Gästartikel: På besök hos pansaret i Donbas

Detta är en gästartikel av Lena Wilderäng.

Under min senaste resa till Ukraina besökte jag frontnära områden i Donbas. Syftet med resan var leverans av en ambulans, samt att hjälpa till med evakuering av sårade, kontroll av behovsbilden gällande humanitär hjälp, och att rapportera om läget på plats. Det har varit ständiga strider utan någon vidare framgång för någon part ganska länge, och det präglar hur vardagen ser ut.

Sjukvårdaren Zjenja, som jag jobbade tätt tillsammans med, gjorde upp en plan för att visa mig hur det är vid fronten ”på riktigt”. Hon berättade att hon har sett hur svenskarna tjänstgör och övar, och att det förstås “ser jättefint ut, och alla är mycket duktiga och fina”, men nu ville hon visa svenskarna hur krigsvardagen kan se ut ”på riktigt”.

Jag vill gärna ha en riktigt bra anledning om jag nu ska befinna mig så pass nära fronten om jag inte är medic, stridande part eller räddningstjänst. Nu hade jag inte så mycket val – beslutet togs åt mig och jag lastades i en bil och kördes iväg så fort jag ankom till Donbas.

Zjenjas bror tjänstgör som stridsvagnsförare, så det var självklart för henne att åka dit och hälsa på honom, samtidigt som hon kunde introducera mig till hela hans pluton och visa upp hur de har det. Vi skulle även leverera en del förnödenheter till dem, och jag hade även med mig en försändelse med Rekyls t-shirtar som värderas högt här på grund av härliga budskap och passande estetik, en efterlängtad gåva som agerar moralhöjare. Men framför allt var detta verkligen en riktigt bra möjlighet för reportage, och det gäller att ta chansen och göra det bästa av det.

Det är en svår balans att rapportera från ukrainska positioner utan att röja dem, eller öka risken för de stridande. Av allt som jag har sett och hört på plats så kommer jag tyvärr behöva vara väldigt selektiv kring vad jag skriver om, och vilka bilder som läggs ut. Men jag tror att de flesta kommer kunna fylla ut det själva.

Vi åker dit på en dag där plutonen återhämtar sig mellan uppdrag. De är således inte ute vid nollan, utan håller sig i bakre läge. De har tillgång till utgrävda och förstärkta värn och förläggningar, där de bor mer eller mindre permanent, förutom när de får order och sticker ut på uppdrag, som sker med en viss regelbundenhet, då man roterar personal som strider aktivt.

Vi körs ut med en casevac. Han som kör är en medic som ansvarar för att plocka upp sårade direkt, alltså första evakueringsetappen. Där gäller det att vara snabb – drönarna är på dem hela tiden. Vissa bilar har antidrönarutrustning, andra inte – inklusive hans. Det är plattan i mattan som gäller, trots att vi inte är under attack och ingen behöver evakueras. Det finns ingen anledning att vänja sig av vid att köra så. Det gäller att hålla i sig, eftersom vägarna kan knappt kallas för vägar, och vi gör kanske 100 km/h. Ibland skumpar bilen så mycket att det känns som att den kommer att volta. Chauffören ler bara. Han har stenkoll.

Jag får höra att de fick semester för ett tag sedan. Då tog Zjenja ut dem till vackra Ukrainska Karpaterna där de fick ta det lugnt och istället uppleva naturen. Krigströttheten ser olika ut beroende på var man är och vad man gör. Från vissa håll hör jag att man är förbannad på sina befäl, eller på ammunitionsbristen, eller på korruptionen. Hos dessa grabbar ser jag inga spår av det, åtminstone inte utåt. De har funnit sina platser i livet, gör sitt jobb med allt vad det innebär, och är rätt så stolta över det de gör – men samtidigt är mycket low key. De inser nog inte vilka hjältar de är.

De ser inte ut som propagandabilderna av en ukrainsk krigare. Det vi har här är helt vanliga grabbar. Eftersom de inte är på uppdrag just nu så är de klädda i t-shirts, funktionskläder och flipflops eller Crocs. De flesta har en Rekyl-tischa, och när försändelsen tas ut ur bilen så märks det att dessa verkligen är uppskattade. Vi lastar även ut mediciner, vardagsförnödenheter, och lite käk – det ska grillas.

