Jag hade tänkt göra en fin tidslinje med alla Mellanösterns1. konflikter, men dessvärre gav jag upp. Det är helt enkelt för många konflikter för att göras på den sedvanliga korta tiden jag kan lägga på ett blogginlägg, speciellt när man ska dela upp långa konflikter i sina våldsamma intervall och inte bara slå ut dem över exempelvis 1948 – 2014, som för den Arab-Israeliska konflikten. Istället följer här en enkel summering.
Latest in Gaza
Jag har fått många (20+) uppmaningar från läsare om att ta upp den “krigshetsande miljöpartisten” Jerker Nordlund, andranamn på (mp):s kommunala lista i Herrljunga. Då jag känner Jerker erbjöd jag honom möjligheten att skriva ett gästinlägg på bloggen, eftersom Gota Media/BT raderade alla hans kommentarer till artikeln om hans Israel-uttalande. Dock har han sedan dess haft fullt upp med intervjuer, och känner inte att han behöver skriva något.
Idag är VE Day – Victory in Europe Day. Den dag som firas för andra världskrigets slut i Europa för 64 år sedan. Kanske inte helt sant, eftersom kriget fortsatte med den ryska Prag-offensiven mot tyska Armegrupp Center, som vägrade lägga ner vapnen förrän tre dagar senare.
Och resten av oss lider fortfarande av sviterna av andra världskriget. Vill man kan man skylla nuvarande finanskris på andra världskriget. Krigsslutet innebar början på det kalla kriget som järnridån drogs ner tvärs genom Europa, och det fick inte sitt slut förrän Ronald Reagans regim bestämde sig för att börja skuldsätta USA på allvar och rusta ihjäl Sovjetunionen. Och där hittar vi tillsammans med Vietnamkriget (som också var en del av det kalla kriget) fröna till USA:s enorma upplåning, och med det grunderna till finanskrisen.
Krig är helvete. Krig är vansinne. Krig är lidande och död. Varje dödsoffer, oavsett orsak eller konflikt, är en tragedi för drabbade, anhöriga och överlevande. Missta er inte, jag har all respekt för varje dödsoffer eller annat offer för krig, oavsett sida i konflikterna och oavsett orsaken.
Nu är det sagt, men resten kommer bli politiserande och cynisk torr och makaber uppräkning av historiska siffror. Det betyder inte att jag inte har respekt för krigens offer. Men det kan vara viktigt att se historien för att kunna dra slutsatser om dagens värld. Dagens ungdomar och barn är födda efter kalla krigets slut, och det kommer framöver vara lika abstrakt som Koreakriget är för min generation. Historielösheten kommer breda ut sig och offren falla i glömska. Det kan därför vara bra att ibland bli påmind om vad som kommit före.
Låt oss gå bakåt i tiden genom en serie krig. I slutändan kommer jag dra några slutsatser, och även politisera lite kring Israel-Gaza, samt på vägen trampa på diverse vänsterfötter. Alla siffror kommer från Wikipedia, som vem som helst kan redigera, och därför bör vara någorlunda neutral. Jag har valt de högsta angedda siffrorna när det finns olika uppgifter.
Håll till godo. Nedanstående är ett urval.
Invasionen av Irak 20:e mars – 1:a maj 2003 – 1215 dödade per dag
Den amerikanskledda invasionen av Irak 2003 pågick i 43 dagar. Uppskattade militära dödsoffer på Iraks sida är 45 000, plus 7269 civila dödsoffer. Det rör sig alltså om ca 1215 dödade irakier per dag, eller en mindre svensk ort per dag. Den efterföljande ockupationen är mer kontroversiell, och pågår fortfarande så den lämnar jag därhän.
NATO:s bombningar av Serbien och Kosovo 24:e mars – 10:e juni 1999 – 22 dödade per dag
Bombningarna pågick i 78 dagar och dödade 576 serbiska militärer eller polisiära styrkor, samt 1200 civila dödsoffer. Ca 22 dödade per dag eller en skolklass. Det här tar alltså inte hänsyn till det övriga kriget i Kosovo.
Bosnienkriget 1:a april 1992 – 14:e december 1995 – 71 dödade per dag
Kriget pågick i 1353 dagar och dödade 96 175 varav 38 645 civila. Det värsta kriget i Europa i modern tid dödade ca 71 personer per dag, eller ca 3 skolklasser om dagen.
Tittar man närmare på den värsta massakern i modern tid som skedde under kriget, Srebrenica-massakern, så pågick den i nio dagar och mer än 8000 personer dödades, eller ca 890 per dag.
