Svenska Försvarsmakten ska få nytt modernt luftvärn framåt 2020, i form av IRIS-T SL. Det är en nödvändig upprustning, men frågan är vad för funktion eldenheterna ska fylla på det postmoderna slagfältet, då räckvidden lämnar en hel del att önska.
Via Luftvarn.se hittar man följande information:
“IRIS-T SLS räckvidd anges till ca 10 km och höjdtäckningen till ca 5 km. Dessa uppgifter beror naturligtvis av målets storlek, hastighet och manöverförmåga.”
Det handlar alltså om mycket kort räckvidd, även om det är mer än den påstådda 8 km räckvidden för robot 70, som IRIS-T SLS ska ersätta. Robot 70 måste dessutom ha fri sikt mellan målet och eldenheten under hela vapeninsatsen, medan IRIS-T SLS är självgående efter avfyrning.
Men 10 km i räckvidd är mycket kort. Med en hastighet på mach 3 (låt oss säga 1000 m per sekund) så når man visserligen full räckvidd på bara tio sekunder, undantaget accelerationstid. IRIS-T i luftburen originalversion har ca 25 km räckvidd, men då får man fart från början från bärande jaktplan. Samtidigt innebär detta att man ändå inte hinner nedkämpa fientligt stridsflyg i hög hastighet. Tid mellan beslut, avfyrning och flykt mot målet blir antagligen för långt om fientligt stridsflyg håller tillräckligt hög hastighet. Ett flygplan 7 km bort (medräknat höjd) som färdas bort eller parallellt med eldenheten i en hastighet av mach 1 (säg 340 m/s), kommer vara längre bort än 10 km innan roboten hinner ikapp. Ett flygplan i mach 2 kan bara nedkämpas om det är högst 3 km från eldenheten.
Därtill är höjdräckvidden endast 5 km och man kan inte ens skjuta ner drönare, målutpekande flygplan, transportplan eller spaningsflygplan på hög höjd.
Dessutom använder man idag glidbomber fällda långt bort från hög höjd. Flygplan behöver inte vara i närheten av sina mål, utan kan i själva verket ligga på 15 km höjd 100 km från målet och fälla sina bomber, alternativt ännu längre bort och använda kryssningsrobotar.
Slutsatsen är att IRIS-T SLS främst är tänkt att användas mot helikopter eller äldre attackflyg som Su-25 Frogfoot, och alltså försvara svenska manöverförband på slagfältet. Som försvar av något annat, t ex fasta installationer eller grupperingar som flygbaser, ledningscentraler, logistikcentra eller marinbaser, är systemet mycket begränsat rent av meningslöst.
Systemet kommer vara mobilt och fordonsmonterat och kan därmed följa med svenska förbands reträtt undan fienden, och ger här ett utmärkt kompletterande skydd mot helikopter, ovanpå de luftvärnskanonvagn 90 som våra mekaniserade bataljoner har. I en duellsituation mot t ex Mi-28 Havoc med Ataka-pansarvärnsrobotar, kan man klara sig väl, då dessa “bara” har en räckvidd på 6 km. Även mot modernare Ka-50 Hokum kan man klara sig en duellsituation, då dennas Vigr-pansarvärnsrobotar har en räckvidd upp till just 10 km.
Kombinationen av lvkv 90 och IRIS-T SLS kommer hålla fiendens helikoptrar borta från svenska mekaniserade brigader, som istället får skjutas bort med distansfällda klusterbomber med målsökande antitankstridsdelar utom räckvidd från allt svenskt luftvärn… (Eller från raketartiller i med motsvarande klusterbomber och antitankstridsdelar, vilket Ryssland med framgång använt mot Ukraina och slagit ut hela mekaniserade förband på avstånd med – Sverige må ha skrivit på att vi inte får använda sk bombkapslar, men det skiter motståndaren i – bombkapslar används av Ryssland i Ukraina).
Så arméns två teoretiska brigader kommer få ett mobilt skydd mot helikopter, men inte mycket mer. IRIS-T SLS är alltså endast relevant i ett sammanhang där Sveriges fastland invaderas, men duger inte till vid en konflikt med distansbekämpning av svenska anläggningar eller funktioner.
