Med Ådalsmytologin så väcks tankar kring vänsterns behov av att som kollektivistisk ideologi skapa mytologiserande berättelser för att upprätthålla och motivera kollektivet, som annars saknar existensberättigande. Man ser även det samma inom vänstervarianter som nationalsocialismen och med det även Sverigedemokratin, där samma mytologiserande dolkstötslegender ska ena kollektivet.
 |
| Pöbeln hissar upp en arbetare i en kran. |
Dagens sociala experiment kring att problematisera och omvinkla Ådalsmytologin till en mer med verkligheten överensstämmande skildring gav en del feedback från de sista vänstertomtarna i Sverige. Detta främst via den svenska debattens rövhål, Twitter, där kraftfull argumentation som att jag är en dammråtta eller dumknullad fördes fram. Det senare tilltalet har tydligen med “min mamma” och “min pappa” att göra, och handlar således om att det är fel på mina gener. Vänstern bekänner sig alltså till rasbiologi, vilket är passande när vi är tillbaka på 30-talet och Ådalsmytologin. Detta väckte lite tankar kring just det kollektiva mytologiserandet, som vänstern av någon anledning ägnar sig åt.
Idag har den sk “arbetarklassen” uppnått alla sina mål och en anställds rättigheter överstiger på långa vägar arbetsgivarens. Det blir knappt ens strejker längre, så nöjda är “arbetarna”. Dessutom är arbetarna idag en utdöende minoritet i det allt mer högkvalificerade tjänstesamhället. Då är det viktigt att upprätthålla en mytologi som kan ena den kollektivistiska ideologin som vänsterideologier som kommunism, socialism eller nationalsocialism innebär.
Dit hör Ådalsmyten, som egentligen grundades under Palmeeran. Socialdemokraterna tåg inte i ämnet med tång, men behövde ena vänstern mot de förhatliga borgarna när man förlorade makten på 70-talet. Så då skrevs historien om. Istället för en Moskvafinansierad lynchpöbel, som misshandlade och kidnappade arbetare ej anslutna till pöbeln, och som sårade 10 soldater och skadade 20 hästar i sina anfall, och där tragiken ledde till att fyra i pöbeln och en åskådare dödades när 18-åriga värnpliktiga öppnade eld i marken, så skrevs det hela om till att vara någon form av avsiktlig massaker på “arbetare”.
En mer korrekt slutsats hade varit att man borde ha starkare polis, så militär inte behövs kallas in. Och att man inte bör ha värnpliktiga soldater, utan ha utbildade proffs, som kan hantera en sådan här situation på ett bättre sätt. Starkare polis och nej till värnplikt alltså.
Men icke.
Mytologiserandet är nödvändigt för att hålla ihop kollektivet. Det är det samma som inom religion. Följarna behöver en berättelse som kan ena dem mot fienden. Tysklands nationalsocialister körde med dolkstötslegenden om första världskriget. Dagens nationalsocialister i Sverigedemokraterna kör motsvarande dolkstötslegend om den sk “sjuklövern”. Och dagens vänster kör med mytologi som Ådalen 1931 eller att “socialdemokraterna byggde Sverige”. Nej, det var inte socialdemokraterna som byggde Sverige, utan hårt kämpande individer som trots socialdemokratin byggde Sverige.
Berättelser är mäktiga och den som kontrollerar dessa kontrollerar “sanningen”.
Läs för övrigt även Anders Rönnmark i ämnet historierevisionismen kring Ådalen:
“Det är också ett obestridligt faktum att Ådalen -31 är ett av de större historierevisionistiska projekt som Socialdemokraterna tagit sig an. Socialdemokraterna på nationell nivå ville på 30-talet snarare distansera sig från tragedin i Lunde, då en sammandrabbning mellan militär och demonstranter inte stämde överens med den samförståndsanda partiet hade för avsikt att skapa och vinna röster på. […]Palme, med sin förståelse för symboler och ordets makt, såg i Ådalen -31 möjligheterna till en kraftfull historia för Socialdemokraterna att samlas kring då partiet befann sig i opposition. Han spelade, föga förvånande, spelet väldigt skickligt. Sedan drygt 35 år tillbaka är därför händelserna i Lunde en del av den socialdemokratiska historien.”
Äldre än så är inte den aktuella berättelsen kring Ådalen. Men mytologin har blivit så kraftfull att man är “dumknullad” “dammråtta” om man istället redovisar vad som faktiskt hände.
En vänstertomte skrev på frågan om hur polis och militär skulle agerat att de skulle skjutit ihjäl strejkbrytarna istället. Och kallade även sk “svartfötter” (en i sig rasistisk term, vilket är intressant språkbruk för vänstern) för icke människor, och som sådana rätt att ha ihjäl. I sak ingen invändning mot att polis och militär skjuter ihjäl civila, så länge det är rätt civila. Men så skjuter ju just polis och militär i kommunistiska länder ihjäl civila i mängder, som får Ådalentragedin att framstå som ett avrundningsfel.
Osäkra människor, som känner att de måste tillhöra ett kollektiv och inte kan klara sig som individer, behöver sina berättelser. De sväljer vad som helst med hull och hår, bara tillräckligt många stöder samma fiktion.
Kollektivet måste enas mot någon fiende. För när man uppnått allt, vad för existensberättigande har man annars än att leva kvar i det förgångna?
I slutändan var det 60 värnpliktiga och outbildade 18-åringar som stod mot en lynchpöbel om upp till 4 000 människor och själva sett hur 10 av de egna skickats till sjukhus. Alltid lätt att 85 år senare kritisera från bakom tangentbordet, istället för att problematisera. Idag har polisen utbildning att kunna hantera sådana situationer, men är förstås rejält underbemannade. Då går det som i Göteborgskravallerna. Även våra yrkesmilitärer har idag utbildning för att så skonsamt som möjligt kunna hantera sådana här situationer. Dit räknas militärer i tidigare utlandstjänst, där man föredömligt hanterade en situation i Kosovo 2004. Men då var det för utlandstjänst välutbildade lite äldre frivilliga soldater och inte unga outbildade tvångskommenderade värnpliktiga skräckslagna 18-åringar.
