det behövdes förstås inhandlas lite färska matvaror vilket gjorde att jag i samband med en arbetsrelaterad resa in till Stora Staden passade på att storhandla i Fina Mataffären.

Vi kan väl sluta blogginlägget där. Nu kommer jag nämligen vara elak mot pensionärer. Ber om ursäkt på förhand till pensionärerna i läsekretsen. Nedanstående gäller förstås inte er. Känsliga personer styr istället webläsaren hit.

Jag brukar storhandla (vecko- eller tvåveckors) i Fina Mataffären. Eftersom jag någorlunda kan disponera min tid fritt brukar det ske dagtid på vardagar, vilket innebär att det är jag och en bunt med Burberry- eller rullatorutrustade pensionärer som handlar. Alltid en frustrerande upplevelse, vilket gjort att jag utvecklat en form av Zen för att kunna hantera situationen.

Idag var det dock värre än vanligt. Till en början så Var Alla Där. Det betyder att det inte fanns några parkeringsplatser (japp, jag kastar sten i glashus och storhandlar mha bil) alls. Så jag letade i vanlig ordning upp den minst trafikerade delen av den omfångsrika parkeringsplatsen och stängde av motorn, och började Zen-meditationen. Miljöovänligt att kryssa runt i en halvtimme letandes efter en plats, och faktiskt inte mer effektivt. Ljusen på dock, så folk tror att jag har motorn igång. Efter ca 20 minuter meditation packades det in matvaror i en bil, och jag gled fram och började blinka för att på så sätt markera att den snart lediga parkeringsplatsen var min. Inget konstigt med det. Men pga olika parkeringsbackningstekniska omständigheter blev så körde bilen ut åt mitt håll och blockerade under några sekunder alla möjligheter för mig att parkera.

Under dessa sekunder kom just en pensionär och blixtsnabbt körde in på platsen och smet därifrån utan att möta min blick. Nu blir det fula ord. Pensionärsgubbjäveln visste att han gjorde fel. Men Grand Zen-Master Cornucopia tog det ändå lugnt. Trots att jag hade med arbetsutrustning, vilket inkluderade en kvistrensningssåg, kniv och en massa annat så stack jag inte hål på däcken, jag repade inte lacken och jag hällde inte lim i låset på den röda Saaben. (Ännu ett skäl till att lägga ner Saab – bara stressade pensionärsgubbjävlar som kör Saab). Istället önskade jag gubben, antagligen en 30-talist, god jul i all tysthet. Karma är karma, så fem minuter senare fick jag en annan parkeringsplats.

Men det här var bara början. Mataffären var om möjligt ännu mer full med Burberry- och rullatorutrustade pensionärer än vanligt, och dessa var om möjligt ännu mer stressat desperata än vanligt. De knödde (göteborgska för knuffade) med armbågarna för att desperat håva i sig smakbitar från smakbitsstationerna, slogs om kölappar till delikatessen, krockade med kundvagnar och allt annat som pensionärer gör. Allt utan att någonsin be om ursäkt.

Vill passa på att påtala att det finns några procent av pensionärerna som är trevliga, ler, ber om ursäkt, ödmjukt frågar om man kan flytta lite på sig etc. Rent av tycker om barn. Vanligt hyfs alltså. Resten beter sig som tonåringar och är rent otrevliga, och sparkar ibland efter små barn, om inte annat verbalt. Men Grand Zen-Master Cornucopia kopplar in sitt Zen, och brukar bara tyst stå och meditera tills de flyttar på sig. För frågar man om de kan flytta lite på sig så man kan komma fram höjer de käppen, och jag har ju inget att parera med. Många blåmärken blir det.

Det är något speciellt med den desperata blicken hos en Burberryklädd tant i 70-årsåldern som hon desperat armbågar sig in till delikatessdisken och håvar i sig gratis smakportioner av grisrumpa.

Baserat på klädseln tror jag inte det beror på att de inte får jobbskatteavdrag för att sitta hemma och pilla sig i naveln, och därmed inte har råd utan i själva verket är svältande.

Nej, pensionärer ser sig nog som samhällsbärare eftersom deras föräldrar var nazistsympatisörer under andra världskriget, och alltså höll Sverige ur kriget genom att dra ner byxorna och böja sig fram för Hitler, och alltså lade grunden för det svenska välståndet under det kalla kriget.

Antingen det, eller så är pensionärerna helt enkelt stressade för de vet att de när som helst skall dö. Ont om tid kvar är enda förklaringen jag ser till att de har mer bråttom än normala människor.

Nåja, när jag väl var tillbaka till bilen och lastade in den färska maten i bilen kom en artig 70-talist fram till mig och frågade om han kunde få parkeringen om han tog över kundvagnen, så jag slapp köra tillbaka den. Naturligtvis fick han det. Karma.

Den stressade pensionärsgubbjäveln hade också kunnat få min parkeringsplats utan att jag hade behövt avreagera mig på bloggen. Han hade bara behövt stiga ur bilen och säga

-“Ursäkta mig, men jag kommer dö snart och har alltså lite bråttom. Kan inte du backa ut igen och låta mig få platsen istället, även om jag inte har otåliga barn som väntar“.

God jul alla pensionärer! Ni kommer inte alla dö de närmsta dagarna, men om ni stressar på det här viset riskerar ni att inte sitta på vårdhem de närmsta 25 åren utan istället faktiskt dö i förtid. Det blir liksom självuppfyllande.