Orkar inte leta reda på länken, men någon proffstyckare eller kändis (=uttalar sig om saker vederbörande inte har expertis kring, t ex en kock som uttalar sig om bilar och exponeras för detta i gammelmedia) föraktade begåvade barn någonstans i gammelmedia härom dagen. Typiskt svenskt och jante att inte bara i skolan utan även medialt mobba de som är intellektuellt begåvade, men väl hylla de som är begåvade på att spraka en boll på en gräsmatta.
Vederbörande tyckte att begåvade barn gott kunde läsa samma saker som andra i skolan och inte skulle placeras i några elitklasser, utan skulle lära sig att umgås istället. Hållas tillbaka. Och tvingas umgås med relativt dem förståndshandikappade.
Tänk dig själv att du som likt mig är en normalbegåvning placeras i en klass där alla är förståndshandikappade? Skillnaden mellan ett sk särskilt begåvat barn och ett normalbegåvat barn är lika stor som mellan en normalbegåvad och en utvecklingstörd.
Särskild begåvning brukar t ex definieras som 131+ i IQ på Wechsellskalan, mot normalbegåvade 100. En vanlig definition på förståndshandikappad är IQ under 70, dvs lika stor skillnad mellan 69 och 100 som mellan 100 och 131. Många särbegåvade ligger dessutom över 131.
 |
| Psykologen Anita Kullander får
Mensas årliga pris, för sitt arbete med och för särbegåvade barn. Stående ovationer från publiken. Läs mer om Kullander och särbegåvade påtalar där bl a att särbegåvning inte är en bokstavsdiagnos och att många riskerar få en felaktig diagnos. Foto från Mensas årsträff i Jönköping, juni 2013. |
Det är inte nödvändigtvis problem, och kan rent av vara positivt, att låta en enskild förståndshandikappad gå tillsammans med normalbegåvade elever. Det är säkert lärorikt och stimulerande för den förståndshandikappade och lär de normalbegåvade en hel del om tolerans och empati. Men tänk dig att placera en normalbegåvning tillsammans med endast förståndshandikappade.
Skulle du vantrivas om alla runt dig var förståndshandikappade? Skulle du vilja att ditt barn går i en klass med endast förståndshandikappade? Det tvingas svenska särskilt begåvade barn uppleva dagligen i Sverige, då vi inte får selektera klasser på IQ, utan bara på prestation i sport eller musik.
Jag fick en viss insyn i hur det kan vara för särskilt begåvade när de slipper umgås med oss vanliga normalbegåvningar när jag föreläste på Mensas årsträff förra året. Jag har inte skrivit något om detta tidigare, då Johan Norberg skrev en bra krönika om årsträffen i Metro. Han var nämligen också där och föreläste som icke-Mensamedlem.
Min egna upplevelse av Mensaträffen var att det var oerhört avslappnade och helt prestigelösa individer, som framstod som helt vanliga människor. Kanske lite mer prestigelösa – det finns inget att bevisa i den gruppen.
Tvärt om var atmosfären väldigt avslappnad, det förekom t ex aldrig att man behövde säga något två gånger, och man fick inte heller några konstiga frågor. Alla fattar allt direkt, även om de inte håller med.
Inte heller såg jag till några nördar.
Nu finns det inom Mensa en regel som säger att ingen måste berätta att de är med i Mensa, man får inte heller berätta vilka andra som är med i Mensa, utan det är medlemmens eget beslut. Så jag ska inte peka ut vilka som var där, utan respektera föreningens regler. Inför mötet hade jag sökt efter vad för åhörare jag kunde vänta mig, men på Wikipedias svenska sida om Mensa finns det inte ett enda känt svenskt namn. Inte ens ett enda svenskt namn. Jantelagen är antagligen för stor i Sverige.
Verkligheten var att det fanns allt möjligt folk. En viss dominans av folk i IT-branschen, men även folk med “vanliga jobb”. Men det fanns gott om företagare, företagsledare, makthavare och kändisar. I själva verket var dessa överrepresenterade relativt hur få politiska makthavare eller kändisar det finns i Sverige.
Många av deltagarna var kvinnor. Skattade ca 40% av de närvarande. Nu till själva poängen här.
Många av kvinnorna var där med sin partner, och undantaget oss föreläsare var endast Mensamedlemmar välkomna. Kort sagt fanns det gott om par där bägge var särskilt begåvade.
Vid fråga så hade en del träffats via Mensa, t ex via deras särskilda intressegrupp (SIG, eng special interest group) för Mensasinglar – SxSIG, men många hade träffats före de ens var medlemmar i Mensa. Framstår som högutbildade par, med vagga, villa, Volvo, vovve. Men extremt högintelligenta, vilket de kanske lärt sig att dölja. Vi pratar trots allt inte om barn, utan om personer med en extremt hög inlärningsförmåga, inklusive empati och socialinlärning.
Poängen här är att naturligtvis är det svårt för särskilt begåvade att ha ett längre förhållande med en normalbegåvad – kan du som normalbegåvad tänka dig att gifta dig och/eller flytta ihop med en förståndshandikappad? Skillnaderna är helt enkelt för stora.
Det blev påfallande tydligt hur många par det finns där bägge partners var särskilt begåvade, med Mensas IQ-nivåer på 131 eller högre.
När särskilt begåvade blir vuxna och själva styr sina liv så söker de sig till likar. Intelligent bildar familj med intelligent. Varför ska inte våra skolbarn också få umgås och undervisas med sina likar?
Mensa har tydligen något de kallar GCP – Gifted Childrens Program, som försöker komma tillrätta med det systematiska motarbetande som dessa särskilda begåvningar utsätts för. Och kom ihåg att det är många av våra framtida företagsledare, företagare, kändisar, makthavare och politiker vi pratar om här.
Låt särskilt begåvade barn få sina egna skolklasser. De kommer lära sig socialt samspel ändå, de är nämligen inte korkade, utan enligt Anita Kullander tvärt om ofta överempatiska, även om det gissningsvis för enkelhetens skull tränas bort av praktiska skäl under uppväxten. Överempati kan nog lätt provoceras som mobbningsoffer, särskilt som särskilt begåvade barn också ska ha ett mycket högt rättspatos och inte backar från vad som är rätt.
Inte osannolikt “tränar” ofta skolkamrater bort empatin ur särskilt begåvade barn, via mobbning. Vilket är synd, då många av dessa blir framstående personer som vuxna, iaf baserat på vilka som fanns på Mensas årsträff.
126 kommentarer
Nja, förakt är väl lite att ta i, jag skulle säga att det snarare rör sig om en sociopolitisk effekt; det är helt enkelt, i den rådande politiska paradigmen om likhet, alldeles för svårt och riskfyllt att sälja idén om att lägga till ytterligare positiva förstärkare för överbegåvande barn och ungdomar. Det slår i likhetsparadigmet på två kritiska nyckelpunkter: i) Den tidigare nämnda positiva förstärkningen av överbegåvade barn innebär i praktiken att mer fokus och resurser flyttas över till en specifik grupp, vilket med likhetsparadigmets logik innebär orättvisa; kan inte alla ha det, skall ingen ha det. ii) Likhetsparadigmet förutsätter….*trumvirvel*…likhet. Likhet framställs som någonting gott och bra, medans individer som är olika är något som skall ses med skepsis, misstanke, och möjligen berättiga statlig insats på något vis. Istället för att ses som föredöme, inspiration och framtida spjutspets för svensk teknologisk förmåga ses överbegåvade på samma sätt som ex. framgångsrika entreprenörer, kapitalägare eller liknande: Krösus Sork som skall få på nöten och tas ned på jorden, för hen är ju inte som alla andra, och är då automatiskt den som skall åtgärdas, inte alla andra som borde ta sig i kragen istället.
Givetvis borde de särbegåvade få möjlighet att dra på mer i skolan.
Har själv upplevt hur det är att ses som "efterbliven" eller bara umgås med psykiskt handikappade. Låg länge på sjukhus för några år sedan och hamnade sedan på en annorlunda institution i väntan på att en ramp och en hiss skulle byggas så jag kunde komma in utan hjälp hemma. Institutionen hade bara psykiskt handikappade och så jag ensam i rullstol. Efter några veckor kom en normal kvinna dit och äntligen gick det att samtala direkt med andra än stressad personal. Sista veckan upptäckte jag att en stum man kunde skriva och förutom svår störning gällande tidsbegrepp var normal.
När jag kom hem hade jag hjälp från hemtjänst och fann att vid affärsbesök vände sig personalen mest till hemtjänsten och undvek mest mig som hade huvudet nere på barnnivå i min rullstol. Tyckte det mest var lite lustigt att nivån över golvet för huvudet verkade spela stor roll. Ibland lite svårt att nå för att betala med kort men gick alltid även om även en del terminaler är gjorda för icke handikappade, dvs sitter lite högt upp.
Idag går jag någorlunda normalt och behandlas normalt i alla butiker. Ja jag hade både mobil och laptop så jag upptäckte tex Cornucopia? och annat under min underligga tillvaro på "psykförvaringen"
Vänliga hälsningar
Nanotec
Det kallas inkludering.
Man placerar mentalt outvecklade i samma klass som väldigt begåvade barn. Bästa mixen får man när man även har bokstavskombinationer som ADHD, ADD eller DCD.
DCD och ADD barnen blir totalt förstörda av ADHD barnen medan de smarta ungarna håller tyst och räknar till rast.
Bäst var i P1 för 2 månader sen när en 9-årig flicka fick frågan hur hon skulle vilja ändra skolan.
Hennes svar var att hon ville ha tysta timmen för hon kunde inte höra sina egna tankar, var svaret.
Så vår skola klarar av att trycka ner de begåvade, överstimulera de med koncentrationssvårigheter och klarar inte av att hålla ordning på sk "damp" barn som springer runt.
Allt i Ekonomins intresse med fina tituleringen "inkludering" – alla ska vara med (i röran)
"överstimulera de med koncentrationssvårigheter"
Själva upplevelsen med ADHD är understimulans inte överstimulans. De med ADHD är konstant uttråkade.
Unknown->Av vad jag tagit del av i tex brittiska undersökningar så är väl det största problemet att begåvade barn beläggs med en bokstavskombination då problemet i själva verket är att de är understimulerade begåvningar.
Skolan borde individanpassas inom klassrummet, tillåta att vissa barn vill ha högre/lägre studietakt. Borde inte vara ett problem med dagens IT-teknik.
It hit, it dit. Individanpassningen var inget problem i 1800-talets d-skola. Alla årgångar gick i samma skolsal med samma lärare. Den som kunde, kunde då lära sig de äldres kurs. En mig närstående farmor nyttjade detta. Det gick bra, hon var till råga på allt den fattigaste. Sverige nyttjade sina begåvningar en gång i tiden.
