Svensk operativ förmåga lägre än i DN

Bonnier/DN:s Mikael Holmström publicerar i en artikel om finske presidenten, svensk-finskt försvarssamarbete och finskt framtida NATO-medlemskap, kraftigt överdrivna siffror för svenska försvaret. På den positiva sidan visar Holmström åtminstone tydligt hur kostnadsinneffektivt svenska försvaret är.

Bland de mest slående felen är bland annat antalet JAS-plan och antalet stridsvagnar. 

Antalet JAS-plan anges till 134. Inte ens med den största välvilja kan man komma fram till fler än 98 stycken, varav ett antal används av industrin som marknadsföring för SAAB. Tidigare har Försvarsmakten angett 89 JAS-plan, varav 27 stycken är för utbildning och 62 förbandssatta. 

Operativ förmåga är 62 JAS-plan, inte Holmströms 134, även om det också finns uppgifter om 72 förbandssatta plan. Att sedan basorganisationens två basbataljoner inte kan stödja 62 – 72 plan, utan mer sexton plan är en annan sak – man får se övriga plan i sina plåthangarer som skenmål för fiendens kryssningsrobotar – det är dock billigare att anskaffa uppblåsbara attrapper som skenmål.

Nu ska dessutom antalet plan minskas när de byggs om till JAS 39 E, och ytterligare plan ska lånas ut till Schweiz eller Brasilien i väntan på att dessa ska få leveranser. Eventuellt ska ytterligare plan leasas ut. Kanske är operativ förmåga så låg som 40 plan snart – för varje affär SAAB får, desto färre plan har svenska Försvarsmakten kvar själva i sin primära roll som exportstödjande myndighet.

Även uppgifterna om stridsvagnar är grovt fel.

Holmström anger 132 stridsvagnar. Sverige har köpt in 120 stridsvagn 122 Leopard 2A5. Av dessa står 64 stycken i malpåse, utan personal och är inte förbandssatta. 14 står i mer aktiv malpåse depå på Gotland, utan separat personal. Eventuellt har även 14 rustats för ökenkrigföring, eller så är det bara 1 – 4 stycken som gjort det. Operativ förmåga, med personal och förband i form av Sveriges tre stridsvagnskompanier är 42 stridsvagnar, inte 132. I kontrast är även siffran om Finland fel, då Finland har 200 stycken Leopard 2, varav de senaste 100 köptes in för ungefär dubbla priset mot vad ett batteribyte på 42 stridsvagnar ska kosta Sverige i Sveriges sämst utförda upphandling (en miljard kronor för bilbatterier till 42 fordon).

Det finns de som hävdar att Sveriges försvar kostar så mycket för det är så kvalificerat. Då kan man notera att de senaste 100 finska stridsvagnarna är en modeller nyare än de svenska, Leopard 2A6, mot Sveriges Leopard 2A5.

Sedan kan man fortsätta till artilleripjäserna.

Här får visserligen Holmström siffran rätt när han anger fyra. Men en är belagd med skjutförbud och tillhör inte Försvarsmakten utan Försvarets Materielverk och övriga är för utbildning och metodutveckling och är inte förbandssatta.

Faktiskt operativ förmåga för svenskt artilleri är inte fyra haubitspjäser utan noll, mot Finlands 338 stycken haubitsar och salvpjäser (raketartilleri). Sverige saknar helt operativ förmåga för slagfältets kung, artilleriet.

Holmström kan sägas ha rätt om antalet ytstridsfartyg. Han anger sju. Idag är de sex, men de kommer bli sju. Idag har vi fyra Visbykorvetter och två korvetter, HMS Sundsvall och HMS Malmö. HMS Stockholm, känd från ubåtsjakten i höstas, har tagits bort och håller på att avrustas på sin ubåtsjaktförmåga, vilket även sker med HMS Malmö, medan HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer finnas kvar. De tidigare korvetterna ska bli bevakningsfartyg och inte stridsfartyg. Sverige betalar aktivt pengar för att avrusta ubåtsjaktförmågan just nu, då avrustning kostar ett antal miljoner. Framöver kommer vi få en Visbykorvett till, vilket ger Holmströms sju.

