Gästkrönika: Krig leder alltid till fred, förr eller senare. Men vilken fred?

Nedanstående är en gästkrönika signerad professorn i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet Erik Melander.

Ukraina utkämpar ett rättmätigt försvarskrig mot Rysslands förnyade invasion. Det moraliskt rätta är att bistå den angripne. Ukrainas demokratiskt valda ledning är de enda som har rätt att besluta om landets krigsmål och förhandlingsstrategi. Anständiga utomstående parter bör stärka stödet till Ukraina så att en fred som är acceptabel för Ukrainas folk kan uppnås så snart som möjligt. Tal om att beslutsamheten att hjälpa Ukraina kommer att ta slut stärker istället direkt Putin-regimens krigföring och förhandlingsposition. Var och en debatterar förstås utifrån sina övertygelser och sin analys, men även den som har de bästa avsikter bör besinna att den egna argumentationen i förlängningen kan påverka vad som händer i kriget. Många bäckar små av inlägg kan i värsta fall skapa en narrativ flodvåg som spelar angriparen i händerna. I resten av denna text diskuterar jag kort utifrån förhandlingsteori vilken roll som förhandlingslösningar generellt har i krig.

I forskningen om krig och konfliktlösning gör man ofta skillnad på om en väpnad konflikt avslutas genom militär seger eller genom en fredsöverenskommelse som nås genom förhandlingar. I många sammanhang är det en intressant och relevant distinktion. Men det finns en viktig analytisk poäng i insikten att militära segrar nästan alltid också är fredsöverenskommelser. Det är nämligen så att den svagare sidan hade kunnat fortsätta att kämpa men väljer att ge upp. Det är i själva verkat extremt sällsynt att en sida strider tills den sista soldaten är utslagen. Krigets upphörande tar då formen av en överenskommelse där båda sidor väljer att avluta stridshandlingarna för att leva med krigets utfall. En sådan överenskommelse kan ibland ta formen av en underskriven kapitulationsakt men kan också ske utan några uttalanden eller dokument som tydligt erkänner vad som sker. Ofta regleras krigets utfall genom en kapitulation eller ett fredsavtal men oavsett innebär ett krigsslut alltså att parterna väljer att sluta strida och att istället fortsättningsvis hantera det uppkomna läget med andra medel än militärt våld, åtminstone för en tid.

Sökandet efter ett krigsslut inleds från krigets första stund. Våldsanvändningen syftar ytterst till att bryta motståndarens motståndsvilja så att så mycket som möjligt av de egna krigsmålen uppnås. Helst skulle en angripare se att motståndet omedelbart upphör eller allra helst inte ens inleds överhuvudtaget. Såsom krigsteoretikern Carl von Clausewitz syrligt observerade är inkräktaren alltid en fredsvän i detta avseende – han skulle mycket gärna helt fredligt tränga in i vårt land.

Ofta sker formella eller informella förhandlingar parallellt med krigshandlingarna, och ibland leder sådana förhandlingar till ett fredsavtal eller en kapitulationsakt. En viktig insikt är att själva kriget i sig kan förstås som en förhandlingsprocess där våldet är ett påtryckningsmedel. Parterna mäter sin styrka, beslutsamhet och hänsynslöshet mot varandra för att nå ett utfall där båda parter inte längre anser det vara värt att fortsätta striden, då kriget följaktligen slutar.

Det är självklart att utfallet av ett krig påverkas av maktbalansen och hur framgångsrika de olika sidorna varit. Den sida som visar sig vara svagare tvingas göra större eftergifter och kan få leva med ett rent fruktansvärt utfall, i extrema fall slaveri eller folkmord. Även i formella fredsförhandlingar som leder fram till fredsavtal påverkas utfallet av hur starka och beslutsamma sidorna är. Hjälp från tredje parter, och förväntningar på hjälp, väger tungt i maktbalansen.

