Nedanstående artikel är ett gästinlägg av bloggarens fru, äventyraren och brandmannen Lena Wilderäng adrenalena.se.
Sedan senaste vändan har jag haft tät kontakt med Räddningstjänsten i Charkiv. I det här arbetet är det viktigt att undersöka deras behov, för att kunna hjälpa dem på kort och på lång sikt. Nog går det att få tag på flera fordon långsiktigt, både släckbilar och ambulanser, men den senaste tiden har det handlat mer om situationen som råder precis nu. När ryska styrkor har tryckts tillbaka har Ukraina återtagit territorium som behöver minröjas, och människorna där behöver ofta akut hjälp. Samtidigt så skjuts det fortfarande en hel del. Senast när detta skrivs har Charkiv bombats. När jag skriver detta får jag ett mess från räddningstjänsten i Charkiv, de berättar att ingen kan sova just nu. Det är “väldigt högljutt“.
När jag sitter hemma i trygga Sverige och får höra direkta rapporter från kollegor om hur det smäller i Charkiv, om hur oerhört utsliten personalstyrkan är efter konstanta utryckningar i tre månader, om bilar och stationer som blir beskjutna, eller om kollegor på uppdrag som minröjare och sprängts och skadats svårt, så är det förstås omöjligt att inte göra något. Jag hade gärna gjort mer, men det går inte att mäkta med hur mycket som helst. Så jag gör det jag kan. Och det gör flera med mig.
Mitt tidigare jobb som professionell äventyrare har gett mig erfarenheten och kompetensen för samordning och planering av blåljustransporter till Ukraina, där det behövs ett speciellt tänk, full flexibilitet och en särskild riskapproach. Jag gör alltså detta helt ideellt, istället för att fortsätta med vinstdrivande verksamhet med extrema äventyrsresor. Jag ser inte heller något alternativ, det känns inte aktuellt att bestiga berg eller korsa oceaner när det pågår ett krig så pass nära hemma. Jag gör ändå det minsta som jag kan göra. Och ingen kan göra allt… men alla kan göra något, och eftersom vi är flera som gör något så blir det en kännbar effekt.
Ett av de omedelbara behoven har varit bilar för transport av extrapersonal för att gräva fram folk från rasmassorna. Även minröjare behövde fordon med mycket utrymme både för folk och utrustning. Jag har på väldigt kort tid hittat två st VW Transporter med dubbelhytt (sex platser totalt) och stort lastutrymme med skåp bak. Bägge har tjänstgjort som extrabilar hos Räddningstjänsten – den ena har rullat i Stockholm, och den andra i Småland. Vi har faktiskt en liknande bil på vår station, även om skåpet är något annorlunda. De lämpar sig väl för uppgiften, och jag köpte in båda bilarna. Bilarna fylldes med verktyg och utrustning efter aktuella listor från Charkiv. Det har köpts in från leverantörer och privat. Vissa aktörer har donerat utrustning, vilket de ska ha ett stort tack för – se lista längre ner.
En viktig sak att ordna var ytlivräddningsförmåga till Charkiv. De behövde uppblåsbara ribbåtar för att kunna ta sig fram i vatten, de som de kunde få tag på var alldeles för små, och olämpliga för livräddning. En båt ska kunna klara av en styrka på 4-5 personer. Även detta kunde ordnas tack vare sponsorer. Sprillans nya båtar lastades på en av bilarna och skickades iväg.
Flera personer hjälpte till med att ordna fram saker, allt från käk till första förband och verktyg. Eftersom en räddningsstation blev nyligen sönderbombad behövde de även kontorsutrustning som datorer och liknande, där har jag fått in en privat donation. Jag fyllde även på med konserver och mat.
Samtidigt så har jag blivit kontaktad angående en brandbil som eventuellt var till salu. Bilen stod på Gotland, och kunde köpas loss från tidigare ägare. Den hade rullat i bl a Borås, men köptes och transporterades bort – och har sedan dess stått i förvaring. Eftersom det är en flygplatsbrandbil så har den inte gått nämnvärt mycket, trots att den är relativt gammal. En person från Gotland tog initiativet till hela projektet, och kopplade på ett helt team som kunde få bilen i riktigt bra skick på rekordtid. Personal från både Försvaret och Räddningstjänsten var involverade.
Allt har kollats igenom, och de fyllde på med materiel. Destination Gotland ombesörjde transporten till fastlandet. Nu återstår ett par dagar på verkstad i Polen, sedan kommer bilen lämnas över till Ukraina. Varma hjärtliga tack till alla som varit involverade i detta, samt förstås till Kjell Labory som har haft hand om projektet. En riktig klippa!