Som kontrast kunde man istället valt norska NASAMS-2 som ersättare till Robot 70, vilket jag gjorde i Midsommargryning. Där har man åtminstone 25 km räckvidd. Och systemet kunde verkligen köpts från hyllan, istället för att behöva utvecklas i 6 – 7 år innan det kommer ut för utbildning på förband. Därtill kan NASAMS även användas vid det svenska normalläget mulet väder…
Vad som är helt avgörande är att vi omgående införskaffar ett långdistansluftvärn från hyllan, förslagsvis Aster-30 med sina 120 km i räckvidd. Först då har vi ett luftvärn för det postmoderna kriget.
Som det ser ut nu lär vi inte ha någon svensk specialanpassning av något otestat och otillräckligt system med medellång räckvidd förrän framåt 2025. I bästa fall. Under tiden sitter vi kvar med våra robot 77 HAWK, som introducerades till amerikanska försvaret 1960. Visserligen har systemet pimpats med rosafärgad rattmuff och kallas EldE 97 numera, men i grunden dras man likväl med en förmåga från 60-talet…
Därtill har eldrörsluftvärnet, som med 40mm automatkanoner skulle fungera som närskyddsluftvärn runt fasta anläggningar som flygbaser skrotats. Vilket betyder att man inte har någon möjlighet att skjuta ner de där glidbomberna eller kryssningsrobotarna strax innan de når sina mål.
Seriöst luftvärn består av lång räckvidd (ASTER-30), medellång räckvidd (NASAMS-2), kort räckvidd (IRIS-T) och närskyddsluftvärn (t ex halvrobotiserade ryska SA-22 Greyhound, eller som det kallas i Ryssland PANTSIR-S1).
Ryskt luftvärn på plats i de ockuperade delarna av sydöstra Ukraina. Inget långräckviddigt luftvärn, men väl mellandistans som BUK-M. Bilden visar mer luftvärn än Sverige kommer kunna sätta på marken när organisationen ska vara fullbemmanad år 2023.
#Russian AIr Defence in Ukraine Map via @Stratfor pic.twitter.com/ZQbi1bA2YI
— Euromaidan Press (@EuromaidanPress) December 4, 2014
39 kommentarer
Robotarna till SA-22 har avsevärt bättre kinematiska prestanda än Iris-T, liknande de som Bamse hade/har.
Har själv annars en liten hang-up på US Navys tänk, gillar tanken på mk41 vls med blandlast av SM-6 och ESSM, kanske spetsat med några SM-3 för äkta anti ballistisk förmåga.
Tyvärr verkar de inte finnas något sådant mobilt landsystem utan det är Aeigis Ashore som är relativt omobilt som gäller.
Oavsett detta är det ju helt orealistiskt under gällande ekonomiska ramar.
Finns ju både för och nackdelar med att köpa FMS från USA annars. Man får ju en svart låda som man inte får vet exakt hur den fungerar och man får inte det senaste bästa i systemen. Å andra sidan finns det större volymer att köpa mer av om det skulle krisa, de sameuropeiska systemen brukar ju bara tillverkas i begränsade serier och blir sedan snabbt obsoleta och därmed dyra och långsamma att tillverka fler.
Man kan ju kolla hur grannlandet resonerar. Där verkar inte politiker vara lika genuskänsliga om dessa frågor och militären får mer inflytande över vad som behövas åt försvaret och deras uppgifter.
Lång räckvidd. Flygvapnet. Ett problem vissa missiler…
Medel: NASAMS, Crotale NG
Kort: Stinger samt att man behåller RBS70 varianter?
Flottan har luftvärn…
En quick & dirty lösning är ju att besöka järnaffären i Ukrainia och köpa några SA-11…
Precis vad jag tänkt också, istället för sprit från Puttgarden kan man åka några mil till och få med sig helt andra grejor. Billigt är det säkert med.
BUK-M ska vara så lättanvänt att man kan skjuta ner ett flygplan på 10 000m höjd efter att ha hämtat systemet från Ukrainas ICA. Behövs alltså inte ens någon utbildning, där kan vi tala om "från hyllan". Köp, ställ upp, peka, skjut.
Grunderna tog väl ca tre timmar att lära sig enligt annan bloggare om man är rimligt begåvad och kan köra denna typ av fordon?
Sedan är friend & foe indentifiering och sånt en överkurs men det kanske inte alltid behövs under vissa omständigheter då eget flyg i sin begränsade numerär jagar på annat håll?
Jadu Cornu du vet hur man förstör helgen för dina trogna läsare. Det kanske är åldern och könet (extremt ocoola) och därmed helt naturliga biologiska orsaker som gör att man tappar det annars så behagliga helglugnet när man påminns om idiotierna i den svenska sk försvaret.
