En anonym läsare kallade oss svenskar för ett panfobiskt folk, vilket är väldigt träffande. Panfobi är helt enkelt en sjuklig rädsla för allt.
Svenskarna är ett panfobiskt folk. Vi är som kollektiv rädda för allt. Eller det mesta. Men bara när det gäller småsaker. För samtidigt som vi är livrädda för småsaker i vardagen som att låta barn leka fritt utomhus, så uppvisar vi bevisligen en stor riskomedvetenhet kring stora ekonomiska beslut.
När det gäller aktieinvesteringar och ekonomin så är det garanterat säkert att det kommer nya lågkonjunkturer med sättningar på börsen. Men ändå skall det alltid köpas aktier eller aktiefonder och sittas stilla i båten.
Men speciellt tänker jag förstås på bostadsbubblan. Här vågar man inte låta barnen gå själva till skolan, men tar samtidigt mångmiljonlån för att köpa en bostad. Att ett bostadsköp med lånade pengar innebär ett enormt ekonomiskt risktagande struntar panfobiska svenskar i. Vid nedgången i bostadspriserna kommer tusenfaldigt fler drabbas än vad det sker incidenter med skolbarn.
För att vara ett panfobiskt folk så är denna totala avsaknad av riskmedvetenhet fascinerande.
36 kommentarer
Intressant vinkel, läste boken I trygghetsnarkomanernas land : Sverige och det nationella paniksyndromet.
Det beskriver rädslan för allt, men det är märkligt som du säger när det gäller den egna ekonomin är rädslan borta.
Det brukar låta som, äh det är bara att låna, äh det ordnar sig det är inga problem det är bara att låna, visst är det konstigt då är man inte rädd, ta ett exempel starta eget så är dom flesta jävligt rädda för ta en risk.
Visst är det fascinerande. Och att riskera pengar på ett eget företag är åtminstone en möjlighet till inkomst. Att köpa en bostad är att köpa en utgift.
Jag måste villigt erkänna att jag är mer rädd för att det ska hända mina barn något hemskt, än vad jag är för risken att gå i personlig konkurs.
– Även om jag nu hade haft mångmiljonlån.
Pengar är pengar, och allt löser sig på något vis, men barnen är ovärderliga (och ibland alldeles värdelösa 🙂 )
Att inte ha kontanter i plånboken gör nog en hel del. Abstraktionen som bankkort/kreditkort skapar genererar en hel del illusioner.
Personlig konkurs är inte en fara för livet, bara en minskad levnadsstandard, världen och jag kommer fortfarande vara kvar efter en personlig konkurs.
Låta barnen leka utomhus kan ju leda till betydligt allvarligare konsekvenser så som aldrig mer får se barnet(den mest värdefulla relationen man någonsin har).
O nej, den (riskmedvetenheten) är inte alls borta. Däremot saknar Svenskarna tillförlitligt faktaunderlag och är allmänt uppgivna. De blåser omkring för trender och nycker likt små dunfjädrar.
Om Cornucopia som är bältesgraderad i google-fu letar upp den något årsgamla rapporten om hur stor andel av flickor i skolåldern som ansett sig utsatta för sexuella övergrepp i skolan. Så kan han fundera ut hur Svenskarna väger sina risker. Däremot inte sagt att det är verklighetsförankrad information, men när man pratar med folk år efter år så inser jag att barnens väl är prioriterat trots dagistider och Tapiyakihällar. (stavning?)
Att ha sina barn i fel område och fel skola antas innebära en överhängande risk (nära 100%risk) för direkt eller strukturell ättekollaps eller uteslutning ur sin sociala klass.
Att ta stora lån antas innebära risker men ekonomiskt trångmål anses vara hanterbart. (<100% risk)
I allra värsta fall kan man ju dra sig tillbaka i konkurs till någon släkting. Skulder ärvs inte och familjer med barn får heller inte utsättas för alltför hård utsvältning och utmätning vad jag förstår.
Skolmijön lär ha blivit värre och min uppväxts skolmiljö var den värsta socala miljö jag haft. Får man sina barn förstörda under skolåren har man fått problem som inte enkelt kan hävas.
