Gästartikel: Förändrad hotbild och förändrade behov för volontärstöd

Nedanstående är en gästartikel från Lena Wilderäng.

Jag har funderat på att skriva det här inlägget ganska länge. Nu har det uppkommit en debatt kring volontärers vara eller icke-vara på plats i Ukraina, så det passar väl att göra det nu. Jag hade helst velat ha en serie seminarier där organisationer och individer skulle diskutera detta, och sedan skriva en hel rapport eller en bok. Den skulle heta ”Mistakes were made”. För det görs fel, och det är inte någon fara om man lär sig från dem. Problemet uppstår när folk inte gör det.

Syftet med detta är att diskutera det som kan göras bättre. Min avsikt är inte att begränsa det som görs för Ukraina, utan att kvalitetssäkra det som görs. Göra det ännu bättre, så att säga.

Det har sedan februari 2022 varit tydligt att eftersom det finns svenska volontärer på plats i Ukraina så är det en tidsfråga när det kommer till personskador och dödsfall. Och så har det blivit. Svenskar har stupat i kriget som pågår, och ganska tidigt också. De har offrat sina liv för friheten, demokratin, och den civiliserade världen – för oss alla.

Det har hittills varit fråga om stridande parter. Men på senaste tiden har utvecklingen varit sådan att det är uppenbart att det är en tidsfråga innan det blir dödsfall även bland svenskar som håller på med att frakta humanitär hjälp till Ukraina.

Det handlar helt enkelt om hur ryska attacker har förändrats. De senaste månaderna har varit livsfarliga för civila i Ukraina. Mängden drönare och robotar som avfyras varje natt mot civilt befolkade områden i hela Ukraina, i terrorsyfte, går nu inte att jämföra med hur det var för 2-3 år sedan, inte i närheten. Detta gör det svårare för luftvärnet att lyckas få ner dem. Och även om 100% skulle bli nedskjutna varje natt så finns det stora risker med nerfallande delar som också kan orsaka skador, explosioner och bränder.

Det är det läget som ukrainare har tvingats att anpassa sig nu. Rekordmånga söker skydd vid flyglarm. Underjordiska skolor blir praxis. Ingen känner sig skonad.

Det finns volontärer som också har anpassat sig, som har följt utvecklingen, som tar del av rapporterna och analyserna. Och så finns det folk som inte gör det. Det är livsfarligt att inte anpassa sin verksamhet till verkligheten.

Exempel från verkliga livet: drönarhotet har utvecklat sig från i stort sett noll våren 2022, till enstaka Shaheder senare samma år, till nattliga attacker och nu nattliga attacker med hundratals drönare per natt. Det påverkar hotbilden: under våren 2022 fanns det ställen som var relativt säkra efter genomgången hotanalys. Jag har dock sett en situation där en volontärorganisation har använt samma analys senare under året. Det smällde, volontärerna hade inte ens kollat av var det fanns skyddsrum, ännu mindre hade koll på att en Shahed var inkommande (det har man via ett flertal appar som visar fiendens rörelser i luften i stor detalj). De pratade inte språket, hade ingen tolk med sig, och blev beroende av lokalbefolkningen som fick hämta dem, förklara läget, och sedan dra i sina kontakter för att lösa situationer. Allt detta som obetalt arbete. Vad som skulle kunnat göras istället: en ny riskanalys inklusive evakueringsplan mm.

Att vara medveten om vad som händer runtomkring en är grundläggande. Utan språk är det ganska svårt – men jag har sett folk använda översättningsappar på ett väldigt fiffigt sätt. Det gäller dock att ordna så att de går att använda offline. Internet kan försvinna. Och det gör i sin tur även att man kanske inte får varningen i flyglarmsappen i tid. Samma gäller Google Maps och andra appar som kan användas för att hitta till närmaste skyddsrum. Innan och under attacker kan GPS störas ut, så då är apparna inte till någon hjälp. Det är inte läge att börja fråga folk om hjälp när man har några sekunder på sig att ta skydd.

