I Sverige är stressreaktioner eller sk utbrändhet något som alltid landar i arbetsgivarens knä. Detta trots att det ofta kan handla om privatlivet. Ändå ska arbetsgivaren betala för sjukskrivning och rehabilitering.
 |
| Helikopterplattan på Sahlgrenska bör inte ha något med utbrändhet att göra, men jag hade ingen lämplig bild. |
Man kan ta mycket skit på jobbet, så länge man kan återhämta sig i det privata. För småbarnsföräldrar kan det ofta rent av vara tvärt om – arbetsplatsen blir en plats att slappna av och vila upp sig på.
Problemet kan ofta vara att vi har sådana självpåtagna krav på oss att förverkliga oss själva. Vi ska ha en meningsfull fritid. Ska inte vi själva ha det så ska våra barn eller vår partner ha en meningsfull fritid. Läggandet av det så kallade livspusslet tar över och bränner ut arbetstagare.
Man kan också må dåligt av rent personliga orsaker på den privata fronten. Det kan handla om avlidna eller döende anhöriga. Ekonomiska problem. Kassa förhållanden. Skilsmässor. Vårdnadstvister. Granntvister. Egna barn som hamnat snett eller har andra problem.
Skälen till att drabbas av stressreaktioner/utbrändhet är fler än jobbet. Vi spenderar endast 40 av veckans 168 timmar på jobbet, eller 40 av 112 vakna timmar per vecka. Många jobbar rent av ännu mindre sett till årsarbetstid eller faktisk arbetstid per vecka. Ändå är det jobbet man skyller på när någon blir utbränd och arbetsgivaren ska stå för kostnaden för sjukskrivning och rehabilitering.
Vem vet, frågar arbetsgivarna redan om privatlivet vid en anställningsintervju, för att säkerställa att det privata inte ska leda till utbrändhet?
Ett annat problem är förstås läkare i primärvården/närhälsan som i princip omgående försöker sig på att folk med olika krämpor är utbrända (“deprimerade”) och lämpligen ska ta något passande lyckopiller istället för att beklaga sig. Tanken är ju att man genom att få lyckopiller ska sluta bry sig om att man är fysiskt sjuk och inte belasta vårdapparaten. Jaså, bilolycka säger du, och huvudvärk, ont i armen och nacken. Här, ta sådana här piller så kommer du inte bry dig.
Nej, jag vågar hävda att arbetsplatsen sällan är enda orsaken till en sjukskrivning pga stressymptom. Och kanske inte konstigt att det tar så lång tid att återhämta sig, när man behandlar symptomen istället för orsaken, som åtminstone ibland kan hittas i privatlivet.
50 kommentarer
Finns inga pengar att tjäna om man behandlar orsaken, mycket mer cash i symptomhämmande produkter.
Givetvis ska inte arbetsgivaren behöva betala för allt och alla men är inte det här mycket en ursäkt för att resurserna inte räcker till i tex skolan, vården och Polisen till vad man är ålagd att klara av.
Det betor nog också på hur man betraktar sig själv som individ. Ser jag mig själv som ett offer utan möjlighet att påverka min situation så löper man nog större risk att gå in i väggen.
Har också funderat på detta. Tror många som blir utbrända på jobbet ofta är uttråkade. varit för länge hos samma arbetsgivare och slutat ta för sig och mer eller mindre bara sitter av tiden och väntar på semester. Ofta kanske för bra betalda så det inte går att byta arbetsgivare.
Tack Lars för ännu ett sanningssägande. Av egen erfarenhet som chef inom privat tjänstemannasektorn skulle jag säga att livspusslet/strul hemma ligger till grund för långt över 50% av alla sjukskrivningar jag haft. Ett av de största folkhälsoproblem vi har i Sverige.
+1
Ja ,fy fan för jobbiga anställda som har ett privatliv utanför arbetet. Att de bara vågar ta med sig känslor till arbetsplatsen.
Det sagt har man ett ansvar mot sina barn, sig själv och sitt arbete såklart att hålla sig frisk.