De flesta människor inser att krig är fruktansvärt, kostsamt och grymt. Allt annat lika är därför kortare och mindre blodiga krig att föredra. Det allra bästa vore om inga krig behövde utkämpas alls. Men allt annat är förstås inte alltid lika. Lika viktig som frågan om krigets kostnad är frågan om kvalitén på utfallet som följer på krigsslutet. Om ett kortare krig innebär att en brutal erövrare uppnår mer av sina målsättningar är det möjligt att freden blir av en sådan låg kvalité att den svagare sidan föredrar att kämpa vidare hellre än acceptera freden. En fred som belönar en angripare kan förstås också leda till att angriparen stärks och uppmuntras till förnyad aggression längre fram.

Det går därför inte att generellt hävda att en förhandlingslösning alltid är att föredra framför fortsatt krig. Det går heller inte att påstå att varje fred är att föredra framför krig. Kostnaden för freden måste vägas mot kostnaden för fortsatt krig. Det finns många exempel på historiska fall där lidandet, också kostnaden i människoliv, varit större på grund av fiendens brutalitet efter att striderna upphört än under själva kriget. Den fred som uppkommer kan råda mycket länge, och effekten av sådant som förlorad demokrati och nedtrampade mänskliga rättigheter kan då komma att påverka många generationer, vilket gör att kostnaden med en dålig fred växer när det långa tidsperspektivet beaktas.

Allt detta borde vara kanske vara ganska självklart. I Sverige har vi följaktligen i demokratisk ordning beslutat om att vi ska ha ett väpnat försvar, och Sverige samarbetar militärt och diplomatiskt med flera länder. Vi förbehåller oss rätten att försvara oss med våld om vi blir angripna och tillerkänner också andra den rätten.

När ett krig utbryter ingår det ändå i ett slags ritual att en rad uttalanden ska göras om att krig är oacceptabelt och inte löser någonting, att en förhandlingslösning måste sökas och att mer våld bara gör saker värre. Dylika uttalanden hörs ofta också då det är uppenbart att en sida orättfärdigt angriper en sida som försvarar sig, som i fallet med Rysslands aggression mot Ukraina. Ofta betyder sådana uttalanden inte så mycket utan signalerar mest allmänt avståndstagande mot krig eller medlidande med offren. Bortom den typen av uttalanden krävs en svår analys. Hur ska aggression bemötas? Vad händer om motståndet kollapsar? Vad kan realistiskt sett uppnås genom militärt motstånd? Vilket skulle utfallet kunna bli av direkta förhandlingar eller medling? Analysen försvåras av att det är mycket svårt att korrekt bedöma maktbalansen, särskilt beslutsamhet och kampvilja, och det är därför vanskligt att förutse konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Parterna har naturligtvis skäl att hemlighålla svagheter och överdriva styrkor för att påverka utfallet i en för dem gynnsam riktning.

För den som är radikalpacifist kan våld aldrig vara rättfärdigat. För alla oss andra kräver ödesfrågor om krig och fred en seriös diskussion som går djupare än floskler om att krig inte löser någonting och tvärsäkra påståenden om att en förhandlingslösning alltid är att föredra. En annan typ av förenkling som bör undvikas i sammanhanget är också det falska påståendet att en part som stödjer en krigförande sida, till exempel med vapen, inte samtidigt kan medla eller på annat sätt bidra till lösningsförsök. 

Jag anser att Sverige och andra länder bör ge ännu mer militärt och annat stöd till Ukraina, och samtidigt stärka vårt eget försvar. Sverige kan också gärna erbjuda diplomatiskt stöd till en förhandlingsprocess om detta är något som Ukrainas ledning önskar. Att stötta Ukraina är moraliskt rätt. Att stötta Ukraina i förhoppningen om att Ukraina ska uppnå en fred som är bra för Ukraina, och i förlängningen för freden i resten av världen, är enligt min bedömning också realistiskt. 

Erik Melander
Professor i freds- och konfliktforskning