Operation Desert Storm 17:e januari- 6:e april 1991 – 2531 dödade per dag
Det amerikanska befriandet av Kuwait pågick i 79 dagar, även om själva markkriget bara tog 100 timmar. De uppskattade irakiska förlusterna rör sig om upp till 200 000 dödade, såväl militära som civila, varav ett okänt antal i krigets slutskede när kolonnerna av retirerande och flyende irakier massakrerades från luften längst Dödens Motorväg och vägen till Basra. Även om det marknadsfördes som ett kirurgiskt precisionskrig så var det allt annat än detta. Ca 2531 dödades per dag, eller lite mindre än befolkningen i Kungshamn. Varje dag.
Iran-Irakkriget 22:a september 1980 – 20:e augusti 1988 – 415 dödade per dag
Kriget dödade åtminstone 200 000 irakier och en miljon iranier under de 2888 dagar kriget pågick, eller 415 per dag.
Sovjetunionens krig i Afghanistan 27:e december 1979 – 15:e februari 1989 – 341 dödade per dag
Kriget pågick i 2972 dagar och ca 15 000 sovjetiska soldater dödades och över en miljon afghaner, både civila som beväpnade.
Det innebär åtminstone 341 dödade per dag, eller en högstadieskola med 11-12 klasser.
Vietnamkriget 26:e september 1959 – 30:e april 1975 – 645 dödade per dag
Vietnamkriget är en komplicerad historia med många olika faser och aktörer. De militära förlusterna på alla sidor uppgick till ca 1463277 och de civila till 4 331 000. Kriget pågick i ca 8981 dagar och det dödades alltså 645 personer per dag.
Koreakriget 25:e juni 1950 – 27:e juli 1953 – 2407 dödade per dag
Hos de av FN sanktionerade amerikanskledda styrkorna dödades 97971 personer (sydkoreaner, amerikaner, britter, turkar, kanadensare, australiensare, fransmän, filippiner, holländare, belgare, luxemburgare, nya zeeländare och sydafrikaner) medan det dödades ca 615 282 på den kommunistiska (nordkoreaner, kineser, sovjetiska medborgare) sidan. Totalt dödades ca 2 miljoner civila koreaner. Under krigets 1127 dagar dödades alltså 2407 personer per dag. Ungefär lika intensivt som Operation Desert Storm, men i tre år istället för tre månader, och med betydligt fler civila dödsoffer.
Andra världskriget 1:a september 1939 – 2:a september 1945 – 32 846 dödade per dag
Hela andra världskriget kostade ca 72 miljoner liv och pågick 2192 dagar. Detta är den blodigaste konflikt som mänskligheten skådat, och det var den segrande allierade sidan som betalade det högsta priset med 61 miljoner dödade, mot axelmakternas ca 11 miljoner döda. De militära dödade var ca 25 miljoner man, medräknat de fyra miljoner krigsfångar som dog i fångenskap.
Antalet dödade per dag var ofattbara 32846, eller en normal svensk stad, exempelvis Skövde med drygt 33 000 invånare. I medel. Varje dag. I sex års tid. Enbart de militära förlusterna handlade om 11405 dödade i snitt per dag, ett antal motsvarande t ex befolkningen i Skara.
Det kan vara av intresse av att titta på en del intensivare skeden av kriget. Världens blodigaste slag, slaget om Stalingrad, pågick i 200 dagar och kostade 1 228 741 människoliv, eller 6143 personer per dag. Det här kan ställas i kontrast till öppnandet av västfronten med landstigninganra i Normandie på Dagen-D. På de mytologiserade stränderna och bland fallskärmsjägarna bakom linjerna dödades det 1465 amerikaner, 2700 britter och 359 kanadensare. Även om invasionen förstås var hjältemodig eller tragisk, så kan man kanske dra slutsatsen att den mytologiserade massakern på oskyddade amerikaner på Omaha Beach “bara” dödade högst 1/4 av det antal som dog i Stalingrad, varje dag under 200 dagars tid.
Hela det oförsonliga kriget på östfronten mellan dödsfienderna Tyskland och Sovjetunionen kostade axelmakterna 5 178 000 soldatliv och på Sovjetunionens sida dödades 10 651 000 soldater, medräknat 3 600 000 miljoner som dog eller dödades i fångenskap. Upp till 17 miljoner civila dödades på östfronten, och upp till 8 miljoner östeuropeiska judar dödades i de tyska koncentrationslägren.
