Om man släpper de politiska konsekvenserna av ett utländskt ingripande i Syrien, och även släpper om ett sådant ingripande har stöd i folkrätten, så är verkligheten att NATO skulle ha stora problem att angripa landet. Syrien har ett modernt luftvärn av en helt annan kapacitet och förmåga än Libyen. Även om det skulle kunna gå att nedkämpa så skulle det kräva insatser på en nivå där NATO:s samlade offensiva förmåga skulle behöva sättas in, undantaget USA.
Det visade sig i anfallet mot Libyen att NATO har så pass lite ammunition att om det inte hade varit för USA hade man fått lägga ner angreppen mot Libyen ganska snart. Antagligen har man fyllt på sina arsenaler av bomber vid det här laget, men en flygkampanj mot Syrien ställer helt andra krav. Det handlar inte om ett luftförsvar från 60- och 70-talet, likt Libyen, utan om ett toppmodernt luftförsvar.
 |
| S-300 på parad i Moskva
Källa: Wikipedia |
Till en början har Syrien 48 st eldenheter av det högkvalificerade strategiska luftvärnet S-300 (Wikipedia). Räckvidden är upp till 300 km, att jämföra med en glidbombsräckvidd på sin höjd 150 km, vilket alltså innebär att NATO:s flyg kan utsättas för luftvärn även vid bekämpning av mål på distans. Räckvidden för systemets radar är upp till 200 km. Robotarnas hastighet är upp till 7200 km/h, vida överstigande NATO:s flygplan som på sin höjd kan toppa runt 2 mach (drygt 2000 km/h). Allt beror förstås på vilka versioner av S-300 som Syrien sitter på. S-300 var fram till nyligen en av världens mest kvalificerade strategiska luftvärnssystem, även om Ryssland idag börjat förbandssätta efterföljaren S-400. S-300 kan också verka mot ballistiska missiler och är i det närmaste att likna vid USA:s Patriot-system, för den som vill ha något att jämföra med.
 |
| BUK-M
Källa: Wikipedia |
På medelräckvidd hittar man bland annat 48 eldenheter BUK-M, med upp till 32 km räckvidd och upp till 300 km räckvidd på radarn (Wikipedia).
BUK-M kan bekämpa både kryssningsrobotar och smarta bomber, inklusive glidbomber. Oavsett måste man ju som bekant komma tillräckligt nära mål med spaningsflyg eller personal på marken för att kunna bomba dem även på avstånd.
Vilket för oss in på det sista och modernaste steget i Syriens luftvärn, nämligen 50 st eldenheter Pantsir-S1, vilket bokstavligen betyder “Pansar”, vilket är Rysslands modernaste förbandssatta system och närskyddsluftvärn. Det handlar om ett helt robotiserat system där mänskliga operatörer kan släppa kontrollen till nätverket av radar och eldenheter, som tillsammans automatiserat kan bekämpa alla kryssningsrobotar och smarta bomber eller glidbomber, rent av även inkommande artilleri- eller granateld. Enda begränsningen är hur mycket ammunition man har och hur snabbt systemets personal kan ladda om eldenheterna. Dessa grupperas på rörliga fordon runt S-300 eller BUK-M:s eldenheter och upprättar ett ogenomträngligt “pansar” som skjuter ner inkommande robotar, bomber och artilleri.
Video från YouTube om Pantsir-S1 nedan.
Till detta kommer ytterligare ofta äldre system, samt någorlunda modernt taktiskt luftvärn som Tunguska (Wikipeda) eller SA-19 Grison som systemet kallas i väst.
Man kan förstås nedkämpa kombinationen S-300, BUK-M och Pantsir-S1, men det kräver enorma mängder bomber och tid. Undantaget USA så skulle inte NATO:s ammunition räcka. Eventuellt måste man även skicka in specialförband på marken för att slå ut Pantsir-S1 så man får någon chans att slå ut S-300 och BUK-M. Dock kan Pantsir-S1:s automatkanoner förstås också sättas in mot markmål.