Sedan kom socialisterna och spred sin avundsjuka.
@los puddas.
Nej, läs vad jag skriver, jag syftar INTE på barn med ADHD utan t.ex aspbergers som måste ha minimalt med intryck för att kunna koncentrera sig, och att de sitter tillsammans med barn som blir hyperaktiva, adhd, gör att aspbergersbarnen får överstimulering och misslyckas.
Adhd barn å sin sida har koncentrationssvårigheter och behöver, som du säger, överstimulering. Jag har dock inte träffat på kombinationen adhd och hög intelligence.
Är själv 132 – 133 och har haft stora problem i skolan och varit placerad i sk. Särklass.
Min skolgång var skit i grundskolan, jag pratade 4 språk, kunde två olika alfabet och fick ständigt stryk.
I vuxen ålder skrev jag upp alla mina matematik betyg för hela gymnasietiden på en vecka och började på högskolan. Bästa tiden i mitt liv. Vi var två över medel i min klass, den andra klasskompisen blev kursetta på kth teknisk fysik.
@andersson
Det kan nog stämma. Jag har märkt att Svenska skolan gärna skapar sk. Särklasser. De barn som är normala (och normalbegåvade) visar upp en bra social norm och de placeras i klasser med de bästa lärarna eftersom dessa lärare är så duktiga förtjänar de duktiga elever.
Vi andra placeras i särklass, efterso. Vi inte äe lika sociala, ibland ifrågasätttande, ointresserade, så är vi kanske bokstavskombinationer. Så man hamnar i särklass med adhd barn. Jag lärde mig slåss i alla fall.
ADHD+högintelligens är INTE en ovanlig kombo, inte mer ovanlig än normalintelligens+ADHD i alla fall. Jag jobbar förövrigt i skola och IT kommer inte lösa alla problem, för det första så verkar vi tro att våra barn kan mer än vad de verkligen kan när det kommer till datorer. I mellanstadiet verkar de tro att allting bara ska gå att klicka på så ska det vara klart, typ appar. Men att skicka ett mail till sig själv eller andra eller att gud förbjude spara saker är svåra uppgifter Det tar flera lektioner att implementera et nytt program och mycket tid går åt till att hjälpa barnen med USB-minnen eller att hitta deras filer som hamnat who knows where. För det andra så krävs mindre klasser eftersom vissa barn har mer akuta problem som måste tas om hand och kräver mycket uppmärksamhet – och den tiden försvinner då för andra. En lärare kan ge varje enskild barn knappt 10 minuter om dagen om man skulle slå ut timmarna på antalet barn. Då kan ni tänka er att vissa inte får någon uppmärksamhet alls för att andra behöver den mer. Lärare vill också att skolan ska förändras, för de gillar inte utvecklingen de ser. Sen ska de även ta hand om uppfostring, mobbning, vara kamrat, rastvakt m.m.
Ang Unknown. Min sambo (Vi är både 25 år gamla) är med i Mensa och har ADHD. Hon har dock svårt för den sociala biten då hon tänker lite över sina vänner och blir frustrerad över att hela tiden behöva förklara vad för oss är enkla saker (Jag kom nästan in i Mensa, men låg på gränsen och de är väldigt principfasta med det där).
Så bekräftar också Cornus tes att hög IQ dras till varandra.
Hej Sophia och Robin. Tack för er input om att det är normalt med ADHD och högre intelligens, har själv aldrig stött på människor som har haft det därav min fråga.
Sophia, det du skriver är precis vad jag har hört från andra lärare gällande tid de har att avsätta. Vad tycker du då om det här med inkluderande av barnen?
Robin, skriver på att hög IQ dras till varandra
Jag har själv alltid varit emot det här med specialklasser, tänkt att det är viktigt att vi lär oss av varandra och träffar sådana som inte är som oss själva. Men jag börjar mer och mer lämna den tanken. Kanske just för att jag jobbar i skola.
Jag tror nu att barn mår bättre av att hitta likasinnade och acceptans istället för att tvingas stå ut med sådana som fungerar helt olikt bara för att de ska lära sig hur andra fungerar. Barn är lika lite accepterande som vuxna är och jag tror de största problemen med barn idag beror på oss vuxna. Om inte förändringen sker bland föräldrar och vuxna så kommer vi inte se en förändring på barnen eller i skolan. Om mamma går och snackar skit om folk som är annorlunda, varför skulle vi då lyckas få barnet att inte göra det? Skolorna behöver mycket mer pengar för att kunna bygga ut så att man får plats mer fler klassrum så att klasserna kan bli mindre, fler lärare så att man kan ha mer än en vuxen i varje klass. Gärna skolor som inriktar sig på olika saker, bland annat skolor för högintelligenta. Jag tror inte att en god självkänsla, få lära sig i sin takt, slippa skoltrötthet och frustration på något sätt kan bidra till något negativt. Jag tror även den tryggheten kan göra att vi blir mer accepterande, öppna för andra människor och olika människor.
En annan viktig faktor för förmågan i skolan är åldersskillnaden. Det finns internationell forskning (t.ex. här) som visar på sambandet mellan vilken månad man är född i och betyg. Det säger en del om hur fyrkantigt skolsystemet är. Att anpassa utbildningen för att plocka fram det bästa hos varje elev finns inte på agendan. I Sverige skiter vi att ha ordentligt utbildade lärare, så där ligger ribban… och andra länder är inte speciellt mycket bättre heller.
Du skriver om något mycket viktigt. Man gjorde för något år sedan en undersökning av när barn diagnostiserade med ADHD var födda och det visade sig en markant överrepresentation av ADHD bland barn födda sent på året. ADHD-läkare som intervjuades försökte med alla krumbukter att komma runt det faktum att ADHD-bubblan var punkterad. Det har förstås inte följts upp, varken av journalister eller politiker. Hur mycket missad begåvning går vi miste om pga att skolan är marxistisk kollektivistiskt begåvningsfientligt enkelriktad? Hur mycket lidande hos många barn skapar det?
Reinfeldt, Björklund och de andra antipatrioterna hittar nu på det ena populistiska förslaget efter det andra för att lura de underbegåvade bland väljarna att rösta på dem än en gång.
Barn som är yngre har ju svårare att koncentrera sig och på ett år händer det oerhört mycket i den åldern. Troligtvis består hela överrepresentationen av barn som egentligen är friska.
Det finns en enorm potential för skolan att använda datortekniken för inlärning med bild, ljud och aktiviteter för att skräddarsy utbildningen till varje barn – där barnet jämförs med sig själv och inte sina ganska-jämnåriga-kamrater-med-varierande-begåvning. Dessutom kan det göras billigare.
Tänk vad mycket man skulle kunna lärt sig på 12 år om man hade haft roliga appar istället för tråkig högläsning från katedern, svarta tavlan och kladdiga overheadbilder…
(bortsett från oss datamuppar då som hann lära sig en massa nyttiga saker trots skolan, även om tekniken var mycket enklare på 80-talet)
Jante var, är och förblir en liten dansk stad! Var det Nyköping i Limfjorden? Den som hävdar att "jantelagen är svensk" har förmodligen någon mental defekt någonstans.
Har någon funderat över att riktigt intelligenta personer kan ställa till med riktigt otäcka saker just därför att de kan tänka så långt (och åt h-e fel)?
För att ta taga fel på land är således enligt dig tecken på en mental defekt?
Äh, du är smartare än så skepparn. Det var ju en avsnäsning och förolämpning ungefär i bloggarens egen stil, det fattaru' väl!
Tack för det!
Vill vara bland inte fullt så elaka människer som jag själv…
Björn är och förblir ett brunt lurvigt djur i skogen med bristfällig intelligens och stor käft med vassa tänder.
En björn bör man tydligen möta som jägare.
Kanske bör man taga sig i akt om man var veterinär?
Om skolmarknaden vore fri och avreglerad på riktigt så att staten subventionerade 50 procent och allt annat vore upp till parterna så skulle säljaren kunna profilera sig med mer begåvade och intelligenta klasser och naturligtvis ta mer betalt. De kan profilera sig på tusen olika sätt. Den centrala apparaten kan inte administrera sånt här. Idag är det förbjudet för skolan att erbjuda något extra och ta mer betalt. Men det är tillåter att muta elever med datorer och bluffa med betyg. När så här marknaden kopplas bort blir eleverna rimligen bara dummare. Och det är vad som har kunnat konstateras i internationella mätningar. Föga förvånande.
Varför mer betalt?
Borde vara lättare att ha att göra med " lite " intelligentare material.
Om man inte får ta betalt för något bättre så försvinner naturligtvis en del av drivkrafterna. Det förklarar lite av vad som har skett med lärarna och eleverna. Dagens låtsasprivatisering med millimeterrättvisa är förmodligen det dummaste alternativet.
Å andra sidan lär det inte bli de mest begåvade barnen som går i dessa skolor utan de barn med rikast föräldrar.
Det enda man behöver göra för att få mer begåvade barn är att annonsera om att skolan är riktigt krävande. Och att disciplin gäller. Tänk en mer utpräglad variant av Engelska skolan. Problemet är att lärarna blir helt nervösa av en sådan ide eftersom de skolats till att se disciplin och krav som något fult och vill vara kompis med ungarna.
För tydlighets skull: det är naturligtvis inte ordning i sig som innebär avancerad undervisning utan "reklamen" syftar till att skrämma bort de som skolan inte vill ska vilja gå där.
I USA antas elever främst efter ett fåtal standardiserade testresultat. Priset är fast och kan variera från noll och uppåt. Privata skolor tar mer betalt. Vissa ofta bättre ställen kommer man nog in på om man betalar tillräckligt mycket som en donation. Barn till kändisar, makthavare och så vidare kan komma in med ett lägre testresultat. Kanske utan ens något resultat om det är en arabisk prins eller något annat. Det är affärsmässigt eftersom elevernas begåvning måste styra mer än pengarna om skolan ska utvecklas och överleva i konkurrensen. De som inte kommer normalt ett fåtal.
På liknande sätt skulle det vara med en avreglering här. Det har i princip ingen betydelse om subventionen är 100 procent enligt något visst som idag för en typisk dålig skola med billiga lärare med centralt styrda löner och sämre lärare utan utbildning och behörighet, eller om den är 50 procent av betalt belopp för att bara minska skattekilar. Skolan måste naturligtvis ta betalt för vad den erbjuder och bestämma vilka elever den vill ha. Görs inte detta blir det en idiotprivatisering och då är det nog bättre utan någon privat verksamhet och så kallade friskolor.
