kärnkraft

Sveriges välstånd under efterkrigstiden bygges av staten och kapitalet tillsammans. Till ömsesidig nytta byggde vi massiva infrastrukturprojekt, och var rent av på väg att ta fram egna kärnvapen, i en samverkan mellan stat-företag-forskning och där all nytta stannade i Sverige. Den tiden får vi aldrig tillbaka, då svensk ekonomi helt enkelt blivit så stor att vi inte längre kan hålla allt inom landet. Men det gör också ena halvan av infrastruktursatsningar som järnvägar eller kärnkraftverk hamnar i utländska fickor.

Denna artikel är åsikter och en grov förenkling, men handlar om de stora dragen och principerna.

Sveriges välstånd grundades under efterkrigstiden 1945 – 1975 och har sedan fortsatt, så att vi idag aldrig haft det bättre tidigare i världshistorien (okej, reallönerna backade pga inflationen och Rysslands fullskaliga invasionskrig, men 2022 var vi på toppen iaf), trots allt gnäll. All statistik visar på detta oavsett vad gnällspikar vill komma fram till kring att det var bättre förr i någon detalj.

Välståndet byggdes i massiva satsningar där staten finansierade forskning och enorma projekt som vägar, vattenkraft och kärnkraft, som byggdes av det som blev världsledande svenska företag i treenigheten stat-kapital-forskning. Vägarna i sin tur nyttjades av bilindustrin för att skapa stora biltillverkare och billig el gjorde att vi kunde klara oljekriset och fasa ut oljeberoende för allt utom transporter. Forskningspengarna gick till svensk forskning och svenska forskare, och svenska studenter på universiteten och högskolorna, och allt blev en sjävlförstärkande spiral.

Men vi kan aldrig komma tillbaka dit.

Svensk ekonomi blev så lyckad och växte så mycket att vi inte längre har förmåga att producera det vi konsumerar inom landet, eller bygga vidare på vår infrastruktur med det vi har inom landet. Raljant kan man säga att vi t ex byggt så mycket (motor)vägar idag at tvår egen kapacitet inte ens räcker till det löpande underhållet. Ska vi bygga enorma projekt som Västlänken eller Förbifart Stockholm måste vi helt enkelt ta in utländska företag och utländsk arbetskraft.

Som exempel hade vi en befolkning på nästan exakt åtta miljoner år 1969. Sedan dess har befolkningen ökat med knappt 32% eller en tredjedel till 10 551 000 personer. SCB har tyvärr inte BNP-data längre än 1993 längre, men via Världsbanken ser vi att svensk BNP i fasta priser (justerat för inflationen, vilket är det man brukar avse med BNP, men någon kommer alltid anmärka i en kommentar, så jag lade till denna parentes) ökat från 184 GUSD år 1969 till 585 GUSD år 2023 mätt i 2015 års dollarvärde. Det är en ökning av BNP med 217% eller 3.17x.

Sveriges ekonomi har nu växt sig så stor att vi inte längre kan producera det vi vill ha inom landet. Det går inte att gå tillbaka, utan att kasta oss tillbaka till 60-talets faktiska relativa ekonomiska misär med gemensamma utedass på bakgårdarna i Stockholm, en tevekanal, telefoni som kostade en månadslön om man ringde utanför riktnumret osv och förstås inget Internet.

Så vi får idag leva med att det inte blir några storskaliga satsningar där alla pengarna stannar inom Sverige. Det blir utländska bolag som bygger vår kärnkraft, och inte något som tas fram i samarbete staten-kapitalet-forskningen. Idag är det inte svenska forskare som får våra forskningspengar, utan kinesiska doktorander, som sedan tar det de lärt sig och åker hem till Kina igen. Å andra sidan har vi så enormt många fler som forskar idag, att det helt enkelt inte går att trolla fram tillräckligt många tillträckligt kompetenta svenskar för alla högre studier och all forskning. Historiska data är svåra att hitta*, men 2001 hade svenska universitet och högskolor 49 220 heltidsekvivalenter anställda. Per 2023 siffran ökat till 66 226. Antalet anställda med forskarexamen (fil dr, med dr, tekn dr etc) inom utbildningsväsendet har gått från 13 217 till 26 404 på samma period. Och jag ponduspostulerar att vi såg motsvarande dubbling 1990 – 2001, dvs från säg 6 500 till 13 217.

Detta illustrerar att vi idag inte kan försörja oss själva kompetensmässigt, för vi behöver tillsammans med välståndet så mycket mer kompetenta personer. Och bara för att vi fått det 3.17x så mycket bättre än 1969 så har vi inte blivit vare sig smartare eller mer kompetenta.

Sveriges ekonomi och välstånd har helt enkelt blivit så stort att vi inte kan klara oss med bara det vi har inom landet. Så vi kommer aldrig mer kunna bygga välstånd via staten-kapitalet-forskningen. Men bara avkastningen på det välstånd vi redan byggt bör vara gott nog.

Vi lever iaf i år 2024, och inte 1969. Vi får acceptera att vi har det 3.17x bättre idag trots allt gnäll och att det kommer till priset av att vi måste vara internationella. Som att det nödvändigtvis är något negativt? Men det blir utländska bolag, arbetare och ingenjörer som stoppar mycket av de stora satsningarna i sina egna fickor. Förr stannade alla pengarna i Sverige så vi fick både löner, arbetstillfällen, välstånd och infrastruktur, och avkastningen denna gav i form av effektiviseringar av samhället. Nu får vi nöja oss med infrastrukturen och dess avkastning.

Den som vill att Sverige ska sluta sig mot omvärlden vill de facto att vi ska gå tillbaka till gemensamma utedass, som på den gamla goda tiden. Något raljant, men det kan de som saknar systemförståelse gott ha.

Med det sagt blir det intressant att se hur många svenska näringsgrenar ska överleva när de inte får ta in utländsk arbetskraft längre, främst inom jord och skog, samt nischade industrier som textilindustrin. Alltid lustigt när någon ojar sig över svensk självförsörjning men samtidigt vill slå ut de svenska areala näringarna och industrijobben. Sverige har bland världens högsta sysselsättningsgrad och det finns inte 50% hemmafruar man kan dra in i arbetskraften längre. Varifrån arbetskraften och tillhörande välståndsökning ska komma med stängda gränser lämnas som en övning åt regeringen.

Reaktionära protektionister, folkhemsfundamentalister till vänster och höger, och “det var bättre förr” har helt enkelt objektivt fel, om de inte är ute efter att försämra för alla i Sverige.

*generellt lackar jag numera ut på att statistikdatabaser allt mer uppför sig som att Sverige inte fanns före 2001 eller 1993, och data som faktiskt fanns i dem förr verkar rensats bort. Det tar onödigt lång tid att gräva fram långa historiska dataserier för en enkel artikel på en blogg. Tack till Världsbanken som iaf inte kastat bort gammalt data. SCB not so much – man anger att tabellen sträcker sig till 1950, men datat slutar redan 1993 och resten gapar tomt.