Ett stort inköp har varit slang, strålrör och kopplingar. Då våra slangdimensioner inte är samma som i Ukraina, så behövs det antingen övergångskopplingar eller passande slang och strålrör i mängder. Nu skickades bägge delar till Ukraina.
De svenska bilarna kommer tillhöra samma ställe, så de kan komplettera varandra. För övrigt så är räddningstjänstpersonalen otroligt glada för den förra bilen, en Scania från 1989 – olika styrkor bråkar om vem som ska få använda den.
När de här bilarna gjordes i ordning kom jag på att räddningspersonal i Ukraina skulle behöva något mer utöver bilar, utrustning och käk. Det är viktigt att komma ihåg att någonstans i världen så är det fred, det skjuts inte, och barn kan leka och vara glada istället för att sitta i skyddsrum och utsättas för livslånga traumer och livsfara. Jag visste att en förskoleklass hade nyligen gjort studiebesök på vår brandstation, och kontaktade ansvarig lärare. Ville barnen kanske göra teckningar för brandmännen i Ukraina?
Självklart kunde de det, och resultatet kunde överlämnas samma dag. Jag tog på mig larmstället och körde en av bilarna som skulle överlämnas till den lokala skolan. En massa barn kom ut för att möta upp och överlämna en vackert paketerad samling fina teckningar. Det var en vacker dag i maj, solen sken, sommarkänsla. Barnen fick sätta sig i en halvcirkel och jag fick berätta om projektet. Sedan fick de ställa frågor.
Just den biten var jag inte beredd om. Visst kan jag svara på frågor om allt möjligt, men jag var inte beredd på att förklara väldigt allvarliga saker för en samling storögda småbarn.
”Varför är det krig i Ukraina?”
Kära barn. Hur ska jag förklara det? Jag har nog svårt att förstå det själv, visst är jag medveten om kriget varje vaken minut, men det har inte sjunkit in på djupet, förmodligen på grund av någon slags försvarsmekanism. Hur kan det komma sig att det är krig i Europa idag, år 2022? Och hur kan vi förklara det för kommande generation utan att gömma oss bakom politiska klyschor?
”Hur många är det som har dött i Ukraina?”
Ännu en fråga som är svår att svara på. När det kommer till civila så är den officiella siffran minst 3 000 – men vi vet ju inget om de ockuperade områden, det kan vara över 30 000 döda, kanske mycket mer. Sedan behöver vi lägga till militära ukrainska förluster, en bedömning kan vara 10 000. Men det kommer dröja länge innan vi vet hur illa det är egentligen. Alla massgravar, alla fältkrematorier. Hur ska jag förklara det för barn?
”Många tusen” fick svaret bli. De funderade över svaret, och en liten flicka räckte upp handen. ”Men hur många är det som fortfarande lever?” frågade hon och log med huvudet på sned. Ja, kära du. De flesta lever faktiskt fortfarande. Över 40 miljoner ukrainare finns det, och de flesta är faktiskt inte döda eller skadade. Åtminstone fysiskt sett. Det är värt att ta upp och påminna om.
”Om någons hus bombas, var ska de bo någonstans?”
Ja, säg det. Hos vänner, hos släktingar, i flyktingläger. Eller kanske hos någon som tar emot dem i Sverige.
”Är det blod på marken?”
Ja, det är det på vissa ställen. Tyvärr. Det blir så när folk skadas eller dör.
”Är det skelett på marken?”
Nej, det är Räddningstjänsten, sjukvården och volontärerna som ser till att det inte ligger kvar någon som är död. Men det är ett hårt jobb. Speciellt när kroppen försåtsmineras. Men det pratar vi inte om, inte här, inte nu. Nästa fråga.
”Hur tror du att det känns att vara kvar i Ukraina?”
Ja, jag vet inte, men jag kan gissa. Jag har nämligen både släkt och vänner som är kvar i Ukraina. Det är klart att de är oroliga och rädda. De är också oerhört trötta. De är fulla av sorg, besvikelse och vrede över vad som pågår. Men de är också fulla av hopp. Det måste de vara för att överleva.
Jag var helt golvad efter att ha pratat med de där ungarna. Jag tror att det är viktigt att prata om det som det är, och låta dem bearbeta vad som sker. Även om det är svårt. Och vi vuxna måste komma ihåg att det som sker i världen nu är vårt ansvar.
Två av tre bilar är överlämnade nu, den sista förväntas lämnas över någon gång nästa vecka. Vi har ytterligare två brandbilar som väntar på att köpas in och utrustas. Även dessa kommer lämnas över direkt till dem som använder dem. Tack för alla bidrag till Swedish Rescuers, dessa medel räddar liv.
