Jag förblir sjuk, men är diagnosticerad, kommer inte dö, få hjärnskador eller i övrigt bli funktionsnedsatt, och håller på att återhämta mig. Så länge får ni nedanstående insiktsfulla inlägg signerat Tomas Klingström, som tar med sig erfarenheter från ett Sydafrika som påminner mycket om utvecklingen i Sverige just nu.
Sydafrika är ett fantastiskt land och en inspirationskälla för alla de medborgare som önskar en framtid där vi; avstår investeringar i kol & kärnkraft, satsar mer på att omfördela möjligheter till mindre bemedlade grupper och där nationalstaten får stå tillbaka för olika samhällsgrupperingars kultur och politiska behov.
Strategin Sydafrika valde efter Apartheideran var att under en övergångsperiod använda sig av ett program kallat Black Economic Empowerement och även säkerställa att folket fick större inflytande över rekryteringsprocesser och anslagsfördelning. Målet med detta var att se till att medlemmar av det gamla Apartheidssystemet inte skulle kunna motarbeta demokratiseringsprocessen i landet. Som en temporär struktur för att säkerställa övergången var det här beslutet nödvändigt men systemet innebar även en massiv svaghet då det satte klassiskt demokratiska principer såsom maktfördelning ur spel. När Apartheidsystemet slutligen föll var ANC nämligen inte bara ett parti utan en allomfattande rörelse som organiserade kommunister, fackförbund, studentorganisationer och de lokala kungar som fortfarande styr i de norra och östra delarna av landet. Gemensamt för alla dessa intressegrupper var inte någon ideologi, utan behovet av att skapa ett samhälle som bättre tillvaratog den svarta majoritetsbefolkningens intressen.
När ANC sedan med stor majoritet tog över makten efter det fria valet 1994 skulle detta informella civilsamhälle integreras med den formella nationalstat som byggts upp under Apartheid. En central fråga under denna övergång var hur den del av befolkningen som missgynnats av Apartheidsystemet på ett rättvist sätt skulle kunna konkurrera med de privilegierade grupperna på en öppen marknad. De mer radikala delarna av ANC hade under 80-talet haft som slogan ”Kill the Boer, kill the farmer” och om de hade fått råda skulle Sydafrika med största sannolikhet ha slutat som en större version av Zimbabwe. Men istället fick mer framsynta politiker som Nelson Mandela och Thabo Mbeki ta makten och införa stegvisa processer där överklassen fick behålla majoriteten av sina egendomar och fungera som en ekonomisk motor som via tillväxt skulle förbättra förutsättningarna för de mindre bemedlade.
Det här systemet var länge framgångsrikt men har numera havererat då styrande politiker hela tiden har ökat belastningen på den ekonomiska motorn. Att Sydrafrika har gått från Afrikas största ekonomi till tredje största har inte varit resultatet av en enskild katastrof utan istället orsakas av ett system som fungerat allt sämre över en lång period.
Grunden till det här problemet är att det är svårt för ett öppet demokratiskt samhälle att samexistera med ett skuggsamhälle där politisk lojalitet styrs av ekonomiska tjänster och klientförhållanden. Jacob Zuma och den nuvarande eliten har nått sina maktpositioner genom att skapa en lång serie beroendeförhållanden mellan individer. För topparna i kedjan innebär det miljoninkomster och höga poster medan det för de allra fattigaste innebär att man offrar sina barns framtid för att säkerställa mat, vatten och husrum för dagen.
Problemet för Jacob Zuma och ANC är att ett klientsamhälle är dyrt att upprätthålla och när den ekonomiska tillväxten stannat av blir det allt tydligare hur samhället krackelerar. För att få igång samhället krävs det omfattande reformer och enligt experter är det särskilt tre områden som kraftigt bidrar till att Sydafrika nu faller i välståndsligan (länk).
