Detta är en gästkrönika signerad Lena Wilderäng.
Romanen “Lemner” är snackis i Ryssland, och det finns stora anledningar till det. Det är dock viktigare att prata om kontexten snarare än om boken själv, men en begränsad analys kommer. Slutsatserna får dock läsaren själv dra.
För att förstå sammanhanget behöver man veta vem författaren är.
Aleksandr Andreevitj Prochanov (engelsk translitteration Prokhanov) är född 1938 i Tbilisi. Denna 87-åring har en tung och lång CV, vars fokus kan variera beroende på om man konsulterar mainstream ryska, oppositionella ryska (ja de finns, mestadels muntligt) eller västerländska källor.
Han är en kändis och blivit utmärkt och dekorerad ett flertal gånger genom sin karriär: med Lenins Komsomolpris 1982, Röda Fanan 1984, Alexandr Nevskij Orden för två år sedan, och i år fick han Arbetets Hjälte. Just det, och 2016 fick han Internationella Kim Il Sung Priset, som ges till dem som utmärkt sig i studier och spridningen av Juche-ideologin.
Mestadels har han varit verksam som författare, men är även redaktör (och 50% ägare) för en ultranationalistisk rysk veckotidning Zavtra, som nog kan förtjäna en egen beskrivning, men några inriktningsord kan vara proimperisk, stalinistisk, och antiliberal. Den skriver om bla att återuppta monarkismen samt idén om ”Femte Imperiet” (Femte Riket) där Ryssland endast kan och får existera som ett imperium som förenar det spirituella och det jordiska … en idé som alltså har vuxit ihop med Ruski Mir.
Redan i slutet av åttio- och början på nittiotalet var han känd som radikal prosovjetisk figur, kritiserade hårt Gorbatjovs politik och var aktiv med sitt stöd till kuppförsök augusti 1991. Det var då han stiftade egen tidning, som redan då var en av de mest radikala i oppositionen mot det som häll på att ske – tidningen blev nerstängd efter händelserna 1993, men återföddes under annat namn. Hans politiska ställningstaganden är många, ett av dem är att han bjöd in en förintelseförnekare och tidigare Ku Klux Klan-ledare till Moskva.
Prochanov har publicerats sedan 1960. Hans verk har utvecklats först från pastorala alster till krigspolitiska verk om Afghanistan, Kambodja, Nicaragua, Mozambique och vidare, mot Tjetjenien på nittiotalet. Anledningen till valet av dessa ställen är helt enkelt att han har varit på plats som reporter för en litterär sovjetisk tidning.
2001 gav han sig på en roman som hade att göra med bombningarna 1999 (ni kommer väl ihåg händelserna som tillsammans med invasionen av Dagestan provocerade fram andra Tjetjenienkriget och gjorde den blivande nya ryska presidenten mycket populär). Den boken belönades med priset ”Nationella Bestsellern”, med hyllningar från bl.a Ziuganov. Samma bok kritiserades av bl a Nemtsov.
Därefter ändrade Prochanov sin attityd mot Putin och börjat bidra till personkulten. 2012 skrev han ”Ryska segerns gång”, som beskriver ryska statsidén i delarna som heter ”Ryska segerns hymner”, ”Ryska segerns marscher” (försvaret och vapenindustrin), ”Ryska segerns psalmer” o s v – och avslutas med ”Påsken sken av den ryska historien” som handlar om att landet ska åter igen återfödas mot sin storhet. Det ”Orangea hotet” och ”liberalismens aggressiva ideologi” ska inte få fäste, o s v.
Det var även i 2012 som Putin bildade ett råd som skulle ha hand om nationella televisionen. Den som har följt Prochanov idéer känner igen ”Utvecklingsidén”, d v s att han anser att medier bör integreras i staten för att slipa ideologin och forma folket. Han är även vice ordförande i det offentliga rådet vid Rysslands Försvarsministerie. Han har alltså samarbetat mycket nära med Putin, dessa två har gett varandra mycket stöd.Han har under en längre tid diat statens pengar och i gengäld bidragit till att utveckla och stärka rådande ideologin och hylla presidenten.
Böckerna då, är det bara ideologisk rappakalja?
Det är lätt att tro det. Men det är värre än så. De är faktiskt högst litterära.
Hans språk är mycket välutvecklat, av den klassiska skolan, med intelligenta och sofistikerade grepp. För en västerländsk läsare som är van vid ett kargare språk blir det kanske ovant med så målande beskrivningar. Men en läsare som har trålat ryska klassiker sedan lågstadiet kommer känna igen sig. Och bli förtjust. Metaforer, kontraster, allitterationer, laddade ord, upprepningar, drömska motiv, teman som är hämtade ur sagor och myter skapar en rik värld som greppar tag om högra hjärnhalvan. Medan den vänstra tenderar till att få desto mindre blodflöde och glömma att analysera bokens andemening, som är något helt annat än underhållning. En vackert inslagen chokladtryffel fylld med ren fascism.
