“Han tog kommandot på presskonferensen och hade ett välgrundat manus. Han gjorde det med stor, trovärdig ödmjukhet och förståelse för reaktionerna ute i landet. Han gjorde en hel pudel – lade sig på rygg och sprattlade med benen.” – Pål Jebsen om Jan O Karlssons pudlande 2002
Sverige har förvandlats till Pudellandet Sverige. Ett land där ingen står för något, utan gör en (hel) pudel så fort de klandras för något i media.
Det kan tyckas vara en oroväckande utveckling, där det dels är ofarligt att säga eller göra något missaktningsfullt, och dels därför att ingen till synes står för något.
Säger du något dumt? Gör en pudel och förklara att du hade fel och kritikerna har rätt.
Gör du något dumt? Gör en pudel och förklara att du gjorde fel och kritikerna har rätt.
Var finns ryggraden? Var finns “ja, jag tycker så här och vi har åsiktsfrihet i det här landet”? Inte finns det hos offentliga personer åtminstone.
Frågan är om vi ens kan tala om åsiktsfrihet längre? Den enda åsikten man har möjlighet att ha är den som media dikterar är inom den sk åsiktskorridoren. Går du utanför denna så måste du pudla.
Risken finns därtill att makthavare och beslutsfattare medvetet gör dumheter, fullt medvetna om att allt som krävs är att göra en pudel om de blir upptäckta.
39 kommentarer
Att stå för någonting man sagt och gjort är att ta ansvar för någonting, om det så bara är en själv.
Att ta ansvar är fult. Helst ska ansvaret ligga någonstans diffust som den patriarkala könsmaktsordningen", hos föregående regering eller på någon över- eller underliggande nivå.
Möjligen kan ansvar ligga hos andra departement eller hos de korkade väljarna som röstar på fel åsikter.
Dom som har ryggrad och står för nåt som inte är politiskt korrekt i Sverige drabbas av mediadrev, kan förlora jobbet och baktalas på alla sätt. Ett exempel är de som kritiserar invandringspolitiken. Om rena fakta presenteras i en dagstidning i ett "förbjudet" ämne är det rasistiskt m.m.
Dum, dummare, politiskt korrekt.
SD har offerkoftan på brukar det sägas – det finns en del sanning i det påståendet.
Inte då. Det går utmärkt att diskutera och kritisera invandrings- och integrationspolitiken, vilket t ex Sanna Rayman och Ivar Arpi mfl visat. Det handlar nämligen om underliggande värden och att man gör det med respekt för människor, vilket inte (sd) och speciellt inte (sd)-svansen gör.
Till och med politiker kan diskutera invandring, t ex Hanif Bali (m), på ett alldeles utmärkt sätt, utan att behöva vifta med en offerkofta.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Uppenbarligen sättet ni gör det på och att det lyser igenom av dold rasism och främlingsfientlighet i er retorik.
Oförmågan att problematisera är väl ett typexempel.
Ett annat är att ni uppenbarligen är hysteriska (eller rasister) eftersom alla frågor görs om till att handla om invandring.
Att diskutera sakfrågor är alltså dold rasism. Då landar vi i frågan om åsiktsfriheten som m.a.o. inte finns längre om man inte är PK.
"Det går utmärkt att diskutera och kritisera invandrings- och integrationspolitiken, vilket t ex Sanna Rayman och Ivar Arpi mfl visat. "
Nja, det finns nog en anledning till att ingen etablerad politiker för fram kritik mot effekter av rådande invandringspolitik. Det finns säkert kritiska åsikter men dessa kan inte föras i rådande åsiktskorridor utan att de blir anklagade för att "fiska i grumliga vatten", som det brukar heta.
Att fria opinionsbildare har större utrymme är något helt annat.
Visst får man i medier påpeka problem med förd integrations- och migrationspolitik, som Cornu påpekar. Att föreslå minskad invandring eller skärpt asyllagstiftning är dock fortfarande över gränsen, nämnda Arpi och Rayman visar på problem men föreslår inga lösningar.