Det är helt rationellt att personligen ta stora risker i en instabil social situation när skulder varken är barnens eller släktens ansvar. Därmed inte sagt att Svenskarna väger riskerna rätt med de försöker.
/Tisgift
Nu är det förstås inte bara barnen vi är panfobiska över. Titta på sjöfyllerilagen, vuxna som går runt med reflexvästar när de rastar hunden dagtid (hundar i koppel med reflexväst) osv.
Jag tror det har att göra med årtionden av socialdemokratiskt styre och uppkomsten av "The Nanny state". Som några ovan påpekar så är det hanterbart med ekonomisk risk eftersom man lever i övertygelsen att då går staten in och tar hand om problemet, man får bidrag och skuldavskrivning mm. Detta stämmer ju till viss del ännu men kommer förmodligen att bli allt mindre sant i takt med att statliga finanser urholkas och mer och mer personligt ansvar kommer att krävas.
Dessutom beror detta på inställningen att "ja, men alla andra gör ju så". Om alla arbetskollegor, jämnåriga släktingar och vänner köper hus för miljontals lånade kronor så varför skulle inte jag också göra det?
15 års nästan oavbruten prisuppgång har skapat en visshet i att priserna inte kan falla. Jag tror att många här inte förstår hur stark den tron är i speciellt Stockholm.
Ex: En bekant till mig vill köpa lägenhet men måste vänta ett år p.g.a. utlandsvistelse. Han kommenterade det med att han kommer att " gå miste om ett års uppgång". Det är på den nivån "riskanalysen" ligger.
En annan vanlig försvarsmekanism är att "om det kraschar så är det många som sitter i båten". Det är förstås en chimär. I ett pyramidspel är det de som kommer in allra sist som torskar mest. De som köpte bostad i slutet på 90-talet / början på 2000-talet kommer klara sig någorlunda. Det är de senaste årens torskar(som är en minoritet) som kommer bli brutalt brända. De är få och är alltså inte systemviktiga.
/Darius
Panfobiska svenskar får mig också att tänka på David Eberhards "I trygghetsnarkomanernas land": http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172320826
/J
Intressant att 20% av kommentarerna hittills har läst Eberhard… Knappast en slump!
Människan har väl alltid varit orimligt rädd för katastrofala händelser som har försvinnande liten sannolikhet att inträffa. Samtidigt stoppar man utan eftertanke in hela familjen i bilen varje dag.
Det man gör ofta utan olycka antar man till sist att det alltid kommer gå bra, även om risken är högre än i sådant man gör mer sällan som tex flyga.
Placera.nu idag:
Lars Björkstrand, mäklare och vd på Svenska Mäklarhuset, har märkt av det. Köparna är mer försiktiga, och de hysteriska budgivningarna är klart färre. Dessutom ökar antalet acceptpriser, det vill säga att budgivning helt har uteblivit på grund av för få intressenter.
"Idén om budgivning bygger på att det finns fler köpare än säljare på en marknad. Så är inte fallet idag. Försäljningarna går trögare, och tiden från visning till kontrakt är längre", säger Lars Björkstrand.
Han anser dock att det vi nu ser är en sund normalisering av marknaden.
"Tidigare har objekt gått för priser som de egentligen inte är värda. Det har varit väldigt lätt att vara mäklare de senaste åren. Nu måste vi anstränga oss mycket mer. Men det är ju det vi får betalt för."
Jag har också läst Eberhard! Bra bok.
Men vad gäller huvudfrågan här, dvs. hysteriskt riskundvikande i många lägen men noll rikmedvetenhet vad gäller skuldsättning för bostäder, anser jag att det är närmast ett globalt fenomen.
Överallt där man ser fastighetsbubblor verkar samma "disregard for risk" utvecklas. Sen kan man möjligen argumentera att svenskar i övrigt är värre trygghetsnarkomaner men jag tvivlar på det också.
Vad gäller barn och hur de får leka ute skulle man lätt kunna hävda att svenskar är direkt riskvilliga jämfört med många andra västländer. I t.ex England och USA råder rena hysterin inför förmodade pedofiler och barnen hålls nästan som fångar.