Men det kan ju också vara så att tramsandet med vårt lands försvarsförmåga faktiskt är en helt legitim anledning för ilska, besvikelse och förundran. Angående IRIS är jag för men håller med Cornu i övrig kritik.
Men det som för mig är den springande punkten är vanvettet med att ta bort fungerande vapensystem (Haubits 77, 40 mm akan, hela kustartilleriet osv osv) utan att ersätta med ngt annat. Vem är ansvarig? Och jag menar inte politikerna – jag menar ni som skrev PM, utredde och viskade i ministrars öron.
Jag vet att du eller ni finns och vad jag förstår fortfarande är på fri fot. Om ni händelsevis läser den här bloggen, vilket jag tvivlar på, och har ryggrad, vilket jag också tvivlar på, så ta chansen och förklara hur ni tänkte (anonymt om ni så vill).
Nulli secundus (en enkel fd aktiv reservofficer utan militärstrategiska specialkunskaper och utan tillgång till kvalificerat underattelseunderlag från ett vapenslag som enligt er är helt oviktigt)
Jag kan förklara för dig hur dom tänkte. Aldrig mera kommer Sverige riskera att dras in i en väpnad konflikt. Vi behöver pengarna till annat, det räcker inte bara med öppna hjärtan.
Vad är grejen med Bamse egentligen varför utvecklade vi det? Har vi det? Har vi haft det? Funkar det? Är det relevant? Om så varför köper vi inte in det? Om det varit relevant var för har vi inte haft det förut?
Inte relevant. Kräver line-of-sight och att man från eldenheten aktivt belyser målet under hela insatsen, dvs samma problem som HAWK eller RBS 70. Designfel från början till slut och inte anpassat för det moderna krigets krav, som är fire-and-forget.
Bamse utvecklades med start från 80-talet och var tänkt som en ersättare till Lvakan 40/48 och därmed främst som ett skydd för flygbaserna. Det var inte en ersättare till Rbs 70 eller 90.
Som system är Bamse oerhört kompetent med stor möjlighet till nätverksuppträdande. och spridning av eldenheterna. Därtill ligger eldledningsradarn (precis som vissa än nyare ryska system) på frekvenser över 30 GHz, vilket gör den både svår att upptäcka och att störa med de motmedel som finns idag. Det hade också prestanda mot just små mål som kryssningsrobotar och glidbomber i alla väder.
Ytterst få luftvärnssystem kommer ifrån beroendet av line-of-sight mellan sensor och mål och de är i regel korträckviddiga. Det är inte heller något som NASAMS kommer ifrån eftersom roboten kräver en invisning av eldledningsradar och därtill också line-of-sight mellan eldledningsradarns länkstation och robot, till dess att robotens egna lilla radar själv låst målet. Fire-and-forget kan man glömma på de mer kvalificerade systemen. Däremot är de spec:ade mot att kunna verka mot flera mål samtidigt, vilket inte de gamla semi-aktiva kan. Likaså har många kvalificerade radarluftvärnsrobotsystem idag "Track-via-missile" (t.ex. Patriot, S-300, -400, Aster m.fl.) vilket innebär att man även får tillbaka måldata från roboten och därmed bättre kan hantera målets användning av motmedel.
Bamse har hittills kostart nästan 5 mdr kr och anskaffats för en bataljon – som dock aldrig togs i drift. Systemet står nu någonstans och samlar damm i väntan på eventuell utländsk kund.
Förstår att det svenska konceptet med launchern på 10-tons släpvagn var svårhanterligt. Det Saab i sina försäljningsförsök hittat på nu med att sätta den på lastbil känns ju lite bättre.
Och som förtydligande: IRIS-T har inte heller en fullständig förmåga till fire-and-forget. Man måste fortfarande endera låsa målsökaren på målet innan skott (line-of-sight) eller ge roboten en trolig invisning där den ska söka efter skott. Manövrerar målet alltför mycket mellan skott och förväntad målfångning kan det bli miss. Till skillnad från en radarmålsökare har en IR-målsökare en mycket ringa söksektor. I majoriteten av skjutfallen gissar jag att det inte innebär något problem.
Såg att Norge tydligen beställt Iris-T för att avfyra från sina NASAMS II plattformar? Vad vinner man på det??
