Som många av oss märkt de senaste veckorna råder det en allt mer skriande brist på främst smör. Alltså smör-smör, inte någon utspädd form som smörgåssmör, utan det hårda smöret man har till matlagning.
Latest in ekologisk mat
Dags för lite odlingsbilder igen. Kan alla andra skryta så måste jag väl toppa med något. Färskpotatis, lök, persilja, kryddor, ruccola, rädisor och sådant tjafs är så maj 2011 nu, liksom. Vi är redan inne på andra sådden av ruccola och rädisor, och lär hinna med en tredje och antagligen även fjärde innan solen sviker.
Det finns i Sverige idag nästan ett idiomatiskt uttryck att om man är fattig får man äta barkbröd. Det är så långt från sanningen man kan komma. Barkmjöl är nämligen så långt från billigt man kan komma.
Och med all rätt.
Att framställa barkmjöl är nämligen ett extremt arbetskrävande manuellt arbete, och var något man förr i tiden tog till för att man var helt desperat. Priset på barkmjöl i butik ligger på 1 250:- per kilo, dyrare än det finaste kött du kan köpa idag. Detta är ingen överraskning för oss som sedan tidigare kände till hur man framställer barkmjöl.
I dag damp Jordbruksaktuellt ner i brevlådan, en rätt omfångsrik gratis tidning som skickas ut till landets alla bönder.
Där står att läsa att det i själva verket ofta händer att Arlas produkter kommer från danska kor, som kan utfodras med GMO-foder och aldrig släpps utomhus på bete. Detta gäller speciellt Yoggi.
Det enda sättet man kan se detta på Arlas produkter är att det inte finns en röd ko på paketet, utan bara den vanliga gröna Arla-loggan. Saknas den röda kon måste man sedan läsa det finstilta för att avgöra om paketet i själva verket kommer från Danmark. Och i det finstilta anges bara godkännandenummer som är Livsmedelsverkets nummer på produktionsanläggningen, vilket man får kolla upp på Internet. Listan med godkännandenummer för svenska anläggningar hittar man hos Livsmedelsverket.
Det anges alltså inte ens att produkten kommer från Danmark, utan det enda som framkommer i läsbar svenska är att konsumentkontakten är Arla Foods i Stockholm.
Den närproducerade mjölkprodukten från lyckliga Arlakor på grönt sommarbete kan alltså i själva verket vara från kor som aldrig får se dagens ljus och dessutom utfodras med foder från genmanipulerade grödor.
För egen del köper jag bara ekologiskt när jag handlar Arlaprodukter, och därmed kan man åtminstone vara säker på att slippa GMO och att det är beteskrav på ekologiska kor även i Danmark. Det ekologiska smöret i kylskåpet visar sig komma från Emåmejeriet i Hultsfred, och min ekologiska cremé fraiche från Arla har i själva verket gjorts av Milko i Grådö. Min ekologiska grädde kommer från Jönköping, men ursprungsstämpeln var gömd under en klistrad flik på förpackningens undersida. Den ekologiska matlagningsgrädden visar sig dock komma från Danmark, men med ekologisk stämpel så har allså korna ändå fått vistas ute och inte fått äta GMO-foder.
Godkännandenummer står som SE 1024 EC (Emåmejeriet i Hultsfred), där SE står för Sverige. Men ibland utelämnas SE, så det är inte så enkelt. Godkännandenumret är stämplad någonstans på förpackningen, och inte alltid helt lätt att hitta.
Som vanligt är alltså rekommendationen att endast köpa ekologiska produkter, och uppenbarligen även läsa noga på paketet om du vill köpa en svensk produkt.
Artikeln hos Jorbruksaktuellt finns på nätet, liksom ett TV-reportage och intervju med Palle Borgström från Arla. Borgström kallar i intervjun det faktum att man får utfodra med GMO och att det inte finns något krav på att korna någonsin får gå ut i Danmark för “några små detaljer”. Dessa två punkter punkterar dock hela Arlas marknadsföring.
Arlas reklam och hela marknadsföringen av Arlas varumärke är alltså felaktig. Svensk mjölkråvara från GMO-fria kor som får beta utomhus på sommaren gäller endast garanterat om det finns en röd Arlako på produkten.
Tidigare artikel om bland annat mjölk.
Det är fest. Hela familjen eller den närmsta släkten är för en gång skull samlad. Barn, barnbarn, mor- och farföräldrar, svågrar, svägerskor, morbror och faster, kanske kusinerna och deras familjer.
Fest.
Och det dukas fram korv. Köttbullar. Grisrumpa. Inte lufttorkad delikatessrumpa (ja, det finns svensk sådan om någon undrade), utan kokt rumpa av gris. Inlagd rödkål. Brysselkål. Gammal sill. Torkad fisk som doppats i lut för att skölja bort mögelsvamparna och helt berövats av all smak, serverad med kokad mjölk och kokt potatis. Till efterrätt blir det gröt på ris.