Syrien är i princip i fullt inbördeskrig och luftvärnet är aktivt, vilket dagens nedskjutning av ett NATO-flygplan från Turkiet visar (Schibsted/SvD, Bonnier/DN). Syrien har bett om ursäkt för det hela, men det visar att man är på tårna med fingrarna på avfyrningsknapparna. Någon överraskningseffekt för ett anfall finns inte.
Till detta har syriska flygvapnet upp till 60 st Mig-29 Fulcrum samt äldre flygplan. Flygvapnet är visserligen inte toppmodernt, men betydligt modernare än Libyens flygvapen.
 |
| Bastion-P |
Ytterligare ett problem är att Syrien även har toppmoderna ryska sjömålsrobotar i form av P-800 Oniks/Yakhont , bestående av två Bastion-P komplex och 72 sjömålsrobotar (Wikipedia). Detta är sjömålsrobotar som kan baseras glest och mobilt långt ifrån kusten, med en räckvidd på 300 km och med en hastighet på 2.5x ljudets hastighet. Extremt svåra att bekämpa för krigsfartygs närskyddsluftvärn pga den höga hastigheten. Jämför med Saab Bofors och Sveriges Robot 15 som bara når 0.8x ljudets hastighet.
Nu är förstås grannen Turkiet ett NATO-land, vilket gör en luftkampanj mot Syrien enklare än mot Libyen, men det är totalt orealistiskt att NATO idag skulle ge sig på Syrien av humanitära skäl. Kostnaden skulle bli enorm, och det skulle bli NATO-förluster.
När man väl nedkämpat luftvärnet, vilket kan ta månader, så återstår att slå ut över 10 000 stridsvagnar och stridsfordon och ca 6 000 artilleripjäser, om man vill skydda rebeller eller civilbefolkningen. Så många bomber har inte NATO idag, ens om man skulle ha 100% träffsäkerhet… (Den som vill ha lite proportioner så har Sverige förbandssatt, när vi har personal igen om några år, ca 48 stridsvagnar och några hundra stridsfordon, samt har 24 st artilleripjäser.)
Syriens försvar är helt enkelt för starkt för att dagens bantade NATO skulle ha några som helst möjligheter att förstöra den syriska krigsmaskinen. Att bara slå ut ledningssystem räcker inte för att skydda civilbefolkningen.
Så rent militärt kan man glömma ett en luftkampanj motsvarande den mot Libyen, annat än möjligen ett högst begränsat och symboliskt anfall med kryssningsrobotar (som kommer skjutas ner av S-300, BUK-M eller Pantsir-S1) av opinionsskäl. Att skicka upp piloter inom 150 km från den syriska gränsen gör man inte utan förluster. NATO lär alltså inte eskalera någon konflikt bara för att ett turkiskt flygplan skjutits ner.
På grund av luftförsvarets styrka så finns det bara ett sätt att trycka till den syriska regimen om det var politiskt möjligt (pga Rysslands stöd till Syrien och Rysslands närvaro i FN:s säkerhetsråd) eller hade stöd i folkrätten och det hade varit en regelrätt invasion över turkiska gränsen, boots on the ground. Men en sådan uppladdning finns inte och lär inte heller bli aktuell.
Syrien är ett tydligt exempel på hur ett starkt försvar kan skydda mot att alls bli anfallet och ger landets ledning suveränitet att fara fram som det har lust mot sin egen befolkning.
Tillägg: Varför har Syrien skaffat så här starkt luftförsvar? Svaret är förstås att grannen Israel har kärnvapen, och oavsett hur dessa är tänkta att levereras – kryssningsrobot, ballistiska eller semi-ballistiska robotar, smarta eller konventionella bomber, så vill man kunna skjuta ner dessa och skydda sig mot kärnvapen.
Tillägg 2: Det spekuleras nu i att det turkiska planet skjutits ner av syriskt SA-5 Gammon/S-200 (Wikipedia), en föregångare till det modernare S-300. Räckvidden sägs vara 200 – 300 km, men det finns ett dokumenterat fall där roboten skjutit ner Siberia Airlines Flight 1812 på 320 km avstånd, dödandes alla 78 ombordvarande civila, under en ukrainsk övning 2001 (Wikipedia).
