Gästinlägg: Licenspliktiga magasin ökar vapenvåldet?

Nedanstående inlägg är ett gästinlägg signerat Blankröstaren, som skrivit några gånger tidigare på bloggen, men nu gjort slag i saken och tagit sig och sina inkomster och flyttat utomlands. Han konstaterar att politiker och regering inte lyssnar på sina egna myndigheters fakta i ämnet när man licensbelägger magasin.

Jag har tidigare försökt nå fram till de befattningshavare som har ansvar för den politik som förs i landet avseende vapenlagstiftning. Först som ganska oinsatt och utan eget intresse, sedan i egenskap av nybörjande jägare och sportskytt, men utan någon framgång. Nu har jag flyttat utomlands och har kanske inget omedelbart att vinna på förbättrad lagstiftning, men kunde inte låta bli att fundera ett varv till på vad som driver politruker.

En laglig magasinslös pistol, en sk revolver, på en laglig och godkänd svensk skjutbana för sportskytte.

I dagarna har ledande inrikespolitiker drivit på som om det vore en vinst för samhället om man licensbelägger magasin för skjutvapen, förtjänstfullt beskrivet bland annat här på bloggen. I korthet är det redan olagligt att hållas med vapen om man inte har licens för dem, och att ofarliga vapendelar blir olagliga kommer inte att göra nämnvärt avtryck i den illegala vapenhanteringen. Särskilt när vi fortfarande praktiserar straffrabatter istället för ränta-på-ränta för mindre förseelser. Oavsett om du bryr dig eller inte om sakfrågan finns det faktiskt en glädje du som medborgare kan ha av detta, och det är att se vem som på allvar vill förbättra situationen i landet och vem som vill hålla sig kvar vid makten genom att förvilla och blanda bort korten.

Till skillnad från ledande politiker roade jag mig med att läsa på vad så kallade experter har att säga i frågan. Sedan finns det goda anledningar att starkt ifrågasätta många av de anställdas expertis och opartiskhet, det finns gott om exempel på hur polismyndigheten tillämpar vapenlagstiftningen helt efter handläggarens eget skön, och BRÅ är väl inte direkt känt för att vara höjt över agendadrivande. Men, likväl har de expertroller i Sverige.

Om vi börjar i Polisens utredning Insatser mot illegala vapen och explosiva varor i landet, som var klar förra året, så konstaterar de framför allt att man utomlands haft framgångar och alltså bör jobba hårt med så kallad Group Violence Intervention – GVI. En central komponent i detta är så kallat ”Avskräckande budskap” vilket är:

“en direkt översättning av det engelska ”Focused detterence” = fokuserad avskräckning. Vad som menas är att man till kriminella gruppmedlemmar lämnar ett tydligt budskap om att polisen vet vad de håller på med, att polisen har ögonen på dem och att polisen har aktuella ärenden att gå vidare till åklagare och lagföring med. Nästa skjutning som sker, oavsett utgång, och där misstanken går mot de grupper vars medlemmar fått budskapet, kommer innebära en total fokusering från polisen på just dessa individer och grupper. Alla upptänkliga resurser och medel kommer att användas för att lagföra dem, såväl för enkla bötesbrott som för allvarligare brott. Fokuseringen är också samordnad mellan myndigheter vilket att innebära att även Kronofogden, Skatteverket m.fl. inriktar sig på samma individer.”

Detta går hand i hand med den såkallade “nolltolerans” som tidigare tillämpades i New York City, och som ledde till en radikalt minskad brottslighet av alla grovlekar. Men: Sådan tillämpning kräver långsiktighet, uthållighet, och avsevärda resurser. Ingen ledande politiker har presenterat en realistisk plan för detta och framför allt inte någon av de som sitter i regeringen idag. Polis, åklagare, häkten och fängelser saknar redan som det är resurser för att fullgöra nuvarande uppdrag.

Den som i en sits med begränsade resurser, både budget- och personalmässigt, lägger nya och ovidkommande uppgifter på de rättsvårdande myndigheterna verkar i själva verket i direkt motsatt riktning – varje magasin som ska licenshandläggas är en timme som kunde ha lagts på GVI. Förespråkar man licenspliktiga magasin talar man emot GVI, talar man emot GVI så menar man antingen att Polismyndigheten är inkompetent (om deras slutsats i rapporten är felaktig) eller att det inte är viktigt att minska vapenvåldet.

På samma sätt är den som inte tar itu med freebasande handläggare inom myndigheten också alltså emot att vapenvåldet minskar.

Fortsätter man att läsa rapporten konstateras att

”Många gärningspersoner i kriminella miljöer är unga, och häktningsreglerna omfattar bara i begränsad utsträckning gärningspersoner mellan 15 och 18 år. När en ung gärningsperson ertappas med att hantera ett vapen i en kriminell miljö får handlingen ofta inte några omedelbara följdverkningar, vilket kan medföra en bristande respekt för allvaret i handlingen.”