Korruption: Inget land kan i längden överleva om det inte styrs av människor med ett långsiktigt intresse för nationens välstånd. Att Jacon Zuma är korrupt finns det inga tvivel om (länk), men det är svårt för ett demokratiskt samhälle att hantera när en korrupt ledare har egen majoritet i parlamentet och omfattande kontroll över både rättssystemet och en stor del av civilsamhället i form av fackföreningar och kyrkor. Men förutom denna extravaganta korruption finns det ytterligare lager av korruption som mycket väl kan hota integriteten i Sverige likväl som i Sydafrika. Nämligen den korruption som uppstår när starka ledare tillsätter underställda chefer utifrån lojalitet snarare än kompetens.
Infrastruktur: Långsiktigt underhåll av infrastruktur är alltid en svår fråga och utgör något av ett lackmustest för politisk kompetens. Ur ett kortsiktigt politiskt perspektiv är det nästan alltid mer attraktivt att lansera revolutionerande prestigeprojekt än att i tysthet säkerställa att det man redan har fungerar. När politikerna prioriterar politisk prestige framför långsiktigt underhåll är det med andra ord ett tydligt tecken på brister i ledarskapet.
Ledarskap: De nuvarande ledarna i Sydafrika har i de flesta fall uppnått sina positioner via att upprätthålla ett omfattande nätverk av klienter. Det här innebär att varje strategiskt beslut försvåras av att man förutom nationens bästa är beroende av att tillfredsställa de särintressen som den egna makten bygger på.
Samtidigt får man komma ihåg att Sydafrika är långtifrån en fallerad stat. Uselt politiskt ledarskap har minskat tillväxten men det har krävts över ett decennium av horribelt politiskt ledarskap för att problemen på allvar ska innebära direkta försämringar snarare än utebliven tillväxt. Det här beror på att man efter Apartheid delvis lyckades bygga upp ett civilsamhälle där svarta, vita och färgade tillsammans värnar om nationalstatens integritet. När jag jobbar i Sydafrika är det här den miljö jag främst kommer i kontakt med och det är fascinerande hur motståndskraftigt ett fungerande civilsamhälle kan vara när det väl etablerats.
Civilsamhället utgör därigenom en motvikt mot den korruption och identitetspolitik som fått ett fäste inom Sydafrikansk politik. Med stöd av detta civilsamhälle kan sedan politiker, tjänstemän och journalister aktivt motarbeta odemokratiska processer. Dessa människor har inte en politisk majoritet, men de är tillräckligt mäktiga för att med stöd av investerare och näringsliv sätta stopp för de värsta excesserna. Det kanske bästa exemplet på detta är den pågående konflikten mellan president Jacob Zuma och finansministeriet. Finansministerposten har av tradition arbetat självständigt och teknokratiskt vilket bland annat inneburit att man blockerat flera försök av presidenten och hans allierade att tvinga det konkursmässiga South African Airlines att genomföra ekonomiskt olönsamma affärer i politiska syften (länk). Den här konflikten ställdes på sin spets i december 2015 då finansminister Nhlanhla Nene ersattes av den oerfarne men politiskt lojala David van Rooyen och randen (Sydafrikas valuta) på bara några dagar föll med nästan 7 % gentemot dollarna. Jacob Zuma tvingades då att backa när han insåg att hans försök att ta kontroll över finansministeriet skulle leda till att internationella investerare och inhemska företagsgrupper vidtog åtgärder (länk) med omfattande påverkan på Sydafrikas ekonomi.
I Sverige har vi långt bättre förutsättningar för att motstå korruption och missförhållanden än Sydafrika hade 1994. Men vi måste ändå inse att korruption och kortsiktiga beslut inte är någonting som är någonting som bara händer utomlands. Historiskt har Sverige varit minst lika illa som dagens utvecklingsländer och det är noggranna reformer och ansvarsfulla politiker som under lång tid har skapat dagens stabila välfärdsstat.