Vad gäller ungdomar är det utan tvekan så att Sverige är det land i Europa som innebär absolut högst risk för att utsättas för våldsbrott. Givet detta förefaller föräldrar i Sverige väldigt villiga att låta sina barn utsättas för risker.
Att skolor segregeras är helt normalt när man inför mångkultur och detsamma gäller bostadsområden. Som en del andra kommentarer har varit inne på tror jag att stora delar av medelklassen helt enkelt inte upplever att de har något val. Att låta barnen växa upp i en invandrarförort är inget alternativ utan man är villig att offra vad som helst för att slippa. Det samma gäller alla andra västländer där det har växt fram getton. I och med att denna process är snabbare om mycket mer omfattande i Sverige jämfört med övriga Europa ska man inte bli förvånad om effekterna också blir kraftigare, dvs. radikal segregering på kort tid.
Det finns massa psykologiska teorier (vad jag hört över 400). Dessutom finns ju dessa Meta-teorier som bl.a ekonomer kvackar sig fram med dra alla i ett land över en kam med samma hybris och total brist på omdöme som vanligt (för dessa ekonomer står ju givetvis över denna mentala defekt).
Ganska vidrigt sätt att ego-onanera på, eller?
Så varför inte göra ett kvaispsykologiskt Meta-utlåtande över ekonomer? Ekonomer är betingade ego-onanerande psykopater som saknar total all form av självinsikt.
Men där ljög jag: det finns faktiskt undantag: det finns självreflekterande ekonomer som faktiskt inte ägnar sig att ego-onanera medan man hittar på föraktfulla sätt att se ner på andra. Även om de lyser med sin frånvaro här.
Haha! Jag har för länge sedan tänkt dessa tankar runt den trygghetsknarkande svensken som är rädd för allt vad risktagande heter men villigt tar på sig flera generationers framtida skulder, bara de får vara med och tävla med sina vänner i en enda stor konsumtionsorgie.
Tack Cornu, för att du även vädrar mina tankar på din blogg som allt fler verkar ta del av. Ett tag där, för några år sedan, kände jag mig väldigt ensam i mina moraliska ställningstaganden. Om jag vädrade en likartad åsikt för någon i min omgivning blev jag snabbt idiotförklarad. Men det verkar som om jag kanske bara var före min tid när jag nu märker att det är fler och fler som börjar vakna ur sina små tragiska bubblor och inser att de inte är i epicentrum för Sveriges välbefinnande utan kanske snarare tvärtom.
Liknelsen med barnen kanske inte var klockren, vuxna människor med cykelhjälm däremot tycker jag är en mer relevant metafor.
Keep it up!
Jag tänker på alla dem som köper stora bilar för att köra säkert, och sedan tycker att bilen är så säker att de inte behöver bälte. Riktiga män använder inte bälte, tycks devisen vara.
Lincoln, som man känner sig själv känner man andra. Den enda som visar förakt för andra människor här verkar vara du.
Anonym 11:28, som svensk är jag ju åtminstone deltidspanfobiker, och tycker därför att cykelhjälm (även för vuxna) är vettigt. Knäskydd och armbågsskydd tycker jag dock är överdrivet.
Snart så gökar väl Svensken med reflexväst, cykelhjälm, Ce märkta gummihandskar samt sist men inte minst, utbildning med diplom hängande på sänggaveln.
Kul artikel. Jag predikade faktiskt samma sak för dottern i den lilla grekiska matbutiken igâr kväll, som i sin tur förkastade USA "som har de allra hemskaste skulder och fattiga uteliggare". Ja,ja, det man inte vet, har man inte ont av, nâr man jobbar säkert i Frankrike. Med ett glas vin sväljs besk medicin desto lättare !
Sen tycker jag att konsumera i onödan är trist (fast man fâr ju en liten pratstund), att spara pâ banken när inflationen stiger är förment, sâ det blir aktierna som följs med ett ömt sinne de stackarna, som umsân skjuts i höjden av nâgon känd analyst eller sänks av en annan. Svârt att hänga med, men huvudsaken är ju att man inte förlorar pâ karusellen….