Bland de blodigaste perioderna i Europa hittar man i krigets slutskede. Någorlunda allmänt känt är väl den brittiska och amerikanska eldbombningen av Dresden, som enligt de flesta bedömare helt saknade militärt ändamål. Där brann och kvävdes 35 000 personer, uteslutande civila, till döds av bränderna på mindre än ett dygn.
Mindre känt är kanske de enorma tyska förlusterna i det fullkomlig oförsonliga slaget om Berlin som pågick mellan den 16:e april och den 2:a maj. Under dessa 16 dagar dödades 81 116 ryssar och otroliga 458 080 tyskar. Det handlar alltså om 33 669 dödade per dag i och kring Berlin, i slutskedet av ett redan vunnet eller förlorat krig, och detta helt utan någon som helst hänsyn till civila. Kanske hade inte förlusterna varit så stora om tyskarna och nazisterna inte uppvisat en ödesmättad nihilism av aldrig tidigare skådat slag, eller för den delen om det inte var för att tyskarna var fullkomligt livrädda för ryssens vrede. En liten inblick i detta går att se i den suveränt spelade tyska filmen Undergången (2004), som faktiskt går att beskåda i dålig kvalitet med engelsk text i sin helhet på Youtube (bara man står ut med att se den 10 minuter åt gången). Lite aktuell baserad på de parodier på en nyckelscen som figurerar på nätet.
Detaljer ur slaget om Berlin är t ex slaget om den lilla tyska byn Halbe, där den 80 000 man svaga tyska nionde armén desperat försökte bryta sig ur den ficka de var inringad i och fly västerut för att ge sig inför amerikanerna, genom tre linjer av ryska trupper. 50 000 man dog på bägge sidor under stridens åtta dagar, några dagar innan kriget tog slut, och underligt eller fantastiskt nog lyckades ca 25 000 tyskar ta sig igenom längs travarna av lik i skogarna runt Halbe, och sedan ta sig igenom ytterligare tre linjer av ryska trupper och nå amerikanerna. I skogarna runt Halbe hittar man fortfarande ytterligare kroppar än idag.
Tyskarna fruktade med rätta ryssens vrede. Efter krigsslutet är det skattat att upp till 2 000 000 (två miljoner) tyska kvinnor våldtogs av de ryska trupperna fram till 1948, eller om man så vill ca 2 100 våldtäkter om dagen i 2.5 års tid. För att politisera så kommer väl nu vänsteranhängare som läser detta bortförklara att kommunisterna våldtog två miljoner tyska kvinnor med att tyskarna förtjänade detta, eller att det inte var något mot vad tyskarna utsatte ryssarna för. Det är i så fall intressant att höra, eftersom vänstern numer försöker föra genuskamp, nu när de slutat kalla sig kommunister.
Men det är bara att konstatera att den kommunistiska ledningen inte lyfte ett finger för att stoppa övergreppen trots att kriget var över och vunnet. Något liknande skådade man inte på den halva av Tyskland som ockuperades av icke-kommunister efter kriget.
Slutsatser
Vill man nu dra några slutsatser av ovanstående, så har konflikterna på jorden blivit mindre och mindre blodiga med tiden. Tittar man på urvalet ovan, så ser det ut så här
Andra världskriget: 32846 dödade per dag
Koreakriget: 2407
Vietnamkriget: 645
Sovjetunionens krig i Afghanistan: 341
Iran-Irakkriget: 415
Operation Desert Storm: 2531
Bosnienkriget: 71
NATO:s bombningar av Serbien och Kosova: 22
Invasionen av Irak: 1215
Tar man bort de amerikanska skjutbanorna mot Saddam Husseins trupper, så är trenden tydlig. Vi får väl bara hoppas att det fortsätter så, och att vi en gång i framtiden når noll. Men tyvärr kommer det inte bli så.
Skall man med rätta vara upprörd över något dödande så är det alltså det USA sysslar och sysslat med i Irak.
Nu över till ett kontroversiellt och aktuellt perspektiv som alla vänsteranhängare älskar att hata. Nämligen hatobjektet Israel, som anklagats för övervåld och massaker på Gazas befolkning.
Israel-Gazakriget 27:e december 2008 – 18:e januari 2009 – 64 dödade per dag
Under krigets 22 dagar dödades det 1417 gazabor, såväl militära som civila, om man skall tro de högsta siffrorna.
På Gazaremsan bor det ungefär lika många som bodde i Berlin 1945, där ryssarnas anfall dödade 33 649 per dag.