Den första slutsatsen vi kan dra av Sydafrika är att vi aldrig får lämna utrymme åt lokala småpåvar att ta kontrollen och utropa sig till representanter för en grupp människor utifrån löst definierade egenskaper såsom etnicitet, religion eller sexualitet. I en modern nationalstat är alla lika inför lagen och vill man erhålla en maktposition ska det göras genom val och inte via en självutnämnd maktposition baserad på informella strukturer och massmedialt godtycke. Att marodörerna i Husby i media skildrades som en samling revolutionärer med politiska ambitioner är ett bra exempel på den naivitet och ovana vi har av att hantera konflikter i Sverige. Oavsett vår ovana kan vi däremot aldrig tillåta oss att godta en situation där något hundratal marodörer beskrivs som representanter för de 15 000 människor som bor i området och får sin trygghet förstörd. En grupp som därefter har tagit över denna metodik är de islamister med kopplingar till högerextrema grupper i Turkiet som infiltrerat miljöpartiet (länk). När dessa grupper konfronteras av modiga politiker såsom Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh ser vi även här tydliga paralleller med Sydafrika. Istället för att sakligt bemöta argumenten hänfaller man hellre åt konspirationsteorier och plakatviftande än att erkänna att det kanske är orimligt att presidentens personliga palats renoveras för miljonbelopp (länk) eller att ordföranden för Svenska muslimer för fred och rättvisa uttrycker sitt stöd för islamistisk terrorism utomlands (länk).
Den andra slutsatsen vi kan dra är att identitetspolitik och offermentalitet är mycket svår att bli av med när den väl har fått fäste. På 80-talet brändes skolor i Sydafrika under parollen ”liberation before education”, skolbrännandet upphörde inte med friheten utan används fortfarande som en politisk kampmetod i delar av Sydafrika då lokala makthavare vill bibehålla kontrollen över sina klienter (länk). Den här våldsamma mentaliteten har även importerats till högre utbildningsnivåer där studenter tänder eld på byggnader i protest mot vad de anser vara diskriminering (länk) och beter sig allmänt svinigt då man trots sin egen priviligierade ställning anser sig ha rätt att bete sig svinigt mot andra grupper som anses vara strukturellt överordnade (länk).
Den tredje slutsatsen är att vi alltid måste kämpa för att upprätthålla kompetens och meritokrati inom den offentliga sektorn. På en öppen marknad har brukarna möjlighet att undvika dåliga producenter genom att vända sig till en annan leverantör. Men inom offentlig sektor är detta ofta svårt då det endast finns en utförare eller brukarna saknar den förmåga som krävs för att stå upp för sin egen rätt. I Sydafrika har det här eskalerat till ett allvarligt problem då rättssystemet blir allt mer osäkert och en stor andel av engelskalärarna inte ens själva kan kommunicera hjälpligt på engelska (länk) men ändå behåller jobbet med hjälp av det ANC-lojala fackförbundet (länk). I Sverige befinner sig välfärdssektorn just nu under ett enormt tryck då tiotusentals människor ska tas emot i landet och i många fall även gå i skolan. För att hantera den här anstormningen är det lätt att tumma på kvaliteten men förutom att miljön på flyktingboendena blir lidande finns det en stor risk att utanförskapet permanenteras då islamister och andra särintressen tar kontroll över flyktingarnas liv i Sverige (länk).
Det här inlägget är kanske en aning pessimistiskt och skrämmande. Men i längden tror jag att Sverige har goda möjligheter att undvika de misstag som begåtts i Sydafrika. Vi är ett av få länder i världen där väljarna var ansvarsfulla nog att rösta bort ett slösaktigt regeringsparti redan innan finanskrisen och motreaktionen mot identitetspolitikens avarter är redan i full gång. Det viktiga nu är att motreaktionen inte blir för kraftig och kontraproduktiv.
I politiskt infekterade frågor är det lätt att bli arg och börja definiera sin egen identitet utifrån vad man ogillar med motståndaren snarare än utifrån vad man själv vill uppnå. Därför är det viktigt att komma ihåg att det här är inte en kamp mellan ytterligheter, varken de som förordar fri invandring eller de som förordar stängda gränser har en långsiktigt hållbar lösning för vårt samhälle. Utan det vi måste kämpa för är en ansvarsfull mittenpolitik där vi sätter oss ned och frågar oss själva hur vi vill att samhället ska se ut och sedan stödjer de människor som vi tror arbetar för att driva samhället i den riktningen.
