Den svenska blockpolitkken har skapat lata, inkompetenta och bortskämde politiker, som uppför sig som småbarn enligt devisen “får jag inte bestämma tänker jag inte bestämma något, pilutta dig va!” I vuxna länder har man minoritetsregeringar som söker hoppande stöd i enskilda frågor och budgetposter, vilket leder till bredare folkligt stöd och att fler väljares röster blir hörda. Men det är förstås jobbigt att inte alltid få som man vill som skattepengdiande politiker.
Svensk blockpolitik borde förpassas där den hör hemma, dvs på samma politiska kyrkogård som Folkpartiet (“Liberalerna”).
Som det är nu ska lata och inkompetenta bortskämda politiker tvunget få bestämma allt eller inget och inte behöva kompromissa, söka stöd för sina reform och politik, eller … rent av inte ändra något när det inte finns stöd för det. Blockpolitiken går ut på att man i fyra år med säkerhet ska få bestämma allt, och speciellt hota med att budgeten går inte att få igenom annars.
I vuxna länder skakar man på huvudet åt den svenska barnsligheten och kör återkommande med minoritetsregingar, som istället söker brett politiskt stöd i enskilda frågor, vilket gör att inte bara ett politiskt block är de som bestämmer i fyra år. Det ger dessutom bredare väljarinflytande – man får som röstande på ett parti inte bestämma allt, men ibland får partiet man röstade på vara med och bestämma, förhoppningsvis i någorlunda proportion till mängden röster i rikdagen. Detta stärker demokratin, istället för att som nu tvingas gå med handen knuten i fickan i fyra år.
Statsbudgeten hanteras med fördel genom att man bryter upp den i flera delar som klubbas var för sig, och på så sätt inte behöver ha en och samma majoritet för alla delarna. Sådant alla partier i riksdagen påstår sig vara överens om, som försvaret, mer resurser till polisen och rättsväsendet mm är enkelt att bryta ut, och de övriga får man hitta hoppande majoriteter för.
Regeringen tillsätts genom att riksdagen inte röstar emot talmannens förslag till statsminister, som sedan bildar regering. Statsministern behöver inte ens vara vald till riksdagen, än mindre ministrarna som alla kan vara teknokrater för att undvika partipolitiskt bjäfs, men vitsen med att göra politisk karriär är att till slut få en ministerpost och tillhörande ministerpension, samt sedan en karriär som rådgivare och lobbyist och hysta in pengarna i sitt bolag för att inte störa statsrådspensiones garanterade skattepengdiande*. Så att våra politiker skulle avstå från ministerposter till fördel för faktiskt kunniga teknokrater kommer förstås inte ske. Är du ny här, eller?
Att ha minoritetsregeringar kräver att man har kompetenta politiker som inte uppför sig som bortskämda snorungar, och sådana har vi trots allt inte i Sverige. Att vi fortsätter med blockpolitik bekräftar bara inkompetensen, latheten och bortskämdheten. Men annars: död åt blockpolitiken.
I övrigt får man väl citera bloggläsaren Gormenghast**:
“Att låta Sagan om Ringen vägleda finanspolitiken är garanterat mindre skadligt än att låta Das Kapital eller Atlas Shrugged göra det.”
*hata slumpen att Tidölaget så här inför valförlusten ändrat egenföretagares 3:12-regler så de kan ta ut 600 000:- SEK i utdelning från bolaget lågbeskattat varje år utan att sabba statsrådspensionen eller 50 000:- SEK per månad, istället för tidigare ca 170 000:- (eller ngt sådant) per år
**obskyr popkulturell referens
13 kommentarer
Blockpolitiken leder till att svenska folket måste bestämma sig för vilket ytterkantsparti man kan tänka sig att stå ut med. V/MP på ena kanten, SD på den andra. Det har i sin tur lett till att det är ett evigt positionerande, där somliga partier haft som huvudfråga hur de förhåller sig till ytterkantspartierna.
Osaklighetspolitik?
Medhåll från min sida – blockpolitiken har gjort sitt. Ett avskaffande behöver inte betyda polsk riksdag om politikerna gör skäl för sin lön.
…….om politikerna gör skäl för sin lön………………………………..
Vadå bestämma allt? Om jag minns rätt så innehöll till exempel januariavtalet mellan S, MP, C, L, 2019 inte alla områden.
Ett fullkomligt avskaffande av blockpolitiken skulle kräva självrannsakan och en omprövning av självbild hos framför allt de två “statsbärande” partierna S och M (nja, M försöker i alla fall kalla sig det). Att tvingas dela makten med sin största motståndare och därmed frånsäga sig möjligheten att enkelt besvara besvärande frågor med “det var de andras fel, det var de som ställde till det när de satt i regering” kräver en stabil och med verkligheten överensstämmande självbild (dvs att världen inte kretsar kring en själv).
Jag tror också att S skulle behöva klippa banden med LO, en organisation som med sitt inflytande som integrerad del av “rörelsen” ofta agerar hämmande och ibland t.o.m i direkt motsats till vad som skulle gynna landet som helhet. Övriga fackliga organisationer har klarat sig utmärkt utan direkt integration med det politiska livet, så jag har svårt att se varför inte LO skulle kunna göra det. Det är dessutom länge sedan LO-medlemskap med automatik innebar att man röstade S, och ingen skulle heller idag acceptera en återgång till den tidigare kollektiva medlemsanslutningen till S som slutligt avskaffades 1990.