Något billigare robot. I vissa fall lämpligare att skjuta IR än radarrobot. Ökad träffsannolikhet om olika målsökare används samtidigt. IR ger möjlighet till tyst bekämpning utan att trigga radarvarnare. Därtill blir alla IRIS-T överflödiga när Norge får sina F-35 då IRIS-T ej kan bäras där.
OK- tack. Några bra fakta & ekonomisk/politiska argument ur norskt perspektiv.
Gissar att man då accepterat mera komplicerad ledning & logistik för sitt lv? Kanske inte betyder så mycket i praktiken?
Dessa är ju dock inga bra skäl för Sverige att skaffa samma då utgångsläget är ett helt annat? Hur har man resonerat här egentligen?
Finns väl inga långskjutande system som är äkta "fire and forget", det fungerar bara på samarbetande mål (rakbana). När skjutavstånden och robotens gångtid är långa blir osäkerhetsvolymerna för stora för att kunna träffa då målsökarna som skall passa i en relativt liten robot har för dåliga prestanda för att själva kunna fånga målet vid avfyrning på långa målavstånd. Kan dessutom finnas ECCM aspekter med att ha sensor på backen plus i roboten.
Så det är inte så enkelt att bara hävda att det måste vara "fire and forget", det blir snabbt mycket mer komplicerat om man ska träffa något på riktigt annat än på riktigt korta håll.
Min personliga favorit för Hawk ersättare är Aster-30. Och eftersom luftvärn alltid drar på sig väldigt stor uppmärksamhet av fienden så bör det kombineras med en mindre robot för självförsvar. Som av en händelse håller britterna med om det och utvecklar SEA CEPTOR http://www.mbda-systems.com/products/maritime-superiority/camm-m/40-3/ (i drift 2016) till sina Aster-beväpnade fartyg. En robottub kan ta fyra Sea Ceptor istället för en Aster och den har en räckvidd på 25km och sin egen radarmålsökare. Dessutom blir Sea Ceptor en utmärkt robot för Visby-korvetterna vilket ger stordriftsfördelar.
Snygg lösning.
Helt off topic nu men stor humor på National Geographic HD i detta nu, Amerikanska survalister!
Ryssarna har dessutom S-300PMU på Krim som når in i Ukraina.
Också lite off topic, men är det någon annan som reagerat på den korta officiella räckvidden på Aster-15? Den ska endast ha 30km vilket är väldigt kort för en robot på hela 310kg, varav endast 15kg är stridsspets (Aster är hit-to-kill), när man jämför med t ex Sea Ceptor (25km) som är i 100kg klassen.
Ja det är bättre för lv soldaten att desertera innan krig. Kul att stå bakom en Hawk 60 tals lavett när ryssen skickar sina anti radar robotar.
Ja svenska försvaret har fan brist på allt. Ett enda stort systemhaveri senaste årtiondet.
Desto bättre att tillräckligt många inser det så att det hinner rättas till med budgetbeslut och inköpsprojekt !
Dmitry Orlov: Russia's Patience Is Wearing Thin
IRIS-T SL bör nog betraktas som ett bra KORTRÄCKVIDDIGT system med de inneboende begränsningar och fördelar som följer med en IR-målsökare. T:et i IRIS-T står för tail / thrust vector controlled och roboten har mycket riktigt enormt bra svängprestanda.
Vill vi (landet Sverige) köpa ett robust medelräckviddigt system som är combat proven och bevisligen lätt att snabbt få operativt öppnar sig snart ett fönster. Finland kommer nämligen avveckla sina SA-11 även kända som 9K37-M1 BUK när de får sitt NASAMS operativt vilket iaf under början av detta år bedömdes bli under 2015. Bättre tillfälle till luftvärnsförmåga/SEK kommer nog aldrig presentera sig. Finländarna skulle nog rent av kunna tänka sig att skänka systemet till oss som ett militärt bistånd.
Nu kommer ovanstående inte att inträffa. Lika lite som att vi kommer att införskaffa NASAMS som har en betydligt högre systemkostnad jämfört med IRIS-T SL. ASTER-30 är sedan mer än dubbelt så dyrt som NASAMS. Som Finlands kommendör för försvarsmakten ( jfr sv ÖB) Amiral Kaskeala uttryckte det vid valet av NASAMS framför ASTER-30 "Instead of one Cadillac, we bought 4 Volvos." . Om vi fortsätter på samma anologi köpte vi (Sverige) ett par mopeder iom IRIS-T. Helt OK för korta transporter i vackert väder och betydligt effektivare än att promenera.