Många skulle behöva tagga ner men tyvärr kommer räntestigningar späda på stressen och fler drämma in i kaklet. Jag skulle säga att utan stressigt jobb fixar man stress.hemma, eller vice versa. Båda går inte.
Att byta jobb och/eller förändra livspusslet är ju en självklarhet i en utbrändhetssituation.
Min erfarenhet i frågan sträcker sig bara till att som fd facklig represetant under tio års tid ha diskuterat program med anställda osv för att få dessa återvända till arbetet. Några har jag sprungit på.
Fler en de flesta som tror sig veta här i kommentarsfältet.
Det sagt har man ett ansvar mot sina barn, sig själv och sitt arbete såklart att hålla sig frisk.
Många skulle behöva tagga ner men tyvärr kommer räntestigningar späda på stressen och fler drämma in i kaklet. Jag skulle säga att utan stressigt jobb fixar man stress.hemma, eller vice versa. Båda går inte.
Att byta jobb och/eller förändra livspusslet är ju en självklarhet i en utbrändhetssituation.
Min erfarenhet i frågan sträcker sig bara till att som fd facklig represetant under tio års tid ha diskuterat program med anställda osv för att få dessa återvända till arbetet. Några har jag sprungit på.
Fler en de flesta som tror sig veta här i kommentarsfältet.
Anställda kan ha vilket privatliv de vill, frågan är varför det alltid är någon annan som ska betala deras problem.
Om det inte är staten som ska ta ansvar för oss så är det arbetsgivaren. Rimligt eller hur? När ska vi ta ansvar för oss själva? Kanske om vi sänker skatterna?
Jag vågar påstå att av de sjukskrivningar jag har hanterat som arbetsgivare består av en övervägande del problem på hemmafronten där arbetsbördan på jobbet blir droppen som får bägaren att rinna över. Givetvis måste man som arbetsgivare ta hand om det här snabbt och tidigt och efter rehabilitering byta arbetsuppgifter och ansvarsområde. Trots det har jag sett personal som kommit tillbaka till jobbet till en helt annan arbetsbelastning och arbetsuppgifter som jag likt förbannat har behövt skicka hem en gång till. Faktum är att jag gjorde det senast den här veckan och då förhoppningsvis tillräckligt tidigt för att hoppas på en kortare sjukskrivning denna gång. Problemet som arbetsgivare är att man bara har rätt att hantera de 40 timmar som personalen är på jobbet. Nu vill jag absolut inte att arbetsgivarna ska ha rätt att blanda sig i privatlivet, men man behöver faktiskt se helheten för att kunna hantera utbrändhet. Här finns ett klart glapp som orsakar problem.
Oftast är det typ-A-människor som ställer otroligt höga krav på sig själva både i jobbet och privat som går raka vägen in i väggen.
Det har jag märkt för länge sedan, folk stressar något fruktansvärt på fritiden, det är hämtning och lämnande av barn på allehanda aktiviteter, sen är det egna aktiviteter och sk egentid måste man ha. Det går inte bara att släppa ut ungarna och leka som vi gjorde förr, de måste aktiveras, ej heller kan inte barnen följa med föräldrarna på olika aktiviteter och sysslor, det skall vara anpassat för barnen. Givetvis kan man som förälder inte vara sämre än andra föräldrar, att vara inaktiv eller bara gå en skogspromenad utan stegräknare och pulsklocka är otänkbart likaså att ta en cykeltur utan att ha det senaste utrustningen på sig.
I yrket sjukskriver jag personer med stressrelaterade symptom flera gånger i veckan. Och jag skulle säga att det är påtagligt sällan det är arbetsgivaren som är boven i dramat. Det finns dysfunktionella arbetsplatser där mobbing, hets och omöjliga chefer ger problem men det hör till undantagen. Typpatienten är en kvinna i medelåldern med offentlig arbetsgivare som saknar högskoleutbildning. Förutom ett arbete som kanske inte är det mest spännande och utvecklande så har hon en sjuk mamma hon sköter om, barn som strular i skolan och ett förhållande som inte blomstrar. Vips så kommer hon gråtandes till mottagningen och säger att hon inte orkar jobba mer….
