Gästinlägg: Att förstöra en resurs

Nedanstående är ett gästinlägg från en polis. Inlägget representerar en enskild persons åsikter och är inte myndighetens.

Jag har arbetat en tid på gränspolisen i Region syd. Nedan tänker jag ge min bild av de senaste årens flyktingströmmar och framförallt svenskt flyktingmottagande.

Gränspolisens Öresundsbro.

Redan nu kan jag höra meningsmotståndare skandera om att anekdotisk bevisföring inte är en sanning men det bryr jag mig inte om. Det jag skriver är något jag upplevt vid oräkneligt många tillfällen och därför min sanning.

Under en längre tid stod jag som första anhalt på den svenska gränsen. Som polis tillhörande en hastigt uppbyggd gränspolisverksamhet i början av 2016. Vi var flyktingarnas första möte i Sverige och även deras första bekantskap med svensk byråkrati.

Jag hör ofta människor prata om att flyktingar kommer hit för att leva på bidrag. Det finns givetvis dom som gör det men den stora majoriteten jag träffat har inte det som målsättning. Jag brukar illustrera det med ett exempel som inträffade mer eller mindre varje arbetspass.

En taxi rullar in på kontrollplatsen vid Öresundsbron. Jag tittar in i bilen och ser en familj. De anstränger sig för att dölja nervositeten men det går inte alls. Jag samlar in alla pass och börjar leta efter viseringar men utan resultat. Taxibilen tas in för en noggrannare kontroll och familjen i bilen får kliva ut. Mannen kommer fram till mig. Han är trött, sliten och oerhört nervös. Han frågar på bruten engelska var han är. Jag förklarar att han är i Sverige och han skiner plötsligt upp. Alla hans bördor verkar försvinna och han faller på knä. Han är så otroligt tacksam att han lyckats ta sig till landet som beskrivits som ett paradis. I synnerhet av flyktingsmugglare men även delvis av svenska myndigheter. Jag förstår att familjen kommit hit för att söka asyl och samtidigt som mannen är i full fart att tacka mig och mina kollegor försöker jag ordna med en transport till migrationsverkets anläggning för ankomstregistrering.

Med myndig stämma försöker jag samla ihop familjen för att ge lite information om vad som komma skall. Mannen verkar inte helt förstå men säger mellan alla sina lovsånger att han gärna vill ha skjuts till arbetsförmedlingen. Han har ännu inte vaggats in i svensk byråkrati så han vet inte att det finns ett statligt verk som försöker förmedla jobb men han vill direkt börja söka sig ett arbete. Jag förklarar att han inte kan söka ett jobb förrän han registrerats i Sverige. Han förstår och säger då att det inte är något problem, han kan vänta till i morgon med att söka jobb. Jag förklarar att han måste ha gått utbildningen ”svenska för invandrare” innan det är aktuellt att söka jobb via arbetsförmedlingen. Han förstår och säger att då kan han i vart fall börja läsa svenska direkt så han lär sig språket snabbt. Återigen får jag förklara att svenska myndighetskvarnar maler långsamt och att han inte kan läsa svenska för invandrare förrän han fått svenskt uppehållstillstånd. Han accepterar även detta med motiveringen att det omöjligt kan ta så lång tid. Jag säger att jag inte kan svara säkert men att han nog skall räkna med ca 1,5 år. I samma sekund som det går upp för mannen hur svensk byråkrati fungerar försvinner även entusiasmen i hans ögon. Allt det driv han hade när han kom är som bortblåst och vi har inte ens hunnit lasta in hans bagage i polisbussen.

Ovan exempel har jag upplevt fler gånger än jag kan räkna till. Många av personerna som kom till Sverige under flyktingvågen 2015-2016 hade riskerat sina liv för att ta sig till Sverige. De hade betalt flyktingsmugglare, åkt i dåliga båtar över medelhavet, gått långa sträckor och sovit på tågstationer. Många av dom med små barn med allt vad det innebär. Det är ingen resa för lata människor som vill ligga hemma och kolla på tv. Men varför fastnar då så många i bidragsberoende? För mig är det ganska självklart att systemet är uppbyggt för att misslyckas.