De mer intelligenta med sina ofta mer intelligenta ungar har ofta mer pengar att spendera och har då stora chanser att få en bättre skola. Oberoende av priset kan skolan naturligtvis specialisera sig på begåvade elever, det rakt motsatta, vissa intressen med mera. Utanför detta går det även att ha stipendier och annat för begåvade utan mycket pengar och då måste det finnas standardiserade testresultat för att dokumentera saken. En central antagningsapparat med korrupta betyg fungerar inte. Föga förvånande blir eleverna bara dummare.
@Urban
Det finns ett svagt samband mellan intelligens och inkomst. Men det finns inget samband mellan intelligens och nettoförmögenhet. Intelligenta har alltså inte mer pengar utan har det bara lite lite lättare att tjäna pengar. You bastards!
Jo då Björn, korrelationen är tydlig inom inkomst och inom förmögenhet under IQ 100. Intelligenta verkar inte vara intresserede att lägga pengar på hög, kan man kort säga. Första träffen på intelligence income correlation:
http://thesocietypages.org/socimages/2008/02/06/correlations-of-iq-with-income-and-wealth/
Men det är naturligtvis inte min poäng. Prov är långt bättre än betyg på att sortera ut de begåvade. Betalningen är mer till för att få kostnadseffektivitet.
Från ett kollapsperspektiv är det lämpligt att decentralisera och minska statens roll inom finansiering, administration och kontroll. Statliga besparingar måste göras förr eller senare i varje fall eftersom hela verksamheten är på ett sluttande plan, nästan från varje synvinkel. Att eleven betalar hälften och att friskoleverksamheten kanske halveras är rimligt. Friskolans frihet ökar när den kan välja vilka elever den vill ha. I takt med att den allmänna skolan försämras kommer allt fler att bli villiga att betala extra i riktiga fria skolor.
Det borde också var tillåtet med hemundervisning och andra udda pedagogiker. Även en kollapsskola driven av en domedagssekt borde kunna få delfinansiering. På liknande sätt som den svenska börsens relevanta värde har halverat sedan år 2000 bör antalet fackidioter på slutet planeras med hjälp av marknaden. Så frågan ryms inom ett kollapsparti.
Gillar inte dessa dina artiklar
Jag känner mig nämligen förunderligt lyckligt lottad då jag läser dem och ser tillbaka på min ( och mina barns ) skolgång.
Gäller det hur man kommenterar?
Vem är enväldig domare?
Hur ser man ut om man är en nörd?
P.s
Jag gillar Lincoln.
Ja, Old Abe…
Ok?
Ni ska verkligen känna er lottade då normalbegåvade har mycket större chanser till att finna lyckan här på Jorden jämfört med dem med IQ > 125. Å andra sidan är det ju också bevisat att större IQ är proportionerlig till större grad av autism….
Och se på Mensa, de har ju sänkt ribban rejält… för 15 år sen dög inte mina 135 för dem och tar de in allt som rör på sig. Troligtvis har medlemsintäkterna minskat. Inget att anklaga dem för ty så funkar världen idag – varje dag ska man hitta en idiot som betalar dina räkningar…
Vilken skala? Idag använder man Wechsellskalan där 131 motsvarar 148 i den tidigare skalan.
I övrigt brukar inte personer som måste säga vad de har för IQ inte ha så högt IQ. Gissningsvis ligger du på 135 enligt tidigare skala, vilket väl landar på 115-120 på nuvarande.
Antar att du blir mäkta imponerad av vad för siffror någon presterar på ett test och inte deras handlingar i verkliga livet? Wow, han hade 2.0 på högskoleprovet, då är han en auktoritet.
Det var Wechsellskalan all right, så min tes står kvar tills du motbevisar den…
Du antar fel, jag påstår inte att siffrorna är relaterade till framtida handlingar, utan att hög kognitiv intelligens alltid innebär överlägsen analytisk förmåga och ger förutsättningar för bättre förståelse av omgivningen.
De är inne på den tredje standardavvikelsen:
Cattell (24) -> Stanford-Binet (16) -> Wechsler (15).
Cornu, det blir lite motsägelsefullt om du säger att man inte får säga. Jag skulle snarare påstå att det beror på sammanhang, säger man sin IQ för att styrka ett argument så kan jah hålla med dig eftersom intelligens inte garanterar att man har rätt argument. Säger man det i ett sammanhang så är det annat.
Just det du säger stämmer för många å andra sidan, många gör mensatestet som en form av fallosmätning. Eftersom man får en fin diplom tenderar även de begåvade ibland att skryta.
LXV: Mensa tar in den del av befolkningen som hamnar över 2% av befolkningen.
Detta har inte ändrats och är oberoende av testmodell.Kom du inte med är detta orsaken.
För övrigt har Mensa konstant ökat medlemsantalet över tid.
Det är glödjande.
Troligen indikerar detta en ökad tolerans mot denna typ av särbegåvning.
På samma sätt som musikalisk eller sportslig begåvning dagligen premieras.
Mensa är väl inte uppsökande?
De medger tillträde-eller hur!
Jo, det är nog den största tröskeln.
Man måste själv boka in ett prov.
Och det var, iaf en något skrämmande upplevelse. Det är en sak att ha aningar om att man har läshuvud. En helt annan sak att sticka ut hakan och få ett kvitto på "mer exakt" hur man ligger till. Om alla i befolkningen testades rutinmässigt skulle det nog ge högre medlemstillströmning. Tittar man på kändisar så är allt från tekniska genier till porrskådisar medlemmar. Så hög IQ genererar inte automatiskt en akademisk karriär.
…och själv hade jag bra resultat från mönstringen (salig i åminnelse) och diverse rekryteringstester att fundera på. Annars hade jag troligen inte försökt.
Fanns det någon politiker med på mötet?
Ja, – jag vet att det är en dum fråga men jag försöker förstå varför….
Ja, troligen.
In kvoterad.
Föga överraskande bara från vissa partier.
Förtydliga vad du menar med vissa partier. Själva kvoteringen av urval? Eller typ av medlemmar eller typ av icke-medlemmar?
I Mensa finns bl a riksdagsledamöter från Moderaterna, Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Där finns också representerat framträdande liberala debattörer och tongivande vänsteranhängare. Och en massa annat.
Vi ska komma ihåg att Mensa bara lockar högst 2–2.5% av sin målgrupp (de 2% med minst 131 i IQ), vilket gäller samtliga föreningar i världen. Vad det är hos Mensa som tilltalar denna lilla klick varierar säkert, men ett genomgående tema är det upplevda utanförskapet, som ofta försöks förklaras som sprunget ur högintelligensen i sig.
Att Mensa skulle representera ‘högintelligens’ generellt, får man väl säga är helt fel, eftersom 98% av de högintelligenta inte tilltalas av varken erbjudandet eller sakfrågan. Vad man representerar är ett upplevt utanförskap, hos personer med en IQ över 131.
(De som söker sig till föreningen är personligheter som vill förstå sig själva och sitt upplevda utanförskap bättre, genom att hitta gemensamheter med andra. Gemensamheterna man hittar i Mensa är högintelligens (duh), genomgående, samt allt som finns i resten av världen. Man bildar subgrupper kring identifierade gemensamheter. Många mensamedlemmar drar då slutsatsen att det skulle vara typiskt för högintelligenta att gilla t ex heavy metal eller plockgodis.)
Jag råkar som sagt varit på Mensas årsmöte och känner inte igen något av det du beskriver (annat än att riksdagsledamöter fanns, men jag säger inte vilka partier). Detta var helt vanliga människor, som råkade vara mycket intelligenta. Något utanförskap verkade inte upplevas.
Dina kommentarer verkar mest vara "surt sa räven" och försök att baktala mensamedlemmar du inte ens träffat och visar utmärkt på förtalet av begåvade.
Citerar det jag skrev i inlägget, som baserar sig på att hängt där en hel dag, inklusive banketten:
"Verkligheten var att det fanns allt möjligt folk. En viss dominans av folk i IT-branschen, men även folk med "vanliga jobb". Men det fanns gott om företagare, företagsledare, makthavare och kändisar. I själva verket var dessa överrepresenterade relativt hur få politiska makthavare eller kändisar det finns i Sverige."
Menar du att "företagare, företagsledare, makthavare och kändisar" samt "allt möjligt folk" och "folk i IT-branschen" upplever "utanförskap"?
Hur många Mensamedlemmar har du träffat och diskuterat med?
🙂 Jag var också på mötet i Jönköping. Jag har varit medlem i närmare 20 år och har träffat kanske ett par hundra medlemmar. (Det är inte fler än några hundra av de knappt 5 000 medlemmarna som är aktiva.) Inget direkt surt alls från min sida. Bara ett konstaterande att klistret i föreningen inte handlar så mycket om högintelligens, utan att ‘valutan’ snarare är just benägenheten att vilja förklara sin aparthet med att den skulle bero på intelligensen, medan det kanske handlar mer om att det är en speciell klick av alla 190 000 svenskar (som rent statistiskt når en IQ på 131) som söker detta rätt speciella 'något' att spegla sig i, över huvudtaget. Inget fel i det, alls, men det har inte mycket med högintelligens att göra. Därför tycker jag det blir fel att företeelsen Mensa ska föreställa högintelligens. 10% av 2.5% av 2%. Så, ungefär.
@8ea…
Mycket bra förklarat! Personligen tror jag i min enfald att den största delen av alla som är högintelligenta enligt tester helt är vanliga människor. Och att de flesta mycket väl kan finna tillfredsställelse att samverka med de andra som inte är lika smarta. För det finns så mycket mer än att vara vara smartast i en viss grupp. Den lilla beskrivna gruppen som önskar samliv med likasinnade på det sättet är troligen utåtriktade sådana som gillar föreningsliv och trevlig samvaro med just likasinnade i en virtuell gruppkänsla. På andra sidan av spektrumet hittar man nog (spekulativt) de som ogillar just den typen av samkväm, oavsett om man är smart eller korkad. Skulle lika gärna kunna vara trädgårdsgruppen för perenner som sammanträder.
Att skolan plötsligt skulle vara någon slags universalnyckel för att släppa dessa universalgenier fria för exponentiell tillväxt hänger nog mer samman med frustrerade föräldrars projektion för barnen att bli det som de aldrig lyckades med än något verkligt.
Det finns även de som ojar sig över att barnen inte får nog stimulans. Jag skulle nog mer oja mig över lärarna, de stackarna. Då jag gick i skolan var högsta prioritet att få vissa lättstörda lärare ur balans. Om man i en tyst överenskommelse lyckades få engelskaläraren att högröd hoppa jämfota på stället, grymta med bultande ådror i tinningarna, och fäkta med armarna hade man lyckats. Om man lyckades få vikarien att gråtande springa till lärarrummet innan lunch hade man lyckats. Om man dessutom lyckades få fram en korkad målvakt för att gå till rektorn så var konstverket fulländat.