Jag pratar förstås om julmaten.
Det är tydligen vad svensken vill äta när släkten är samlad, kanske enda gången om året. Inte undra på att så många har problem med spriten när det är jul. Enda sättet att slippa känna smaken är ju just att dränka den i nubbe för att döva smaklökarna och få så dåligt omdöme att man äter sylta (dvs det slaktavfall som normalt blir hundfoder)…
Hur kunde det bli så här frågar sig vän av ordning? Hur kunde vi fira kristendomens största fest, Jesu födelse, med husmanskost? Nej, stryk det. Sämre än husmanskost. Om detta är så fantastisk mat, varför är det inte detta vi får när det är bröllop, dop, 50-årskalas?
Om ni uppskattar julmaten, bjud inte in mig på fest. Antar att ni tycker att kassler med ris är festmat, och tyvärr så är jag lite mer bortskämd än så.
För att svara på hur det kunde bli så här måste vi skruva klockan tillbaka kanske 100 år, tillbaka till det strömlösa bondesamhället, där en stor del av Sveriges befolkning var självförsörjande bönder.
Julmat handlar om konservering. Som bekant så är vi lite ur växtsäsongen här uppe i det kalla Norden, så här i juletider. För att slippa lägga undan vinterfoder till djuren har alla ungdjur som inte skall vara kvar i avel redan slaktats ut. Undantaget är julegrisen, som slaktas veckorna innan jul, och konserveras genom bland annat korvtillverkning. Avfallet gör man bland annat sylta av. Eller dopp-i-grytan. Korvarna och det rökta köttet skall räcka resten av vintern, men man passar förstås på att festa loss när Gunnar är nyslaktad och korvarna ännu inte är täckta av mögel.
Sillen var fiskad under sommarhalvåret, innan isen lade sig, och förstås inlagd för konservering. Samma sak med den rökta eller gravade laxen. För att inte tala om lutfisken, som fått torka i solen och vinden i kustbandet, för att sedan sköljas ren från mögel och desinficeras genom lutbad.
Enda färska grönsakerna är brysselkålen och lite annan kål, t ex rödkål. Annars är det inlagd gurka eller någon annan pickles som gäller.
Och de enorma julbaken berodde förstås på att man gjort sig besväret att faktiskt få fart på bakugnen, och då var det lika bra att baka så mycket bröd som möjligt. Gärna knäckebröd och tunnbröd, som inte möglar lika fort.
I dagens moderna samhälle kanske det är bra att vi håller fast vid hur det var förr, men det är bara en teater. Julgrisen slaktades inte hemma på gårdsplanen veckan innan jul, utan slaktades kanske redan på våren och frystes in i väntan på julruschen efter kokt grisrumpa.
Nu brukar jag inte förorda att man bara skall kasta ut traditioner genom fönstret, men handen på hjärtat, hur god är julmaten egentligen? Efter att ha blivit egen, så slipper jag iaf äta julbord fem gånger, en gång med projektet, en gång med kunden, en gång med arbetsgivaren, en gång med någon kollega som försöker rekrytera över mig och slutligen på julafton.
Nej, idag har vi något som heter kyl och frys. Och vi slaktar inte någon julegris som vi sedan i panik måste äta upp innan köttet blir dåligt. Så vi behöver inte fort frossa i julmat innan den blir dålig. Vi kan istället äta med måtta. Äta något gott, äta något festligt. För en del kanske köttbullar är fest. Men inte för mig.
Det räcker gott med en ekologisk helstekt rostbiff, nöt- eller lammstek från frigående gräsätande djur, eller kanske en älg- eller hjortstek? Eller ta lite anatomiskt ansvar. En potatisgratäng till kanske? Smörkokt brysselkål är förstås alltid gott, och tillhör säsongen och ger alltså låg miljöbelastning. Men något överdåd behövs knappast längre. (Vän av ordning påtalar att äta sylta är att ta anatomiskt ansvar, men det finns ju även de som tar ansvar köper hundmat och äter själva till lunch)
Samhället må stå inför förändringar, men kyl- och frys lär vara bland de sista sakerna som skulle försvinna. Ät därför med måtta, det slängs alldeles för mycket julmat. Vi behöver inte lägga upp ett fettlager för att klara det kalla skogsarbetet resten av vintern, och inte frysa ihjäl där hemma i sovrummen när istapparna hänger ner från taket i det oisolerade torpet. Allt vi blir av julmaten är smått illamående och väldigt feta.
Blir ni bjudna till mig så får ni iaf inte korv och köttbullar om det skall vara fest. Inte ens om det bara rör sig om fredagsmys. Inte ens spontanbesök drabbas av grisrumpa, köttbullar och korv.