IPRED-debatten är egentligen en icke-fråga. Antingen är man för IPRED-lagen, vilket innebär att man tycker att privata organisationer skall få långt större rättigheter än vad polisen har, samt att vi skall få en amerikanisering av vårat samhälle med civilrättsliga stämningar av vanligt folk. Eller så är man emot att privata organisationer skall få långt större rättigheter än vad polisen har, och tycker att det är polisens sak att utreda brottslighet. Storebror eller rättssäkerhet och demokrati?
Så enkelt är det.
Mediabranschen, med musik- och filmindustrin i spetsen vill förstås ha det till att handla om något annat, men ovanstående är IPRED i ett nötskal. Diskussionen om fildelning eller inte är en helt annan fråga. En fråga som är betydligt intressantare att debattera. Se bland annat mitt tidigare inlägg om att mediakreatörer inte är berättigade något undantag som företagare, utan får som alla andra finna sig med att gå med förlust och behöva sidoinkomster, speciellt under tiden man etablerar sig.
Nu har även Sveriges Författarförbund och Sveriges Förläggarförbund gett sig in i leken.
De har uppenbarligen aldrig hört talas om publika bibliotek. Anrättningar dit vem som helst kan gå och låna böcker, gratis. Eller för den delen boklådornas lånelubbar, där man kan få läsa många böcker men bara behöva köpa en.
Fildelningsnätverken är dagens bibliotek. Lika lite som gratis tillgång till media via biblioteken har hindrat nya författare från att etablera sig, eller ens försöka skriva böcker, så hindrar fildelningsnätverken nya artister och kreatörer från att etablera sig eller tjäna pengar. Tvärt om.
Den oberoende forskningen är entydig, fildelning har inte minskat intäkterna för mediaindustrin, de som fildelas mest är också de som säljs mest, och fildelarna är de som köper mest media. De bästa kunderna. Kunder man nu vill jaga med privatpoliser.
Det man tar till sig via biblioteken eller fildelningsnätverken är en media- och kulturkonsumtion man inte hade tagit del av annars, eftersom det ekonomiska utrymmet för konsumtion är begränsat hos alla utom Per Gessle.
Biblioteken är en sorts allmänning, dit sämre bemedlade kan söka sig, eller litteraturälskare som tyvärr köpt slut på pengarna på bokinköp, men vill läsa mer än så. Liksom det på biblioteken är storkonsumenter av böcker som lånar så ser man att det är storköparna av media som delar filer. De bästa kunderna. Dessa bästa kunder hetsar branscherna mot.
Nåja, många av våra kulturarbetare är eller har varit bidragstagare, alternativt statligt finansierade. T ex via SVT eller Sveriges Radio. Avgörande för en artists misslyckade genombrott är inte elaka fildelare, utan musikproducenterna på P3. Och de flesta av de skådespelare, kreatörer och artister som skrivit på debattartiklar mot fildelning har stått på en teaterscen eller framträtt i SVT, och alltså varit avlönade med skattemedel. Exempelvis Mikael Persbrandt. Bidragstagare. Colin Nutley slog rent av igenom via statsfinansierade TV-serier hos SVT (något om någon pojke som fick en dators medvetande överfört till sin hjärna via en TV-skärm. Det var innan han snöade in på att göra repetitiva filmer med sin fru Helena Bergström i huvudrollen som sig själv.). Bidragstagare. Jill Jonsson har uppträtt i SVT. Bidragstagare.
Men vi kan titta på några större bidragstagare än kulturarbetarna. Låt oss ta jordbrukarna.
Jordbrukare kan få bidrag, eller jordbruksstöd som det även kallas. Detta stöd kommer skattebetalarna till del genom bland annat lägre matpriser än annars. Rätt eller fel låter jag vara osagt. I den bästa av världar behövs inget stöd.
En jordbrukare som återställer en hektar betesmark med särskilda natur- och/eller kulturvärden kan få ca 3900:- SEK i bidrag per år för den hektaren. Återställandet kan ta allt från 50 till 200 timmar. Sedan behöver man lägga 10-20 timmar per år för att vårda den återställda marken, inklusive hantering av de djur som betar den. En timpenning på 195-390:- per timme kanske? Inte illa betalt.
Samtidigt har jordbrukaren betalat avsevärda belopp för att köpa marken, eller avstår kapital genom att inte sälja.
För riktig jordbruksmark kan investeringen vara allt från 60 000:- till kanske 150 000:- per hektar. Idag kan man få en vinst på kanske 1000 – 2000:- SEK per hektar, eller någon enstaka procent i avkastning på satsat kapital. Inte något som ett skivbolag skulle vara intresserat av om man säger så.
