No Time to Die – 007:s Magnum Opus och ett värdigt slut

Den sista 007-filmen med Daniel Craig som den popkulturella ikonen James Bond hade preimär i fredags, och jag såg den själv igår på Göta. Detär  James Bond-filmernas Magnum Opus och därtill ett värdigt slut för den reboot av den föråldrade, oengagerade och mossiga serien kassakor som tidigare James Bond-filmer hade blivit. Spoilerfri recension och reflektion nedan.

Kungsportsavenyen från Götaplatsen 20:36 lördag kväll

Utan att kolla upp är No Time to Die med sina nästan tre timmar antagligen den längsta 007-filmen hittills, men tar sig också därmed tiden för att leverera en känslosamt slut på den reboot som Daniel Craig innebar.

De tidigare Bond-filmerna existerade i en sorts vacuum där Bond aldrig hade någon bakgrund, utan bara existerade, frusen i tiden. Med Craig och Casino Royale-filmen bootades hela 007-universumet om och började med en ung James Bond som ännu inte var en dubbelnollagent. Insatserna var känslomässigare och filmerna blev rent av spännande genom att man faktiskt brydde sig om kanske inte vad som skulle hända med den oövervinnerlige dödsmaskinen Bond, men väl kring birollerna. Så fick vi också under seriens gång se framstående biroller gå hädan, och då inte bara skurkarna.

Detta skruvas upp ett steg i inledningen av No Time to Die, som tar vid ganska kort efter Spectre, och den som kan sin Bond vet att meningen “we have all the time in the world” inte bådar gott. Och sedan skruvas insatserna bara upp, i den i mitt tycke bästa 007-filmen någonsin. Vändningarna är många och oväntade (men samtliga finns planterade om man är riktigt uppmärksam på små visuella eller muntliga planteringar, men vi pratar här om mikroskopiska grejer, mycket välgjort), samtidigt som man även använder förbådanden där man som tittare tror sig veta vad som kommer att hända och därmed sitter som naglad i den fullsatta biosalongen. Som författare är dramaturgin intressant rent professionellt.

Filmen är inte utan brister, utan det märks att den är nedklippt i tid och istället ställer en del krav på biobesökaren för att hänga med i handlingens förvecklingar. Samtidigt är det skönt att slippa bli skriven på näsan kring vad som händer.

Det märktes att publiken blev uppslukade av storyn, var knäpptysta när de skulle, och filmen fick applåder efteråt.

Sedan är det ju kul att ryssarna är tillbaka som skurkar i bakgrunden, för den som kan sina örlogsfartyg.

Daniel Craigs karriär som Bond är nu över, men 007 lever vidare. Man kunde önska att denna popkulturella stilbildare kunde läggas till handlingarna, för det blir svårt att överträffa No Time to Die, som knyter samman hela Craig-erans filmer till ett mycket värdigt avslut.

Men pengar luktar inte, och 007-universumet kommer antagligen rulla vidare. Att göra ännu en reboot blir kanske lite konstigt, men 007 är bara en siffra som kan fyllas av vem eller vad som helst, vilket filmen också visar prov på.

Annars hade jag hoppats att varumärket James Bond 007 får somna in och 2000-talet får nya varumärken och popkulturella ikoner. Bond har parodiserats eller härmats kanske mer än Die Hard-filmerna, som till slut parodiserade sig själva, och Bond har förstås haft ett enormt inflytande på filmindustrin, men med No Time to Die som ett värdigt slut kunde man önska att varumärket nu sjungit sin allra vackraste svanesång.

För min egen del har jag växt upp med James Bond. Först faktiskt som Ian Flemings böcker, vilka stod i min fars bokhylla. Jag minns särskilt att jag tyckte Dr No (som hade en titel på svenska något i stil med Döden på Jamaica – Dödshinderbanan, efter den tortyrliknande hinderbana som skurken tvingar Bond att gå, vilket inte är med i filmen – skurken avrättas sedan genom att dränkas i guano, fågelbajs), som är den bok i serien jag läste mest. Även Live and Let Die minns jag att jag gillade, medan t ex Moonraker var högst medioker. 

Flemings hårdkokta Bond kanske bäst har kommit fram i Connerys tidiga gestaltningar och sedan nytolkats av Craig, medan filmerna mellan mest var någon form av clownspektakel och actionkomedier, som aldrig riktigt gick att ta på allvar. Men som författare är det ju kul att se att böcker faktiskt kan blåsas upp till större och kostsammare spektakel än det skrivna ordet, som ibland knappat haft mer än titeln gemensamt med filmerna.

De gamla filmerna har sällan åldrats väl, men utgör en mycket intressant studie i hur värderingar och samhället utvecklats från den första filmen Dr No år 1962 till idag. Bond har inte bara varit mördare utan även våldtäktsman genom åren, utöver den allmänna manschauvinismen och idag förkastliga kvinnosynen. Många av de gamla filmerna känns idag närmast som kalkonfilmer trots den på sin tid enorma budgeten, även om man som ung dyrkade dessa när man fick se dem på VHS – först i smyg hemma hos kompaisar, och senare även med de egna föräldrarnas medgivande.

Trots att jag vuxit upp med Bond, så kommer Daniel Craig alltid vara Bond för mig. De bästa filmerna och den bästa tolkningen. 

Sedan har man förstås inte snott vissa grejer i filmen från några av mina böcker, även om mina bokläsare kanske kommer dra lite på munnen åt det. Men det gör det extra kul för min del att låta detta bli ett avslut på en era. Särskilt som jag själv börjat skriva på böcker som är den serie som ligger närmast Ian Fleming av mina romaner. Kanske dags att läsa om böckerna med lite äldre ögon.

Min rekommendation: Gå och se, och läs inga SPOILERS innan. Gillar ni Craig som Bond kommer ni inte bli besvikna.

En del klär upp sig i smoking när de går på Bond. Jag klär upp mig som bondskurk, dvs med någon form av sk kinakrage eller polokrage. Vilket till min glädje förstås storskurken i No Time to Die också gör. Bondskurkar är missförstådda. De vill bara göra världen bättre, på sitt sätt, något jag kan sympatisera med. Några av dem har genom åren rent av varit miljövänner. Selfie tagen helt utan självironi och självdistans, förstås.