Exempel från verkliga livet: under en transport jag har gjort i samarbete med en annan volontärorganisation så fick jag sällskap av en chaufför som jag aldrig har träffat tidigare. Personen spenderade väldigt mycket tid med att småprata, men lyssnade inte särskilt noga när jag drog säkerhetsgenomgången för honom, vilket jag alltid gör oavsett om medföljande chaufförer är erfarna eller inte. Väl vid gränsen följde inte personen rutinen som beskrevs, och fastnade i några timmar extra vilket gjorde att resten av konvojen åkte vidare. Personen insisterade att det inte var några bekymmer, och fortsatte på egen hand. Jag blev förskräckt när jag några timmar senare fick meddelanden där vederbörande undrade vad det var för flyglarm, vad som skulle göras nu, vad olika ord betydde och sedan vilka appar som ska användas för att hålla kolla på flyglarm. Det är inte något man vill undra under skarp attack. Vad som skulle kunnat göras istället: allt sådant ska vara nerladdat och förberett innan resan påbörjas. Alla som åker till landet behöver vara noga med att ta in säkerhetsrelaterad information.

Volontären som skadades i attacken på macken i Poltava är erfaren. Jag har själv träffat Frida och sett vad de gör, det gör bra saker och jag har ingen kritik att rikta mot henne. Jag kan dock skriva under på allt som Jonas informerar om i sitt inlägg här ( https://www.facebook.com/jonas.matern – post från 10:e juli). Det finns också en diskussion i kommentarer som tar upp det jag har nämnt här. Jag förstår inte hur länge jag kommer behöva tjata om detta – jag gör det på varje föreläsning jag håller, i tidigare inlägg, i min bok om Ukraina. Men uppenbarligen behöver det tas upp igen.

Jag har tidigare skrivit om fallgropar med humanitära transporter. Det finns olika sätt att jobba på, och alla behöver inte vara överens. Generellt sett så hävdar jag att man ska ge den hjälpen som efterfrågas. Ett problem är att folk skickar det som de vill eller kan ge, vilket matchar inte alltid behovet. Och i värsta fall så skapar det problem på plats. Ingen har tid att sortera skräp. Det kommer inte ens bli återvunnet, utan blir en ny miljöförorening, efter det som orsakats av transporterna. Det är kostsamt att transportera varor (och människor), och ofta är det klokare att köpa materiel på plats i Ukraina, vilket blir betydligt billigare och även stödjer den lokala ekonomin.

Exempel från verkliga livet: en organisation tar emot en donation av utgångna pulversläckare. De är nämligen bökiga att göra sig av med, och företaget vill inte lägga tid eller pengar på det. Många verkar se Ukraina som någon slags återvinningscontainer, och det är det som sker i det här fallet också. En organisation svarar att de gärna tar emot partiet, de kommer nämligen gå till fronten. Jag hör detta och frågar representanten vad de utgångna brandsläckarna har på fronten att göra. Jag får ett surt svar om att de litar på sina mottagare, och tänker inte undersöka det hela närmare. Om jag ska tolka situationen generöst så vill man placera brandsläckare i olika bilar och bunkrar, men i så fall är det väldigt viktigt att de inte är utgångna utan nya, fräscha och certifierade. Men den troliga scenarion är att man tar emot dem och säljer vidare, t ex till den lokala räddningstjänsten eller till privatpersoner, och sedan lägger pengarna på något som man verkligen behöver. Vad som skulle kunnat göras istället: fråga vad som behövs, samla in pengar och köp det på plats för att undvika dyra transporter, som dessutom är mycket farligare nu.

Jag brukar prata om att ta bort sig själv från ekvationen. Vad händer om jag inte kör till Ukraina? Går det att hjälpa dem på ett rimligt sätt? Det beror på vad jag bidrar med. Ska jag ge en bil så måste den ju köras ner av någon. Men den kan lämnas över i västra delen av landet – jag behöver inte utsätta mig för FPV-drönare eller glidbomber. Det finns mycket gott om folk i Ukraina som kan köra bil. Ska jag däremot lämna över någon utrustning som är specifik och inte kan köpas på plats, så behöver jag inte hålla på med transportplanering. Det går gott om lastbilar dit, vilket gör att jag slipper lägga flera dagar och många tusen kronor på detta, och slipper dessutom mycket av det administrativa. Jag utsätter inte heller mig för onödiga risker. Det finns vissa aktörer, som Jonas, som levererar specifika saker till olika förband, ordnar rapportering och foton, och har täta samarbeten med personer vid fronten, så han är där en hel del. Å andra sidan så vet jag få volontärer som är så välinformerade och väl medvetna om riskerna som Jonas. Han är utbildad, erfaren, har nätverk och en tolk som hjälper till. Han vet också att riskerna han tar är enorma, men det han gör kan inte göras på ett annat sätt. Det finns andra aktörer som väljer att köra långt österut, men det de åstadkommer kan lika gärna göras i Lviv. Problemet uppstår när någonting händer och de blir en belastning för samhället. Det är otroligt onödigt, och det är inte det som kallas för hjälp. Vem kommer betala om/när någon blir skadad? Medevac-transporter är inte gratis, och få försäkringar är giltiga i Ukraina. Och vad kostar det att ett gäng människor åker tvärs över hela Ukraina? Vem betalar deras boende, mat, resa hem?