Nu har jag inte läst allt han har skapat sedan sextiotalet. Men jag skulle aldrig drömma om att analysera en författare utan att läsa personens texter. Så ja, jag har tagit del av tre av dem – med 25 års spridning. Hans stil förblir utpräglad och därför anser jag att det går att extrapolera. Dels skriver han om politiska händelser och politiska personer, men gömmer dem bakom andra (oftast mycket talande) namn. De flesta går att känna igen antingen genom utseende, genom att det bara är ett par bokstäver ändrade i efternamnet, eller genom deras ämbeten.
De detaljerade beskrivningarna av miljöer och människor präglar språket tillsammans med vissa symboler. Författarens fjärilssamlingsintresse finns t ex genomgående. Protagonisten tänker på hur han samlade fjärilar under sina år på militära uppdrag i Afrika, där tropiska skönheter liksom lockas fram av likstanken, farliga gaser och brända lukten, och han plockar dem medan han utför sina uppdrag. Det är inte svårt att förstå hur författaren utökade sina egna samlingar. Nog kan man bli berörd av konstrasterna mellan skönheten och misären, det har jag alltid gjort. Men jag har också alltid tyckt att skönheten avnjutas bäst i sin fria, vilda form – och inte uppträdd på en vass metallnål genom kroppen, död, upptorkad, prydande någon miljonärs fina kontor.
Varför är senaste boken så annorlunda?
Det är helt enkelt för att han verkar ha ”turned rogue”.
”Lemner” handlar om Prigozjin. Titeln är helt enkelt hans påhittade efternamn i boken. Den handlar även om regeringstoppen, oligarkerna, Wagner, och allt som hör till. Den ryske presidenten kallas för ”Leonid Leonidovitj Troevidov”. Det finns även andra karaktärer som är lätta att känna igen, tex Tjubajs, Sobtjak, Shoigu, Solovjov, Dugin, Prilepin, Patrushev …
Allt outas. Korruptionen, kriget, makt och pengar, perversiteter. Presidenten behåller sina fienders kroppar på sitt kontor. Han föryngrar sig med blod som har tappats upp från oskulder. Och en massa mer. Sånt som ryssar egentligen visste men ingen vågade prata om öppet. Hade det varit en oppositionsperson som skrev detta så hade man avfärdat det som hyfsat ointressant. Men nu skriver en från närmare kretsen om detta som om det vore en självklarhet.
Boken släpptes i höstas, men helt plötsligt avbokade man events som hade med den att göra, och tog bort den från försäljningen. Officiellt skrev sajterna att den ”sålde slut”, men det är inte riktigt så det funkar. För det första är det ju bara att trycka nytt, för det andra går det ju inte att sälja slut på e-böcker.
På sociala medier har det cirkulerat information om att den gick att beställa med hemleverans för 1 000 rubel extra. Jag har inte verifierat detta, och kommer inte göra det. Även om det stämmer, så är det ju inte så smart att beställa en förbjuden bok och samtidigt skicka med sina kontaktuppgifter, namn och adress. På så vis går det att ha ”öppen försäljning”, folk må vara dumma men inte så dumma.
Prochanov själv har lagt ut en reaktion kring detta, och sagt att det är folk som är rädda som har tagit bort boken. Sedan tog han bort uttalandet.
Hans allmänna uttalande om boken är att det är totalt missförstått, att påståendena är tagna ur sin kontext, att kritiken mot t ex presidenten kommer från antagonistens perspektiv. Och att ”fiender” försöker nu så konflikter mellan staten och kulturskapare. Och inte ens staten då, utan de representanter som inte själva läser, utan bara lyssnar på någon annans återberättelser.
Vill du slippa återberättelser, och börja läsa själv? Den går fortfarande att läsa, eller ja, lyssna på. Det finns oppositionspersoner som t ex läser boken på Youtube, eller på annat sätt återpublicerar delar av den. Ibland med en tillhörande analys, där kvalitén kan variera beroende på hur långt ifrån Kreml personen står, ideologiskt men ja, framför allt rent geografiskt.
Vill ni läsa själva så kan ni youtuba tex Oleg Kashin som läser upp boken – använd AI för att översätta. Att jag nämner personen betyder inte att jag stödjer honom. Han är sanktionerad av Ukraina, men samtidigt beskriven som internationell agent av Ryssland och är efterlyst som brottsling av ryska staten, vilket ju alltid är lite av en kvalitetsstämpel.