Min Poäng, om än ganska luddig, är att de som är smarta klarar sig ändå. De behöver ingen extra hjälp av lärare, föräldrar eller andra. Låt dem utveckla sina talanger själva efter eget intresse. Att hela tiden bli styrd av förment välmenande vuxna är nog det mest förödande som kan hända.
/Saison
Jag tror nog att särbegåvade behöver en del extra hjälp, fast på olika plan. Det ena mer knutet till stimulans och det andra med avseende på social interaktion.
Det är normalt att tänka att ‘alla andra’ har mer rätt än en själv. En del särbegåvade missförstår sin kognitiva förmåga som om det vore fel på dem. Här tror jag det är viktigt främst att föräldrarna kan stödja sitt barn och hitta vägar till annan stimulans. För detta är det avgörande att föräldrarna görs medvetna om särbegåvningen. Feedback kan komma från omsorg och skola, från det egna nätverket eller genom föräldrarnas vilja att förstå sitt barn och själva informera sig. Huvudansvaret för barnets självbild (och självkänsla) ligger hos vårdnadshavarna.
I skollagen står numer att “alla barn och elever ska ges bästa möjliga förutsättningar att utifrån sina behov och förutsättningar utvecklas så långt som möjligt i enlighet med utbildningens mål”. Den styrande delen i formuleringen är “i enlighet med utbildningens mål”. Målet med grundskolan är att någorlunda säkra en lägstanivå så att folk kan förväntas bli produktiva för samhällsapparaten. I detta ingår att se till känslan av samhörighet och delaktighet.
Alla barn är olika. Orsakerna eller anledningarna till att ett barn viker av från mellanmjölkprofilen kan vara lite vadsomhelst – talang, social ställning, temperament, fysiska förutsättningar, pigmentering, etnicitet, klädstil, hygien, mognadsgrad, begåvning, skönhet, osv – men har som gemensamt upplevelsen av att inte bli sedd och uppskattad för sin specifika blend och särart.
Sen är det en annan sak, det här att en viss andel med någon form av autismspektrumdiagnos också uppvisar hög intelligens. Dessa behöver naturligtvis särskild hjälp med de funktionshinder diagnosen beskriver. Men särdragen kring personligheterna mellan en vanlig särbegåvad och en inom autismspektrat skiljer sig åt på flera sätt, främst genom förmågan att funka tillsammans.
Jag är inte säker på att särbegåvade skulle må bättre av att anses inte höra hemma i den normala världen. Jag är inte säker på att den normala världen skulle gagnas av att inte förhålla sig till särbegåvade. Jag är inte säker på att det skulle gynna dessa barns utveckling att skiljas ut från den gemensamma verkligheten och samgrupperas med personer med mer eller mindre svåra hinder att fungera socialt.
I slutet av dagen ska alla ut och ha med varann att göra. Idén om aktiv polarisering pga påstått okonsoliderbara eller oharmoniserbara skillnader – kognitiva, kulturella eller what not – känns omodern.
Att känna sig utanför normalt och framförallt känna gemenskap i vissa sällskap kan ju också bero på att man tillhör någon slags minoritet – det kan röra sig om en udda hobby, intresse, religion, sjukdom eller vad som helst. Jag tror att de flesta söker sig till sådana föreningar/sällskap spontant utan att man behöver skyffla in dem i sin fålla. Det enda som kan vara problem är för dem att hitta rätt (vilket internet har underlättat rätt rejält – för du lär ju inte träffa på de riktigt smala grupperna spontant IRL).
Mensa sverige utgörs som sagt av 2% av befolkningen som uppfyller kraven – intresset av att vara med i Mensa är alltså redan där en minoritet (jag vet inte statistiken, men jag har en känsla av att de flesta misslyckas på mensas IQ-test).
Jag håller med.
Det är ungefär hälften som gör testet som klarar gränsen för medlemskap i Mensa. (Man behöver nog vara rätt säker på sin förmåga för att våga sig dit, alas consider http://sv.wikipedia.org/wiki/Dunning-Kruger-effekten .)
Statistiskt sett är det 2 000 av 100 000 som kan bli medlemmar, om de vill. Ungefär motsvarande en större arbetsgivare i en större stad. Av dessa 2 000 är det 40 personer som testar sig och går med. 30 är män, 10 är kvinnor. Av dessa är det ungefär 2–3 personer som är aktiva i föreningen.
Det är inget konstigt med att 1 960 örebroare, helsingborgare eller linköpingsbor inte känner något särskilt gemensamt med 2–3 föreningstyper (som dessutom odlar konceptet som att det ska vara lite hemligt och skört). Det som däremot blir konstigt är att dessa 2–3 karaktärer tar på sig att identifiera och representera högintelligens all over town, och att resten av invånarna har att förstå att “right, det är såna där de är, de som är ‘högintelligenta’”. Som om den mer troende halvan av Kristdemokraterna skulle ge sig själva i uppgift att bilda regering, och resten av alla röstberättigade skulle tycka att det inte vore några konstigheter med det. 😉
Och ännu konstigare blir det när idén lanseras att de 1 960 örebroarna, som inte ser sig ha något gemensamt varken med de 40 självidentifierade snillena eller deras 2–3 självutnämnda företrädare, under alla omständigheter skulle bli bättre medborgare om de föstes ihop tillsammans och skildes av från resten av stadens elever under skolgången, för att sen komma ut som något slags, ja, vaddå?
Intelligens är en flytande skala, dessutom i konstant förflyttning http://sv.wikipedia.org/wiki/Flynneffekten Att ange en övre cut-off för vem som ska anses högbegåvad, på motsvarande avstånd från genomsnittet som den undre som avgör om vederbörande ska klassas som förståndshandikappad, är dels en antydan om något slags kvalitéer som resten av befolkningen behöver förhålla sig till på något aktivt vis, dels en antydan om att dessa individer kan klassas som urskiljbar minoritet med särskilda behov, och dels en antydan om att de ingående individerna ska se något viktigt gemensamt hos varann. Men till skillnad från ett förståndshandikapp genom vilket den drabbade lever dygnet runt, är högintelligens en dynamisk egenskap som för de allra flesta s k högintelligenta (98%) knappt alls gör sig påmind i det dagliga livet.
Cornucopia har rätt i att ‘lika barn leka bäst’, eller att man söker sig till sammanhang med likar. Om det kan man tycka vad man vill rent mellanmänskligt, men det innebär trots allt också att vi alla skapar för oss själva våra respektive umgängesbuketter med flera olika, skilda eller överlappande ‘normalfördelningskurvor’, där man sällan ligger i någon ände. Det känns viktigt att låta folk hitta varandra över hela ängen och inte bygga fiktiva staket utifrån någon elitistisk idé om vilka man rent teoretiskt kan förväntas stå ut med eller ha utbyte av.
Tack. Tack! Tack!! Bra inlägg.
Får flashbacks från min socialdemokratiska experimentuppväxt, som säkert många av er också genomlidit, där den sämste eleven i ämnet alltid satte prestationsnivån för de övriga i klassen.
– Hjälplärare för att fånga upp och utveckla talanger till att bli världsmästare? HAHA. NOPE.
– Hjälplärare för att tvinga ointresserade och oförmögna individer i ett ämne de avskyr och aldrig någonsin kommer att ta i med tång i framtiden? JAVISST, HÄR HAR VI ÄNDLÖSA RESURSER ATT *INVESTERA* (OBS. *SLÖSA*!).
Självömkaren i mig har länge väntat på ett tillfälle att älta detta, så jag är rädd att detta kommer bli något av en vägg av text. Om det blir för mycket kan jag med fördel ignoreras (eller deletas), so here goes:
Jag är en produkt av denna skola och dras fortfarande med effekterna av den.
Min utbildning kantades av några av de bästa lärare en förälder kan önska åt sina barn, så trots allt gnäll som följer hade det kunnat vara så mycket värre än det är. Särskilt ett original, som utan tvekan själv var väldigt begåvad, såg vart det var på väg och gjorde vad han kunde för att hjälpa mig. Han var dock ensam, bokstavligt talat. En fjortonåring är inte direkt positivt inställd till specialbehandling som innebär extra arbete och i det avseendet var jag synnerligen genomsnittlig.
Jag ligger någonstans i höger nedförsbacke på normalfördelningskurvan, IQ-mässigt sett. Ett standardiserat IQ-test visar bara på din förmåga att identifiera mönster, men det är så vitt jag vet det enda kvantifierade testet av intelligens vi har. Rent praktiskt innebär det att jag är jämförelsevis bra på att jämföra inhämtad information med lagrad och dra slutsatser utifrån detta. Jag lärde mig enligt min mor att läsa och skriva kring två års ålder, även om min handstil än idag är bedrövlig. Vid sju års ålder spenderade jag det mesta av min tid med att kladda i marginalerna till mina skolanteckningsblock. Jag kunde redan läsa, skriva och räkna och var därför hopplöst uttråkad. Även när jag befattades med saker jag inte redan visste (exempelvis historia, ett ämne jag än idag är barnsligt förtjust i) föll mitt intresse snabbt, för när jag var redo att gå vidare försökte många fortfarande förstå.
Under tidiga tonåren hade denna tristess urartat till att jag ofta störde undervisningen för andra, då jag i min frustration spenderade en hel del av min tid med att trakassera de lärare jag ogillade, det vill säga de som inte stimulerade mig. Trots detta gick jag ur grundskolan med ett genomsnittligt betyg kring VG-trakten. I gymnasiet blev sakerna inte bättre och ideliga håltimmar och ökad autonomitet ledde till att jag ofta inte besvärade mig med att dyka upp, utom till de lektioner där jag gillade lärarna, än en gång knutet till deras förmågor. Nationella prov räddade mina betyg i många kurser, men jag gick likväl ur gymnasiet med ofullständigt betyg, något jag efter värnplikt rättade till med ett år på komvux. En lördag förmiddag spenderad på högskoleprovet öppnade sedan dörrarna för att söka i princip vilken utbildning jag ville, på vilket universitet jag ville.
Det hela blev ett makalöst fiasko. Jag hade aldrig behövt studera någonting i mitt liv, eller ens arbeta särskilt hårt. Kvällen innan hade hela tiden varit tillräckligt. Nu förväntades jag inte bara göra det mesta av arbetet självständigt, utan också på eget bevåg. Det tog lite mer än ett år innan jag hoppade av universitetet, flyttade till en annan stad och ströjobbade lite här och var. Efter att ekonomin gick på pumpen under slutet av 00-talet och mitt glassiga försäljarjobb plötsligt inte var lönsamt sökte jag mig tillbaka till universitetet. Det är nu 2014 och jag kan fortfarande inte studera, vilket leder till ideliga omtentor. Men jag stör åtminstone inte längre de andras utbildning genom att mobba lärarna. Jag börjar nu smyga mot trettio och jag jobbar på min master tillsammans med folk tio år yngre än mig.