Andra hittar bättre utvägar, som att ge en EU-migrant daglönejobb:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/jens-anlitade-tiggare-for-att-olja-om-bryggan_3900660.svd
Vad jag vet så har både Sanna Rayman och Ivar Arpi pekats ut som nazister, SD-medlöpare etc bägge två. Skillnaden är att dessa ignorerar kritiken, men det är nog ingen tillfällighet att Raymans senaste ledare handlar om den hårda tonen på sociala medier (och det är inte SD-svansen hon avser).
Att skriva något som på något sätt bekräftar SD:s världsbild (som t.ex. att migrationspolitiken i Sverige inte är en total framgångshistoria) är fortfarande något du kommer bli totalsågav för.
Frågan är ju dock om det är värt att ta skribenter som Anders Lindberg och Åsa Linderborg på allvar (det är ju dem som svingar på allt). Båda är ju också notoriska lögnare som inte tvekar att tillrättalägga verkligheten de beskriver när den inte helt passar med kartan.
Denna åsiktskorridor inskärps och vidmakthålls i största samförstånd över nästan hela samhället, inte bara i etablerade media. Ett typexempel är när en av Sveriges största oberoende samhällsbloggar, med en image som fritänkande och etablissemangskritisk, i stora rubriker hånfullt avfärdar ett av Sveriges större politiska partier med epitetet "Rasisterna", bara för att de understår sig att förespråka en invandringspolitik i linje med grannländernas.
"Men Börjesson är inte bitter."
Bäst att jag lägger till: Du är en jävla rasist, som får allt att handla om invandring.
Jag har öht inte nämnt invandring i blogginlägget, men smack så sitter rasisten Börjesson där med sin offerkofta och tjatar om invandring.
Som du märker Cornu håller inte ditt resonemang. Då blir det personangrepp som rasist och offerkofta. Att diskutera sakfrågor utifrån ett faktabaserat perspektiv behöver även du lära dig verkar det som.
Pfft. Jag har i upprepade blogginlägg visat att erat "faktabaserade perspektiv" har varit fel och redogjort för de faktiska siffrorna, t ex att 75% av invandrarna har egen försörjning och inte är flyktingar, att vi bara tar emot något tusental netto från Somalia osv. Då blir jag kallad för rätt grova ord när jag lägger fram fakta. Själva lägger ni fram "fakta" som inte finns då vissa saker är olagliga att registrera i register, och alltså har ni inget att komma med.
Det stora misstaget du tycks göra, Cornu, är att du sätter likhetstecken mellan SD och dess "svans". Men SD är, precis som de andra partierna, egentligen bara två saker: Det de själva säger att de står för i partiprogram etc, och det de faktiskt gör i riksdagen. (Och på lokal nivå, men personligen är jag rätt ointresserad av kommunalpolitik.)
Ett partiprogram är inte bara ett ansikte utåt, utan minst lika mycket en kompromiss inåt: det som alla spretiga viljor i partiet lyckats enas om att de är villiga att samlas kring. Programmet är därmed en rimlig approximation av vad partiet (till skillnad från dess enskilda företrädare) faktiskt står för.
SD är lika lite sin svans som t ex sossarna är alla dessa muppar som sitter och gastar på Twitter i deras namn. Skillnaden är bara att SD har en mycket större svans relativt sin storlek än de andra partierna. Detta beror förstås på att absolut ingen väljer SD av slentrian eller för att flyta med strömmen, utan alla har gjort ett högst aktivt och medvetet val. Då tenderar man också att vara mycket mer aktiv i politiska diskussioner på nätet än Gertrud, 63, som röstar på Löfvén för att han verkar trevlig, och hon har hur som helst röstat sosse i alla val sedan 1970.
Problemet som just SD har är att de är det enda parti som är stora nog att komma in i riksdagen, men samtidigt står utanför den etablerade politiska ordning som alla de andra sju i varierande grad ingår i. Det betyder att SD drar till sig inte bara de som gillar partiets specifika politik, utan varenda gök som är missnöjd med den rådande ordningen och vill få till en reell förändring – närmast oavsett till vad. Följaktligen är SD:s svans oerhört spretig, systemkritisk och konspiratorisk och bitvis direkt obehaglig. Men den är inte partiet.