Det här är ett ansvar som vi alla delar och om inte tillräckligt många medborgare tar det ansvaret finns det ytterligare ett område där Sydafrika är en förebild. Nämligen inom distribuerad eldproduktion för att upprätthålla de samhällsfunktioner vi nu tar för givna.
Dieselgenerator för nödström vid strömavbrotten. |
24 kommentarer
Bra! I många stycken kan man byta ut "Sydafrika" mot "Skellefteå kommun" och få en förklaring varför den som enda stad efter norrlandskusten sakta tappar befolkning. Många likheter faktiskt.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SD bör kunna räknas in men KD har sen länge slutat identifiera sig med sin kristna idetradition, blott namnet är kvar.
Sen förstår jag inte hur en person som säger sig stå för svenskarna skulle vara värre än en som säger sig stå för arbetarna.
Du kanske har rätt om KD, jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad deras politiska plattform är längre. När det kommer till att partier som står för arbetare eller företagare tror jag att det är ovanligare med identitetspolitik (även om det finns undantag) Politik som gynnar arbetare eller företagare fördjupar sig sällan i vem som är vad. Man inriktar sig mot fördelning och organiseringen av ekonomin, inte vilket pigment du har eller vilken religion du tillhör.
Så vi måste till varje pris undvika en situation där olika partier kopplade till etniska eller religiösa identiteter kopplar greppet om den svenska politiken? Borde inte det innebära att de kristna demokraterna och "svärjevännerna" borde vara vårt nuvarande största hot? Med olika Islamister bland miljömupparna som en "god" tvåa?
Intressant. Väldigt så! Tack!
Tack för ett bra inlägg.
Många i SA menar att Apartheid-politiken fortfarande är utbredd inom delar av näringslivet. Har sett tv-doku´s om detta. Har du några insikter i detta?
Den riktiga, anglosachsiska lilla indsutriägarklassen köpte sig smart nog arbetsro och fortsatt majoritetsägande genom att släppa in ett antal ANC-potentater som minoritetsägare. Så är det med t ex gruvindustrin. För svarta arbetare gjorde det absolut ingen skillnad. De som nog förlorat mest är lägre medelklass och vit arbetarklass, som mest är boer.
Håller med men det gäller även i fler branscher….och inte bara low-tech och råvaru-industrin och andra löneintensiva industrier. Men ännu tydligare sägs det vara på det sociala planet. Tillhörigheten hotades med avskaffandet av apartheid men nya lagar etc har inte öppnat upp för svarta i praktiken bara för att de fått tillträde till utbildning etc.
Svenskt Näringsliv köpte sig inte bara arbetsro genom att släppa in fack-representanter i sina styrelser. Den ensamme fack-ombudsmannen blev i snart alienerad och till slut indoktrinerad likt Lövén att välja aktieägar-perspektivet(90-talet). Jag säger inte att det alltid var fel men ensam är svag här.
Läste häromdagen att man i Sydafrikas parlament ska rösta om expropriation av vitas mark. En Zimbabweliknande utveckling, alltså. Glöm heller aldrig att det är just "ansvarsfull mittpolitik" som är anledningen till att Sverige och väst nu befinner sig i en politisk och kulturell kris. Vi har haft borgare som inte vågat bedriva en borgerlig politik, utan blivit en lightversion av vänstern. Just detta har lämnat fältet fritt för identitetspolitik och antidemokratiska krafter. "Stängda" gränser, dvs krav på pass och visum, är faktiskt normaltillståndet i världen, och det är snarare passfrihet som är en anomali. Den fria rörligheten var aldrig avsedd att omfatta medborgare i andra länder än Schengenländerna.
"tar med sig erfarenheter från ett Sydafrika som påminner mycket om utvecklingen i Sverige just nu."
Nog för att det varit varmt i Göteborg sista tiden men där upphör väl ändå likheterna.
Bästa jag läst på länge. Problemet med Sverige och tex moderaterna är att de i vissa frågor, tex invandring drivit en mycket extrem politik, kanske ligger de nu mer i mitten? Men vem vet? När vi bara har ytterlighetspartier att välja bland blir det omöjligt för väljarna att finna ett vettigt parti att rösta på. Och nu när skenande kostnader står för dörren, skall vi skära ned på välfärden eller ta av de som genererar välståndet? Trängselskatten i gbg är ju bara ett litet exempel på extraskatt för de som arbetar.