Vi tar ett gäng driftiga människor som dessutom har en hel del hemskt i sina mentala ryggsäckar. Vi placerar dessa personer på ett torftigt boende med andra likasinnade där de har mycket liten möjlighet att påverka sin tillvaro. Vi fråntar möjligheten att försörja sig och tvingar personerna till passivitet. Vi ställer inte heller några krav och på det sättet visar vi att vi inte heller har några förväntningar. Jag kan bara gå till mig själv och se tillbaka till mitt sista sommarlov utan sommarjobb. Efter bara några veckor var jag lat, trött och initiativen lyste med sin frånvaro. När skolan väl började igen var det några oerhört jobbiga veckor innan man åter var i vardagen. Detta utsätter vi flyktingarna för i många månader och i vissa fall år. Efter en lång tid av passivitet förväntas de plötsligt börja jobba. Ofta har de mycket liten möjlighet att få ett jobb som genererar större inkomster än bidraget eftersom de inte behärskar språket. Vad hade du själv valt om du fick de alternativen? Antingen kan du gå upp klockan 05.00 varje dag och städa sjukhus eller så kan du ligga kvar i sängen och få mer pengar av kommunen?

Jag skrev innan att personerna inte har någon möjlighet att försörja sig själva. Det var till viss del fel eftersom möjligheterna egentligen är oändliga men dessvärre inte helt rumsrena.

Tillvaron för dessa personerna kan vi likna vid ett väntrum. De sitter i en ganska torftig och sliten soffa som skänkts bort på blocket. Framför ögonen finns två dörrar. Den ena leder till samhället med vita jobb, pensionsavsättningar, sjukförsäkring, A-kassa och rättigheter. Den dörren är dock låst med ett stort hänglås och nyckeln kanske kommer i morgon eller om två år. Bredvid den dörren finns en annan. En dörr som leder till en aldrig sinande källa av arbetsmöjligheter. Detta eftersom efterfrågan på billiga biltvättar, billiga frisörer, billig mat och narkotika aldrig tycks sjunka. Bakom den dörren kan man tjäna mycket pengar och konsekvenserna är relativt lindriga. Den dörren är dessvärre inte låst utan står vidöppen och utanför dörren står en charmig inkastare fulladdad med argument.

Vad är då lösningen på detta?

I min värld måste vi våga poängtera vikten av ett bra språk och vi måste våga ställa krav. Rimliga krav som man kan uppnå är ett bra sätt att få folk drivna och stolta. När man väljer att inte ställa några krav alls på en person tycker jag man kan likställa det med att vi inte tror på personen. Har man inga förväntningar på sig har man heller aldrig något att vara stolt över och livet blir ganska meningslöst. Att Sverige blivit så kravlöst tror jag skett i största välmening men för mig är det värsta sortens rasism. ”Vi kan ju inte kräva att dom skall försörja sig, dom har ju massor av jobbiga erfarenheter med sig”. Jag har lust att kräkas när jag hör sådant från en omtänksam vänsterkant. Människorna som riskerat sina liv för att komma hit skulle inte klara av rimliga krav? Exempelvis att lära sig språket.