(Riktigt intressant blir att se vad som händer den dag SD faktiskt får en reell maktposition och blir en del av etablissemanget. Försvinner halva anhängarskaran då, när partiet inte kan leverera alla de vilt motstridiga och smått revolutionära förändringar som svansen hade hoppats på?)
Nu verkar det inte vara någon större skillnad på svansen och elitskiktet i SD, vilket inte minst senaste tidens väl tajmade avslöjanden visat.
SD är inte en liten elit förljugna, välkammade och pr-tränade karriärister i partitoppen. SD är sina medlemmar, hur tragiska de än är. Partitoppen kan försvinna vid nästa partistämma.
Nämn ett parti vars politiker inte är "förljugna, välkammade och pr-tränade karriärister".
Om du kommer på några bra förslag så kan jag redan nu avslöja att du antagligen sitter och råljuger för dig själv.
Det finns en film på youtube från en verklig åsiktskorridor. Som ni ser är lätt att bli omtyckt som pudel i denna.
Att ta ansvar innebär inte bara att säga det, utan också att ta på sig kostsamma konsekvenser av det. Till exempel avgå, erbjuda kompensation eller sparka några misskötsamma underhuggare.
Att bara pudla och sedan skaka av sig det hela – "Jag bad ju om ursäkt, ju, vad tjatar du om? – är en taktik för psykopater.
Åsiktsfrihet är väl inte samma sak som att försöka vinna något för egen del, dvs en handling, som Jan O försökte sig på med blev påkommen och hans räddning och enda utväg var att pudla?
Liknande med Mona Toblerone eller Gudruns krökande och skattefiffel. (vars omfattning hade skickat någon andra bakom galler)
Åsiktskorridoren gäller väl just åsikter? Går man utanför den "etablerade åsikten" blir domen istället förlöjligande, klander, ovett eller hot och i vissa fall våld. Möjligheterna till pudling är ganska begränsade då.
Till exempel fanns det en tid sedan en undersökning som visade att varannan svensk ansåg att det är ett mycket dåligt förslag att låta homosexuella adoptera barn.
Tänk nu tanken att… säg Göran Hägglund yttrar dessa ord.
SR funderar på att avbryta sändningarna för "viktigt meddelande till allmänheten" och kvällstabloiderna kan man bara ana.
SVTs nyhetsändningar blev just förlängda den kvällen med extradebatt med minst en deltagare från Mp, V samt något gay-förbund och gärna även Jonas Gardell som extra piff för att visa allvaret i frågan.
Vem är det som definierar åsiktskorridoren? Befolkningen, media, politikerna? Någon måste ju ha satt ramarna?
Jag gissar att det börjar på gräsrotsnivå. Åsiktskorridoren i Sverige är ju helt öppen till vänster emedan det är en mur till höger. Kommunister är 95% OK (det blev bara lite fel förra gången, ett missförtånd) men nassar ska helst skjutas på plats så snart med ser dom. Vi förväntas förstå att RF och AFA vandalisierar, misshandlar, hotar och bråkar med dom och polisen för deras syfte är ju så gott.
Är man för kärnkraft så hotar man framtida generationer och är en ond människa. Om någon säger att hon eller han är kristen så betraktas den personen som icke mentalt stabil. Gillar man vargar så idiotförklaras man av varghatare. Det är helt OK för ledande politiker att fördöma vita hetromän emedan ingen frågar vad männen tycker. "Dom rika" ska betala mer skatt än alla andra av "solidaritet" etc.
Har flumskolan gjort så att alla tappat förmågan att hålla två tankar i huvudet och insikten att det kan finnas andra svar än dom man trodde sig veta?
Att media idag är underhållning, inte nyheter torde vara uppenbart. Liksom att politiker överlag är ganska antiintellektuella för att använda ett snällt ord.
Kvar är medborgarna… vi kanske har dom politiker och media vi förtjänar?
Bravo!
Man kanske borde starta Akademikerpartiet. Där ingen får en högre förtroendepost utan högre akademiska studier bakom sig. Och där alla skäms för anti-vetenskapligt dravel och för medvetet ljug och förljugenhet. Ett parti där det går an att antyda sakers komplexitet och osäkerhet. Ett parti där sanningslidelsen är starkare än röstkåtheten.
