Antologin Sveriges försvarspolitik bränns inte

Om än läsvärd för de närmast sörjande svensk försvarsförmåga eller för den är en rekryt inom svensk försvarspolitik så hettarinte  Ekerlids Förlags antologi Sveriges försvarspolitik (red Zebulon Carlander, Oscar Karflo) till (Adlibris 199:- SEK) . Frånvaron av inlägg från regeringsföreträdare och brist på skarp kritik eller skarpa förslag gör att den främst är en historisk reflektion, och som sådan bara från ena sidan om skyttegraven i den svenska försvarspolitiken.

Sveriges försvarspolitik – en antologi.

Att få en svensk debatt bok om försvarspolitiken, med en lång rad namnkunniga essäförfattare från gräddan av svensk försvarsdebatt kan till en början te sig som en dröm, men vänds ganska snart till en studie i myndighetssvenska och en förvånansvärd brist på faktisk skarp debatt istället för historisk reflektion. Det gör dock inte att boken inte blir intressant.

Min tvekan uppstår redan med Carl Bildts förord, och frånvaron av självkritik av att ha suttit som utrikesminister i en regering som var på väg att hel avskaffa svenskt försvar och inte reagerade alls på Georgienkriget 2008. Bildts introduktion sätter också fingret på att denna bok saknar vinklar från inifrån den nuvarande regeringen och socialdemokratin, annat än värnpliktsutredaren Annika Nordgren Christensens essä om personalförsörjningen.

Johan Wiktorin

Mest intressant är militärhistorierns Bo Hugemarks inledande sammanfattning av försvarets historiska utveckling, som sedan speglas av säkerhets- och underrättelseexperten Johan Wiktorins 500-åriga återblick på svensk underrättelsetjänst, även om bakgrunden i att författa underrättelserapporter eller analyser märks tydligt. För mycket här är just myndighetssvenska. Fler av essäerna har mycket låg bandbredd med lite information på många ord, och man får en känsla av att varje text har behövt nå en viss längd, men att det har saknats något att säga. Andra texter är ren myndighetssvenska, ner till nivån att hela utdrag ur juridiska texter citeras rakt av.

Karlis Neretnieks.

Förutom Hugemark och Wiktorin uppskattar jag generalmajor Karlis Neretnieks redogörelse för Sveriges militärstrategiska läge och understrykningen att allt inte är Östersjön, och varför även Nordkalotten är en potentiell konfliktzon. Inget nytt för den som följer svensk försvarspolitik, men likväl sedvanligt välskrivet.

Men vissa delar kunde jag klarat mig utan, som försvarstalet för Sveriges mest aggressivt defensiva myndighet FMV:s existens från Peter Elmlund och Mikael Frisell. Peter Milds sakliga men extremt torra essä om den politiska styrningen av försvaret är ett rent byråkratdokument, som kanske kunde vara en introduktion åt en nybliven medlem i försvarsutskottet, men i övrigt saknar egentligt debattvärde. Själv kan jag alltid använda sådana delar som uppslagsverk för bokresearch, men annars?

Och detta är bokens största brist. Frånvaron av skarpa formuleringar, skarp kritik och skarpa förslag. Och framför allt frånvaron av insyn. Vad har egentligen pågått vid förhandlingsborden? Hur är egentligen situationen idag? Var är skyttgravarna i svensk försvarspolitik grävda? Frånvaron av inslag eller insyn från regeringshåll gör att boken faller platt. Dessutom är det oklart vad man egentligen vill ha sagt.

Försvarsdebatt omgärdas förstås av problemet kring sekretess, och frånvaron av faktiska aktiva politiker i boken gör att detta mest är inlagor från oss som står och knackar på utanför politiken, men vars röster faller för döva öron.

Och risken är att eventuella faktiska budskap i boken just kommer göra det. Falla för döva öron.

Boken finns hos Adlibris för 199:- SEK. Bloggen har läst ett receensionsexemplar från Ekerlid Förlag.