Inte alltid kvalitet är ett substitut för kvantitet. Och Finland har lite areal att försöka täcka. Dock kan en Volvo köra mer last än en moped om man ska göra en sådan analogi.
Aster-30 klarar också av ABM, om den är kopplad till rätt sorts radar, vilket är väldigt intressant med hänsyn till Iskander-brigaden i Kaliningrad. Vore ju synd om vi köper ett system för dyra pengar som sedan ändå inte klarar av att skydda våra fasta anläggningar mot ett av de mest troliga hotet.
Om det vore så väl att det var Iris-T SL vi köpt. Nu är det ju SLS vilken ju saknar den välbehövliga boostern på SL. Visserligen är ju manöverförmågan mycket god men det gäller ju bara så länge motorn brinner.
I praktiken är det så att TVC tar lite impuls från roboten vilket gör att räckvidden kortas något och i många skjutfall som luftvärn misstänker jag att roboten brunnit ut innan den når målet och man inte har nytta av TVC för end-game varför det paradoxalt nog i många skjutfall är kontraproduktivt med TVC.
När det gäller BUK så kan man nog förutsätta att den troligaste motståndaren har mycket god koll på hur man stör systemet varför verkan kan tänkas vara klart begränsad. Däremot ett eller ett par system för övning och validering av telekrigssytem i Vidsel skulle kunna vara en intressant idé…
@ON
Jag blandade ihop begreppen där, tack för korrigeringen. (SLS = Surface Launched Standard = rb98, SL = Surface Launched = rb98 med booster)
Att vi får en lv-robot med kort räckvidd vilket har begränsningar är vi alla medvetna om. EldE98 köptes väl förövrigt in i en direktupphandling? Det borde ju också betyda att vi fick precis det vi ville ha.
Som Wiseman var inne på ovan har systemet också andra stora begränsningar som förkortar bekämpningsavståndet. LOAL torde bli det skjutförfarande som används i 99.9% av lv-fallen då LOBL blir svårt/omöjligt med ett markgrupperat system utan riktbar lavett. Eftersom datalänk till rb saknas (finns ej i SLS grundversion som följaktligen är den billigaste) gäller det att predikteringen om var robotens ir-sökare ska börja leta är mycket god då bekämpningsförloppet inte kan påverkas efter avfyrning vilket också påverkar räckvidden negativt. Systemet är helt enkelt designat som korträckviddigt och har inom den korta räckvidden vissa fördelar som goda svängprestanda.
VAd gäller BUK så fick den troligaste motståndaren ett flertal plan nedskjutna i Georgien -08 av just BUK-M system. Iofs ledde just detta kanske till en uppdatering av ECM kostymen?
Att ifrågasätta korträckviddiga luftvärnssystem är som att ifrågasätta att JAS 39 behöver Rb 98 när Meteor införs. De korträckviddiga systemen kompletterar de långräckviddiga på flera sätt.
När det gäller luftvärn så är de långräckviddiga systemens svaghet att de har dålig täckning på låg höjd. En annan naturlig del är att priset per skott är många gånger större, och då är det oekonomiskt att bekämpa mål på kort håll med ett långräckviddigt system. (En hyfsat bra tumregel är 30 kkr/kg för missiler.) En annan svaghet är att inre dödområde regelmässigt ökar med räckvidden, och kan vara flera km mot vissa måltyper. Slutligen finns det skyddsobjekt som är rörliga och där långräckviddiga system inte lämpar sig p.g.a. nämnda och andra svagheter.
Den traditionella systemuppbyggnaden är att skapa flera lager av skydd runt ett skyddsobjekt med olika system med olika räckvidd, och olika teknologier för att minska sårbarheten mot motmedel.
ALLA luftvärnssystem är i något avseende beroende av line-of-sight. Redan i första fasen ska målet upptäckas av en radar vilket i alla existerande system sker line-of-sight. Ett långräckviddigt system kräver måluppdatering eftersom missilens målsökare bara räcker till i slutfasstyrningen. Ett korträckviddigt system som IRIS-T SLS har inte samma behov, men i slutfasen behöver man ändå line-of-sight till målet för att veta att målet verkligen blev bekämpat.
Sverige har en lång tradition av att hissa upp sina radarantenner på mast, som t.ex. alla i Giraff-familjen, p.g.a. den stora mängd skog vi har. På samma sätt är eldledningsradarn i BAMSE upphissad i mast för att skapa samma förutsättningar för line-of-sight.