Hoppas att beslutstagare inom vård och räddningstjänst kan kontakta oss direkt för utlämning eller utköp av fordon och utrustning. Det är så dumt när de säljs ut genom auktioner och flera välgörenhetsorganisationer ska bjuda över varandra. Det är inte så välgörenhetspengar ska spendera. Så om ni kan släppa brandbilar eller ambulanser (eller dithörande utrustning) till oss, så går det att maila till [email protected]. Vi hämtar, ordnar, och skickar iväg så att rätt part tar emot det. Det behövs, nu!
Här kommer en tacklista för dem som hjälpt till i den här vändan. Specifika tack från Räddningstjänsten i Charkiv följer nedan!
Chaufförerna: Thomas Erdelyi, Magnus Wilhelmsson, Tommy Källgren, Åsa Olofsson, Adam Bodérus. Ett stort tack till chaufförernas nära och kära för att de kunde komma loss.
Tack till de kompetenta och omtänksamma medarbetarna hos flera olika företag – folk som har tagit egna initiativ och sett till att lösa olika behov.
Ytterligare tack till:
Svar.se som dessutom engagerat privatpersoner som ordnat donationer (Linda Riddar, Samir, Elias, Andreas, Joakim, Rolle). De sponsrade den stora brandbilen från Gotland.
Kolsvart som sponsrade räddningsbilen som tidigare har rullat i södra Sverige.
Advokatfirman DLA Piper, samt advokatfirmans anställda som gjorde en egen insamling. Förtjänstfullt!
Sätila Bygg för snabb hjälp och bra priser gällande verktyg
Anonyma privatpersoner som har gett väldigt generösa gåvor. En av dem sponsrade en brandbil som just nu är utköpt och förbereds för nästa vända till Ukraina!
Håkan Gullmander
Matts
Lennart Welin, 80 år och gammal kustjägare
Raija
Kjell Labory (samt hans barn för de gulliga hälsningarna i bilen)
Alla på Fortifikationsverket, Räddningstjänsten och Försvarsmakten på Gotland som ställt upp.
Tack till alla som swishat. Era bidrag gör enorm skillnad.
Räddningstjänsten i Charkiv hälsar så varmt. De tackar samtliga som har hjälpt till i det här projektet. De är oerhört rörda av att Sverige hjälper till. Alla inom blåljusyrken är ju syskon, och vi utför en och samma uppgift. Och alla som hjälper, oavsett om det är med medel eller tid, är också med och räddar liv.
Aleksandr Vasiljevitj Volobuev, chefen över Räddningsverket i Charkov Oblast, skickade en hälsning och ett officiellt tack. De hade skickat några presenter, bl.a har de också ordnat barnteckningar. En liten flicka har broderat hjärtformade broscher till alla, och chaufförerna fick ta emot dem som medaljer. Oerhört rörande att ta emot ett tack från Charkivs barn.
Brandmännen hade skrivit för hand ett rörande tackbrev som de överlämnade. De hälsar att de inte kan uttrycka tacksamheten med ord, för den hjälpen vi skickar går till ukrainska befolkningen, tusentals kilometer ifrån Sverige. Det här brevet är lika mycket till för alla som hjälpt till och stöttat projektet som till blåljuskollegorna i Sverige. Jag hoppas att ni fortsätter stödja det här, och att vi förblir uthålliga i arbetet.
Jag har förstås redan kollat om jag kunde komma ner med en grupp frivillig blåljuspersonal. Men deras general hälsar att de inte vågar ta in utländska kollegor på grund av alldeles för höga risker, det skjuts fortfarande hela tiden. Däremot, när det inte längre skjuts, och när de minröjt överallt, så är vi välkomna att anlända och hjälpa till med allt efterarbete.
Vad händer nu? Jo, vi har som sagt ytterligare två stora brandbilar som ska förstärka läget, men först måste dessa utrustas klart. Förhoppningen är att skicka ner radioutrustning, hydrauliska verktyg och annat som de verkligen saknar och behöver. Under tiden har vi försökt hjälpa till i logistiken att skicka annat till Ukraina, allt från minröjningsutrustning till frystorkad mat. Arbetet fortsätter. Stöd Swedish Rescuers här.
18 kommentarer
Tack Lena för hoppingivande rapport.
Fantastiskt reportage, och beundransvärda insatser!
Och det blir självklart en peng till swedish rescuers!
.
Man får ont i magen av meningslösheten i alla denna ondska som Ukraina och dess folk utsätts för. Allt på grund av en blodtörstig ultranationalistisk gangster och hans hejdukar. Vi får se om om det ryska folket har vett nog att börja ifrågasätta gangstern och kräva slut på kriget eller om de istället fortsätter att stödja imperialism och folkmord. Man kan alltid hoppas på det bästa…
Läsning där man förnimmar vilket enormt behov det finns i Ukraina.
Och fantastiskt bra jobbat och fortsatt jobbar med att skaffa mer utrustning.