@Kuckeliku
Hur skulle de ställa sig i frågor som finanspolitiken (ekonomi är väl ingen vetenskap?), kulturpolitiken och liknande?
Det är lite svårt för mig att säga hur man skulle framtona på dessa områden, eftersom det inte är områden jag själv tror mig behärska.
@Kuckeliku
Sen kommer det till den rent avgörande frågan om allmänt tyckande. Endel tycker det är häftigt att betala skatt och andra tycker det är mindre häftigt – någon vetenskapligt belägg om vem som har rätt har jag inte sett (och nej, det duger inte med att visa att det ena leder till bättre tillväxt – vilket man också kan ha olika uppfattningar om förträffligheten med).
Finns det öht någon fråga som beslutas i riksdagen som inte landar i tyckande i slutändan?
I frågor som bara handlar om tyckande öppnar man förstås upp så mycket som möjligt för mångfald. Går det inte att åstadkomma mångfald satsar man på en medelväg eller på ett alterrnativ som skapar mest nöjdhet i genomsnitt.
Jag tror att åsiktskorridorer har funnits i alla tider och i alla samhällen, det är inget unikt för Sverige. Som tur är för dem som vill förespråka ex. pedofili, rasism eller sexism så finns det en ventil på nätet – det är bara att skaffa en anonym nätuppkoppling och köra på…
@Kuckeliku
Behöver ju inte vara just akademiska studier (med tanke på sakernas tillstånd i dagens skolväsende) men en rimlig verklighetsförankring, erfarenhet och bildning borde finnas som ett minimikrav. (det finns ju exempelvis en del akademiker som är väldigt bra på att vara just akademiker och därför gör bäst i att fortsätta vara just det) Exempelvis kan man tänka sig att ingen kan komma in i riksdagen utan att ha arbetat och betalat skatt i minst tio år? Det borde sålla bort en hel del kostsamma flummare direkt. Kan dom visa att dom varit kvalificerade att få och sköta ett arbete så kan man också få förtroendet att ha inflytande. Idag är det ofta tvärtom. Verkar det rimligt?
Skulle någon köpa aktier i ett företag där ingen i styrelsen eller ledningen kan något om företagets verksamhet eller marknad eller vet hur man sköter ett företag?
Men vi medborgare verkar ju tycka det är OK att våra politiker får göra just det med våra skattemedel?
@ankdammsboende
Förtroendet att komma in i riksdagen borde vara för folket att avgöra. Dessvärre så är det ju så att det är partierna som beslutar om vilka kandidater som skall vara på valbar plats.
Hade det varit så att vi hade haft mer av personval så hade folk kanske premierat kandidater som har erfarenhet av verkligheten utanför politiken, men folk kanske hade tyckt att det var mindre viktigt och då vore det rimligt att det fick vara mindre viktigt.
Detta tillsammans med 4%-spärren gör att det blir en hel del toppstyrning av landet (du får i praktiken välja mellan etablerade partier och får de kandidater dessa har godkänt på köpet).
Sätt gränsen till "vita medelålders heterosexuella män" (som har arbetslivserfarenhet av ett riktigt arbete) så skall vi allt se vad som händer.
Det är ju till största delen dessa som ser till att det finns något skatteunderlag att arbeta med för en regering och borde vara lämpade att se till att deras surt förvärvade skattekronor inte slösas bort på någon idioti.
Partiet Förstånd och Kompetens kunde vara något. Men man behöver faktiskt också något slags ideologiskt tänkande. Då kan jag bara förslå mitt eget ideologiska tänkande som jag nämnt här hos Cornu ibland. Liberalekologism, typ. Men det är ändå inte enormt lätt att undvika ideologiska dispyter.
@anonym,
Just där ligger ett problem. Mindre begåvade partimedlemmar på höga poster lär inte släppa fram smartare förmågor som kan hota dom. Idag kan folket bara välja mellan ett mer och ett mindre dåligt alternativ.