Exempel från riktiga livet: jag brukar stå för mina egna omkostnader när jag är i Ukraina. En organisation som brukar köra transporter av bilar och diverse saker (från gamla kläder till verktyg och utrustning med mera) använder insamlade medel för att betala resorna. Det blir som en resa ”med gänget” där folk ibland tar med sina familjemedlemmar eller partners. Man bor på trevliga hotell, äter mat, dricker öl, och sedan tar tåget till Polen och en ombokningsbar flight hem. Det hela kostar otroliga summor per person. Och det tas från donationer som egentligen borde gått till att hjälpa Ukraina. Vad som skulle kunnat göras istället: boka transport med befintliga fraktbolag. Använd ukrainska förare för att transportera bilarna sista biten. Köp saker på plats. Använd Nova Poshta.

Man kan argumentera kring närvaro i Ukraina. Visst älskar ukrainarna att se att de inte är bortglömda, att någon åker dit och bryr sig. Men ärligt talat: hade de vetat hur mycket donerade pengar som vissa lägger på dessa resor så hade ukrainarna blivit ganska arga. Det går att få dem att förstå att vi tänker på dem och stödjer dem, fast på andra sätt.

Och tillbaka till min poäng från början av texten: saker och ting är annorlunda just nu. Hotbilden har förändrats åter igen. Det ska tas med i ekvationen när man vill avgöra huruvida det är lönt att åka eller inte.

Själv har jag tex avvaktat med forskningsrelaterad aktivitet på plats. Jag vill inte behöva hantera en situation där jag ansvarar för en resa och för event eller seminarie, men de som reser tror att det är lika säkert som för några år sedan, och sedan blir skärrade av att civilbefolkningen skadas eller dör framför dem, blir traumatiserade fysiskt eller psykiskt, eller ja – blir skadade eller döda.

Jag åker fortfarande själv när så behövs, och passar på att rapportera. Det är den insatsen jag verkligen kan göra med mina förutsättningar. De organisationerna som agerar på plats bör göra om sina riskanalyser utifrån verkligheten.

Jag vet att det är en del att hålla i åtanke. Men det är inte orimligt, och det bör väl finnas någon slags minstanivå om man ska vara verksam i en krigszon. Det slutar inte komma skildringar om Ukraina, från folk som har precis varit där för första gången och blir förvånade över det de ser och upplever. Jag fattar att man kunde bli det 2022. Men nu har det gått 4,5 år, det finns gott om skildringar. Det har skrivits otaliga blogginlägg, Facebook-inlägg, till och med en stor mängd böcker. Är det för mycket begärt att man tar del av all information som finns, innan man beger sig dit?

Och när det kommer till hur saker och ting funkar i landet så behöver man inte gå runt på upptäcktsfärd och gissa sig fram till saker. Det finns ukrainare som kan och vill berätta och hjälpa till. Gott om folk i Sverige som numera både pratar ukrainska och hyfsat bra svenska, och vill engagera sig för sitt land. De kommer kunna agera tolk, och dessutom berätta vad som sägs mellan orden. De kommer kunna hjälpa till att förstå vad som är Potemkinkulisser och vad som är på riktigt. Jag ser tyvärr hur svenska representanter ofta får se någonting som inte riktigt motsvarar verkligheten, ett arv från sovjetiska förflutna antagligen. Det motverkar själva anledningen till att komma på besök i Ukraina.