20 kommentarer
Om vi sätter in vårt Gendercenter i en kombinerad aktion med ett införande av PRIO kan vi knäcka den syriska regimen på 5-7 dagar.
Man ska nog inte underskatta PRO.
Så himla bra på luftvärn är inte syrierna. Israelerna bombade för ett tag sedan en misstänkt syrisk kärnanläggning under uppförande – lokaliserad inne i Syrien. Oavsett hur bra prylar de har så bemannas de fortfarande av unibrowaraber. Saddam hade skitmycket relativt modernt sovjetiskt luftvärn 1991 och det hjälpte inte honom direkt.
Sen angående luftvärnsrobotar med lång räckvidd, så är de begränsade av jordens krökning och flygtid till målet, precis som alla andra vapen. Om man kommer in under radarhorisonten med t.ex en B-1 och sen gör en snabb stigning med EBK till 10000 meter innan man släpper hela lasten av små SDB-glidbomber, så hinner inte missilen fram innan planet vänt om och är på väg hem. Även om roboten far fram med en snitthastighet på 1000 m/s så tar det 2.5 minuter att komma till 150 kms avstånd förutsatt att man skjuter direkt när man misstänker ett möjligt flygföretag. Har man en B-2 så syns man inte ens på radar på så stort avstånd, så då kan man ligga högt upp hela vägen.
Det förnämsta vapnet är här ett jaktplan av interceptortyp, utrustat med smygteknik och kapabelt till att ligga i överljudsfart utan användning av EBK. Här finns det bara ett plan och det är F-22, som är lika prestandaöverlägset JAS som JAS är överlägset en gammal Tunnan.
Ett sådant plan kan patrullera i omtvistat luftrum med god chans för överlevnad och därmed angripa ett bombföretag innan de kommer inom bombkastningshåll, för att inte tala om hur effektivt ett sådant plan är mot understödjande radarspaningsplan (J-stars/Awacs) och tankplan. Eliminera dessa två kategorier och fienden tappar större delen av sin taktiska översiktsförmåga och även mycket av sin taktiska slagförmåga med åtföljande ökad överlevnadschans för försvarande flyg och markförband.
Det mest effektiva vapnet för bombplansbekämpning på extremt långa avstånd är ballistiska medeldistansmissiler för markattack, som kan förstöra flygbaserna som bombplanen och de tankplan som understödjer dem utgår ifrån. Utan långa rullbanor inget flygande.
Sen angående Syrien, så är orsaken till att det blivit ett "uppror" där att man vill komma åt Iran via dem, eftersom Iran och Syrien har någon sorts allians. Jag har läst att en tredjedel av de som dött i stridigheterna där varit poliser och soldater trogna regimen, vilket antyder att det inte är några bondamatörer med repetergevär som krigar mot dem.
Precis som i fallet Libyen är det inte något "spontant" uppror utan något som organiseras och sponsras från NATO-håll, läs USA/UK. I Libyenfallet skedde underminerandet för övrigt för att man inte ville att Khadaffi skulle låta kineserna ta över de libyska oljefälten.
SDB-glidbomberna skjuts ner av skyddande Pantsir-S1…
Dessutom måste man veta var och vad man skall anfalla och för det krävs spaningsflyg, vilka måste gå närmare och alltså riskerar att bli nedskjutna. Om man dessutom ständigt omgrupperar sitt luftvärn så går det inte att bekämpa det indirekt på distans via glidbomber eller kryssningsrobotar, utan då måste man gå in i närkamp, med förutsägbart resultat.
Det behövs inte spaningsflyg för att anfalla orörliga mål. Sedan så kommer en anfallare här att ha tillgång till satellitspaningsdata, så det behövs inte ens spaningsflyg. Broar, fordonsparker, bränslelager, flygfält med mera flyttar inte på sig.