@RH
Skulle själv förespråka individuell rösträtt som är viktad efter hur mycket skatt man betalat föregående mandatperiod. Då försvinner nolltaxerare (PK där) och dom som vill göra av med andras pengar har mindre att säga till om emedan dom som bidrar mest också får mera inflytande. Detta är totalt icke PK och utanför alla åsiktskorridorer, men vem och vilka är det som har inflytandet idag och på vilka grunder? Inte sällan är det dom som ropar högst och är PK inom åsiktskorridoren som har oproportionellt mycket inflytande.
Detta ger oss konsekvenser som ex. att statliga Vinnova beviljar 4 miljoner skattekronor för projektet: "Genusperspektiv på inbyggda intelligenta system" (Sektionen för informationsvetenskap, data-och elektroteknik).
Gissa hur mycket mer sånt det finns….vem "bestämde" denna inriktning på flera områden? Jag har inte sett eller hört någon debatt i alla fall.
Jag menar att problemet ligger i att partistyret avgör vilka som skall vara på valbar plats. För att hamna där måste man rätta sig efter partipiskan så det gör ringa nytta ifall man sätter folk med kompetens där – de kommer ju av den anledningen rösta som styret säger och partiet blir därför inte smartare än sin ledning.
Ditt resonemang om vilken skatt man betalar bör ju isf begränsas till inkomstskatt för fysiska personer. Det är ju knappast rättvist att låta företagare tillgodoräkna sig extra rösträtt för att de dessutom betalar egenavgifter och moms. Vid första anblick tänker man att man skulle få taskigt med rösträtt som medelsvensson, men som det ser ut så behöver man inte betala särledes mycket skatt för att få "en hel" röst.
Är man inne på det spåret kanske man borde överväga om inte ett tvåkammarsystemet borde återinföras – där ena kammaren utses av skattebetalare och den andre av medborgarna. Det är ju trots allt så att det inte bara är frågor om hur skattepengarna skall sättas sprätt på som beslutas i riksdagen, frågor som om man skall kriminalisera tidelag berör ju även de som går på sos.
Om partipiskan ska bestämma så behövs inte tänkande människor alls. Och man kan direkt halvera antalet riksdagsledamöter utan att någon märker något. Skulle ge en god besparing till allas nytta.
Ja bolagsskatt och moms vållar problem i detta scenario. Osäker på hur mycket det egentligen bolagsskatten bidrar med (och var i kalkylen den finns?) då övervägande del av inkomsterna till staten är olika skatter på individers arbete. (ca 970 milj av 1614 milj totalt). Juridisk person har ju hursomhelst inte rösträtt idag heller.
Ja….kanske en kammare med opolitiska ämbetspersoner som ansvarar för statens grunduppgifter som finans, rättsväsende, försvar, hälso & sjukvård etc. och en med övriga där man avhandlar kulturpolitik, bistånd, naturvård, genusfrågor och den typen av frågor?
@ankdammsboende
Partipiskan bestämmer nog i rätt stor utsträckning – det är väl ganska ovanligt att någon går emot partilinjen. Följaktligen så är jag tveksam till att riksdagsledamöterna tillför så mycket egentligen – jag tror man lätt skulle kunna dra ner på antalet rejält utan att förlora något nämvärt på det (och det inte bara pga partipiskan).
Problemet med kalkylen du hänvisar till är att stor del av folks inkomstskatter är kommunalskatt och de dyker väl inte upp i statsbudgeten sådär. Eftersom riksdagen ändå beslutar om vad kommunerna skall göra så tycker jag att man borde organisera styret därefter och organisera dessa saker under staten istället.
Problemet med moms är att vissa bedriver enskild näringsverksamhet och det innebär att det är fysiska personer (ie privatpersoner) som betalar moms och egenavgifter. Det är knappast rättvist att dessa skulle få denna högre skatt tillgodoräknad.
Jag menar tvåkammarsystem där ena kammaren håller på med lagstiftning och den andra håller på med statens ekonomi. Detta eftersom frågan om beskattningens betydelse för representationsrätten – det jag menar är att man som skattebetalare skulle ha rätt till inflytande över hur skatten används, men den kopplingen mellan skattebetalare och representationen blir mer tveksam när det gäller lagstiftning i övrigt.
Ett problem jag hört med sådan uppdelning är att dessa två aspekter ofta går in i varandra, men man kanske kan lösa det på något sätt?