Professor Lars Calmfors skrev igår ganska självkritiskt en kolumn hos Bonnier/DN om ekonomernas misslyckande. Det är en bra, men väldigt akademisk text.
Läs t ex
“En orsak till felbedömningarna var alltför stor tilltro till teoretiskt eleganta analysmodeller. Alltför liten vikt lades vid empiriska generaliseringar av tidigare ekonomisk-historiska erfarenheter av finansiella kriser som stod i strid med antaganden om rationellt beteende. Större kunskaper i doktrinhistoria hade förmodligen också hjälpt ekonomkåren till mer skepsis gentemot för tillfället dominerande synsätt.”
Översatt till svenska så säger Calmfors ovan “vi trodde det var annorlunda nu och hade inte lärt oss något av historien”.
Sedan konstaterar han att den europeiska skuldkrisen inte är ekonomernas fel, då det funnits gott om varningar kring obalanser och felet i att ha en gemensam valuta för skilda ekonomier. Dessutom är han tveksam till att de försök till ekonomiska styrmedel som prövats de senaste åren kan lösa krisen. Ekonomer kan inte lösa en kris de inte orsakat.
Istället får man förmoda att han menar att det är politikernas fel och bjuder in statsvetarna till att delta i debatten om skuldkrisen och dess lösningar, istället för att abdikera hela frågan till ekonomerna.
“Det är i högsta grad önskvärt att både statsvetare och andra samhällsvetare skaffar sig sådana kunskaper i ekonomi att de vågar delta mer i diskussionen om till exempel eurokrisen och då kan tillföra fler aspekter. Det bör också hjälpa oss ekonomer att bli mer medvetna om begränsningarna i våra analysmodeller.”
Men naturvetare är inte välkomna.
Ni vet de där som ser verkligheten som den är.
För det finns en lång rad andra problem som ställer till det hela. Tillväxtens gränser via resursbegränsningar – som peak oil, peak gas, peak coal – och allt hårdare slitage på det ekosystem som erbjuder de tjänster vi alla är beroende av, som rent vatten, ren luft, drägligt klimat, mat etc.
Men tanken att vi når tillväxtens gränser är helt främmande för Calmfors, trots självkritiken. I närtid är det dock skulderna som sätter en gräns. Skuldsättningen i västvärlden är så stor att alldeles för stora delar av ekonomin går åt till att enbart betala räntor, och värre blir det för varje dag som går. Ena tillfälliga lösningen är ständigt lägre räntor, men skulderna är så stora att folk gnäller på bankerna när räntan på deras bostadslån är ner mot 3%. Tre procent. Skärpning.
Västvärldens tillväxt har de senaste decennierna allt mer finansierats av skulder, och de välståndsförbättringar vi upplevt kan helt bortförklaras med den ökade skuldsättningen. Men vi är vid vägs ände.
Ovanpå detta sätter nu jordklotet stopp via resursbegränsningar.
I det här läget behövs naturvetarna. Men ekonomernas imperialism omfattar fortfarande naturvetare, som ska vara snälla och hålla käften. Är det några som kan påtala begränsningarna i ekonomernas “modeller” så är det just naturvetare!
Problemet är att ekonomer försöker låtsas att de sysslar med en naturvetenskap, vilket varje naturvetare förstås fattar är nonsens. Skulle naturvetarna släppas in skulle samtliga ekonomers försök till matematiska “modeller” få kastas ut genom fönstret då de förstås alltid är rent nonsens. Och det vet Calmfors innerst inne, så några sanningsägare är inte inbjudna.
Läs även bloggrannen Birger Schlaugs kommentarer till det hela.