Nej, tacka vet jag trädgârdsarbete för där vet man att blommorna kommer att ge utdelning till sommaren i doftriket.
Gammelmor
placera.nu rapporterar att mäklarna känner av boprisfallet i Stockholm.
I april kom så de första minussiffrorna. Bostadsrätter i centrala Stockholm föll med 2 procent och i riket som helhet med 1 procent
Lars Björkstrand, mäklare och vd på Svenska Mäklarhuset, har märkt av det. Köparna är mer försiktiga, och de hysteriska budgivningarna är klart färre. Dessutom ökar antalet acceptpriser, det vill säga att budgivning helt har uteblivit på grund av för få intressenter.
Den inoficiella minus-siffran är betydligt värre än 2% med tanke på alla objekt som dras tillbaka. Diffen mellan förra årets budpriser och årets ligger snarare runt -20%
/Darius
Re /Darius
Visst är det så. Mäklarstatistik använder ju glidande medelvärde, antagligen är volymen en faktor med i beräkningen. Så om en mindre volym senaste månaden (-erna) nu med lägre priser så påverkar det inte glidande medelvärdet i någon större omfattning.
Eftersom mäklarstatistik inte publicerar orginaldata finns stora möjligheter för dem att "justera" metoderna utan någon som helts insyn. Vilket jag är övertygad om att man kommer att göra framledes.
Förutom allt det vanliga naturligtvis; utesluter data som inte gynnar den bild man vill ha fram, avsaknad av avslutsvolymen, saknar antal bostäder ute till försäljning, saknar "lagret" av antal bostäder, saknar avbrutna försäljningar, saknar antalet återpublicerade lägenheter, saknar utgångspris respektive avslutspris, osv osv. Helt enkelt allt det som behövs för att fristående oberoende personer ska kunna göra en korrekt analys om hur det egentligen är. Och inte bara en partsinlaga som dessutom ligger på all data själv
Det viktiga för den enskilde är att densamme har förmågan att se de stora linjerna, har ett hum om innebörden av statistik resp historia, samt har förmågan att vara hälsosamt misstänksam mot statens manipulativa verksamhet, bl.a via media.
Vill man leva på ett bra sätt i Sverige måste man lära sig Monopolets regler – även de oskrivna.
Sokrates
Äpplen och päron, jämförs med bilar och mossiga stubbar samt rosa pantalonger…typ.
Har du brist på ämnen eller uppslag kring ämnen cornu ? 🙂
Svenskar är inte mer panfobiska än andra folk, generellt – som sagt titta tex på amerikanare som tom bombar bort halva byar pga rädsla för terrordåd eller de delstater där barnen checkar in mhs RFid på skolbussen, skolan etc så att föräldrarna kan hålla koll på dom via internet ända tills dom är hemam i sin gated community. Sen finns det förstås länder där man gör precis tvärtom och cyklar rökande rakt in i trafiken kring centrum med en mobil i ena handen – och dottern cyklar efter, utan hjälm eller ngt – och en hel del omkommer också då – men det tycker man är ok, så har det ju alltid varit…
Uppblåsta bostadspriser är inte direkt unikt här heller…
f.ö. – vad har man för val ?
"Folk" är dumma, "människor" är förnuftiga.
Om "folk" tokbudar upp alla husen, så måste människor ta enm medveten risk om dom vill bo på plats ABC…vad är alternativet: Bo hemma hos föräldrarna ? Flytta till ngn småstad där ens jobb inte finns ?
Alla kan ju inte heller flytta längre ut eller billigare eftersom då de priserna had gått upp osv.
Nej det handlar om att den stora massa ngör ett medveten val, som dom också har råd med för det mesta. Sen konkurrera man med ett fåtal som bara "slänger sig in" och även ett antal som "hoppar av" – och i slutändan köper ett antal människor ett hus för X kr och betalar Y kr/mån för detta (med Z% marginal). Sen kan saker hända – men om alla alltid skulle väga in alla risker för allt så skulle aldrig någon göra något 🙂
/K
"Människan har väl alltid varit orimligt rädd för katastrofala händelser som har försvinnande liten sannolikhet att inträffa. Samtidigt stoppar man utan eftertanke in hela familjen i bilen varje dag. "
Nu är det ju väldigt liten risk för "katastrofala" följder varje gång man stoppar in familjen i bilen.