IRIS-T SLS, och andra s.k. fire-and-forget system, främsta styrka är att de klarar massiva anfall och mättnadsattacker bättre tack vare att missilerna kan avfyras i kort följd och därefter inte behöver ny data. Det leder, som med allt, till att det skapar sårbarheter och svagheter som kan kompletteras med andra lösningar. Främsta svagheten är den ständiga kampen mot motmedel. Googlar man hittar man leverantörer av motmedel som hävdar att de klarar av 4:e generationens IR-missiler och någon leverantör tar IRIS-T som exempel.
Det jag tyvärr tror har överskattats av Försvarsmakten är LOAL-förmågan, och till skillnad från Ocke tror jag inte att det kommer att bli det vanligaste skjutförfarandet. Främsta skälet är just att det inte med säkerhet går att avgöra vad missilen låser på, och att man därmed skapar ett riskområde som är lika stort som missilens totala kinetiska energi medger, vilket är mycket längre än de 10 km som brukar anges som räckvidd. Faktum är att det i Europa inte finns ett skjutfält som är tillräckligt stort för att provskjuta LOAL.
Wiseman känner säkert till hur flygvapnet använder LOAL, och det skulle vara mycket intressant att höra, men kan kanske av sekretesskäl inte gå in på det. Det är dock mycket bättre förutsättningar att använda LOAL i luftstrid på 6000 m höjd än på markhöjd av främsta skälet att atmosfäriska dämpningen avtar kraftigt med tunnare luft och att alla mål i luften därmed får tydlig kontrast på en kall och ren bakgrund. En pilot har dessutom möjligheten att ha det solbelysta (för IR-målsökaren mycket klottriga) molntäcket under sig, och kan positionera sig mot motståndaren så att ett LOAL-skott avfyras mot en kall blå bakgrund oavsett väderförhållanden.
En tilltalande framtida lösning skulle vara om de europeiska länderna gick ihop om en utveckling av IRIS-T block II och, precis som med Sidewinder block II, att det innehåller en länk till missilen. Då skulle EldE98 bli en mycket bättre lösning med en relativt enkel uppgradering och anskaffning av nya missiler eller modifiering av gamla (och det skulle även lyfta JAS 39 förmåga i många taktiska fall). Samtidigt inser man att länkantennen måste sitta på mast för att skapa line-of-sight åtminstone till missilen.
Stort tack för kommentaren.
Bra synpunkt kring att Bamse har sin målradar på en antenn, vilket ger mkt bättre grupperingsmöjligheter. EldE 98 har som bekant sin målradar på marken, vilket är riktigt uselt för svenska förhållanden (eller i bebyggelse).
HAWK (EldE 98, Rb 67/77) införskaffades ursprungligen enbart för att användas i Skåne, där terrängen är mkt mer förlåtande för målradar utan mast. (Skrev antenn ovan, mast ska det förstås vara).
På den tiden hade man väl koll på rätt system på rätt plats, antar jag?
EldE98 får måldata från UndE23 och det kommer sannolikt räcka långt. Om jag är rätt informerad vill man använda PS-91 för att täcka områden där UndE23 har radarskugga.
Hawk har som du påpekar mer radarskugga för eldledningsradarn eftersom antennen är närmare marken än spaningsradarn, men att den operativt planerades att användas där det ger minst begränsningar. (Tror du blandar ihop beteckningarna lite. Hawk = EldE97, IRIS-T SLS = EldE98.)
Man använder både PS-90 och ska senare använda PS-91 i bataljonerna.
@ FM Ing
Insiktsfull kommentar. Angående troligaste skjutförfarande har du givetvis helt rätt vad gäller riskområde vid LOAL som i fredstid sannolikt kommer omgärdas av ett omfattande regelverk om det ens blir möjligt. Dock kommer man inte ifrån att systemets möjlighet att verka och antalet potentiella grupperingsplatser begränsas markant om krav ställs på att målfångning, målföljning och beslut om bekämpning skall ske innan avfyrning. Systemet riskerar helt enkelt att inte komma till skott i annat fall än när det står på en öppen yta och är inriktat i rätt riktning. Problemet blir liknande det som Cornucopia? tar upp som en avgörande begränsning för EldE97 med sin lågt monterade eldledningsradar men blir en mångfallt större begränsning för ett korträckviddigt system som bekämpar med mål med betydligt högre vinkelhastighet relativt eldenheten. Är man inte beredd att ta risken med LOAL har man köpt fel system.