Jag är nu en relativt vuxen människa och allt jag gör och framförallt det jag inte gör är mitt eget ansvar, men jag är en produkt av min uppväxt och jag är övertygad om att jag inte hade behövt våndas vid varje tenta om någon hade givit mig en utbildning som bestod av mer än att halvhjärtat lyssna och rita i mina skolböcker. Jag är övertygad om att mina skolkamrater fått ut mer av sin skolgång om min energi och mitt intellekt inte gick åt till att plåga de lärare jag fann otillräckliga. Jag kan ta ansvar för det jag gör idag, men detta ansvar kan inte utkrävas av det barn jag var.
Lycka till Unknown.
Känner igen mig helt men 15 år före.
Efter 10 år på sjön och i skogen gjorde jag högskoleprovet. Bingo. Teknisk fysik vilket i och för sig tog ur mig villfarelsen att jag skulle vara nåt annat än normalbegåvad.
Intressant arbete idag.
Får man ge ett råd är det att se till att du nästlar dig in där du gör ditt examensarbete om ditt blivande skrå inte har extremt goda arbetsutsikter. Min erfarenhet är att företag lsom söker folk lämnar bort första sållningen till bemanningsföretag som verkar ha begränsad förståelse för folk som inte rikigt följer mallen.
Har i princip identiska erfarenheter. Fast väl på universitetet bestod understimulansen i rätt hög grad. (kandidatexamen i systemvetenskap) Jag acade de flesta tentorna, endast ett fåtal omtentor.
Ironiskt nog saknar jag dock i princip helt all räknefärdighet. För att jag ska lära mig saker ordentligt måste jag förstå dem på en fundamental nivå och förstå hur och varför saker fungerar som de gör. Men ingen matematiklärare jag nånsin haft kunde *förklara* matematik, de bara lärde ut formlerna, vilket inte funkar utan bara leder till frustration för mig. Förmodligen för att de själva inte förstod fundementan och sambanden. Jag fick usla betyg i matematik, fysik, kemi och teknik pga detta. (och mitt slackerbeteende att inte själv söka alternativa källor till förståelse)
Långt senare fick jag reda på att i andra länder där matematikkunskaperna är bättre så är det i högre grad ämneskunniga lärare som lär ut, man lär ut hur saker fungerar på en fundamental nivå och man pratar om hur och varför saker fungerar som de gör…
Tack svenska sosseskolan för att ni höll tillbaka mig i de ämnen jag hade begåvning och motivation och för att ni inte kunde ge mig det stöd jag behövde i de ämnen jag var svag i.
Studerar just nu andra saker på fritiden men jag när jag är klar med dem planerar jag att lära om mig all matematik, från plus och minus till inträdesprov för KTH-nivå själv via Khan Academy (https://www.khanacademy.org/math/arithmetic här kommer jag börja) eller dyl.
Hej, känner också igen mig. Jag klarade mig bättre dock genom att jag skrev upp alla matteämnen direkt efter gymnasiet och gick på universitet tillsammans med bekanta som visade mig hur de pluggade. Jag hade aldrig fått hjälp med läxor eller pluggat då jag gick ut grundskola med mest 5or utan att plugga. (De praktiska ämnen hade jag dock 3or)
Har två barn i skolan i klass 5 & 3, i dessa klasser finns flera barn med förmodade bokstavskombinationer. Ungar som blir tillrättavisade slänger sig på golvet och skriker i protest !
Helt sanslöst, lärare ska hålla styr på de "stökiga" och samtidigt stötta de som behöver stöd och undervisa normala. Vilken ekvation….
Eftersom lärarna av allt att döma finner sig i situationen och deras fack ej protesterar måste det troligen anses helt acceptabelt för dessa individer.
Men var håller föräldrarna hus?
Men skepparn, det är väl inte föräldrarnas fel att barnen är oregerliga…
Den niosvansade skulle givetvis komma flitigt i bruk.
Ett evinnerligt daltande med nutidens glin!
Se bara på mig.
Jag och mina barn har helt undsluppit dylik fostran.
Hustrun?
Hon betackar sig helt från att ens prova.
AGA.gillar jag i min yrkesroll som skeppare
Har västgöten Gustav Dalen som en av mina favoriter, nämligen..
Känner igen mycket av unknown ovan. Lätt för mig i skolan, dagdrömde, blev en slacker, svårt att få bort den egenskapen helt som vuxen.
Unknown håller med C, kanon! bloggen utvecklas 🙂
Jag hade alltid lätt för mig i skolan. Lätt för matte och språk, fotografiskt minne och har alltid skrivit tentor/prov snabbt och korrekt. Vart hamnade jag i skolan då? Jo i specialklassen med de betydligt mindre begåvade barnen. Detta eftersom jag sa emot läraren och "inte kunde sammarbeta". Tror inte det är helt ovanligt att det blir så.
Intressant med IQ är ju Flynn-effekten, dvs att genomsnittet på skalan hela tiden höjs. Om de två generationer tidigare än oss skulle gjort IQ-test hade de alltså varit "förståndshandikappade" hela bunten.
Wechslerskalan heter det. Ursäkta petigheten, men det gick inte att maila dig.
Självklart kan man blanda dem som inte är "Jättesmarta" med dem som är smarta, då får de några att se upp till vilket förhoppningsvis leder till positiv energi. Det motsatta kan man helt garantera. Att låg energi kommer att ge fortsatt låg energi.
Sen är ju de lågpresterande 9/10 högst medvetna om detta också vilket de känner som att de är i vägen, för så dumma är de flesta inte.
Dessutom bör man uppmuntra ökad intelligens och samkväm då alla bör få ro att hitta sitt tempo. IQ i all ära men det gäller ju att sätta person i kontext för det dem ska syssla med också.
(Rain man)Förmodligen som att betrakta som en idiot på 50-talet, Men med en dator kanske ett arbete på Google.
Och det får man fram igenom personlig utveckling inte genom tvångsgifte.
Du är alltså för inkluderande i skolan?
"Do not argue with an idiot. He will drag you down to his level and beat you with experience"
Hade verkligen hoppats att det fria skolvalet skulle ge skolor där eleverna inte behöver sitta av tiden i tristess, men tyvärr skapades ju snabbt regler om att alla har rätt att komma in på alla skolor i mån av plats och ingen sortering efter begåvningsnivå får ske. Det får ju absolut inte bli så att någon faktiskt lär sig något mer än någon annan för det vore ju orättvist… Vi lär vara många som är bittra över skolsystemet.
Samma har ju nuvarande regim ordnat för dagis. Endast kö som urval. En eller två tokungar och de andra får fly. Det privata dagiset är krossat.
De gjorde nog av med all sin strategi och planeringsförmåga under maktkamperna i politiska ungdomsförbundet.
En annan idioti är nedläggningarna av smådagis. Alla ska smittas bli sjuka samtidigt och alla ska få samma indoktrinering.
Hög kognitiv förmåga är förvisso en viktig ingrediens för livsframgång. Tillsätt endast arbete.
De flesta som misslyckas faller på det senare.
Du verkar bommat att hela 2,2% av svenskarna är kvalificerade för Menza men bara en bråkdel av dessa är medlemmar. Man kan hålla det för osannolikt att Menzamedlemmarna är representativa för de intelligenta. Sannolikt är det en speciell sorts intelligenta människor som söker medlemskap.
Slumpen har förstås större betydelse än både IQ och arbetsinsatsen. Men det är förstås en självklarhet, så det känns nästan opassande att påpeka.
hmm..borde alltså egentligen söka medlemskap i MENSA, men det verkar konstigt med en klubb?
Det går faktiskt att umgås med "vanliga" personer då det kan vara vilsamt att inte hela tiden hålla hjärnan i "supergear."
Man blir inte lyckligare av intelligens .. ibland tror jag det är tvärtom.
@Besser Wisser
Jag är inte så övertygad om att det alltid är så. Det finns även omvända fenomenet att man i Mensa kan vara mer avslappnad då ingen förväntar sig att man skall vara exceptionellt intelligent medan man bland vanligt folk förväntas att man skall veta allt och vara så intelligent.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Det ar langt ifran alltid som jag haller med dig Cornu, denna gangen har du dock slagit huvudet pa spiken! Jag blev medlem i Mensa for cirka 2 ar sedan, har inte engagerat mig och knappt gatt pa nagra traffar. Det var mest en nyfikenhet pa om mig sjalv och min formaga.
Detta kom efter att jag hade last en artikel om hur barn som fick hora att de arbetade bra ofta gjorde battre ifran sig an barn som fick hora att de var smarta, da nar de smarta barnen stotte pa ett hinder sa gav de upp.
Sjalv fick jag alltid hora att jag var smart i skolan. Sjalvklart var jag enormt understimulerad, trots att jag gick i en montessori-klass dar det fanns ovanligt mycket frihet och mojlighet att prestera mer an vad som kravdes.
Detta har sjalvklart foljt mig anda upp till Universitets niva. Laser just nu en master och det ar egentligen forst nu jag kanner att jag far den stimulering jag efterfragar, vilket formodligen ocksa har att gora med att det ar ratt sa mattematik intensiva kurser.
Det finns ingen tvekan om att jag hade varit mycket langre om jag hade fatt ga i en klass dar kraven var hogre, dar lararna var vana vid att hantera personer som har latt att lara sig och forsta, for bara for att man har hog IQ betyder det inte att man ar smart. Man maste fortfarande forsta saker.
Tror cornu gör en psykologisk profil på sina läsare genom detta inlägg då det hör ihop med ett annat nyligen där han kollade typ av läsare.
Det förekommer att särbegåvade barn med mycket höga iq-n placeras i särskolan tillsammans med utvecklingsstörda pga att de särbegåvade ex har Aspergers syndrom. Att det kan leda till skolvägran och tom ta emot mer kunskapsvägran hos den som drabbas har jag sett på nära håll.
Feldiagnosticieringen av aspbegers, ADHD etc är enorm. När skolans ofta rätt normalbegåvade lärare träffar på en särskilt begåvad elev är det inte säkert de förstår eleven, om de ens känner till begreppet särbegåvning, och då kämpar de med att sätta in eleven i ett fack. Kombinera det med föräldrar som inte klarar att protestera ("om vi gör en utredning kan ditt barn få de resurser som behövs") och överdiagnoserna är där.
Att vara annorlunda är inte att ha ett neuropsykiatriskt syndrom. Jmf med att barn födda sent på året klassas som ADHD när allt de har är omognad i form av att de kan vara nästan ett år yngre än äldre elever i samma klass.
