Ytterligare Su-34 nedskjuten – rysk krigsbloggare “begick självmord” efter avslöjat ryska förluster i Avdiivka, som enligt Shoigu var “minimala, skolboksexempel”

Varför vet vi så lite om historien – och vart leder då analysen? (forts)

Del 21. Om NATO – dess geografi

Sveriges slingriga väg till NATO (forts)

Återigen, ett inledande nedslag till självbilden av Sveriges krokiga väg till NATO, genom det glesa staket och den porösa vägg som kallats alliansfrihet, pro forma. Märkligt ord, alliansfrihet, som en självpåtagen frihet att välja eller inte välja allians allt efter behag och dagsform. Som vi sett tidigare har Sverige varit en flitig alliansivrare i den nordiska kretsen, men föga framgångsrikt. Allianslöshet, som blev resultatet, är ett mer adekvat ord och en ovillkorlig alliansvägran förefaller mer konsistent med syftet uthållig neutralitet i ofärd. Men det var inte så, det vet vi sen länge, vi var västlutande. Neutralitetsskrädderiet utfördes av utrikesminister Östen Undén med efterföljande ministrar och med hovskräddaren i broderiet, kabinettssekreteraren Sverker Åström på UD, alla de hade sista ordet till medborgarnas lugnande. Som Moskva med rätta inte trodde ett ögonblick på, och som Helsingfors ömsom välsignade och samtidigt darrade inför.

Men nu, här efter ett längre preludium, ett substansfullt avsnitt i läromedel om NATO:s geografi på lätt svenska (här kan man, utan att förlora sammanhanget, hoppa över ett nedan mellankommande, långt, introvert och kverulerande stycke).

-0-0-0-

Kommen så här långt uppstår ett problem. De rapsodiska nedslag i själva företalet till ett, säger ett, uppslag i det påannonserade läromedlet om NATO, ett företal med en räcka observationer om små sprickor i den folkhemska fasaden och från den europeiska myllan blev utdraget långt. Hittills 20 essäer. Men, nu när det kommer till kritan framför svart tavlan, nu blir det värre, om NATO vet jag ingenting, ity jag har inte varit där. Bara nafsat på internationalisering, länge, länge sedan, inte mer.

Våghalsigt självpåtaget? Herrarnas fria åkning? Ja, det har varit klart deklarerat från början. Den villrådige skribenten kan då finna på råd, och näraliggande, i den inhemska skolpedagogikens paradgren – lärande genom ifrågasättande. Lärarassistenten ställer en fråga, oförmögen om att avgöra vilka svar som är rätt eller fel. Andra elever får korrigera, blir det fel visar det sig i nästkommande nationella prov.

Hu, oj, vilken liknelse har vi nu här? Är vår disparata kunskap, färdighet och hållning om NATO så fragmentiserad och heterogen att den skulle kunna utsättas för nationellt prov? Vad skulle då det vara? Att vi inte får svar när vi ropar? Och om någon enstaka svarar? Eller att vi inte klart kan svara när någon frågar? Hur skulle några föresatser under denna förmenta NATO-flik ändra på det? Vem sa att kunskap är makt?

Samtidigt väller folkupplysningskampanjer upp om civilförsvar, vattenrening och att leta reda på skyddsrum. Hur ska vi klara oss utan internet? Det är nästan så att man längtar efter att bli scout igen och övernatta på granrisbädd, mätt på pinnbröd.

-0-0-0-

Ni inser alla vart det här leder. Ukrainakriget har ställt de avgöravgörandefrågorna till oss, konkret, naket och oförblommerat. Det har blivit svårare att vara medmänniska till den människa som makt har deformerat. Det blir svårare, omöjligt, att förlåta, vi är inte berättigade till det. Det har blivit mer nödvändigt att vara medmänniska med de lidande. Här på bloggen får vi berättat om frivilliginsatser som saknar motstycke sen finska vinterkriget.

Det är ett nedslitet uttryck, men ukrainakriget är i Europa och i nutid en tipping point: existentiellt, humanitärt, i regelbaserad världsordning, alla tänkbara krigsbrott demonstrerade, i folkhemskt trygghetssökande och utan skönjbara framtida krigstribunaler. Rätten och rättvisan har blivit bortskjuten, gång på gång.