Första avsnittet kan sammanfattas med en inblick i Lemners liv. Han har då både en eskortfirma med lyxprostituerade, och en säkerhets- och bodyguardfirma – med militär disciplin på bägge – och man får höra detaljer om utbildning på båda fronter. Vissa rätt brutala händelser beskrivs, t ex när de prostituerade kvinnorna utsattes för hemskheter. Och hur säkerhetsfirman hämnas för ”förstört gods”, genom att (för att citera författaren) blanda blod med manssäd.
Redan i första avsnittet berättas det om Kremls försök att vinna över afrikanska statsöverhuvud och att mörda oppositionen. Redan här citeras Pushkins brända tionde kapitel av Jevgenij Onegin – ”En härskare så svag och lömsk” … Redan här har man metaforen med staten som ett flygplan – när det väl har lyft så måste det underhållas och pushas framåt och uppåt, annars kommer det störta (jmf ryska kriget i Ukraina). Och redan här får Tjubajs kängan. Eller ja, det var väldigt milt sagt. Hade han fått kängan hade det ändå varit okej.
Gestaltningen är briljant. Tjubajs fräknar sprider sig i ansiktet som frön till ofattbara ogräs, från vilka grodde hela ryska staten. Därefter kommer detaljerna om korruption som det mest självklara i världen. Det hela kulminerar med en pervers sexscen som inte är smickrande för honom. Det var också väldigt milt uttryckt.
Kommentarer under ovannämnda videouppläsningen är på ryska. De har hela rangen från att det hela är överraskande och hur är det ens möjligt – till att författaren bör få Nobelpriset i litteratur, och att inte ens oppositionen hade kunnat åstadkomma ett sådant storverk. En av favoriterna är: ”Vi har förstås väntat på insidermaterial och biografier, men först om typ 20 år?”
Wagnermärket ropade jag in på en auktion för Ukrainas sjukvård, som 1for Ukraine höll nu i onsdags.
Kritiken för boken har varit extra intressant att läsa. Allt från ukrainska dräpande analyser till hans redaktörs uttalande ”att jobba med Prochanovs texter är en bra möjlighet att kika i ett nyckelhål på hur storverk skapas”.
Jag själv skulle vilja läsa klart boken för att se exakt vad som avslöjas, och hur det går för Prigozjin den vackra sommaren han vände sig och gick mot Kreml istället för mot ukrainska gränsen. Men de läsare som har kommit lite längre fram i boken som jag har frågat har slutat läsa tyvärr. Det är extremt mycket sex och våld och är ”för äckligt”. Det, om något, är också en faktor. Jag hade inte förväntat mig något annat från sammanhanget heller, tror jag. Så vi får se.
22 kommentarer
Jag är fortfarande förvånad över att Ryssland hela tiden lyckas vara värre än jag förställer mig, men jag hoppas ändå att min fantasi aldrig kommer ikapp verkligheten. Tack för recensionen, jag kommer inte att läsa boken, det jag redan vet räcker för att vilja hantera denna kultur med både tång och asbetshandskar. Men mysteriet att det finns folk som ändå lockas av den kvarstår.
En recenscion som man nog måste vara ryss eller kulturskribent för att förstå. Jag behöver en enklare förklaring.
Är boken kritik mot Putin från nationalistiskt håll? Även i de mest extrema regimer finns det alltid någon som vill gå längre åt det extrema hållet, oavsett vilket det är. Hjälper eller stjälper detta demokratisträvanden i Ryssland?
Min tolkning av recensionen är att boken är en blick ner i en avgrund, en avgrund som bokens författare önskar vore grandiosare i både bredd och djup. En avgrund fylld av vilddjur som lever för att dominera och och skada varandra som han önskar vore kompetentare i att göra avgrunden vidare och djupare. Må Lena rätta mig, jag vill inte titta ner i deras avgrund.
Det är ju själva kruxet. Det är väldigt svårt att förstå. Det finns inga enkla förklaringar just nu.
En teori är att han har blivit så gammal att spärrarna har släppt och han skriver om det hemliga och glömmer bort sig själv. Det kan vara så att det inte är kritik, att det är en hyllning. Men att det inte uppfattades så, och vissa hemligheter ska helt enkelt inte skrivas om.
En teori är att det är försök till satir som kom så nära det verkliga att staten behövde reagera.
En teori är att någon har mixtrat med texterna – men hans stil är ju kvar så det är svårt att tro.
Det finns en hel nationalistisk lobby i ryssland som kritiserar presidenten för att han inte krigar tillräckligt bra. Så det kan vara substans bakom din gissning.
I övrigt hade det varit det lätta att skriva på näsan på läsarna, med färgstarka uttalanden och kalla folk för olika saker. Jag föredrar att återge all fakta jag har, och låta folk dra slutsatserna själva.