Skulle påstå nästintill uteslutet att skolan, grund och gymnasium, består av normalbegåvade lärare. Om man vänder på resonemanget, en väldigt begåvad lärare ligger långt framme i tankebanan vid resonemang. Att då behöva möta elever på en väldigt eftersatt nivå är frustrerande. Det finns säkert en och annan väldigt begåvad lärare som brinner för att se barn utvecklas mer än att ha ett intellektuellt utbyte men tittar man på lärare med professur så tenderar de till att utbilda på universitet.
Så för att möta den stora normalfördelningen av elever krävs lärare som är på elevens nivå, dvs medelmåtta.
Jag håller med om att särbegåvade sätts i ett fack och det facket styrs av svensk jante, "Kalle är inte som de normalbegåvade barnen" , eftersom Kalle inte får sticka ut och vara begåvad måste han ha en bokstavskombination. Säger inte att alla får det så, bara att det är vanlig förekomst.
Det är nog inte så enkelt att det är svart eller vitt som Cornu och Wendela (som i mitt intryck verkar tycka mer än hon förstår) verkar få det att framstå. Samhället består av en samling normalbegåvningar och det är det samhället man kommer att leva i även om man avviker från normen att då exkludera de onormala (idioter till dårhus och särbegåvade till elitanläggningar) är nog inte speciellt lyckat i för stor utsträckning om man inte vill ha ett samhälle där man faktiskt isolerar de avvikande från den gråa massan. Å andra sidan kan det ju vara nyttigt att stundom umgås med likasinnade.
Jag tror inte iden att sätta elever i elitskolor utan det är nog bättre att sätta alla i "samma" skola och där ge eleverna möjlighet att låta sin begåvning komma till rätta, låta eleverna vara olika. Det gäller även att identifiera varför vissa elever är olika då särbegåvning inte alltid tar sig uttryck som man skulle kunna tänka sig (det är inte alltid särbegåvningar utmärker sig som duktiga och skötsamma precis).
En anledning till motstånd mot elitskolor är förstås att elitskolor för tankarna till skolor för särskilt bemedlade. En faktor är avundsjukan som slår till, men även att vi kanske inte vill ha ett samhälle där smarta håller sig till smarta, rika till danderyd osv (det blir så ändå så man behöver defenitivt inte lägga ner extra kraft för det).
En annan faktor är ju finansieringen av skolorna – om en privat skola tillåts ställa krav på eleverna så bidrar ju det till att dessa kommer att tendera att kräva att eleverna är bland de lättaste att undervisa och dumpa alla problem på den kommunala skolan (och på detta sätt få extra betalt på två sätt – dels för att måttståcken för vad undervisning kostar ökar och dels för att man bedriver undervisning på de elever som kostar minst).
Du får tycka som du vill, min avkomma är avsedd för privatskola utan idioter där de får tidig stöd i att utveckla kognitiv och logisk tänkande. Skulle det hända att jag får degenererad avkomma så placeras den i specialklass där de får ändå bättre förutsättningar än att känna sig efterbliven.
@Unknown
Vad du gör med din avkomma får du själv besluta över, men sista stycket visar på problemet med systemet. En privatskola som förbjuder idioter torde inte få förekomma av den anledningen (så länge de förväntar sig att staten skall betala kalaset).
Sen får man fråga sig vari egentliga problemet är – borde man inte kunna ge tidigt stöd även om det råkar förekomma folk som är olika? Behöver man verkligen sätta avvikande på en isolerad "ö" för ott kunna låta dem vara avvikande?
Tillägg: sen är det som sagt inte säkert att en lekman lyckas identifiera särbegåvning som särbegåvning (och därmed inte sagt att det inte är lekmän i skolan som försöker göra den). Risken blir då att man placerar en särbegåvning i en skola för underbegåvade…
Jag håller med om mycket av det Cornu skriver, det är ett stort problem att begåvade barn misslyckas i skolan för att de är understimulerade. Och jag håller med om att det finns någon form av förakt/rädsla eller vad det nu är för begåvade. Dessutom är det ju för vänsterflanken ett politiskt idiom att alla har samma förutsättningar, trots att det inte är sant rent biologiskt.
Men jag håller också med mycket av vad du skriver. Jämförelsen med förståndshandikappade haltar ju på så sätt att de faktiskt är en mycket liten minoritet i samhället, medan normalbegåvade är den stora majoriteten. Därför finns det ju rent praktiska skäl till att begåvade måste lära sig leva bland normalbegåvade. Jag tror inte heller segregering av olika typer av människor rent allmänt leder till bra resultat, vi har snarare för mycket än för lite av det redan som det är.
Men, och det är ett viktigt men. Om man ska ha "alla" (de flesta åtminstone) i samma skola måste skolorna rent allmänt bli MYCKET bättre på att hantera varians. Det finns ju bättre exempel, men rent allmänt verkar det inte fungera vidare bra. Om det inte lyckas kanske speciella klasser för mer begåvade är en bättre lösning än att fortsätta låta dem dö av tristess och misslyckas i vuxenlivet pga problem i skolgången.
@Mr F
De 2% smartaste är i samma utsträckning en liten minoritet som de 2% mest korkade vilket väl var likheten i jämförelsen mellan "särbegåvad" och "efterbliven"…
"Men, och det är ett viktigt men. Om man ska ha "alla" (de flesta åtminstone) i samma skola måste skolorna rent allmänt bli MYCKET bättre på att hantera varians."
Om vi vill ha ett gemensamt samhälle så bör det ju gälla samhället i stort. En förutsättning för att hantera den är att man erkänner den och kanske vågar identifiera de som avviker. Och det är ju där problemet är – det kvittar ju ifall det finns särklasser eller särskolor ifall vi inte kan identifiera vilka som skall gå där. Omvänt om man identifierat vem som skall gå där så blir ju behovet av att isolera dem mer underordnat.
@Anonym
Låt oss skilja på begrepp. "Särskola" får mig att tänka på särklass, vilket jag ingick i under min grund- och gymnasieskoltid.
Att bli kallad för särbarn och att sitta i en särklass var negativt och glåpord så jag gillar inte användningen av "sär" överhuvudtaget. Och jag tycker inte att man ska använda det ordet.
Det skolor måste bli mycket bättre på är förmågan att analysera varje elevs behov och att bedriva undervisning i mer rationell och logisk form.
Ett exempel är multiplikationstabellen som lärdes ut (vet inte om det lärs ut idag). Det var på samma nivå som att lära sig alfabetet. Vissa kan den inte ordentligt än idag, men kan göra huvudräkning med multiplikation och procent samt multiplikation med flera siffror i talbas 10 och även binär- hexa multi-addi-substrationer.
Matematiken i Svensk grundskola har (under min tid) varit en katastrof där endast de mest avancerade matematikkurserna i gymnasiet och universitet har haft en någorlunda pedagogisk nivå.
Vi har ett samhälle där måtto är medelmåtta och man sätter av utbildningar därefter, istället för att ta fram utbildningar som är på bredden, från de med extra behov till de med frågor och resonemang som måste besvaras.
@anonym
Ja absolut, på det sättet var jämförelsen bra. Jag menar att man ändå kanske ska hejda sig innan man drar slutsatsen att det bästa för de begåvade vore att skilja ut dem i speciella skolor på samma sätt som förståndshandikappade.
Jag tycker absolut att det borde gälla samhället i stort, ja. Eftersom det är helt normalt att människor skiljer ut sig på olika sätt så borde samhället vara mycket mer accepterande för olikheter utan att diverse grupper ska behöva isolera sig. Alternativet, drivet till sin spets, vore ju att vi skulle ha en enklav i Sverige för homosexuella, särbegåvade introverta, en enklav för extroverta normalbegåvade pingstvänner, och så vidare i all oändlighet.
Grundproblemet tycker jag i mångt och mycket är att samhället har en sådan skräck för det som anses icke normalt, så nästan alla måste på något vis låtsas vara något de inte är för att passa in i mallen.
Nu är kanske inte världen total svartvit. Jag var ett "överbegåvat" barn med antagligen ADD (självdiognosticerat). Jag var dock väluppfostrad när jag kom till skolan.
Jag upplevde nog att födas in i "arbetarklass" var ett större problem än skolan. Mor och Far visste inte hur man hanterar ett överbegåvad barn. När skolan ville jag skulle hoppa 2 årskurser satte sig mina föräldrar emot då de tänkte att jag kanske skulle bli ensam bland de större barnen.
@Ronny Paulsson
En fråga man kan ställa sig är om man måste gå i EN klass, och ifall man ALLTID måste följa samma undervisning bara för att man är i samma klass. Man skulle kunna tänka sig att man läser vissa ämnen i högre årskurs och andra med likgamla – att anta att man skall springa ikapp med två år äldre barn bara för att man är lika bra som dem på matematik verkar ju lite skevt.
Att bli ensam bland de större barnen – tja det är ju ganska svårt att vara avvikande och normal samtidigt…
Empati kan man få genom att olika möts.
Jag tror de flesta mensakvalificerade är intelligenta nog att klara ett möte med normalbegåvade.
Fast kanske inte de flesta Mensamedlemmarna!
Tänk dig t.ex. en 9 åring som har en mardröm på sent på kvällen, barnet vaknar och går upp för att söka tröst. Finner sina föräldrar i vardagsrummet tittandes på tv.
Ur ett socialt perspektiv skulle barnet gå till föräldrarna och delta i deras sociala aktvitet framför tv:n och få därmed social stöd som trygghet.
Om barnet istället ser sina föräldrar och tänker "Mina föräldrar har jobbat en lång dag och verkar vara väldigt trötta, jag låter dem vila istället för att belasta dem med att de ska behöva ge mig tröst". Därmed vänder barnet i dörren och går och lägger sig.
Finner du barnet som osocial för att barnet vänder?
Eller finner du barnet som empatiskt?
Finenr du barnet som söker social gemenskap som empatisk?
Som förälder så hoppas jag att de stör! Så jag kan få vara empatisk!
Barn är barn men kan vara väldigt empatiska.
Tyvärr så finner de ofta andra vägar än via föräldrarna att visa detta speciellt under tonåren!
Jag tror du är en bra förälder.
Det finns dem som skulle uppfatta ett sådant beteende hos barnet som osocialt och empatilöst när det i skälva verket är just ett empatiskt beteende där barnet väljer att åsidosätta sina sociala behov framför sina empatiska.
Jag ville bara säg att social förmåga och empatisk förmåga kan vara helt skilda.
Tack för att du belyser detta! Läser allt Cornu skriver, men kommenterar aldrig. Till den här artikeln blir det ett undantag.