Och tyvärr är det inte sjukvården som kan hjälpa henne. För tabletter mot depression fungerar nästan aldrig på personer där hopplöst livspussel är orsaken. Samtalsterapi är där månaders kö till för att kommun/landsting/företagshälsa vägrar samarbeta. Så behandlingen blir sjukskrivning. Dyrt och dåligt för alla inblandade….
Hur ser fördelningen av vårdkronorna ut mellan psykiska och fysiska åkommor? Vill minnas att 1 av 10 kronor läggs på psykologiska problem och resten på fysiska. Man kan ju inte gå runt med en bruten arm eller med behov av en operation av axeln, det är otänkbart. Men det är helt okej att sitta och gråta på bussen på väg hem varje dag och brottas med självmordstankar varje helg, det är ett icke-problem som inte tarvar någon vårdinsats.
Sen har ju förstås folk också ett eget ansvar att inte sätta sig i situationer de inte klarar av men det gäller både fysiken och psykologin.
Hur fördelningen ser ut vet jag inte exakt. Men en del av problemet är att psykiatrin behandlar psykisk sjukdom. Punkt. Och stressigt liv man inte får ihop är inte en sjukdom. Så då tycker sjukvården att det är inte deras bord. Psykiatrikerna går vidare till att behandla folk som tror att de är Jesus och Putin i kombination….
Så det som egentligen är rätt instans är socialtjänsten som i teorin skall kunna hjälpa till men de har fullt upp med barn som far illa och tycker att vanliga välfungerande personer med livskris är ingen "riktig" åkomma för oss.
Vårdcentralen blir stället folk söker sig till och får den efterlängtade sjukskrivningen som kostar samhället massor men hjälper grundproblemet föga. Men doktorn har 20min tid avsatt och går därefter vidare till att behandla folk med "riktiga" sjukdomar.
Så se till att skaffa dig en riktig sjukdom och inte bara en livskris…
Nja, all psykisk hälsa hänger inte ihop med ett krångligt livspussel eller folk tror de är en kåldolme. Likaledes får de inte i närheten av samma resurser som den fysiska vården. De tär svårare att behandla psykiskt lidande än fysiska åkommor så klart men det får heller inte samma resurser vilket ytterligare försvårar för dessa.
Föräldrar och andra personer med mycket annat ansvar arbetar nog i allmänhet för mycket som anställda.
Pensionssystemet är en bov i dramat.
Hetsen att vara lyckad i andras ögon är definitivt en källa till stress. Man åker inte ut till en vacker plats i t.ex skärgården för att man älskar den platsen, utan för att kunna visa att man varit där. En del skyller på sociala medier, men jag tycker nog förändringen började innan de slog igenom.
+1
Visst försöker man som arbetsgivare bilda sig en uppfattning om hur familjesituationen är, det kan iofs börja efter anställning. Men generellt blir man fundersam i vardagen hur människor omkring hinner/har råd, Sportlov i fjällen, Mallis, Husbil, you name it.
Tvingas man sedan lånekonsumera dessa kommer sannolikt stresspåslag…
Hur många har egentligen råd med idealbilden som pumpas ut i media..?
När kommer sparandet?
Att alla gör allt är en social illusion.
Om du känner 20 familjer så är det kanske fem som tar sportlov, fem som tar lång vintersemester, fem som åker på lång sommarsemester, och fem som gör två eller tre av ovanstående just i år. Då är det lätt att få uppfattningen att alla gör allt.
Exakt, och det är till stor del facebooks fel.
Det behövs mer ostädade kök och härliga bilder på micrat helfabrikat på Facebook.
-" mera ostädat kök – – " jupp det vartider det kommer aldrig tebax, numera sedan lååång tid tebax vitmålat hem och tomt med en egen profil illa dessutom oavsett ålder, apati.