Holmström kan anses ha rätt om ytstridsfartyg.

Återstår ubåtar. Holmström anger fem. 

Korrekt operativ förmåga är tre eller fyra ubåtar; Gotlandsklassens HMS Gotland, HMS Halland och HMS Uppland; i Södermanlandklassen HMS Södermanland, då HMS Östergötland avvecklats och lagts i malpåse depå (skillnaden är att hon inte är avrustad). Sedan kan man tillägga att minst en ubåt enligt uppgift ständigt är på varv för underhåll, så operativ förmåga är maximalt tre ubåtar.

Avslutningsvis kan man säga något om personaluppgifterna med 50 000 man vid mobilisering i Sverige, mot Finlands 230 000 man. Av dessa 50 000 man är som Holmström påtalar 20 000 mycket riktigt lätt oskyddat infanteri utan tunga vapensystem eller moderna kroppsskydd i form av hemvärnet. Av dessa är större delen en mindre andel bevakningsförband, och endast en mindre del  resten insatskompanier som kan störa fiendens rörelser. Bland övriga 30 000 finns fortfarande värnpliktiga krigsplacerade enligt 10-årsregeln – om man inte tjänstgjort (inklusive utlandstjänst) de senaste tio åren tas man ur organisationen. Samtidigt innebär detta att värnpliktiga är placerade på utrustning de aldrig utbildats för. En förare av gamla pansarbandvagn 302 kan vara krigsplacerad på stridsfordon 90, vilket är som natt och dag. 

Vad som är viktigt är att Finland har en mångfaldigt större förmåga till en bråkdel av pengarna. En miljard för 42 uppsättningar bilbatterier är bara en delförklaring av den röta med skattepengar som genomsyrar inte bara det militära försvaret, utan all svensk offentlig verksamhet. Vi borde lätt kunna halvera svensk försvarsbudget och ändå ha samma förmåga. Allt som krävs är att vi låter Finland ta över Högkvarteret, FMV, Fortifikationsverket mm och får fria händer med svensk idioti^1.. Det skulle vara ett försvarssamarbete som heter duga.

Slutligen: Vem tjänar på att Bonnier/DN och Mikael Holmström överdriver svensk försvarsförmåga?

^{1. En stor och antagligen okänd del av försvarsbudgeten går till avskrivningar av utrustning och anläggningar som vi inte längre har operativa. Jmf med att de 78 stridsvagnar som inte är förbandssatta ändå kostar pengar varje år i form av bokföringsmässiga avskrivningar och förrådskostnader. Å andra sidan betalar Försvarsmakten också för förråd man inte längre använder och som tömts, då “hyreskontrakten” med Fortifikationsverket inte löpt ut i ett utfall av hysterisk internfakturering och suboptimering inom svenska staten. Därtill har anläggningar som Försvarsmakten betalat för tagits, utan ersättning, från Försvarsmakten och överförts till Fortifikationsverket, varifrån finansierande myndighet nu får hyra sina egna anläggningar till “marknadsmässiga priser”. Andra omfattande delar går till kostnader för att avveckla utrustning och anläggningar, som HMS Stockholm. Ytterligare pengar går till att betala kronopension för sparkade officerare och andra pengar går till fullständigt horribelt utförda upphandlingar och skandalöst inkompetent skötta anskaffningsprojekt. Därtill ska försvarsbudgeten betala utlandsinsatserna, vilket visserligen ger viktig erfarenhet. Sveriges försvar kunde varit avsevärt billigare, genom att vi inte avvecklat utrustning och istället haft högre förmåga. På en punkt har vansinnet stoppats, nämligen nedläggningen av flygstridsledningscentralen Cobra i Hästveda, då man internt på Försvarsdepartementet lyckades visa att avvecklingen skulle kosta mer än fortsatt bemanning och drift.}