Till stöd för el-Hamas riksdagsplats – är en demokratifråga

Socialdemokraterna har betalat miljarder och riskerat svenskt Natomedlemskap för politiska vildar förr, men vill nu att den politiske vilden el-Hamas (som han kallades vid ett tillfälle av Magdalena Andersson (S)) ska lämna sin plats i riksdagen efter att han dropkickats ur Socialdemokratiska Arbetarpartiet för misstänkt korruption. Jag vill försvara hans rätt att sitta kvar i riksdagen, då alla riksdagsledamöter är invalda personligen oavsett personkryss, och om man ska kunna tvinga riksdagsledamöter att lämna genom att utesluta dem ur partier så hotas svensk demokrati. Demokrati är inte att få som man vill, utan även att folk man inte håller med kan få representation.

el-Hamas har alltså ingen avsikt att lämna riksdagen, utan kommer fortsätta dia skattepengar via riksdagsarvodet. Socialdemokraterna vill att han lämnar, och han har säkert skrivit på en kandidatförsäkran om att bara vara en dum knapptryckarrobot i riksdagen. Men ett privat avtal mellan en klubb i form av Socialdemokratiska Arbetarepartiet och en individ som el-Hamas trumfar knappast grundlagen och regeringsformen. Allt kan inte avtalas bort. Om det är ett juridiskt giltligt avtal är det väl bara för Socialdemokraterna att dra el-Hamas till tinget eller motsvarande domstol för ärendet.

Socialdemokraterna hade inga problem att för miljardbelopp köpa en avhoppad vänsterpartists röst för att behålla regeringsmakten, men politisk vilde-svärdet har två ändar. Det är förstås inte lika kul att sitta i den vassa änden, även om det rent politiskt inte spelar någon som helst roll då vänsteroppositionen är i hopplöst mandatunderläge mot Tidölaget. Istället handlar det enbart om att Socialdemokraterna ska få tillsätta någon av sina kompisar som ska få dia skattepengarna istället för el-Hamas.

Alla riksdagsledamöter väljs in personligen och de har ett personligt uppdrag, personligt mandat och personligt förordnande. Tur vore väl det, så enskilda partister kan agera avvikande i frågor där moral, etik och fakta är viktigare än partism.

Om det är ett krav att tillhöra ett parti för att behålla sin riksdagsplats, så kan vi lika gärna sparka halva riksdagen och ersätta dem med knapptryckarrobotar, samt avskaffa personkryssen. De som behöver vara kvar ska bara fylla olika utskottsplatser där riksdagens huvudarbete utförs, men knapptryckandet kan vi lämna till robotar.

För om man måste lämna sin riksdagsplats om man personkryssas in (vilket ej el-Hamas gjorde, utan detta är generellet resonemang) mot partiledningens vilja, så kan partiledningar bara sparka ut personkryssade riksdagsledamöter ur partiet så måste de lämna riksdagen. Därmed blir hela personröstandet meningslöst.

Man behöver inte hålla med el-Hamas, men det är i slutändan en fråga om svensk demokrati. Sossarna får väl se till att granska sina kandidater på valsedlarna nästa gång. De klagade inte när el-Hamas drog röster – sannolikt tiotusentals fler röster än de som kryssade honom, vilket bara gick regionalt – så de bör rimligtvis tiga även nu. Om någon av era kompisar i klubben vill ha pengar istället för el-Hamas, så kan ni betala ur egen ficka.

Demokrati är inte att få som man vill, utan att kompromissa fram lösningar som majoriteten kan acceptera. Och accepterar inte majoriteten det hela säger de till i valurnorna vart fjärde år. Som maktfullkomligt parti med grandios självbild så kanske sossarna ska titta inåt istället, kamma sig och skärpa till sig. Tänk till nästa gång och utred era kandidater, samt lyssna på de som flaggat och varnat.

Det gäller för övrigt samtliga partier.

Sedan är även riksdagsledamöter människor. Endast journalister och anonyma konton i sociala medier är perfekta.

Detta är garanterat en impopulär åsikt både bland högern som hatar folk med utländsk bakgrund särskilt om de har fel hudfärg, och hos vänstern som nu går miste om att ordna betalt åt en kompis. Men det behöver sägas ändå och jag har snart sexton års erfarenhet av att göra alla sidor förbannade här på bloggen.