Sen angående ett flyganfall, så kommer det att ske med understöd av signalsökande robotar burna av flygplan både med och utan smygteknik. Hittils så har USA/NATO inte haft något problem med att bomba trots försvarande luftvärn – 1991 och 2003 i Irak och 1999 över Kosovo gick bomberna in trots att det fanns gott om både eldrörsluftvärn och missilluftvärn. När USA/NATO inte kunde hitta den serbiska armen i Kosovo på grund av att terrängen var lämplig för att gömma sig i så övergick man till att bomba broar och fabriker inne i Serbien och tvingade på så vis juggarna att ge upp. Juggeflygvapnet fick inte en enda nerskjutning, dock så gick en Mig-29 upp för att göra symboliskt motstånd, den lyckades undvika två AMRAAM genom manövrering innan den blev plockad av en tredje. Hade juggarna haft 100 JAS så hade de inte klarat sig ett dugg bättre. Juggeflygvapnet och juggeluftvärnet överlevde kriget i stort sett intakt men de var oförmögna att utföra sin uppgift för att de inte var kapabla till att slå mot de delar av fiendens anfallskomplex som gav honom taktiskt övertag. Juggarna visste inte var NATO skulle bomba, de visste inte när NATO skulle bomba, och skulle de trots allt fått upp några plan så skulle de ha blivit plockade illa kvickt eftersom NATO via AWACS hade koll på all flygtrafik över anfallsområdet.
Hade juggarna försvarats av svenska flygvapnet så som det såg ut 1999 så skulle de inte klarat sig ett dugg bättre. Vi betalar en massa för något som inte fungerar.
Det finns vissa fysikaliska omständigheter som gör att anfallande flygplan har ett övertag mot luftvärnet. Den första är höjden – en signalsökande robot avskjuten från 15000 meters höjd har massor av potentiell energi den kan konsumera på vägen ned. En luftvärnsrobot som stiger upp från marken måste kämpa mot gravitationen hela vägen upp. Dessutom så startar den i den del av atmosfären där lufttätheten och luftmotståndet är som störst. Det är en nackdel om man vill uppnå hög fart fort.
Den andra fördelen flygplanen har är hastigheten och manöverbarheten. En luftvärnsrobot är inte hur snabb som helst. Den har dessutom begränsad manöverförmåga. Ett skott på långt håll (långt definieras här utifrån luftvärnsrobotens räckvidd) kan eller kan inte gå in beroende på hur målflygplanet manövrerar. Varje gång roboten måste ändra kurs för att kompensera för att målet ändrat kurs eller hastighet så måste den konsumera lite av sin rörelseenergi och det har den inte obegränsat utav.
En signalsökande robot skjuten på håll har större chans att gå in eftersom målet tenderar att sitta stilla på marken. Nu finns det ju iofs radarsystem som snabbt kan packa ihop och köra iväg, och mot sådana finns det signalsökande robotar med kortvågig högupplösande radar för slutfasstyrning. Under rörelse är förstås radarn otillgänglig för försvararna.
En anfallare kombinerar således ett bombanfall med exvis glidbomber med signalsökande robotar. De förra för att tvinga luftvärnet att gå i aktion, det senare för att nöta ner det.
Vad gäller satellitspaning så är den högst sporadisk då man inte har geostationära spionsatteliter. Jmf med Libyen där t ex svenska JAS-plan tillförde avgörande delar via sin flygspaning. Utan spaning ingen aning. Modernt luftvärn är dessutom mobilt, och det räcker att omgruppera några hundra meter för att satellitspaning skall bli värdelös.
Tätheten i satellitspaningen beror på målets läge och satellitens omloppsbana. I det här fallet så borde man kunna räkna med åtminstone två pass per dygn. Som anfallare kan man välja att anfalla när man har bra måldata och inte innan.
Sedan så är inte luftvärnsrobotarna eller luftvärnskanonerna i sig målet, utan de i radiospektrat högst synliga radarsystemen som styr dem (utan vilka de är värdelösa) eller de objekt luftvärnssystemen ska skydda. Man kan inte flytta en stor bränslecistern, en bro, en byggnad eller en landningsbana några hundra meter. De ligger där de ligger.
