Hur upplevde du 90-talskrisen?

Skall på visning idag! Perfekt uppvärmning! Hade du sålt munkjacka eller t-shirt med Cornucopia tryck en syrlig "one liner" om bostadsbubblan hade det varit den givna klädseln!
(Fattar inte varför du inte har merchandise men du har säkert dina skäl)

/Bo Bubbla

Min erfarenhet var att alla möjliga människor krängde inventarier och kläder för att få ihop pengar. Tavelsäljande arkitekter var inget ovanligt. Men dagens lågkonjunktur (förutom för banker vars fester aldrig slutar) tar på mångas ekonomier. Den snabba krasch som var på 90-talet var bättre än detta som vi har nu alla politiker försöker rädda sina bastukompisar inom privata världen.

Minns 90talet som ungdom och sedan tonåring. Mina föräldrar gick rätt ordentligt med förlust pga bostadsaffärer. Skiljde sig efter ett tag, kanske pga det, kanske inte. Jag tror en av dem betalar av på skulden än idag. Trist! Jag fattade det inte då, men vi var nog vad man idag skulle kalla rätt så fattiga. Minns att mamma bad mig snåla lite mer på mackorna och mjölken vid något tillfälle. Jag köpte de flesta kläderna begagnade (vilket var billigt då). Vet inte om jag for så illa av just den aspekten förvisso. Jag gillade mest rollspel och programmering, och ingetdera kostade särskilt mycket (datorerna var mesta tiden några generationer gamla). Skapade nog istället ett driv hos mig, som kanske delvis var vad som tog mig igenom Chalmers med bra resultat. Men det är förstås svårt att spekulera kontrafaktiskt.

Samtidigt verkar deras generation ha haft det relativt bra på många sätt. Extremt enkelt att få jobb i tidig tjugoårsålder och så. Jämfört med folk i min egen ålder, även om just jag alltid har haft bra flyt. Fast det har slagit mig som lite annorlunda att även om vi är två civilingenjörer utan barn, så har vi en skruttig bil och bor i hyresrätt. Mina föräldrar hade i motsvarande period i livet två bilar (varav en fin), villa och barn, trots att båda hade administrativa jobb utan högskoleutbildning.

Köpte en 2 vi S:t Eriksbron för 660 000 SEK Fick sälja den för 440 000 Räntan var runt 10 000 SEK i månaden.

Uppsidan var att jag köpte ett radhus i Haninge för 700 000 så i slutändan när man bor och inte spekulerar så spelar det ingen roll. Men när jag försöker förklara ränteläget som var då för mina barn så fattar dom inte vad jag pratar om.

2 månader kvar till helt skuldfri

Synd jag missade Linköping är ju bara ett stenkast bort.

jag var soctant i Malmö under några år. Arbetade med ekonomiskt bistånd i en mottagningsgrupp. Halva området bestod av fattiga i hyreshus, andra halvan av medelklass i fina villor. Varje morgon ringde företagare som kursat och grät i luren. Ibland gjorde jag hembesök hos dem och talade om vad de måste sälja. Jag blev bra på att förmedla budskap enligt smörgåsmodellen: "Det positiva är ju att du har börjat ta tag i dina problem…" Det var faktiskt rätt hemska år. Arga, ledsna, trängda människor överallt.

Våran familj byggde nytt större hus i ett område med högre klass, allt blev bättre!

Letade hus på 90-talet och har några minnen från bostadsmarknaden…

* Var och tittade på ett hus några månad efter 500%-räntan 1992. Ägaren hade fått panik under räntechocken och låst sitt huslån på 14% i 8 år. Han var nu tvungen att sälja och han var utblottad. Det sade han rent ut. Tyvärr var huset inget för mig… och inte för någon annan heller.

* Mina morföräldar hade 1990 år tidigare flyttat in en nybyggd BRF (äldreboende) strax utanför Göteborg. Bägge satt i styrelsen och var bekymrade över en del av lägenheterna, eftersom de tidigare ägarna hade skickat in nycklarna genom brevlådeinkastet till expeditionen, eftersom det inte fanns några som helst köpare även om priset var nära noll. Har för mig att det blev en del strul med det juridiska för BRF:en när ägarna bara stack.