Varning för ny anekdot. Jag står på Hyllie tågstation och ett tåg rullar in på stationen. Jag börjar kontrollera pass och en kvinna kommer fram till mig. Hon kommer från något afrikanskt land och visar upp sitt hemlandspass. Jag letar efter visering men hittar ingen varför jag börjar misstänka att hon vill söka asyl. Jag frågar på halvbra engelska om hon har något visum och hon svarar då på danska: Jag har uppehållstillstånd, samtidigt som hon visar upp ett danskt uppehållstillståndskort. Jag granskar kortet och det framgår att hon fått uppehållstillståndet 7 månader tidigare. Jag blir fundersam och ställer följdfrågor. När kom du till Danmark? Knappt ett år sedan svarar hon på, i min värld fläckfri danska. Du pratar redan bra danska, hur kommer det sig? Hon skiner upp efter komplimangen och svarar att i Danmark måste man klara ett språktest för att få medborgarskap så hon har pluggat. Jag ger henne åter beröm för hennes språk och låter henne passera kontrollen uppenbart stolt över att ha fått beröm av en svensk polis. Tåget rullar vidare och ett nytt tåg kommer in på perongen. Nu är det min tur att kliva ombord och kontrollera resehandlingar på personerna som skall resa vidare med tåget. Jag har kontrollerat halva tåget när jag kommer fram till en kvinna. Hon har liksom den förra kvinnan afrikanskt ursprung och jag ber om att få se hennes pass. Hon tittar frågande på mig och jag upprepar min begäran. Hon förstår mig inte varför jag växlar till engelska och hon plockar snabbt fram sitt pass. Sitt svenska pass. Som innebär att hon är svensk medborgare. Jag anar direkt oråd och ber henne följa med mig av tåget. Här skall genomföras en noggrannare kontroll. Det är inte ovanligt att svenskar säljer sina pass till flyktingsmugglare som sedan låter andra resa till Sverige med dessa mot en stor summa pengar. Inom Polisen kallas detta för en ”look alike”. En snabb registerslagning i min telefon gör gällande att personen i passet har bott i Sverige i nio år. För mig är det självklart att personen jag har framför mig inte är den i passet. De är förvisso slående lika men efter nio år bör man förstå frasen ”kan jag få se ditt pass?”. Vi pratar en stund och jag ställer kontrollfrågor. All kommunikation sker på engelska. Efter väldigt många och invecklade kontrollfrågor går det upp för mig att kvinnan framför mig är kvinnan på bilden i passet. Men hur är det ens möjligt? När jag frågar henne hur det kommer sig att hon inte pratar ett enda ord svenska skruvar hon på sig. Hon berättar att hon varit mammaledig en stor del av tiden sedan hon kom till Sverige. Nu bor hon på Rosengård och har försörjningsstöd. När hon har samtal i skolan finns det en tolk, på vårdcentralen finns det en tolk och på socialkontoret finns det några handläggare som pratar arabiska. Mannen i livsmedelsaffären pratar arabiska och alla hennes vänner likaså. Hon har aldrig behövt lära sig svenska.

Samma dag har jag alltså träffat två flyktingar. En som bott i Danmark i knappt ett år och som jag kommunicerat felfritt med på svenska / danska. Den andra har bott i Sverige i nio år och henne har jag fått prata engelska med. Det säger en hel del om skillnaden i ländernas sätt att ställa krav.

Vi skall alltså börja ställa krav. Detta säger jag för att jag verkligen tror att invandring kan vara en stor resurs om den hanteras på rätt sätt. Jag tror också att väldigt många som kommer till Sverige har en väldigt stor kapacitet att tillföra samhället. Kraven kan individanpassas med hänsyn till ålder och utbildningsnivå och de skall vara höga men rimliga att uppnå. Vi borde även tillföra någon form av morot så vi inte bara piskar. Det skall löna sig att jobba hårt för något. Jag är inte främmande för att införa en start-premie för dom som uppnår kraven. Tänk om vi får hit en läkare från Syrien som efter ett år lärt sig flytande svenska och validerat sin utbildning. Vilken oerhörd vinst den personen är för samhället kontra ett svenskt barn som skall ha sjukvård, grundskola, gymnasieutbildning och högskoleutbildning. Vi hade utan problem kunnat betala ut en premie på fem miljoner till honom eller henne och ändå gått med ordentlig vinst i längden. Ett system med piska och morot där den som gör rätt premieras och den som gör fel straffas är enda sättet att forma människor till ett välmående samhälle. Det får aldrig löna sig att fuska och ligga på soffan.

/En polis