Likt upphovsrätten, så är markägaren berättigad till de primära inkomsterna från marken. Men markägaren lider under allemansrätt, vilket inte upphovsrättshavare gör. Allemansrätten gör att alla i hela samhället kan njuta av naturarbetarens naturkreationer, allt från en välvårdad skog med svamp eller blåbär, till öppna landskap och djur och natur.
Naturarbetaren och markägaren får inte ens sätta upp några skyltar som lurar i besökare någon form av begränsning av allemansrätten. Inga “privat område” eller “varning för kor”. Trots att besökarna inte betalat ett öre. Man kan inte ens hindra dem från att använda privata vägar.
Men betalar man som mediakonsument t ex för DVD-skivor, så får man genomlida en två minuter lång propagandafilm “You wouldn’t steal a car” varje gång man vill titta på skivan. Plus långa textutläggningar om vad man inte får göra med skivan. Detta som ärligt betalande kund. Inte konstigt att en del väljer att ladda ner illegalt från nätet istället.
De flesta vägföreningar får lite statsbidrag, och i utbyte får vem som helst nyttja vägen. Även helt privata vägar, t ex skogsbilvägar för rationellare skogsbruk kan vem som helst använda. Vägar som kostat tiotusentals kronor att anlägga. Visserligen bara för att gå, cykla eller rida på, men i många fall sätter inte markägaren ens upp en vägbom, och det blir fritt fram för vem som helst att köra på den privat finansierade vägen.
Gnäller markägare för staten och kräver att allemansrätten avskaffas för att andra går och plockar blåbär eller svamp? Rent av utlänningar som plockar bär och svamp kommersiellt och tjänar pengar på det? Nej.
I övrigt är det allt svårare för jord- eller skogsbrukaren att kunna försörja sig på primärproduktion av råvaror, än mindre få en företagsekonomisk vettig avkastning på kapital.
Och det finns inga naturbrukare som kan leva på en god skörd från 1988. Utan som entrepenörer måste de upprepa den goda skörden varje år. En skogsbrukare kan visserligen få inkomst vid tre tillfällen på arbete utfört tidigare, säg förstagallring av planterad skog efter 25 år, andragallring efter 40 år och slutavverkning efter 70 år. Men de första 25 åren och intervallen där emellan är det bara kostnader. Och någon profit handlar det inte om. Du hittar inte så många skogsbrukare hos jetsetarna i St Tropez eller Zermatt. Inte heller köar de för att köpa en femte Ferrari.
Men markägaren är inte en profitör. Han vill inte återställa lite betesmark och sedan sitta och profitera på bidrag. Eller som Per Gessle sitta och håva in pengar på låtar han skrev ihop för snart 30 år sedan. Nej, han är en entrepenör. För att kunna försörja sig på de areala näringarna, och inte bara få lite extrainkomster, så har landsbygdens entrepenörer anpassat sig. De sitter inte kvar och gnäller över att det var bättre förr när man kunde försörja sig på det marken gav. Istället vidareutvecklar sig entrepenörerna; De startar gårdsbutiker, det tar återtag av kött från slakterierna och säljer själva till slutkund, de drar igång upplevelseturism, bo på lantgård, bed and breakfast, vindkraftverk, julgranar, hästverksamhet, egen förädling av skog till brasved eller via eget sågverk. Och de vet om att det kanske misslyckas ändå, och vet att lönsamt företagande varken är garanterat eller en rättighet.
Men de bönar och ber inte att allemansrätten skall dras in. Inte ens när någon kommer och plockar de där kantarellerna som man sparat träd för att ha kvar.
Mediakreatörerna kanske borde lära sig något här. Vi kanske rent av borde ha en digital allemansrätt. Fildelning utan syfte att tjäna pengar är en rimlig digital allemansrätt, och orsakar inte mer skada än vad en allmänning i form av bibliotek har skadat författare. Tvärt om gör en digital allemansrätt att fler och fler upptäcker nya artister och kreatörer, och nykomlingar kan sprida sina alster utan att behöva profiterande skivbolag
Precis som allemansrätten i naturen gör att flertalet kan få naturupplevelser, och dessa förhöjs av naturkreatörernas dagliga arbete.
Upphovsrättsorganisationerna får kassettavgifter på brännbara CD-skivor och digitala lagringsmedia. Det är ett rimligt pris att betala för en digital allemansrätt. Kanske en bandbreddsavgift från bredbandsleverantörerna också?
Fast naturbrukare och naturkreatörer kanske borde kräva krukavgifter på alla sålda krukor eller på såld plantjord, för i dem kan man plantera fröer plockade i naturen och kopiera andras arbete. Hemsk tanke, någon kan köpa vanlig matpotatis om våren, och om den ser fin ut plantera den i jorden och kopiera den tiofalt, utan att den ursprungligen odlande bonden får ett enda öre! Sedan rent av ge bort de nya potatisarna till andra som gör samma sak.