Hr. Cornu verkar vara fokuserad på punktförsvarsluftvärn ur ett taktiskt armeperspektiv, det är helt annorlunda och mycket lättare än luftvärn på nationell nivå. Om målet är en välkamouflerad och mobil bandvagn i passande terräng så behövs det inte mycket till luftvärn. Om målet är en bro eller ett kraftverk så krävs det ett helt försvarssystem om man inte vill få målet omvandlat till en serie kratrar.
Det har åtskilliga mindre länder fått erfara genom Onkel Sams pedagogiska ansträngningar.
Nja, korrekt tillämpat (vilket är långt ifrån säkert i fallet Syrien) så täcker man in hela landet flera ggr om med sitt strategiska luftvärn, både S-200 och S-300. Punktförsvarsluftvärn behövs bara av själva det strategiska luftvärnet.
Syrien köpte även 36st Yak-130 plan från Ryssland: http://en.ria.ru/world/20120123/170901812.html
Måste vara extremt dyrt att ha en sådan stor krigsmakt. Man undrar. hur har de råd?
1. Ingen välfärd att tala om.
2. Låga löner.
3. 20% av BNP går in till staten i form av skatter etc. Hela 6% av BNP går till militären, dvs knappt 1/3 av av statsbudgeten!. Jämför med att Sverige tar in ca 51% av BNP som skatt men lägger 1.5% av BNP på militären.
Den svenska försvarsmakten är ett arbetsmarknadsprojekt för oanställningsbara bonnläppar och inte en seriös krigsorganisation. Mycket av vårt försvarsanslag går direkt tillbaka i statskassan genom påfundet med "marknadsmässiga hyror" av offentliga byggnader.
De har säkert resurser på syrisk mark redan, eftersom Syrien upprepade gånger skjutit över gränsen in i Turkiet lär tålamodet vara slut hos Turkarna. Att slå ut Syrien är en varning till Iran, Turkiet har ambitioner i mellanöstern.
Jag tror att Turkiet och Israel i denna stund planerar hur de skall ta hand om denna bråkiga granne, vem som ska sköta vad..
Officiellt är Israel och Turkiet ovänner, men bakom ridån sker nog ett tätt utbyte av information, det är i bådas intressen att situationen inte blir värre. Israel lyckades flyga över Syrien utan att bli nedskjutna, de har nog ett par tips hur man gör det till Turkiet. Jag tror mest Israel vill ha garantier på att Turkiet garanterar säkerheten söderut. De lär ha god koll på Syriens försvarssystem och resurser i landet, kanske tom med målpekare etc.
Tillägg: Israel har kärnvapen för de har grannar som Syrien.
Måste säga att du verkar vara lika teknikfixera/-troende som Tom Clancy i detta fall…
Att haspla ur sig kalenderdata är gott och väl, men frågan är hur verkligheten ser ut.
Hur pass bra har Syrien kunnat integrera de olika lvsystemen i ett luftförsvarssystem? Hur pass stor tillgänglighet har de egentligen? Att köpa ett system är en sak, man ska kunna underhålla det över tiden också.
Om det nu skulle komma till ett krig, vad har man egentligen för uthållighet när det gäller robotar? Du tar upp att NATO snabbt skulle få slut på bomber, men hur många robotar per lavett har Syrien köpt?
Till sist, luftvärn lider att samma problem som försvararen alltid lider av. Nämligen att man inte väljer tid och plats för ett anfall, det gör den som anfaller. Därigenom så blir det svårt för luftvärnet att kraftsamla i tid och rum. 1991 hade faktiskt Irak ett tämligen kompetent luftförsvarssystem. Det räckte inte långt.
Antal robotar per lavett får man väl förmoda är minst en hel laddning, i fallet S-300 iaf 4st, beroende på modell.
Däremot har du helt rätt i övrigt, men det väsentligaste är nog träning och övning. Pantsir-S1 är ganska nyinköpt, frågan är om man ens har utbildad personal till systemen än.
