Gästinlägg: Hej då, Vindkraftskyrkan

Nedanstående är ett gästinlägg signerat den återkommande gästskribenten Blankröstaren. Bloggen vill passa på att påminna om att man måste gå ur Svenska kyrkan innan den första november annars får man betala kyrkoskatt även för 2022. Du hittar utträdesblanketten här och kan därefter använda pengarna från kyrkoskatten till exakt de kulturella eller välgörande ändamål du själv väljer. 

Jag har precis fyllt i utträdesblanketten för Svenska Kyrkan. Det känns väldigt märkligt, jag har varit medlem sen jag var tre månader och haft stor glädje av det. Dop, konfirmation, bröllop, mer dop, you name it. Lite avvikande som både skribent och läsare på den här bloggen eftersom jag inte bara är kulturellt slentriankristen utan dessutom är troende.

Den nya tidens gravkors över svunnen välfärd och övergivet välstånd

”Hö, hö, tror du på tomten också?”

Det är oerhört svårt att sätta ord på det, och det har dessutom med sig en del sociala risker. De som känner mig vet att det inte direkt sätter hinder i vårt umgänge att jag har en halvovanlig världsuppfattning, men i Sverige är det ofta förenat med viss skepsis om man träffar nya människor och de visar sig vara troende, oavsett på vad.

Så, vad är det då som leder fram till detta inverterade Neil Armstrong-moment?

Jag har följt debatten om vindkraften och kärnkraften hemma, och kan helt enkelt inte vara med längre.

Jag har en skara vänner som håller på att bli med industriområde, mot sin vilja, i östra Värmland. Bortsett från alla de sakliga argumenten mot vindkraft, som startar med svängmasseproblemet, och via infraljud som driver bort vilt, omöjliggör djurhushållning, och förstör boendemiljön, ökade utsläpp av växeloljor och möjligen också mikroplaster, går vidare till massdöd av hotade fågelarter, oanvändbara rekreationsområden i skog med riskområden för iskast, och landar i de icke återvinningsbara åttiometersrotorbladen av glasfiber som tillsammans med tusentals ton armerad betong i marken utgör ett märkligt arv att vilja lämna efter sig för så kallade mijövänner, så har jag ett mer teologiskt problem.

När kyrkan säger sig vara driven av en ”färdplan för klimatet med målet att vara klimatneutral år 2030”, som den värmländska biskopen hävdar (inte en länk: www.vf.se/2021/09/08/debatt-svenska-kyrkan-maste-bidra-till-klimatomstallningen/ ) och i samma andetag upplåter mark för etablering av ett jätteindustriområde runt ett etablerat miljöskyddsområde, då kan jag inte vara med längre. Vad är det som driver kyrkan till denna typ av ormlikt beteende?

Min lekmannagissning är att man i kyrkans ledning låter tron gå före verkligheten. Det i sig är knappast oväntat när vi diskuterar just religiösa samfund. Samtidigt är det relativt ovanligt att se biskopar sätta sig onyktra i bilen och köra utan att spänna fast sig, och alla präster jag känner har för vana att betala sina räkningar i tid för att slippa bli strömlösa och vräkta. Trots att det går att argumentera för att Gud löser allt. Och då uppstår frågan varför man just i frågan om klimatet vill förstöra miljön istället för att rädda den?

Ett tag tänkte jag att det kanske finns någon form av apokalypsönskan där, men i så fall hade man väl rimligen sålt av skogen och satt pengarna i tysk kolkraft istället – om syftet var att göra jorden obeboelig och på så vis skynda på någon sorts allmän domedag och därpåkommande himmelsfärd.

Den här konstiga halvmesyren att fortsätta äga skogen, men upplåta den för vindkraftsetablering, är liksom varken eller, annat än för de närboende som kommer att få se sina livsverk förstörda när husen blir osäljbara och djurhållningen omöjlig.

Och sen tittade jag på hur det ser ut i den profana ledningen av landet, och då börjar jag misstänka att problemet är just en fråga om religiös övertygelse. I kyrkopolitiska sammanhang har en världsfrånvänd samling önsketänkare landat i att vindkraft kan lösa problem, på samma sätt som deras riksdagspolitiska systrar och bröder också tror på detta. Och då är det svårt att resonera med dem. Jag vet, jag tror ju också, bara inte på vindkraft.

Vill man lämna jorden och civilisationen till sina efterkommande, oavsett ens idéer om vad som händer när man dör, så finns det egentligen bara ett alternativ. Och på samma sätt som vi inom kristendomen gärna håller oss med mångtusenåriga perspektiv och förhoppningar, så kan man inom det sekulära samhällsbyggandet lösa problemet med den mest långsiktiga lösningen – kärnkraft.

”Men, öh, det är ju dåligt med kärnavfall, det är farligt i hundra tusen år ju!”

Japp! Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Men det beslutet har redan fattats åt oss, på den gamla centralreligionens tid. Hjälpligt gudfruktiga och i förekommande fall sekulära svenskar kom redan i mitten av det förra århundradet fram till följande: Om man vill skapa ett välfärdssamhälle på sådana breddgrader och landytor som det inte gick att försörja ens två miljoner människor på utan förbränningsmotor, då krävs det en jävla massa energi. Svårare än så är det inte.

Sedan dess har vi förvisso dragit på oss en hög av kärnavfall. Den högen ryms i två bassänger som är stora ungefär som fotbollsplaner. Om man kör kärnkraften med samma entusiasm som hittills kan vi alltså dra på oss ända upp till fyra fotbollsplaner till 2060, eller rent av sex stycken till 2100. Och hur mycket du än önskar det, så kommer inte de två första fotbollsplanerna att försvinna. Oavsett om utvecklingen ger mindre aktivt avfall i framtiden – för att det ens ska bli någon utveckling behöver vi, som jag nämnde innan, en jävla massa energi.

”Men öh, det är ju jättesvårt att bygga kärnkraftverk, det går ju jättelångsamt i Finland!”

Vad är det för jävla tramsargument? Vill man så kan man. Om du hävdar att kineser, koreaner, och ryssar är dumma i huvudet så är du rasist. Om du hävdar att svenskar är så mycket sämre än dessa, att det bara är vi som inte duger till att bygga kärnkraftverk, så är du också rasist. Var god avgå.

Så, vad ska man då göra som god kristen om man inte längre kan skänka pengar till en kyrka som går på tvärs med alla kristna värderingar? Gå ur. Tids nog får mina efterlevande förhoppningsvis fatt på en präst som kan tänka sig att begrava avfällingar. Och eftersom jag vill att mina efterlevande också ska få efterlevande och fortsätta på det sättet lovar jag att jag som högerman inte röstar på Centerpartiet, helst i utbyte mot att någon vänsterman lovar att inte rösta på Miljöpartiet. Tro kan försätta berg – låt oss börja med ett rejält slutförvar.

/Blankröstaren