Jag hade genom hela min grundskola aldrig någon utmaning i studierna och minns hur jag på lågstadiet gjorde klar en räknebok/läsebok och att jag då fick sitta och rita eller bara sitta och titta ut genom fönstret. Jag var så klart understimulerad och lärde mig att flit och att bli klar med en uppgift inte lönar sig, så jag gjorde enbart det som behövdes för att sedan sitta och dagdrömma. Eftersom jag var snäll och väluppfostrad störde jag aldrig någon annan och gjorde inte så mycket väsen av mig.
På samma sätt har jag gått igenom gymnasiet och ett 5-årigt universitetsprogram och har fortsatt vara understimulerad – även om jag på universitetet inte gick på alla föreläsningar och trivdes därför bättre. Först på senare år fick jag tanken på mensa och är nu medlem sedan några år och har även upptäckt att jag har ADD (ADHD utan det hyperaktiva) och kan idag bara vara tacksam för att jag lyckades överleva skolsystemet och inte idag sitter på Plattan med en kanyl i armen…
Jag är glad för din skull. Kan man säkerställa verkligen ADD med korrekt diagnos? Hur uttrycker det sig för dig? Många tankar samtidigt?
För att säkerställa ADD så handlar det om att kolla på ADHD-symptomen (utom det hyperaktiva) och se om man är så högt upp att det anses utgöra ett handikapp. För mig yttrar det sig att jag har svårt att göra saker som jag inte är intresserad av och om det inte finns någon tidspress och jag har svårt att avsluta saker. Jag är understimulerad vid de flesta samtal, föredrag och behöver – för att kunna koncentrera mig på det som sägs – därför sitta och t.ex. spela mobilspel för att kunna lyssna. "Binder" jag inte upp delar av hjärnan i något sådant, flyger tankarna iväg och jag missar det som sägs. Problemet med ADHD/ADD är ju en förhöjd verksamhet i frontalloben och det gör t.ex. det väldigt svårt att varva ner och somna och att jag är "zombieaktig" första fyra timmarna när jag vaknar. Vidare har man ofta finmotoriska svårigheter som för mig yttrar sig via en usel handstil och att jag ofta spiller när jag äter eller dricker. Det handlar också om olika. svårigheter om att hålla ordning och organisera saker. Ett grundläggande ADD-test finns här: http://www.add.n.nu/add-test och för att sedan få en full diagnos så är det en flera år lång process med psykologer, intervjuer med föräldrar, respektive mm.
Det blir inte riktigt rätt att jämföra avståndet från en särbegåvad till en normalbegåvad, med avståndet från en normalbegåvad till en förståndshandikappad. Det relativa inbördes avståndet diffar med ungefär 1/3. (från 70 till 100 är det 43% ökning; från 100 till 70 är det 30% minskning. Från 100 till 131 är det 31% ökning; från 131 till 100 är det 24% minskning.)
Rent statistiskt är det 1 av 50 som kan nå IQ 131 och räknas som särbegåvad. För att få lika stort gap från en normalbegåvad till en särbegåvad som det från en förståndshandikappad till en normalbegåvad, skulle dennes IQ behöva ligga på 143, motsvarande 1 av 482 personer; 8–9 ggr mer ‘annorlunda’ än en i kvoten 131.
Kaskadeffekten av ett förståndshandikapp medför därtill en palett andra kognitiva utmaningar som inte har särskilt mycket med förmågan att abstrahera att göra, precis som extraförmågan till abstrakt tänkande som en IQ uppåt 131 innebär, inte medför några speciellt särskiljande egenskaper annat än en något mer aktiv och på uppmärksamhet pockande inre process, ibland på bekostnad av interpersonellt intresse eller utbyte.
(Parentetiskt; Mensa lockar inte fler än 2% av de 2% som utgör målgruppen. Det som förenar verkar främst vara det sociala utanförskapet. En del av dem som väljer att gå med i Mensa har introducerats till föreningen i samband med utredningen kring någon möjlig autismspektrumdiagnos, där de visat sig ha hög IQ. Av de knappt 5 000 svenska mensamedlemmarna är därför en relativt stor andel diagnostiserade med något kognitivt funktionshinder – i sig säkert förenande för dem med detta, men också alienerande för de allra flesta 98% av dem som skulle vara kvalificerade för medlemskap men som väljer att inte gå med, eller fortsätta vara medlemmar.)
Med detta försökte jag säga att det som skenbart kvalitativt ser ut att särskilja eller förena vad som skulle vara ‘olika typer’ av människor, oftare är en tankevurpa sprungen ur en alldeles irrelevant ehuru förståelig triggerhappiness att kategorisera folk. Skolan är till dels för den gemensamma lägstanivån rent bildningsmässigt, men framför allt för att få träning i och ernå nånslags fungerande social skill.
Varje barn behöver bli sett och erkänt för sina särdrag, och det är skolans ansvar att säkra. Och varje barn behöver sen sin respektive särskilda extrastimulans beroende på intressen eller färdigheter, men det är mer en grej för föräldrarna att möta.
Det gemensamma hittar man hos varandra, om man är intresserad.
Bra skrivet. Jag tror att som du skriver, man har satt kostym på "olika typer" av människor. Det är nog enklare för människor rent allmänt att gallra ut vilka som är "lätta" att samtal med, dvs man ligger på samma nivå, och vilka som inte är lätta (de som ifrågasätter). Och istället för att analysera resonemanget för ett ifrågasättande är det lätt att klassificeras som "dum" när det är kanske läraren som saknar en form av empiriskt tänkande. I Finland arbetar man mer med detta bland lärare.
Understimulering i sig behöver inte baseras på själva "nivån" av tankeutmaningen utan kan handla om resonemanget. T.ex. att man skulle lära sig multiplikationstabellen för att räkna i grundskolan istället för att lära sig hur man räknar.
Vad är din erfarenhet av personligheten hos begåvade du har varit i kontakt med då?
Håller med. Bra inlägg!
Tack ‘Unknown’ 🙂
Min erfarenhet av personligheten hos särbegåvade (var tidigare medlem i Mensa i tjugo år) är att de/vi är precis som normalbegåvade. Med en del har man mycket gemensamt, med en del inget alls.
En liten omväg, för att förhoppningsvis komma fram till nånslags poäng:
Med intelligens menas i breda ordalag en typiskt mänsklig förmåga ‘att förstå’ – “förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning”, enligt Wikipedia.
IQ mäts genom tester, som utformas för att vara ‘kulturOberoende’. Oftast blir det abstrakta figurserier som ska förstås oberoende av vilken utbildning man har eller vilket sammanhang man kommer ifrån.
Det är känt att syskon i snitt skiljer sig åt med 15 IQ-poäng, medan slumpvisa främlingar skiljs med 17 poäng. Därmed kan vi se att IQ till del är ärftligt. Det är också känt att IQ, så som den mäts, skiljer sig mellan olika delar av världen, där t ex Europa placerar sig högre än t ex Afrika.
Men: det som mäts med IQ-tester, är hur pass (även ärftligt) tillvänjd man är till att förhålla sig till abstrakta system; koncept som t ex tabeller, trädstrukturer, tidsangivelser, processer, priser, valutor, hierarkier, andelar, odds, talbaser, koder, symboler, siffror och bokstäver, osv.
Det här är alltihop principer som är sprungna ur och kopplade till ekonomier och deras tankesystem, typ; handel, maktdistribution och effektivisering.
Så; det som mäts, och den ‘egenskap’ som filtreras fram, är i allra högsta grad kulturBEROENDE.
För egen del ser jag mer ‘mjuka’ grejer inbäddade i omständigheten ‘att förstå’, som t ex delad humor, delad följsamhet, delad underförståddhet, sånt. Där hittar man oftare mer gemensamt med personer som säkert finns i andra kvoter än i den ‘högre’ snibben.
(Hög intelligens kan återverka på personligheten om den undertrycks eller motarbetas, ofta då genom skolan/under uppväxten. Plus att ju omvärlden är skapad av och för normalbegåvade – ≈ 90% av alla – varför också dessa funkar bättre och har fler och tydligare vägar till personlig framgång. Det leder så klart till ett upplevt utanförskap för outliern, och ibland också till bitterhet eller nånslags revanschlystnad. Den typen av ‘relativa ärr’ tror jag dock är lika vanligt hos resten av befolkningen, fast då utlöst av ngt annat av alla upplevbara sociala stigmata.)
Jag gillar och delar ditt sätt att tänka.
Du berör den andra delen i detta ämne det här kring att man skapar (social och personlig) relation till vederbörande utifrån hur man uppfattar olika aspekter eller det som du kallar för "mjuka" grejer. Man kan praktisera det som t.ex. filmer, musiktexter, upplevelser så som teater, filosofiska diskussioner mm. I slutändan är det alltid trevligare att kunna komplettera och utveckla varandras resonemang vidare om det är den delen hos personen som är drivkraften.
Vissa gillar trygghet och rutin, andra tycker det är förändringsrädsla och stagnerande. Det är nog svårt att ha en hållbar relation mellan den typen av individer.
Javisst. Säkert är det också så, att också beroende på vad man upplever som stimulerande eller utmanande, så söker man sig, dras eller knuffas till, olika sammanhang, i olika skeden av livet. Många gånger är det just omständigheten ‘vänskap’ eller till vilka man känner att man kan, vill eller orkar relatera, som avgör om det verkar vara intressanta sammanhang att hänga i (och alltså inte bara i vilken grad man får utbyte av sin kognitiva förmåga).
Till exempel, många av de som väljer läkaryrket är säkert såna som trivs bäst när de får intellektuell sparring. Många som väljer läkaryrket gör det säkert för att de drivs av sina empatiska förmågor. Många som väljer läkaryrket gillar det faktabaserade empiriska. Många som väljer läkaryrket har läkare i familjen. Många som väljer läkaryrket gillar dramatiken, osv, osv.
@8ea…
Nu skriver du som om IQ var en kvotskala (http://sv.wikipedia.org/wiki/Mätskala), dvs. att en faktor 2 i IQ betyder dubbelt så smart, i någon mening. I själva verket är både genomsnittet 100 och standardavvikelsen 15 godtyckliga, och en IQ-poäng beskriver bara hur en individ placerar sig gällande denna förmåga relativt en normalfördelad befolkning. Det enda avståndet mellan individer som är säger någontin om den studerad storheten är därmed just det som Cornu använder, dvs. antal standardavvikelser mellan personerna, och vad som är dubbelt eller 33 % betyder ingenting utanför en godtycklig numerisk skala.
Med det sagt, så håller jag ändå med om de värderingar du förmedlar, att människor ändå förenas av mer än vad som skiljer dem, att social kontext och att "bli sedd" är viktigt för hur ett barn utvecklas etc. Det jag invänder mot är bara hur du använder IQ-skalan på ett sätt som den inte är giltig för.
Du har säkert rätt. Klockkurvan beskriver skillnader med utgångspunkt från mitten. Men funktionshindren bundlas med andra issues med effekt på mellanmänskligheterna åt vänster än åt höger.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hej Cornu.