Så skall vi avskaffa allemansrätten och införa krukavgifter? Kanske i stil med IPRED också ge markägare rätt att skicka stämningshot till privatpersoner för att de gått över deras fastighetsgräns? Hot på godtyckliga belopp som markägaren själv får besluta om? Lämpligt namn på en sådan lag kanske borde vara IFRED?
Nej, utvecklas eller dö. Eller bliv vid din lott att inte kunna försörja sig heltid på kulturarbete. Den äldsta professionen, naturbrukaren, utvecklas och överlever. Det borde även kulturarbetaren kunna göra, om de nu egentligen fyller någon annan funktion än att hitta en form att ge uttryck för sin egen existensiella ångest på.
5 kommentarer
Mycket tänkvärt och i det hela är jag enig. Enda invändningen är mot kassettavgifterna som artisterna (med möjligt undantag av de allra största) aldrig ser röken av, de fastnar i administrationsavgifter och hos skivbolagen. Men vad som förvånar mig ännu mer är varför artister överhuvudtaget knyter sig till skivbolag i dagens läge. Med de möjligheter till digital distribution och handel som finns idag kan de eliminera mellanhänderna och tjäna mångdubbelt mer, alldeles oavsett hur kopierade de blir. Skivbolagen är dinosaurier, och det inser de själva. Därför deras hårdföra linje.
Japan
Jesus är ju ungefär Kommunist. Tänkte på KP (Kina sponsrar). Vill man ha sån behandling själv? 88 klubben som diskriminerar japan.
Jag har ju alltid beundrat Japan (modell). Socialdemokratiskt
– bättre socialbidrag
– socialförsäkringar
– trygghet med utbildning
– hög social mobilitet
– utbildning och kompetens
Det är något för s att ta efter.
Ar lite forundrad over att du staller dig sa tveklost for fildelarnas rattigheter, att det ska vara sjalvklart att fa kopiera musik och film. Vart rattsamhalle och ekonomiska system ar uppbyggt pa att om du vill ta del av det som nagon annan skapat sa maste konsument och producent komma overens om ett pris och konsumenten kopa varan av producenten for detta pris. Ar man inte villig att betala, far man inte atnjuta varan.
Du jamfor med bibliotek men jamforelsen haltar lika mycket som nar du jamforde med “om nagon kopierar min bil” i forsta fildelningsinlagget. Det “bibliotek” fildelningen representerar skulle vara ett bibliotek dar alla invanare hade ratt att kostnadsfritt bestalla hem, med gratis hemleverans direkt till dorren, hur manga bocker som helst och precis vilka de vill som de kan ha i sitt bibliotek hur lange som helst utan att nagonsin behova lamna tillbaka dem. Om vi hade haft sadana bibliotek i sverige, tror du fortfarande att det skulle gynna bokforsaljningen? Knappast.
Personligen skulle jag vilja se ett perfekt kopieringsskydd och har inget emot att betala 150 spann for en CD eller en film. Tycker man far en hel del for pengarna.
I praktiken verkar det omojligt att skapa kopieringsskydd som fungerar smidigt. DVDer som vagrar spela for att datorns region ar fel etc ar vansinnigt frustrerande. Sa, i praktiken far man nog acceptera att filer kommer kopieras och hitta nya affarsmodeller.
Tycker det ar en viktig distinktion att gora om vi slapper fildelning fri. Att samhallet sager: det ar ok att fildela, men endast darfor att vi ej med rimliga resurser kan stoppa det. Inte darfor att samhallet har slutat anse att producenten har ratt till ersattning nar nagon atnjuter varan som producerats.
/O
Svar till anonym om Japan.
Jag tvivlar starkt på att du besökt Japan. Det är ett mycket hårt samhälle, och jag har aldrig någonstans i västvärldens slumområden sett så många uteliggare som i Tokyo-Kawasaki. Tusentals identiska blå presenningar uppspända längs flodkanten – där har du ditt “socialbidrag”. På järnvägsstationerna ligger folk i rader, en del i kartonger, en del har inte ens det. Detta som du kryssar mellan “damer” och deras agenter som lovar det mesta.
Vad som gjorde starkast intryck var nog den gamla man som kom “hem” till sin kartong på järnvägsstaionen och prydligt ställde ifrån sig skorna utanför innan han kröp in…ett samhälle genomorganiserat ända ned i slummen.
Fildelning handlar inte om att inte upphovsrättsmakarna inte får betalt. Liksom för allemansrätten så faller rätten att tjäna pengar på markägande på markägaren (undantaget svamp och bär), och som sagt siffrorna är entydiga, de som fildelar mest är de som köper mest, och de som fildelas mest är de som säljer mest.
Fildelningen är lika lite skadlig för mediabranschen som det var på 80-talet när en klasskompis köpte den nya skivan och tio andra spelade av den. Försäljningen påverkades inte, för alla hade inte haft råd att köpa alla skivor.