Jag tror politikerna resonerar som att om man är så dum att starta företag och ha anställda så får man f*n ha ansvaret för dem dygnet runt.
Ibland kan det t.om. vara bättre att ha småbarnsföräldrar anställda för de fuskar och tar VAB istället när de är sjuka.
Tror snarare att det handlar om att politikerna tycker att om du tar en persons arbetstid i anspråk för att du ska kunna göra en vinst, så förutsetts du ta ansvar för att personen kan utföra det arbete som du behöver utfört.
Finns både för och nackdelar med det synsättet.
Detta inlägg från Cornu tar upp två saker. Det ena är att det ofta(st) inte är arbetets fel att en person blir överbelastad/sjuk och den andra är sjukvårdens respons vilket jag anser är den viktigaste, tyvärr av egen erfarenhet. Att utreda sjukdom eller få stöd av en terapeut vid 5-10 tillfällen är dyrt. Att sjukskriva och ge ett recept på piller är mycket billigare för sjukvården. Därmed får personen fortsätta vara sjuk och en kostnad för arbetsgivaren. Det är här som det har havererat totalt!
Privat sjukförsäkring från arbetsgivaren är nyckeln här. Bra mycket bättre än det offentliga. Går inte ens att jämföra. I det privata finns samtalsstöd etc.
Eller pröjsa en försäkring ur egen ficka, tex 250 spänn i månaden via Sveriges ingenjörer-facket. Ingen oöverstiglig kostnad för de flesta. Funkar även för offentligt anställda kan jag tala om.
Felet är till stor del all reglering av arbetsmarknaden och de inlåsningeffekter det ger. Folk fortsätter jobba på ställen de blir dåliga av för att de har många tjänsteår och inte vågar söka något nytt. Det är många som är sosseskadade trygghetsknarkare, de tror att någon annan skall lösa deras problem, i väntan på det blir allt bara skit.
Hela samhället bygger ju på ofrihet, att vi skall vara skuldsatta och beroende av stat och arbetsgivare. Sedan trumpetas det hela tiden ut att det är någon annans fel, att man själv inte kan göra något åt sin situation då man är utsatt för strukturellt förtryck, inte konstigt att folk mår dåligt!
Ingen som gått i taket än! Cornu har inte lyckats provocera nån skribent än så länge…
Skulle vara intressant med en jämförelse med övriga nordiska länder om dom har samma problem med fritiden som spiller över till arbetsplatsen eller om det är en svensk företeelse och problem.
Likadant överallt. Har du varit på en dansk arbetsplats efter lunch en fredag?
Likadant överallt. Har du varit på en dansk arbetsplats efter lunch en fredag?
Richard. Kan du sluta dubbelposta hela *** tiden. Det är så in i *** irriterande!
Richard. Kan du sluta dubbelposta hela *** tiden. Det är så in i *** irriterande!
Richard. Kan du sluta dubbelposta hela *** tiden. Det är så in i *** irriterande!
Kanske gå till läkaren och få ett piller Sandow? Det dubbelpostas konstant när man sitter på mobiltelefonen och kommenterar för mig med. Vet inte varför men så är det.
40 timmar i veckan plus lunch plus resor dit och tillbaka + förberedelser för jobbet, typ vad ska jag ha på mig, packa matlåda….så lite mer än 40 timmar i veckan krävs för att få jobbet att gå runt. Det kan inte vara ovanligt att komma hem halv sex och sedan återstår inte så många timmar av dagen. Men i övrigt håller jag med dig.
Håller med om att det ofta inte är arbetsgivarens fel.
Däremot värjer jag mig mot den ofta raljerande tonen som ofta används om att utbrända bara borde skärpa sig.
Möjligen slinker det med en och annan latmask när som får diagnosen utbrändhet men för dom allra flesta är det ett helvete.