Största respekt för det arbete du och andra gör för Ukraina!
Att orka äventyr är att hitta sina inre drivkrafter och sin inre entusiasm som väl är hjärtat!?
Där finns en oändlig mängd energi och det bästa är att omgivningen påverkas.
Jag påverkades när jag läste artikeln!
Jag hoppas du orkar jobba vidare med dina projekt och att drivkrafterna är där!
Vilket fantastiskt arbete ni gör Lena! Man återfår hoppet om mänskligheten när man läser din artikel om hur ni sliter för att kunna hjälpa dem som galningen i Kreml gör sitt yttersta för att fördriva eller ha ihjäl. Tack för att ni finns, alla ni som engagerar er för Ukraina och för det som är rätt och riktigt!
+1 instämmer helt!
För oss med vänner i Ukraina är det värmande att se civila initiativ från Sverige och få inblick i bidragens direkta nytta.
Trodde det var Lars som skrev artikeln ovan 🙂 Blev överraskad när skribenten som avbildades i brandmansuniform var en kvinna. Lena har inga slaviska ansiktsdrag. Lustigt.
Blir du lika lustigt förvånad varje gång du ser en svensk som inte är blond och blåögd?
Det du ägnar dig åt här är inget annat än nedsmutsning av samtalet. Helt i linje med ditt ”namn”.
Du tycker alltså att det är lustigt att en kvinna kan skriva, vara brandman och har lustiga ansiktsdrag?
Är du på riktigt eller …?
Lite väl ytlig kommentar till dem som förtjänar allt beröm som går att uppbåda? Du är nog rätt ensam att se någon som helst lustigt, det om något är olustigt.
Jag blir djupt rörd och tacksam över personer som Lena och alla andra som har deltagit i hjälpverksamheten och varit generösa med sin tid och/eller pengar. Ett stort tack för att ni bryr er om dem som har det svårt under det fruktansvärda kriget.
Tack för att vi får bidra till era starka insatser via swish. En ära och en glädje.
Fantastiskt att läsa, imponerad. Får oxå lite dåligt samvete, men har det inte i mig att göra sådana projekt.
Stort tack för rapporten, Lena – och framför allt för allt hjälparbete som du lägger ner! Det är skönt att veta att det finns människor som ni som verkligen ställer upp när det är så svårt för så många på grund av detta totalt onödiga krig. Dessutom utan egennytta och till avsevärda personliga risker, icke att förglömma.
Tack Lena för din välskrivna och fina berättelse och för allt ditt arbete. Det du berättar om visar att vi är människor och att människor ska bry sig om varandra – som din tanke med barnteckningarna, och att du tog dig tid att berätta och förklara även för de barn som ritat dem. Tänker också på att om det sker likadana insamlingar i många europeiska länder så blir det många brandbilar och ambulanser! 🙂
–
Till sist en kommentar till att brandbilar auktioneras ut (du kanske redan vet detta):
Enligt lag får en kommun eller region inte skänka bort saker man äger och därför säljer man gärna överskottsmateriel på auktion, för att hindra försäljning till underpris till någon man känner (d.v.s. korruption).
–
Det finns dock ett viktigt undantag mot reglerna om att saker med värde inte får skänkas externt av kommunala förvaltningar och bolag!
–
Enligt 5 kap, 4-9 §§ lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter får kommuner lämna internationellt bistånd till utlandet, i form av till exempel utrustning de inte längre behöver. Det gäller även om sakerna har ett värde. En tumregel brukar vara man fritt kan skänka till organisationer med 90-konto men man får skänka till vilken organisation man vill om man är säker på att den är seriös.
–
(Svensk Insamlingskontroll beviljar 90-konton och kontrollerar årligen alla organisationer med 90-konton. Det säkerställer att överskottet går till välgörenhet. SIDA:s lista över ramorganisationer innehåller exempel på internationella hjälporganisationer som kommuner kan skänka till.)
Bra jobbat, jag uppskattar er hängivenhet. Bra att inte bara vapen (som behövs) sänds från Sverige. + att det sker i privat regi, nice 😀
Tufft gjort att svara på frågor från förskolebarn om kriget. Det vet jag inte om jag hade klarat av, men du har helt rätt i att vi måste prata med barn om svåra saker.
Bra jobbat!
Det är lätt att glömma bort att räddningstjänst och sjukvård är mer än bara slangar, suturset och intubationsutrustning. Det är människor, tack för påminnelsen
Man blir rörd och berörd över vad ni och andra gör i detta fruktansvärda krig. Vill rikta min tacksamhet till er, berörda och samtliga övriga som visar att det finns hopp om mänskligheten, trots att somliga diktatorer ideligen bevisar dess motsats.
STORT och varmt tack!