Vad kommer folk som kan språket berätta? Jo, hur man undviker fallgropar. Korruptionen finns, och är ett mycket riktigt hot. Utan korruptionen skulle nog kriget varit vunnet vid det här laget. Och en person med lokal anknytning kan även förklara hur lokala systemet funkar. För det är långt ifrån det svenska, och om man inte förstår det riskerar man att mata korruptionen.

Exempel från verkliga livet: en organisation samlar in en enorm summa för att leverera medicinsk utrustning för att diagnosticera sjukdomar, målgruppen är civila i Ukraina. Det är en fin tanke och många donerar. Men de har inte avtalat någonting med sjukhuset utöver att utrustningen doneras. Det är självklart för svenskarna att civila går till sjukhuset, betalar en symbolisk engångsavgift och får diagnos och behandling tidigt, vilket sparar mycket lidande och räddar liv och hälsa. Men för en ukrainare så är det självklart att sjukhuset kommer ta betalt för användningen av utrustningen. Sjukvården är inte gratis i Ukraina. Hamnar man på akuten får man en räkning för varenda personaltimme, varenda PVK, droppställning och tablett man får. Det är så det ser ut i stora delar av världen. Så sjukhusdirektören kommer tjäna in massa pengar på donationen. Och när diagnosen erhålls av patienten så är det inte säkert att behandlingen kan genomföras. Jag kontaktas väldigt ofta av ukrainare som vill ha hjälp med insamlingar till exempelvis cancersjuka medics. Läkemedelspriserna är precis skyhöga, och läkemedlen kommer behöva tas under längre tid, utan någon garanti att personen överlever eller klarar av biverkningarna. Vissa säljer huset och bilen för att ge sin partner en chans att överleva. Men det lyckas tyvärr inte alltid. Så tidig diagnos betyder inte nödvändigtvis att personen kan göra något åt sin sjukdom. Vad som skulle kunnat göras istället: donationer skulle kunna gå till tex stabpunkter eller militärsjukhus där det finns högt tryck av inkomna akuta fall, där det oftast saknas utrustning, och där en liten insats räddar väldigt många liv.

Ytterligare några exempel från verkliga livet: i Sverige litar vi väldigt mycket på våra myndigheter. Så svenskar försöker samarbeta med myndighetspersoner eller chefer i Ukraina. En borgmästare får en släckbil som donation. Det blir ståhej, foton på torget och tacktal. Men det var ju redan budgeterat för en släckbil. Orten fick den gratis – så borgmästaren ger sig själv en engångs lönebonus istället. Istället borde donationen ha gått direkt till brandstationen som behövde en bil. Ett annat exempel: en pickup doneras till militären och svenska organisationen väljer ett befäl som mottagare. Tacktal och tackbrev följer. Men befälet tycker att det är en jättefin bil, så hans fru kan få köra det, och fruns gamla bil kan användas vid fronten istället. Gruppen kan komma till att tvingas samla in pengar eller betala från egen ficka, trots att donationen var fri. Pengarna går till befälet. Det är ganska vanligt enligt de ukrainska kontakter jag har, så det är otroligt viktigt att skriva korrekta avtal och ge direkt till slutmottagare, samt dubbelkolla vad som sker med dessa bilar efteråt. Kanske inte åka dit och kolla, utan kräva foton och rapporter.

Hjälpen till Ukraina får inte sina, vi får inte sluta stödja dem eftersom kriget kommer då att förloras. Den saken är säker. Men vi får göra det på rätt sätt, utan att sabba för dem eller för oss själva.

–            Ge enbart det som behövs
–            Ge aldrig pengar. Ge prylar. Förtydligande: Detta gäller slutmottagare, vid gåvor till Sverigebaserade organsiationer är det pengar som gäller
–            Upprätta avtal kring vem som får använda det som donerats. Får de låna ut det? Hyra ut det? Ta betalt för att andra använder det? Sälja vidare? Vad händer om det är trasigt? Osv
–            Involvera minst 2 personer på olika organisationsnivåer i avtalet, så håller de koll på varandra och risken för korruption minskar
–            Ge direkt till slutmottagare. Aldrig till befäl, chefer, politiker/borgmästare eller andra som har budgetansvar.
–            Följ upp insatserna. Behövs instruktioner? Reservdelar? Används donationen? Detta är för bägge parters skull.

Tack för att du läste. Tack för att du engagerar dig. Vi måste fortsätta. Tillsammans, mot segern.

/Lena Wilderäng