Därmed inte sagt att du inte får rätt men det vore ungefär som att köpa en Koenigsegg och bara köra på ettans växel. Vad gäller utvecklandet av datalänk är det redan igång och skall inkluderas i IRIS-T SL som även blir container launched och följaktligen betydligt mer lämpad för livet nära marken men också mycket dyrare.
Mest troligt är systemet specificerat mot en gammal, dvs före 2004, hotbild. Den tar inte hänsyn till systemtänket med JAS. Nope, Sverige behöver CIWS Phalanx och ett rejält gäng patriot. Iris T får ta hand om attackhelikoptrar på Brigadnivå….
Tyvärr är inte IRIS-T SLS, med en grupperingstid på 5-15 min, riktigt lämpad att följa med i manöverförbandens tempo.
Nej, dess främsta funktion blir inre skalskydd av högvärdiga skyddsobjekt som t.ex. flygbas, och plockar det som tar sig förbi de långräckviddiga systemen (som förhoppningsvis anskaffas) som t.ex. lågt flygande kryssningsmissiler.
Just kryssningsrobotar är nog det mål man kan hoppas på, eventuellt helikoptrar också, underförutsättning att målsökaren klarar att låsa på ett sådant mål under de förutsättningar som ges. Manövrerande mål typ stridsflyg blir det svårare med då höjdtäckningen blir lite sådär och kinematiska prestanda vid avfyrning från marken också är lite sådär.
Som exempel kan man ju ta uppgiften om robotens goda manöverprestanda, ja de är mycket goda inom en mycket begränsad räckvidd. För att göra ett litet räkneexempel med uppgifter från öppna källor så har roboten enligt Wikipedia en hastighet på Mach 3. Denna hastighet gäller med största sannolikhet inte vid marknivå och innefattar troligen också det skjutande flygplanets hastighet. Dock för exemplets skull, låt oss anta att hastigheten är 3x340m/s (marknivå ISA) = 1020 m/s vid brinnslut.
Jag har inte hittat någon uppgift på brinntid för Iris-T, för gamla Sidewinderrobotar finns uppgifter om brinntider på 2.2s men för AIM -9X som är i samma generation som Iris-T finns uppgifter på mellan 4 och 5 sekunder. Så för exemplets skull, räknar jag på 5s brinntid. Om man antar linjär acceleration (vilket det inte är på riktigt men inte så långt ifrån) ger det en tillryggalagd sträcka på 1020×5/2 = 2550m vid brinnslut. Märk väl att detta är på rakbana och man inte använt sig av TVC för att komma så långt, vid användning av TVC kommer naturligtvis räckvidden att kortas. Om man räknar på samma sätt för vad jag tror är en mer realistisk topphastighet vid markavfyrning, Mach 2, så blir robotens tillryggalagda sträcka med brinnande motor 1700m. Då har jag inte heller tagit hänsyn till gravitationens inverkan som roboten måste övervinna om målet är på lite höjd.
Med ett direkt kommande mål med 300m/s hastighet, som alltså färdas 1500m på 5s skulle man alltså i ett idealiserat skjutfall med optimistiska antaganden kunna skjuta på ett avstånd av 4km som absolut yttersta gräns för att kunna använda TVC. Det är i paritet med eldrörsluftvärn.
Nu slutar ju inte roboten att flyga bara för att motorn slutar brinna utan den har ju sin uppnådda hastighet men den kommer ju hela tiden att retardera och det man kan säga är ju att behöver roboten manövrera t.ex. mot ett manövrerande mål så kommer hastigheten och därmed räckvidden att gå ner. Retardationen är dessutom kraftigare nära marken i den täta luften där jämfört med hur den beter sig ett par tusen meter upp där motståndet är betydligt lägre.
Nu finns det ju fördelar också som nämnts här ovan med t.ex. förmåga mot många samtidiga mål så det är bara att hoppas att systemet kommer att fungera så bra som man tänkt sig i praktiken.
Den intresserade kan göra ungefär samma räkneövning för en AMRAAM för att se vad man kan få för räckvidd ur ett NASAMS system. Utan att ha räknat själv så kan man nog säga att 25km räckvidd som man kan få ur glossy papers är oerhört optimistiskt mot ett kvalificerat mål.