För att återkoppla till det jag skrev i början. Varje död är en tragedi för alla inblandade.
Övervåld och massaker får var och en själv definiera. Jag vet hur jag definierar det. Skaffa ett historiskt perspektiv.
I eftermiddag iscensatte polisen och det svarta AFA-blocket ett litet skådespel i Malmö där de uppförde Israel/Gaza-konflikten i miniatyr. Även fredligare demonstranter spelade sina roller.
Polisen spelade Israeli Defense Force, svarthuvorna spelade Hamas och demonstranterna de boende på Gaza.
Svarthuvorna (Hamas) var sura på Israels existens och kastade stenar (raketer) mot polisens avspärrningar (Israel, och symboliskt även muren runt landet), utan att orsaka någon större skada. Polisen (IDF) stod mestadels och tittade på medan svarthuvorna (Hamas) tröttade ut sig, men det blev lite dramatiskt när några poliser (soldater) blev stressade av direkt stenkastning (beskjutning) mot deras fordon (gränspost), och en polis (IDF) svarade med att vifta med överlägsen beväpning, dvs sitt handeldvapen (kulspruta).
Samtidigt fanns det massvis med fredliga demonstranter (boende på Gaza), som visserligen protesterade mot Israel, men inte ville använda våld. När de försökte stoppa svarthuvorna (Hamas), så svarade svarthuvorna (Hamas) med våld mot sina meddemonstranter (civilbefolkning i Gaza, andra faktioner etc).
Till slut tröttnade polisen (IDF) och ryckte in med piketbilar (stridsvagnar) i demonstrationsleden (Gaza), och svarthuvorna sprang och gömde sig bland övriga demonstranter (civilbefolkningen).
Senare under eftermiddagen inringade polisen (IDF) en massa demonstranter (civilbefolkning i Gaza) och identifierade svarthuvor (Hamas) baserat på tidigare tagna foton och filmer (sattelit- och flygspaning). Eventuellt drabbades även oskyldiga demonstranter (civilbefolkning i Gaza).
Den som vill se skådespelet tittar lämpligen på film hos Sydsvenskan.
Vi tackar de deltagande för att pedagogiskt spelat upp konflikten, med rätt styrkeförhållanden, statister och proportionerlig utrustning. Och även återhållsamhet från polisen (IDF) som naturligtvis kunde gått in och klubbat sönder varenda svarthuva (Hamas) såväl som demonstrant (civilbefolkning i Gaza), men inte gjorde så. Precis som Israel och IDF inte utplånat Gaza och dess befolkning.
Att istället sätta upp konflikten på en skattefinansierad teaterscen skulle antagligen kostat skattebetalarna mindre pengar, men inte mycket mindre. Kulturarbetare och speciellt på scen är ju kraftigt subventionerade av staten. Men att betala skatt kanske inte svarthuvorna gör, även om en del var klädda i t ex Björn Borg-kläder, vilket inte känns som en protest mot hela jävla skiten. Känns lite småborgerligt tycker jag. Annars kunde vi iaf ta del av uppförandet utan att behöva betala entrébiljett, tack till Sydsvenskan för det.
Rolllista finns antagligen att plocka upp hos tingsrätten framöver.
Jag har inte kommenterat konflikten Israel-Gaza här på bloggen. Det finns så många andra som gör det. T ex Göran Skytte eller Dilsa Demirbag-Sten. För att citera den senares krönika ur dagens Göteborgs-Posten.
“Vänsteraktivisten Andreas Malm uppmanade oss i en artikel på Newsmill 7/1 att stödja Hamas och diktaturen i Iran för att hjälpa palestinierna i kampen mot Israel. Att Hamas är en organisation som mördar oppositionella, lynchar homosexuella, misshandlar människor som inte lever islamistiskt och uppmanar till mord på judar i hela världen bekommer inte Malm.”
Man får fråga sig vad som hänt med den svenska vänstern. Vad hände med jämlikhet, feminism, misstro mot religion, HBT-frågor och demokrati? Är judehatet bland den svenska vänstern så stort att alla andra av vänsterns käpphästar åker ut genom fönstret, bara man får hata Israel och judar?
Vänstern måste totalt kapitulerat när man förlorade regeringsmakten i Sverige. Ett bra tecken antagligen? Undrar vad man tänkt gå till val på 2010? Hamas har väl någon form av partiprogram man kan översätta till svenska och använda antar jag?
Får återkomma med spelbrädets uppdukande imorgon, blev inget idag. Ursäkta.