1991 var "smarta bomber" och stealth nytt. Det är det inte idag. Är syrierna korkade så är det en skjutbana, men om de anpassat taktik så blir det en match och inte en skjutbana som Libyen.
Ser terrängen likadan ut som i Irak eller Libyen – dvs platt, torr öken – så kommer det att bli en ensidig massaker från luften igen. Det är möjligt att man överväger att anfalla Syrien i syfte att få Iran att börja kriga, då de två ska ha någon sorts militär allians. Då har USA ingen anledning till att inte bomba sönder Irans kärnvapenprogram + resten av Iran och Israel + den judiska lobbyn i USA blir störtnöjda. Då den senare i praktiken kontrollerar USA politiskt och ekonomiskt så är detta inte så långsökt. Det hänger förstås på att iranierna tar betet.
Det gick bra 1982 utan smarta bomber och stealth. https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Mole_Cricket_19
Det verkar som om israelerna flyger in och ut över Syrien lite som de vill:
https://en.wikipedia.org/wiki/Ain_es_Saheb_airstrike
https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Orchard
Idag betyder smarta bomber + stealth + initiativ + effektiv taktik + informationsövertag + signalsökande missiler = totalkross av försvararna.
Sverige skulle inte ha en chans om NATO skulle bomba oss, och vi skulle inte klara oss så mycket bättre mot ryssarna, trots deras primitivare teknik och taktik. Varför betalar vi miljarder för något som inte är dugligt?
Frågan är vad Syrien har att vinna på detta? Jag tror nog att Assad är förbannad på den som sköt eller gav ordern, nu har de väckt björnen i norr. Fast jag tror inte Turkiet kommer göra mer än att beväpna rebellerna, ge dem stöd och fri lejd in i Syrien. Ett proxikrig för Turkiet, i grunden är det den gamla religiösa konflikten mellan sunni och shia. Turkiet är sunni dominerat som jag förstår.
Saudi vs Iran i en oändlig härva av intriger och fulspel.
Överlag så tycker jag din analys är bra Cornu. Dock tror jag att du överskattar Syriens luftvärnsförmåga något. Men stealth-flygplan så kan man helt kring gå dessa och attackera fasta mål men GPS styrda bomber. Särskilt mål som inte täcks av de Pantsir S-1 som förmodligen snällt sitter runt de strategiska luftvärnsystemen. Spaning kan utföras av drönare och spaningsplan i klass med U-2. Drönare är idag i princip osynliga även för modern radar.
Även om de fasta målen är täckta av Pantsir så kan man störa ut dessa med elektronisk krigsföring, t.ex ECM (electronic countermeasure). Användandet av EA-18G Growler tillåter en att både störa ut radar (jamming) och att kortsluta elektronik. Tydligen var kortslutning något man framgångsrikt använde mot stridvagnar i Libyen (http://www.wired.com/dangerroom/2011/03/in-combat-debut-navy-jammer-targets-libyan-tanks/).
Förmodligen har Syriens mer moderna luftvärn ECCM (electronic counter-countermeasure), men frågan är hur de mäter upp sig med NATOs teknik. De rysk producerade luftvärn som exporteras har oftast en nerbantad version av det som ryska försvarmakten har. Dessutom har USA förmodligen redan tagit reda på frekvenser, kryptering osv. från många luftvärn som de kommit över i tidigare konflikter. Detta betyder att de äldre systemen är i princip värdelösa och de nyaste är inte på långa vägar så säkra som de skulle kunna vara. Tar man sedan in att systemen underhålls och styrs av relativt oerfaren personal så gör det dem ytterligare svagare mot ECM.
Sen har vi elektroniskt krigsföring på strategisknivå. Detta är ytterligare en roll som EA-18G hade i Libyen. Har man slagit ut kommunikationen i landet så är halva slaget vunnit. Något som du beskrev bra i Midvintermörker :).
I slutändan så är det ändå politiken som avgör om det blir ett ingripande och det mesta tyder på att omvärlden är ointresserad.