Prepping: Människor hjälper varandra vid kris

Det finns en vanföreställning att man inte hjälps åt vid kris, utan att det blir alla-mot-alla. All erfarenhet visar dock att människor hjälper varandra vid kris, speciellt initialt. Missuppfattningen är antagligen vanligast bland nyblivna sk preppers, vilket är naturligt då de börjat fokusera på den personliga krisberedskapen. Men samhällskontraktet upphör aldrig att existera, även om det kan skrivas om – människan är självorganiserande och det uppstår alltid nya strukturer även vid en längre kris.

All erfarenhet visar att vid kris, liten som stor, så är den första reaktionen att man hjälps åt.

Det kan handla om en liten kris, som en bilolycka. Eller en stor omfattande kris.

Några konkreta exempel.

Det stora strömavbrottet i nordöstra USA och Kanada 2003 är ett exempel. Blev det upplopp på New Yorks gator? Nej. Istället höll kvartersbutikerna öppet extra och gav bort batterier och stearinljus till sina kunder. Man tog inte ens extra betalt eller höjde priserna, utan gav bort detta. Människor samlades på gatorna och drog igång sina grillar, så man gemensamt kunde grilla det man hade i kyl och frys innan det blev dåligt. Varför gav man bort det viktigaste tro? Kanske för att butiksägarna är medvetna om att de existerar i ett socialt sammanhang och knappast kommer överleva som butik om de ägnade sig åt ocker vid kris. Vilken kund tror du kommer tillbaka om du utnyttjar dina kunder vid en kris?

Det cirkulerar filmer från New Orleans och stormarna Rita och Katrina, t ex den där en folksamling till synes ser ut att plundra en butik, och det var inklusive poliser som deltog. Verkligheten var att polisen, i samarbete med butiksägaren, öppnade upp butiken för att strandsatta nödställda fritt skulle få tillgång till vatten, mat, filtar mm. Så ja, människor roffade åt sig framför ögonen på poliser, som också plockade på sig saker, men det var alltså en officiellt sanktionerad aktion. Det handlade om att hjälpa, inte om kriminalitet.

När det blir en katastrofal jordbävning i utsatta områden, så faller inte samhället samman till Mad Max och vapnen åker fram, utan istället börjar lokalbefolkningen omedelbart med att tillsammans försöka rädda personer ur raserade hus.

I Syrien har de vita hjälmarna i åratal självuppoffrande och med risk för sitt eget liv (och många egna dödsfall) räddat människor ur spillrorna av hus raserade av Assads tunnbomber och senare efter ryska bombningar av civilbefolkningen. Ett mycket typiskt exempel på självorganiserande mänskligt samhälle.

När stormen Gudrun slog till var den första reaktionen hos de allra flesta boende på landsbygden att börja röja vägar så de blev farbara – inte bara för egen del, utan även i timmar, rent av dagar, jobba för att röja väg in till isolerade och strandsatta. Helt i egen självorganiserande regi.

Själv har jag nästan behövt säga nej till hjälpsamma grannar, som velat hjälpa till med att kapa upp fallna träd efter stormar, fastän de inte ens har adekvat skyddsutrustning.

Så här fortsätter det.

Dock är det så att sk rövhattar förblir rövhattar även vid kris, och kan utnyttja situationen. De som tjänade mest på inbördeskrigen i ex-Jugoslavien var kriminella. Men vanliga människor förvandlas inte till rövhattar för att det blir kris.

Sedan är det en annan fråga vad som händer på sikt, och när det inte finns en fungerande omvärld som på sikt kommer in med hjälp, och situationen aldrig normaliseras?

Även då kommer samhället självorganiseras, men förändras. Samhällskontraktet kan skrivas om, men kommer finnas kvar. 

Mina romaner i Stjärnklart-serien visar på en sådan självorganisering, även om en del uppfattat den som att den skildrar alla-mot-alla. Men det gör den inte. Det uppstår ganska snabbt en självorganisering i Göteborg som exempel, även om den organiseringen sedan faller sönder på grund av en ny externalitet, samtidigt som en ny uppstår. Kom ihåg att självorganisering inte nödvändigtvis betyder att alla går runt och pruttar regnbågar. Och sedan skildras i epilogen av Stjärnklart, liksom i Stjärnfall, det nya självorganiserade samhälle som på sikt uppstår. Dessutom finns en del sedelärande kring vad som händer med den som tror sig kunna klara sig själv – det visar sig att det först är när man hamnar i ett socialt sammanhang och i ett självorganiserande samhälle, som man faktiskt kan finna stabilitet och i slutändan överlevnad. Men man läser en bok som man vill och jag kan inte ta ifrån någon deras egen tolkning.

Vägen till självorganisering kan vara stökig, men någon form av civilisation kommer alltid uppstå även vid totalt sammanbrott. Och vid normala kriser på dagar eller veckor, så hjälps man faktiskt åt.

Prepping har dock en viktig funktion ändå – det bidrar till resurser, möjligheten att ge hjälp till andra, möjligheten att inte vara en belastning och därmed ha kapacitet att hjälpa om det så är med att kapa fallna träd, samt förstås med kunskaper och kompetens.

Krismedvetenheten och medvetenheten om ansvar för personlig beredskap har ökat de senaste åren. Med många nya medvetna så är det lätt att dessa hamnar i fallgropar som alla-mot-alla, speciellt som prepping för många intialt handlar om att se till den personliga beredskapen. Det är naturligt att börja där, och då kanske man hamnar i en alla-mot-alla och en mans världskrig. Men när man väl har sina egna personliga förberedelser på plats inser man förhoppningsvis att man inte existerar utanför omvärlden, utan i ett socialt sammanhang.

Och jag kan lova att den prepper som vid kris genast rullar ut sitt preppade lager av rakbladstaggtråd (true story, rätt billigt att införskaffa tillräckligt för villan) och skjuter ner varenda person som visar sig i närheten av prepperns bug out location (eller bug in), inte blir långlivad. Den personen kommer ganska omgående självorganiseras bort av de mer fungerande delarna av samhället. Att skjuta ner någon som ber om hjälp kallas inte prepping. Det kallas för mord. Och straffas ungefär lika i alla samhällen, etablerade eller självorganiserade.