* Minns också ett fantastiskt objekt på Gräddhyllan, med sjöutsik och högt läge, egen brygga med strandtomt, ett par hundra kvadrat tomt och enormt hus med tornrum som var till salu för (på den tiden ofattbara) 1.7 miljoner. Köptes och ägs numera av en inte helt obekant Wall Enstam, som redan då förstod vad som var ett bra fastighetsköp.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att folk i allmänhet INTE fått vad de förtjänade. En del har haft tur och andra inte.
De som förtjänar "tur" är de som själva bygger* och amorterar, inte de som spekulerar.
(*att "bygga själv" betyder att du själv håller i hammaren, annars kallas det att "låta bygga")

Själv sålde jag en bostadsrätt 1990 och köpte ett hus 1997. Dessutom ett fritidshus köpt 1992 sålt 1998 (märkligt nog med en liten vinst).

Jag är också 70-talist och kunde inte förstå hur ett land så korkat styrt som Sverige kunde fungera och vara konkurrenskraftigt. Min teori är att varför Palmeutredningen så envetet fortfarande håller på är inte för att gripa mördaren utan för att ge henom medalj. Krisen '90 var bara ett kvitto på att ens tankar var rätt och att politiker varken vet vad som är bäst eller bryr sig om vad som är bäst. Ny Demokrati föll på att man inte kan växa alltför snabbt, för mycket knasbollar sugs upp och tär. Moderaterna/Sossarna/etc faller på att dom blivit institutionaliserade. Extra tydligt blev det med Göran Person som samlade på sig lydiga knähundar och sen slutade och lämnade ett gigantiskt vakuum (både fysiskt och maktmässigt). Nu har jag gett upp hoppet på vettigt styre i Sverige. Allt handlar om damage control och att säkra sina egna tillgångar.

den kraschen har etsat sig fast i mitt minne och format mig något extremt. Jag är född tidigt 80-tal och påverkades enbart genom att se hur mina föräldrar led igenom 14% ränta årligen. De lyckades också med bedriften att låsa den i 5 år. Dock hade de tur i oturen och fick behålla jobben, men det var tuffa tider. Vi hade fortfarande råd med allting, men man levde med vetskapen att om någon av dem blir arbetslös så kommer vi vara tvungna att sälja huset och då säkerligen till en förlustaffär.

Det var det som först startade min väg mot att spara ihop tillräckligt med pengar för att inte behöva hamna i en sådan situation själv. Vilket i sin tur ledde in på investeringar osv. Jag misstänker det kommer att vara många fler barn/ungdomar som hamnar i samma sits som jag var i framöver.

Nu bör jag påpeka att de har fortfarande kvar huset och det är i princip skuldfritt nu så i deras fall förlorade de inget annat än en jäkla massa pengar på ränta samt flera nervösa år.

Har aldrig själv ägt min bostad, bara en sommarstuga som jag skall sälja innan kraschen kommer. (Kanske mest för att jag inte orkar med den längre.) Dock hade jag en bra medelinkomst genom krisåren och upplevde ingen egen försämrad standard. Har naturligtvis observerat att samhällsservicen försämrats avsevärt för de som behövt den och att bostadspriserna rusat iväg samtidigt som byggkostnaderna försökt följa med. Med all den goda hand Cornu har med siffror och statistik skulle det vara oerhört intressant att se en graf över bostadsprisrusningen jämfört med byggkostnadsökningen samt jämfört med den allmänna kostnadsökningen. Tror att detta kommer att visa vart de mesta av pengarna tagit vägen!

Köpte lägenhet hösten 93. Innan dess hade jag bott i en "skokartong" (liten avstyckad lgh som hyrdes ut till mig av en bostadsrättsinnehavare). Jag sparade rätt mycket inför köpet. Kunde bl.a. spara till 20 % ränta 1992. För att köpa lägenheten behövde jag dock låna litet pengar från min mamma och litet från banken, ett 2-årigt lån. Efter 2 två år var lägenheten betald. Så 90-talskrisen var bra för mig men en katastrof för Sverige.