Och demokratisträvanden i ryssland är inte riktigt en grej. Tror det var i “Krig i vår tid” som det förklaras riktigt bra (minns inte av vem exakt). Många associerar demokrati med nittiotalet, som för många var en väldigt omskakande, kaotisk och rentav farlig tid. Ordet har inte någon positiv konnotation längre. Räkna inte med att de vill samma sak som är sund förnuft för en svensk, en skandinav eller en europé. Och det faktumet är de dessutom väldigt stolta över.
Man kommer kanske inte närmare sanningen än så i en kultur som är helt marinerad i ljugande?
Ljugande är kanske inte den mest framstående egenskapen i rysk kultur. Jag skulle vilja hävda att det snarare är idén om rysk storhet.
Tack för förtydligandet Lena!
Tack för bra och intressant recension. Passar på att läsa den boken. Känner exakt som @Magnus skriver “hoppas min fantasi aldrig kommer ikapp den verkligheten”.
Krossa moskoviet!
Befria de människor och därmed folk som domineras av Kreml. Kanske är jag mjuk men jag är i alla fall envis, det är inte deras död jag vill se utan att deras makt och maktstil reduceras till mörka kapitel i historieböckerna.
Det är nog mycket svårt. Ungefär som att utplåna sill och potatis ur svenska kultur på midsommar.
Låter ju väldigt intressant. I varje fall “första delen”. Jag vet inte om jag skulle orka med alltför utstuderade orgier i sex och våld.
Det var nog bara ett kapitel, det är mycket mer än så. Utgår ifrån att det är första kapitlet men svårt att veta utan att hålla i boken.
Man har väl läst Stieg Larsson och är någorlunda härdad?
Jag hade gärna läst en engelsk eller rentav svensk översättning; dels för att se sanningen i vitögat, men kanske framför allt för att hålla ammunitionsförrådet till diskussionskanonen välfyllt för de många samtal som förs med människor som inte ser Moskoviet för vad det är.
Stort tack för en mycket intressant recension!
Jag tar gärna del av ytterligare penetrerande “kulturspaningar”
Det vore värdefullt, oavsett vilka vålds- och sexskildringar den innehåller, om den översattes till engelska och kanske även svenska.
Hur länge sen var det som de höll på med modellerna, porren osv? Tänker på kopplingar till Epstein osv. Har en känsla av att allt hänger ihop och att tunga hjärnor har orkestrerat hela vår samtid, dystopi, som vi nu hamnat i.
Det är knappast ett nytt fenomen. Tänk på hur Caligula och Nero höll på.
Jag är mest fascinerad av att de verkar inspireras av Elizabeth Bathory. Undrar om de verkligen badar i blod som hon gjorde eller hur det går till.
Om samtidens ondska och eländen var styrd av en dold konspiration av mäktiga människor skulle det:
A Finnas någon att skylla på.
B Finnas hopp om att en mäktig grupp eller människa kan fixa eländet.
A och B är mycket lockande men tyvärr finns det knappast en sådan dold makthavare. Det vi har är Kreml som pissar i den gemensamma bålen och politiker och superrika narcisister som har upptäckt att detta recept för inflytande även fungerar för deras intressen. Ingen samordnar dem, och om någon skulle försöka är de för själviska för att lyda.
Ingen kommer heller att samordna den prouktiva godheten även om vi kom ganska nära något sådant med USA på 1940 talet som valde en mestadels icke destruktiv själviskhet. Det gäller att göra gott på var sina håll i alla skalor och samarbeta med likasinnade, så som Ukrainas kamp för sin frihet som även gynnar mångas frihet.
Finns en wikipedia-sida om boken:
https://en.wikipedia.org/wiki/Lemner
Så här kommenterar f.ö. författaren själv sin bok:
“My public position is very clear: I am a statesman, I see in the President of Russia Putin the personification of Russian history on its ascending turn, when by the will of the president Russia from great upheavals goes down to greatness.”
Källa: https://zavtra.ru/blogs/lemner_sut_skandala
Apropå nämnda tema längre fram i boken kanske hugade intressenter vill fördjupa sig i följande nya dokumentärfilm:
https://www.imdb.com/title/tt35872445/?ref_=nv_sr_srsg_0_tt_7_nm_1_in_0_q_sex%2520in%2520the%2520soviet%2520union
Utdrag ur recension: “A cinematic journey through seven decades of sexual ignorance, oppression, and suffering, brought to life through the words and experiences of the first Soviet sexologist. Ukrainian survivors of the regime recount the harsh realities they endured, from the pervasive suppression of sexual expression to the rampant exploitation and abuse that plagued Soviet society. Delving into the darkest corners of the regime, the film sheds light on the underground worlds of pornography, prostitution, sexpionage, gay life, the gulag, abortion, rape and the daily terrors of searching for intimacy in a totalitarian regime.”
För att citera den ukrainske youtube-tyngdlyftaren Anatoly: “I’m sorry! Enjoy!” 🙂