Jag vet att du har skrivit vad som gäller för borttagandet men jag tycker att du ska ändå kommentera när du raderar då det är mer konstruktivt.
Mvh, Vart tog mitt Putin-signerade porträtt vägen?
Äh, det var jag som raderade. SBS. Inlägget skulle in som kommentar till 8ea… 09:50.
Det är därför det står att kommentaren togs bort av skribenten.
Skulle någon som är professionell diagnostiserad med ADD och över normalbegåvad vänligen kunna förklara hur normal tankeverksamhet är i huvudet på denne person?
/ Nyfiken.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Finns samband mellan högre intelligens och större risk för schizofreni också. Tycker att det hela är en icke-fråga när det gäller begåvad, normal ,efter och normal eller handikap.
Skolan behöver anpassa sig efter att lära ut i bred skala snarare där både sjuka och friska, begåvade och mindre begåvade får det stöd som deras behov kräver.
Och detta innebär inte att man ska inkludera alla i en soppa. Min mormor hade ett bra ordspråk "ät maten, allt ska ner i samma mage". Kanske man får näring i sig men det är ingen höjdarupplevelse.
@Moster Mimmi
Som sagt att ha IQ över 130 är lika lite en normal variant som att ha ett IQ under 70 (det rör sig om 2% av befolkningen för bägge varianter).
Sen när det gäller handikapp så kommer jag ihåg en liten skrift som jag "tjuvläste" från läkarutbildningen. Handikapp skall avse en situation där ett funktionshinder hindrar personen från ett "normalt" liv, men när man ser till att situationer kan vara olika så är det inte alltid så att det som betraktas som funktionshinder är det utan det kan faktiskt i vissa situationer bli tvärtom.
Sen är ju frågan ifall folk med IQ under 70 är så bekymmrade över att "tvingas" umgås, är det inte snarare så att det är folk med IQ runt 90 som vill slippa umgås med folk med IQ under 70? Frågan blir då vilka och hur många som skall exkluderas ur samvaron.
Normalbegåvad kan ha en IQ på 85 eller 115 och det är väl godtyckligt verkar de flesta tycka.
Ser man ur perspektivet en person som har IQ 110 eller 160 så blir den med 160 geniförklarad medans den med 110 är inte märkbart intelligentare än medel eller hur?
Men hur är det att hålla en utbildning på nivå 110 för en person med 160 i IQ? Känns lika motsägelsefullt som att placera 85 med 115 om vi nu ska mäta IQ..
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
@Unknown
Man bör nog hålla sig till vad som tillhör rimligheterna. Ett IQ på 160 och därutöver bör endast 270 personer i sverige ha (om jag räknade rätt), delar man det med medellivslängden så blir det 3-4 personer per årskull. IQ över 115 har däremot 16% av befolkningen.
@Moster Mimmi
Det finns nog skäl att tro att inte skalan är helt linjär i ytterligheterna, men att tro att skillnaden mellan en som har IQ 100 gentemot IQ70 är mycket större än skillnaden mellan IQ130 gentemot IQ100 kräver nog mer än att konstatera att det förekommer folk som har olika defekter bland de med IQ under 70.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Glömde, men vill också inflika, att det är alldeles symtomatiskt för tankesättet som dominerar den ‘utvecklade’ världen och som skribenten också ger uttryck för; att vilja effektivisera. Från olika håll lanseras olika idéer om hur bäst att optimera för maximal avkastning och tillväxt; “låt lika barn leka med varann”, “bryt loss en elit”, “olikheterna blir spänningen som blir energin”, osv. Vägen till lycka är nog inte den per rek. rörpost, utan kanske mer den i det öppna landskapet med de oväntade ovillkorade mötena, i all avspänd lyhördhet.
Vet inte vad du har för bakgrund, du nämnde läkare som exempel men nu tror jag inte att det är det. Hur som helst, om vi ska prata om mental lycka, finns det någon styrkt hypotes om att intelligens och depression skulle höra ihop eller tvärtom?
Så mycket att känna igen, så mycket att kommentera, så lite tid…
Jag lärde mig själv läsa vid ca 4 år. Mamma hade stressats till att hoppa över två klasser, så hon pushade mig inte – men stöttade och svarade på frågor.
Jag hade såklart tråkigt i småskolan. Kunde läsa och räkna, så jag ertappades ofta med att ha drömt bort och inte veta vad övriga höll på med.
Klassläraren i folkskolan såg att vi var några speciella. Han lyckades skaffa nya matteböcker åt oss i takt med att vi sprang igenom de normala. Ändå kändes ingenting som att man behövde jobba med ämnena.
Första da’n i realskolan fick klassen uttryckligen höra att vi var ”små genier” och alltså underförstått blivit handplockade, och att nu skulle vi minsann få jobba för betygen. Ha. Men lärarna var ordentligt selekterade: några disputerade lektorer i såväl språk som naturvetenskap.
Dimmiga minnen, men flera lärare verkar ha följt med till gymnasiet. Icke minst en fantastisk kemilärare, sedermera professor, som präglat resten av mitt liv. Och fysikläraren! Det ryktades att hälften av landets tjejer på biologisk gren underkändes i studentskrivningen 1962. I vår klass (naturvetenskaplig – matematisk gren förstås) var det tre (3) elever som hade fler än ett (1) fel av åtta. De tre hade inte varit med i klassen från början … Vi fick alltså lära oss fysik, inte bara att lösa bokens uppgifter. Plus att vi köpte häften med extra svåra problem för att förbereda oss och lite grann tävla mot OCH HJÄLPA varandra. Vad hette häftena? Elementa?? Jag har flera gånger ett drygt halvsekel senare nätletat efter ett problem som gällde avkylning av ett varmt klot som man droppade svalt vatten på. Vanliga genomsnittsformler blev fel; tror det blev en kul diffekvation till slut.
En grej till om att lära sig grunderna: I studentmuntan trodde nog censorn att han hittat nåt svårt. Vi skulle redogöra för fundamentala logaritmlagar (från första ring, vi lämnade 4:e). Lagarna som sådana hade vi förstås glömt, men ALLA i gänget lyckades rekonstruera dem, eftersom vi visste hur de fungerade.
Jag gick stenhårt in för MaFyKe. De fyllde mina veckor (när jag inte elittränade mina lite ovanliga friidrottsgrenar). Språken (EN GE FR) absorberade jag arbetslöst närmast genom huden. Hur jag blev godkänd i studentexamen i historia och liknande är fortfarande ett mysterium.
Sammanfattning? Knappat möjligt. Men allt tjôt om intelligens och procent och kurvor och tester saknar något som för mig personligen är tätt på livsavgörande. Många gånger har jag tänkt att jag gärna skulle ha bytt några tiotals IQpoäng mot lite smartness och social kompetens.
Men ska jag klaga? Trots att jag jobbat (och trots pensionering sedan flera år fortsätter att jobba) i ett ekonomiskt perverst underskattat högkvalificerat område och därtill hamnat i några näst intill livshotande massiva felsatsningar pga ovannämnda brist på social kompetens har jag nyss köpt mig ett hus med lagom trådgård i en mindre stad på nästan cykelavstånd till regionsjukhus och storstäders faror och har gångavstånd till nästan allt jag behöver. Kostade mig som en garderob på Östermalm eller en bråkdels parkeringsplats i London. LivsnjutarQ klart på ”höger nedförsbacke på normalfördelningskurvan” tack, Unknown.
Jag och min son har alltid haft lätt för oss i skolan, speciellt matte. På skoj lärde jag honom lättare algebra när han var 5-6 år, typ "3+x=9, lös mysteriet med x". Multiplikation, kommutativa regler etc gick vi igenom över en fikarast på påsklovet när han var sex. Division lärde han sig själv, har en helt fantastisk skiss där han visar hur han tänker.
I sonens första år i skolan hade han en lärare som utmanade honom, stöttade svaga elever och höll ordning i klassen. Sedan hade de två år med vikarier, kolerisk lärare, lata lärare som inte litade på tidigare utlåtanden att sonen verkligen var duktig utan skulle göra en egen utredning som de aldrig gjorde, lärare som glömde specialmaterial i två månader och som extra krydda en återkommande vikare som körde med kollektiv bestraffning. Klassen havererade och barn med anlag för intriger slog ut i blom. Han berättade för mig att han såg ”spelet” i klassen och ”spelet” som lärarna körde mot barnen. Sonen argumentera emot när han såg orättvisor, fick anmärkningar etc. Jag lärde honom hur han överlever och parerar ”spelet”. Jag hatade mig själv för att lära en nioåring gilla läget. Jag snackade med föräldrarna till några av de barn som hade det svårt, de och deras barn led lika mycket men på andra sätt. Rektor mfl var kontaktade, men där saknades ledarskap. Min son klarade studierna trots lärarna, det gjorde inte hans kompis med ADHD. Det tog ett halvår för en kass rektor och kassa lärare att haverera en funktionell klass. Min slutsats från det experimentet är att lärare som inte kan se de duktiga barnen inte heller kan se/hantera de barn som har (inlärnings)problem.
Därefter kom en ny rektor och lärare som ställde krav på sig själva och därmed även på klassen och barnen. Läraren lade ner ett fantastiskt jobb och efter två läsår var sonen och klassen i stort tillbaka där de var innan experimentet började, några barn hade tappat sugen på vägen. Jag är glad att läraren tog tag i det, annars hade nog min son gillat läget resten av skolgången.
Till högstadiet sökte han en specialprofil med högre studietempo. Intaget till den profilen reglerades med samma regler som till dagis (man skulle bo nära), medan de som sökte till musik-/idrott-/dansprofiler antogs enligt betyg, resultat och prestation på uppspel. Varför kan inte betyg (=funktion av prestation på teoretiska prov) få gälla för teoretiskt duktiga barn? Nu går han i specialprofilen och trivs bra.
Å vad jag hatar själhävdelse genom egna barn.
Min kille pratar 14 olika språk, kan räkna upp de 100 första primtalen och kan multiplicera fakulteter i kvadrat genom huvudräkning. Och han är 8 månader gammal.
Hatar du ofta anonyma personer på Internet, som du inte ens vet vilka de är, bara för att de berättar saker om sina liv och livsförhållanden som har absolut noll påverkan på dig?
Du vet att det finns hjälp att söka mot sådant?
De som fokuserar på begåvade barn glömmer att det är under tonåren som den personliga och intellektuella utvecklingen kombineras till en individ vars förmågor antingen kommer mänskligheten till nytta eller inte. Det mystiska är att högt begåvade individer förefaller uteslutna ur vissa sammanhang, så att en suboptimal organisation med nödvändighet måste infinna sig i dessa fall.