Kan grundfelet vara att regeringen har så mycket makt jämfört med riksdagen?
Vill f.ö. helst ha politik om sakfrågor, vad vi skall göra åt behov och problem i samhället. Vem som är moraliskt renast är mindre intressant, jag är nöjd med folk inklusive politiker som försöker göra gott, lyckas hyfsat ofta och inte är skitstövlar. Blir f.ö. lite orolig när någon är fläckfri, har perfekt fasad och påpekar detta.
Nåja, efter nästa val kan det vara nytt otydligt läge och det är nog fortfarande motbjudande med januariavtal så det blir kanske skiftande majoriter i olika sakfrågor?
Så jag hoppas att det icke perfekta parti som är närmast mina uppfattningar får ett bra val.
Den svenska likformigheten är ett problem samt den eviga kategoriseringen där alla måste få en stämpel på sig at de är si eller så. Visa med politik och argumentation vem/vilka ni är i partierna-stå för era åsikter – och bär ros och ris för att ni gör det. Det politiska spelet i Sverige är stundtals utmattande och löjeväckande-inkompetens är ett bra ord. Vart är de riktiga granskningarna från media om politikerna? Den är alldeeles för likformad och artig-inte många som verkligen driver frågor i botten. Sedan vi väljare… är alldeles för lata, vi får de politiker som vi förtjänar… När människor som inte gått upp genom ungdomsorganisationerna uteblir i partierna får vi den sörja vi har-där många politiker haft en hel yrkesbana i poliitken utan koppling till ett vanligt jobb.
Jag är tydligen kanske först med att lämna kommentarer idag (har nog aldrig hänt förut), så låt mig få bredda diskussionen en smula. Vi har haft demokrati med ungefär nuvarande stuk i Sverige i lite drygt hundra år. Det är inte särskilt länge i ett historiskt perspektiv, de former demokratin tar sig uttryck i genom regeringen och riksdagen med dess motioner, utskott och debatter är mycket äldre. Vår demokrati domineras idag av partiväsendet, som i sin tur domineras av personer som gick in i politiken mycket tidigt. I stort sett samtliga av dagens ledande politiker gick in i respektive ungdomsförbund som tonåringar, och har förblivit sitt parti trogna. Undantaget är Åkesson och hans närmaste kollegor i SD som tog över ett mikroparti när de var i tjugoårsåldern, och sedan drev upp det till vad det är idag.
En stor skillnad mot för hundra år sedan är att då var de ledande politikerna i huvudsak högt utbildade personer jämfört med befolkningen som helhet (detta gällde särskilt Liberalerna och Moderaterna, vilka då bägge hette något annat, men också många av Socialdemokraternas ledare, t ex Branting, Sandler, Wigforss, Myrdal och många andra). Idag är de flesta av de ledande politikerna i alla partier inte bättre utbildade än befolkningen som helhet, och påfallande många av dem har ingen universitetsexamen. I jämförelse med europeiska kollegor som t ex Stubb, Macron, Tusk eller Zelenskyy har de mycket lägre kompetens, åtminstone formellt. LWs kommentar att vitsen med att göra politisk karriär är att till slut få en ministerpost och tillhörande ministerpension, samt sedan en karriär som rådgivare och lobbyist osv har säkert sitt berättigande, eftersom de flesta av dem inte har något annat att falla tillbaka på. Antalet f d ledande politiker som likt Ann-Sofie Hermansson i Göteborg går från att vara kommunstyrelsen ordförande till att igen jobba som renhållingsarbetare är nog rätt lätt räknade.
Nu behöver man inte vara högutbildad för att lyckas i livet eller politiken, men samtidigt borde inte formell kompetens på något område vara en nackdel, vilket det dock uppenbarligen är i svensk politik. Det finns mycket man blir bättre på genom att studera eller arbeta utomlands, vilket huvuddelen av våra svenska politiker inte har gjort. Jag tror nog att man ganska säkert kan säga att de flesta av dem bara har ganska dimmiga ideer om världen utanför Sverige, jämför t ex hur det gick för Sverige resp Finland i anslutningen till NATO, och samma gäller nog Sverige utanför politiken.
Detta, och det faktum att så få medborgare numera engagerar sig aktivt i politik (mycket färre än förr, gäller alla etablerade partier) förefaller mig vara två av de största problemen vi har i svensk politik och samhällsliv idag.
Ja, titta bara på vissa politikers CV:n (om det ens finns något). Det börjar inte sällan med en roll för 30 år sedan i ett ungdomsförbund, och därefter fortsätter de politiska rollerna. Man kan inte (dvs vill inte/orkar inte/har inte råd med) att byta karriär efter att ha levt som politiker hela sitt vuxna liv.
👍
Hela vänstersidan har väl i princip redan övergett blockpolitiken? Att det fortfarande framstår som vänster mot höger beror väl mest på media. I verkligheten är det 4 partier med egna agendor mot Tidelaget. Jag hyser en from förhoppning om att M efter valet självransakar sig och inser att gulla med SD var helt fel väg att gå. Förhoppningsvis leder det sen till att högerblocket upplöses och det blir lättare att välja minst dåliga i kommande val.
I vuxna länder så är ministerstyre, i varierande grad, normen.