Det råder närmast 40-graders värme och det mesta är snustorrt. Enligt lokala befolkningen brukar det inte vara såhär varmt så pass tidigare på sommaren, utan snarare mot mitten av augusti. Men det är mycket som inte är som vanligt nu. Brandmannen i mig är smått förskräckt över att det ska grillas härute. I Sverige så hade det varit totalt eldningsförbud. Spridningsrisken är enorm och jag vet att det redan brinner på flera frontsegment, ute på sädesfälten och i det torra gräset – på grund av ryssens beskjutningar oavsett om de träffar målet eller är nedskjutna. Men grabbarna vill grilla oavsett, och så länge de sköter det hela kommer ingen stoppa dem.

Bredvid ingången till förläggningen har man byggt en hundkoja. Här bor Linda, hunden som de skaffat för ett par år sedan. Hon är en redig pansarhund och gillar att åka stridsvagn. Nu har hon nyligen fått valpar, och försöker hålla koll på hela gänget i värmen. Hon ser därmed ut som en trött och stressad småbarnsförälder, men när grillköttet kommer fram blir det förstås fjäsk. Både hon och den lokala pansarkatten är ganska välgödda – de får alla rester och tar även mössen, som annars kan bli ett riktigt problem. Grabbarna talar om förra hösten då mössen var underligt talrika och väldigt närgångna.

Under jorden är det mörkt och svalt. Sovplatserna är generösa. Man brukar gräva ut sådant för hand, men ibland har man tur och kan engagera en lokal bonde med grävmaskin. Det är isolerat med reflekterande skumgummi, och alla har inrett sina platser med något personligt. Många har hängt upp barnteckningar och brev, inte nödvändigtvis från sina egna barn (de flesta här är lite för unga), utan kompisars ungar, eller någon random förskola som har skickat ut hälsningar ut till fronten. Det råder stor kontrast mellan killarnas smått nonchalanta attityd, sarkasm och svarta humor – och den här oväntade känslosamma sida där de värdesätter barnens lyckönskningar.

Annars är det högt och lågt härinne. Inte helt nystädat förstås. Det ligger grejer överallt. Ammunitionsbehållare som är ombyggd till högtalare. Foton på nära och kära. Tofflor som är utformade som enhörningar. Tacticoola väskor. Förpackningar med bårar och bandage. Tomma läskburkar. Hörselskydd. Roliga bilder. Myggmedel. Powerbanks. Omslagspapper från godis och bakelser. Knivar i olika storlekar och utseenden. En naken barbiedocka som hänger i ett rött snöre, uppenbart shibari-inspirerat. Vid ingången finns det upphängningsställ för kängor och fältuniformer, kamouflagemönstret påminner om att allvaret väntar precis runt hörnet.

Vi lämnar förläggningen och sätter oss ute i väntan på att grillen ska bli klar. Köket är jättenära, i utgrävningen finns kylar och frysar, och där serveras mat dagligen. Men grabbarna tröttnar fort på vanliga maten, och försöker skicka löpare till närliggande butiken så fort man har en möjlighet. Det verkar som att det är poppis med korv, kött, ost och sötsaker. Man har ganska bra lön när man är här och det finns inte så mycket att spendera pengar på annars. I Donbas är det förbjudet att sälja alkohol, precis som det var i Kyiv när striderna var precis vid staden. Man har bestämt att det inte går att förena alkoholkonsumption med att vara krigsnära, och det verkar väldigt vettigt. Vill man få tag på något gäller det att köra till närliggande regioner (Dnipro eller Charkiv) eller be någon som ändå ska dit att köpa ut.

Det är rätt civiliserat gällande matutbud i Kramatorsk trots närheten till fronten – det finns även ett utbud av kaféer, och ställen att käka på. Även ännu närmare fronten, som tex i Selydove, går det att köpa sushi och bakverk, och det finns lokala butiker. Man vill leva, inte överleva. Visst förändras fronten lite i taget här, och vissa ställen blir mer utsatta på grund av att ryssens artilleri framrycker, samt att drönarna når längre. Men det sker så pass långsamt att man hinner vänja sig, verkar det lite som.

Men härute är kaféer och restauranger bara ett trevligt minne. Det är inte så att man får drälla runt på kaféerna hur som helst, utan folk blir väldigt glada om de får något gott utkört till sig, vilket kan vara lite omständigt. Det hela verkar bero på vad man har för relation med sina befäl, och vilka man råkar känna.

Strax utanför förläggningen finns ett enkelt tvättställ, ihopsnickrat av en pall och några brädor. Man hämtar vatten längre bort, bär hit den i hink och fyller på plastdunken. Sedan är det bara att vrida på plastkranen. Folk är mycket noga med att tvätta händerna när de kommer in och ska sätta sig och käka. Jag frågar inte om duscharna men jag har förstått att det brukar finnas lösningar, inklusive med fältbastu. Men man ska kanske inte förvänta sig någon lyx även där. Över dunken hänger en spegel för rakning. Det är en backspegel från en lastbil.