-0-0-0-

Ja, ni har insett hän det här leder. Volcano är hjälplös i sin egen bubbla. Det finns inget att hämta ur egen fatabur, ska jag fortsätta så tar jag rimligen upp några förutspådda teman eller oförlösta reflektioner om NATO. Mager sådd, men med god gödsling från pigga kommentatorer som förstår bättre, kan och vet kan vi kanske vidga insikter och motståndet mot det oönskade. Härpå bloggen får man svar och groddar kan spira. Ska man tro så orkar jag fortsätta. Det får ni läsare avgöra. Med bifall eller avrådan. Det förefaller som detta forum har plats för denna typ av samtal.

Det hela handlar kanske om samvete, maktlöshet inför det sataniskt oerhörda och en eggande stridslust till både verkstad och att avancera i frågan om varthän analys och strävan till insikt kan leda. Syntesen, som i portalrubriken till mina inlägg är markerad som ett frågetecken, lär vi få vänta på, den är kanske inskriven någon annanstans.

-0-0-0-

NATO-geografi, vad är det, vad är Nordatlanten? Ja, vi har konstaterat norr om Kräftans vändkrets, britterna utkämpade Falklandskriget själva och Norge kan inte påkalla hjälp om drottning Mauds land hotas (ligger norr om 60:e latituden sydligt, således norr om den breddgrad som Antarktistraktatet omfattar). Och inte bara kuststater till egentliga Nordatlanten omfattas, redan vid bildandet 1949 ingick Luxemburg, som är land-locked.

Var slutar då Atlanten i norr? NATO:s medlemsländer har naturligtvis egen suveränitet över sitt territorium och den territoriella jurisdiktionen har efter bildandet 1949, där de flesta europeiska atlantstater kom med i första svepet, varit landmassa med lite havsvatten. Sen dess har åtskilliga utvidgningar av det nationella atlantterritoriet skett, först territorialvattenutvidgning från 3-4 till 12 nautiska mil, och senare 1994 med ikraftträdandet av Havsrättskonventionen med nationell jurisdiktion över en ekonomisk zon (EEZ) till havs om 200 nautiska mil.

I ett slag blev kuststaternas balansräkningar häftigt uppvärderade med kapitalisering av fiske i vattenpelaren och bottenexploatering, och i motsvarande grad de nationella intressena, åtföljt av en skyldighet att hävda dessa.

Och inte nog med det, kuststaterna har en rättighet att hävda tillgång till kontinentalsockeln utanför EEZ intill ytterligare 150 nautiska mil, med begränsningen till högst 2500 meters djup. I ett slag, med verkan från ungefär 2005, blev hela Nordatlanten och Arktis fullt med gränslinjer upp till Nordpolen där tårtbitarna kompassen runt delas mellan Danmark (hävstång Grönland), Kanada och Ryssland. Inget av dessa anspråk har ännu godkänts av FN, utlöparna av den egna kontinentalsockeln till Nordpolen är ömsesidigt ifrågasatt och inga beslut tas där oenighet råder. Men Norges förslag, som stannade vid 10 breddgraden nordlig bredd, långt norr om Svalbard, förefaller huvudsakligen kunna accepteras.

Varför denna kartexercis? Nja, kanske av tre skäl, dels att indirekt når nu NATO, genom sina medlemsländer, till Nordpolen, och har en påtaglig nordlig dimension, NATO:s domän inbegriper tydligare norr. Dels att söka inse att Norge och Danmark är subgeografiska stormakter, med sina marina influensområden inräknade lika stort som det europeiska Ryssland (inkl dess marina).

Slutligen också, har Sverige med saken att göra, det handlar ju mest om där uppe i Arktis, dit går inga charterflyg och där finns inga kantareller? Nja, vi har kanske en skyldighet att ta Nordkalotten och Arktis på allvar, Sverige har ju genom diplomatisk fingerfärdighet fullt medlemskap i Arktiska Rådet som en av sju, och i Barentsrådet som en av fem. I båda är straxt bara en utanför NATO, Ryssland. Båda organisationerna är, av begripliga skäl just nu mindre operativa, likafullt bör vi inte släppa några stolar och gå därifrån. Båda är, på flera plan, fora där man kan tala med mestadels like-minded i det nordiska och transatlantiska perspektivet. Det kanske vi inte ska negligera.

Under tiden underhåller Norge sina anspråk på en rejäl bit kontinentalsockel utanför EEZ anslutande till Drottning Mauds land i Antarktis.