Långvarig exponering för stress som tillslut leder till kollaps är inget man vilar upp sig från oavsett stressorsak. Lika lite som man vilar upp sig från kollaps efter långvarig stress pga tortyr eller vistelse i krigshärd (då både som soldat eller civil). Det ger långsiktiga (och tyvärr ofta kroniska) fysiska förändringar i hjärnan och symptomen är ofta något man får lära sig leva med. Ofta kan man aldrig komma tillbaka till samma jobb som innan.
Precis
Av egen erfarenhet vet jag att när man får svårt att orka med, oavsett fysisk eller psykisk orsak, så är det inte jobbet man drar ner på. Man börjar med att avstå från fritid och aktiviteter som "ger energi". När det gått så långt att man måste gå ner i arbetstid (sjukskrivning) så har man för länge sedan slutat med allt som får en livssituation att fungera. Att gå ner i arbetstid kräver antingen en sjukskrivning av en läkare eller att man frivilligt avstår från 25-75% av inkomsten. Det gör ingen sjukdomssituation lättare att hantera.
Innan dess har man iofs redan ofrivilligt dragit ner på arbetet även om man befinner sig på arbetsplatsen. Det jag har sett och som arbetsgivaren anmärker på är den fallande produktiviteten och andra problem som uppstår. När du kommer så långt som sjukskrivning har man i princip upphört att fungera som arbetskraft och människa i övrigt.
Och jag vågar hävda att arbetsplatsen sällan är enda orsaken till en arbetsskada.
Om en byggare får en betongvägg över sig så kanske det var för hen slarvade för att hen hade mått dåligt hela förmiddagen för ett gräl med sin partner, hade hen inte haft någon partner så hade det inte skett. osv.
Självklart är arbetsplatsen sällan enda orsaken till en sjukskrivning för ex stressymptom. Men troligen så är heller inte privatlivet enda orsaken heller.
stefan, du referera till yrkesgrupp byggare i den gruppen ingår en lång räcka av olika kategorier hantverkare.
Det som förvånar mig är du även just i detta sammanhang använder och som jag ser det husneger-ordet "hen".
Numera och funderingarna börjar gå i cirklar runt den heta gröten och att ger hen-användande, viss aaaning upplevelse av tolkningsföreträde. Lungt å-fint nu dock vad tror du?
Varför icke pröva, vid tillfälle, att använda ord som; dessa, de, dem, deras, lyft frigöra dig.
Du skriver lite rörigt @DanTor, kan du utveckla ditt inlägg lite mer så jag förstår vad du egentligen menar?
En dagsfärsk bild på den kungliga konsthögskolan hade varit passande kanske?
Offtopic. DI har en intressant artikel, om att vår regering kommit på fler sätt att slå i luften på.
"
Justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Anders Ygeman (S) presenterar vid en presskonferens nya "verktyg" för myndigheterna, inklusive polisen, för att effektivisera återvändandearbetet. Det handlar framför allt om så kallade tvångsvisa återvändanden.
"
Nu inväntar vi svar på hur polisen ska sköta detta utan mer resurser, poliserna kanske ställer upp på gratis övertid för att visa sin lojalitet till Sverige? Då kanske vi får riktig jobbrelaterad utbrändhet…
Bendover…..skidåkning med brutna ben, innebandy och stukna fötter,hästridning där damerna ramlar av och blir hemma månader i sträck…företaget måste fixa bättre förhållanden hemmavid ….eller hur BEN ?
Dina funderingar är mycket relevanta och tänkvärda. Däremot borde du ha citattecken runt "utbränd" istället för kring "deprimerad." Utbränd är ett modeord och i värsta fall en eufemism. Depression är den nakna sanningen. Har själv varit sjukskriven för depression. Trodde initialt att allt berodde på arbetet. Men med adekvat psykoterapi gick det upp för mig att det i själva verket var mitt privatliv som låg bakom depressionen.
Den som inte tror på uttrycket "utbränd" har aldrig jobbat 400+ timmar flera månader på raken… med ett jobb som för övrigt kräver att man bryr sig.