Strax därefter konstateras att

”Häktning av gärningspersoner mellan 15 och 18 år kräver i dag enligt 23 § lagen (1990:52) om vård av unga (LVU) synnerliga skäl. I 24 kap. 4 § rättegångsbalken föreskrivs att om häktning bl.a. på grund av den misstänktes ålder kan befaras medföra allvarligt men för honom, så får häktning bara ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Om den misstänkte är under 18 år ska socialnämnden underrättas och ta ställning till om det finns förutsättningar för ett omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Om så är fallet kan den misstänkte bli placerad på ett ungdomshem, ett så kallat § 12-hem. För att detta ska vara ett möjligt alternativ till anhållande och häktning krävs dock att socialnämnden agerar snabbt.”

Detta innebär att det är helt centralt att både de rättsvårdande myndigheterna och socialtjänsten har tillräckliga resurser för att kunna genomföra de åtgärder som identifieras som nycklar för att minska vapenvåldet. Samma sak igen, om man tycker att det är bättre att öka på den administrativa bördan (eller bygga ny simhall) så är man alltså direkt emot ett minskat vapenvåld.

Fortsätter man ännu en bit konstateras att Grunden till att illegala vapen förekommer i samhället är att de i de allra flesta fall smugglats in i landet. Detta är naturligtvis inget nytt eller oväntat. Sannolikheten att jakt- eller sportskyttevapen ska förekomma i brottsliga sammanhang är otroligt låg. Till att börja med är det helt omöjligt att få en vapenlicens om man är brottsligt belastad. För det andra blir man av med sina vapenlicenser om man blir brottsligt belastad. För det tredje har man som laglig vapenägare alla incitament för att hålla sina vapen väl inlåsta och ouppmärksammade, eftersom man inte vill dra åt sig uppmärksamhet från kriminella element. Att detta hänger väl ihop uppmärksammades redan 2015 av forskaren Erik Lakomaa, som av Sveriges radio citerades som sägandes “Det är i storleksordningen två vapen årligen som har ett ursprung hos legala vapenägare som används vid brott. Två av närmare två miljoner vapen.” SR:s varumärke kan inte sägas gå hand i hand med jakt- och skytteentusiaster, så man får förmoda att uppgiften stämmer (inte en länk: sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6421153).

Vi kan också roa oss med att läsa BRÅs rapport Skjutningar i kriminella miljöer, för att få deras syn på saken. Den är inte fullständigt uttömmande, men konstaterar att

”De skjutvapen som används i den kriminella miljön kommer i första hand från utlandet. Om det går att reducera mängden illegala skjutvapen och ammunition som förs in i Sverige, kan det alltså påverka förekomsten av skjutvapenvåld. Det går visserligen inte att säga om det istället skulle leda till att deltagarna i den kriminella miljön tar till andra vapen (som knivar). Men genom att rikta insatser mot att förhindra införsel av skjutvapen och ammunition är det möjligt att åtminstone reducera det dödliga våldet i miljön och därmed även riskerna för allmänheten, eftersom det angriper både ”the mechanism of delivery (the gun) and the agent of harm (the bullet)”.”

I samma rapport återfinns en tabell över bakomliggande orsaker till dödligt vapenvåld och hur detta utvecklats över tiden. Som andel av totalen går familje- och partnervåld stadigt ned över hela den studerade trettioårsperioden. Gissa åt vilket håll så kallade kriminella konflikter rör sig?

Data till tabellen hämtas ur BRÅs siffror över dödsorsaker, och/men anger inte om vapnen är lagliga eller ej.

Med andra ord, det finns ett problem som är ökande, och det är konflikter i kriminella miljöer. Oavsett om din falang tror mer på fler fritidsgårdar eller längre fängelsestraff som huvudverktyg är sanningen den att alla pålagor som leder till mindre tid för arbete med huvudproblemet förvärrar detsamma. Insatser behövs både i det rent rättsvårdande och i det sociala, åtminstone om man får tro expertmyndigheterna. Med ett begränsat antal timmar tillgängliga för detta blir varje ny arbetsuppgift för både polis och socialtjänst en direkt hämsko på verksamheten. Med andra ord, den som argumenterar för licensplikt på magasin argumenterar för att situationen skall fortsätta att förvärras.

Arrivederci!

/Blankröstaren

(Och för övrigt, den som argumenterar för vapenamnesti eller så kallad “buyback” är ute i samma ogjorda ärende: Den som idag vill bli av med ett vapen på ett sätt som gör att det inte hamnar i orätta händer kan enkelt släppa vapnet i valfri sjö om vederbörande vill bli av med det osett och ostraffat. Om staten betalar en symbolisk summa pengar för amnestivapen får man möjligen in samma gamla svartkrutsmusköter och ett och annat harpungevär. Och om staten tar i från tårna och betalar bra för inlämnade vapen, så skapas ett incitament för att sälja vapen dyrare till polisen än vad man fått betala för dem – lite som de som lär sälja svenskköpta elbilar utomlands, men åt andra hållet. Då har man istället ekonomiskt gynnat dem som sysslar med vapensmuggling).