Alldeles bredvid hänger lite tvätt på tork, och så är det några stycken som hjälper till att fräscha till frisyren på en kamrat. Tactical Barber Shop, noterar jag. Det gäller att behålla en snygg fade och nu har man i alla fall lite tid till det.

Det tar lite tid att få igång grillen, men det är ingen stress. Alla är mycket avslappnade och sköter sitt eget. De flesta sitter faktiskt med sina mobiler, precis som grabbar var som helst i världen. Någon kollar på TikTok och har ljudet på, ingen verkar bry sig. Någon chattar medelst röstsamtal. Han bredvid mig spelar ett spel, och deltar i en ytterst trögflytande diskussion med TikToksnubben. Man gör inte så många knop i värmen, även om någon verkar vilja avsluta någon praktisk uppgift innan maten. De flesta håller i en burk energidryck, några röker.

Jag får en känsla av att jag har sett detta förr. Just det. Det här ser ut som ett lalligt airsoft-spel, när folk är i lägret och man ska egentligen laga käk och köra lite materialvård men ingen orkar egentligen. Jag har spelat en del i mina dagar och likheten är närmast hundraprocentig. Lite småstökigt, lite väl mycket energidryck, rätt låg nivå på humor. Oklart huruvida man är helt och hållet beredd på nästa tempoväxling. Fast här respawnar man inte.

Till skillnad från militärerna så vill Zjenja gärna skryta om deras bedrifter. Bland annat så berättar hon hur mycket hennes brors olika fordon har brunnit. Han har överlevt nio brinnande fordon, och en gång var det riktigt nära ögat. Deras T-72 fick direktträff och bränsletanken började brinna. Resten av besättningen hoppade ut och sökte skydd. Men han, som satt på förarplatsen, kunde inte öppna luckan på grund av läget som eldröret stod i. Först gav han upp och tyckte att det var lika bra att dö utan att kämpa. Men sedan växte någon slags trots i honom, och han gav det ett försök ändå. Det var inte mycket utrymme att klättra igenom, men där hade han tur eftersom han är ganska spinkig. Det första man gör är att man springer bort från fordonet och tar skydd för att rädda sig undan nästa träff. Han hann tänka att det var ovanligt ljust runtomkring. Sedan förstod han att det var han själv som brann.

Det finns en video från en rysk drönare där man kan se honom springa ut brinnande. Han klarade sig mirakulöst med några lättare brännskador som läkte hyfsat fort. Han berättar om det smått skrattande. Hela besättningen tackade honom sedan eftersom han sölade lite på vägen dit, skulle ta på sig en extra tröja – hade han skippat det och de hade hunnit bara lite längre så hade alla varit döda. Berättelser börjar flöda, om nära döden-upplevelser för samtliga, den ena mer fascinerande än den andra. Och maten smakar fantastiskt den här sommarkvällen.

Vi kör därifrån sent på kvällen. Nattmörkret är kompakt, alla ljuskällor syns. Det är ganska lätt att se när något skjuts iväg, och det är action på bägge sidor lite längre bort. Något verkar brinna långt borta. Det är på fiendens sida.

Vi byter från casevacen till vårt fordon, en av organisationens ambulanser, och jag kör vidare mot Kramatorsk. Jag försöker att inte använda mig av helljus, men tänker att fordonet är nästintill självlysande i sig, så det gäller väl att ta sig därifrån hyfsat fort. Vägen är inte upplyst och består av gropar och hål, som jag manövrerar runt bäst jag kan (jag har trots allt en hel del erafenhet av att köra i Öst). Det mesta runtomkring är sönderbombat, det såg jag på vägen dit i dagsljus.

Plötsligt känner jag av något som inte ska vara där och hör ett karakteristiskt ljud. Vi har fått punka.

Ut ur bilen, på med pannlampan. Det finns ett reservhjul. Det finns en domkraft också – dock underdimensionerad för bilen. Och vi saknar verktyg. Vi anropar casevacen som kommer hyfsat snabbt, och föraren hjälper till med byte. Det tar lite emot att ha varningsblinkers på, men det finns en del trafik härute och man vill bli sedd åtminstone på grund av det. Inte den bästa platsen att få punka på, oavsett. Men en av de absolut mest minnesvärda.

Vi lyckas komma iväg och komma hem. Natten bjuder på ständiga larm och explosioner långt borta. Jag vet att jag kommer köra ambulans från tidig morgon till sen kväll dagen därpå, så jag svär åt ryssen, lägger en kudde över öronen, och somnar.