"… motreaktionen mot identitetspolitikens avarter är redan i full gång. Det viktiga nu är att motreaktionen inte blir för kraftig och kontraproduktiv."
Detta är mycket viktigt och bör uppmärksammas. Jag tror dock att det är svårt att förhindra att det slår över åt det andra hållet. Vi bör dock givetvis försöka.
"Utan det vi måste kämpa för är en ansvarsfull mittenpolitik…"
Jag skulle snarare säga att det vi inte behöver är en mittenpolitik, igen. Socialismen har vi provat, den fungerar uppenbarligen inte. Socialdemokratin måste räknas som någon form av mittenpolitik (om än socialistisk) och den har spelat ut sin roll. Nej, det vi behöver, på sikt, är givetvis en sann liberal politik, fri från mutationer såsom "big government".
Befängt att tro att "liberalismen" har lösningarna. Det är liberalismen som misslyckas i detta nu. Typ öppna gränser, fri invandring och andra stolligheter.
Befängt att tro att bidrag, gratis boende, gratis mat mm till invandrare är liberalism.
Vilket förvisso gör det ännu roligare när liberaler förespråkar fri invandring och samtidigt ger bidrag etc till invandrare.
När jag arbetade på kraftverken i Sydafrika för 30 år sedan var tillgängligheten nära som i Europa på produktionssidan som var ett tiotal 3600 MW kolkraftverk som försörjde hela södra Afrika. Elavbrott förekom mest i shanty towns där invånarna kopplat upp sig illegalt och stal ström, och medelklassen behövde definitivt inte egna dieselgeneratorer annat än på landet. Sedan byttes alla chefer inom ESKOM till ANC-trogna med förutsett resultat, en sönderfallande infrastruktur och vanlig kleptokratistandard på elförsörjningen.
Och det var ju bättre på Fraco-tiden, eller?
Nååå? "Diagnosticerad" men sedan inget mer? Om det var mononukleos är du tamigf-n skyldig att roa läsarna! Det här kommer inte att glömmas i första taget!
Identitespolitik är väl en gammal socialdemokratisk tradition. PÅ 50-talet var det bakgrunden i Unga örnar och SSU som gav nätverk och lojaliteter för karriären i "folkrörelseägda företag" eller i statsbyråkratin. Det poistiva med det var att det mestadelsis finansierades hederligt, KF, Folksam et c gick faktiskt runt på 1950-talet. Idag är motsvarigheten det helt statsfinansierade välgörenhetsindustriella komplexet som är karriärvägen för strebrarna , som så träffande beskrives av t ex. Cecilia Uvell , t ex http://www.uvell.se/2016/05/20/lo-certifierat-kaffe-32117964, m fl blogginlägg.
+ 1
Socialdemokraterna har mer än någonsin blivit en gödplats för en ny typ av karriärister(Ingvar Carlsson gick till botten med skeppet). Sedan dess bara maktpolitik. Kompetens styr inte längre. Ta Damberg t.ex. Med sådana gräver partiet sin egen grav. Pragmatiker efterlyses. Men de finns inte på Bommersvik.
Bra där Livs Farfar.
Uvells blogginlägg var stor underhållning!
Är det bara jag som tycker vi borde satsa på fler folkomröstningar i viktiga frågor? 99% har väl E-leg idag så det borde inte kosta några större summor egentligen. Åt helvete med "integriteten"…
En stat som vill bli sant socialdemokratisk som Sverige måste ömt vårda och försvara kapitalismens motor som är grunden och genererar allt det överskott som man vill suga på. Det är en fin balans. Suger man för hårt gör det ont i tutten, som då slutar leverera. Suger man för lite så är det bara några få som får allt och sparkar ut de andra fågelungarna ur boet. Socialism är förstås något helt annat än vad vi har i det kapitalistiska Sverige. Och om någon undrar så har jag alltid röstat blått då jag tycker att det gått aningen för långt i Sverige. Ser mig som en liten vågmästare i det fallet.