Många som raljerar fixerar sig vid sannolikheter och skiljer inte på händelser där man själv har viss kontroll på utfallet eller skillnaden i konsekvenser av utfallet är stor.
"Svarta svanar", ni vet. Själv skulle jag ta 1:10 på att få en bruten arm framför 1:1000 på att få en bruten nacke, vilken dag som helst.
Och vad skulle du välja: åka nerför en pist där 50% av åkarna har brutit benet, eller singla slant och nån slår av benet på dig med en slägga om det bli klave?
När man kör bil har man rätt stor påverkan på utfallet; det är inte en helt slumpartad händelse. När du åker flygplan kan du göra noll åt utfallet själv (ja, i alla fall till det bättre). Dessutom tror jag inte att det är säkrare att åka flygplan än bil per resa (om utfallen är död/levande), möjligtvis per mil eller restimme. Så om man betraktar varje resa som en slumphändelse med utfallen död eller levande är det ganska rationellt att oroa sig mer för flygresor.
Många av dessa ytligt trygghetsskapande åtgärder innebär i själva verket en externalisering av risk.
Man "säkrar" upp olika delar av sitt liv genom hårda gränssnitt/vattentäta skott innanför vilka man kan öka ordningen/tryggheten, dvs sänka entropin, men glömmer att man därmed ökar entropin utanför sitt gränssnitt, och genom den ökningen av entropin ökar risken för att gränssnittet/det vattentäta skottet inte skall hålla. Och att effekten av när gränssnittet/det vattentäta skottet inte håller blir så mycket allvarligare.
Resiliens/minskad ruinrisk är inte något som kan nås genom vattentäta skott, utan något som kräver ständig dialog och att stuprören rivs.
Det här kanske verkade oklart, men är så klart jag kan få till det just nu. Tänk själv.
O nej igen. Svenskarna är inte panfobiska enligt vad jag kan se och vad jag har sett. De är snarare ofobiska. Däremot tycker jag att de är auktoritäristiska, eller så kallat kolartroende. Man vidtager de åtgärder man tror förväntas. Poppis med reflexväst på hunden? då gör de lika så.
Min grannskola brann ner två gånger, guldsmedsbutuken rånades, mataffären portade ungdomar, bankomaten sprängdes, min MC stals, folk hotades och jagades med järnrör kvälltid när de gick hem över skolgården.
Var folk rädda? Var det något som diskuterades
Nej, inte vad jag kunde se!
Panfobiska? Knappast.
2011-05-27 14:25
Det är allmänt vedertaget att sannolikheten att förolyckas vid en flygresa är avsevärt mindre än vid en bilresa. Det är sannolikare att du träffas av blixten än är med om en flygolycka. Men du missar poängen eftersom du ger dig på exemplet istället för resonemanget. Dessutom betyder det inte att du har kontroll på andra förare bara för att du kör din egen bil.
När det gäller skidbacken så får man bedöma sin egen förmåga. Själv skulle jag välja att singla slant alla dagar i veckan 🙂
Det är inte träffande, eftersom det inte är ett dugg specifikt för just svenskar. Precis samma beteende återfinns i t ex USA, Singapore, Kina, listan fortsätter …
Svenskar är rädda för det mesta. Allt är farligt och måste regleras av en byråkrat. Man är tom farlig för sig själv.
De som är mest rädda är kvinnor, de styrs av känslor och hormoner, tyvärr har inte jämlikheten hunnit till förnuftet. Kvinnors rädsla hämmar hela samhället, sedan de fick makt har det gått snett för hela landet.
Eller så är det så att man bryr sig mer om sina barn än pengarna man investerat i bostad. Vilket enbart är ett sundhetstecken om du frågar mig.
Re: Makro e kul
Eller så fattar man inte att boendet är konsumtion och väljer att istället tro på mäklarens ordbajs om vilken kanoninvestering man gör.
Ang flygolyckor-risk sâ har jag numera tagit reda pâ vilka flygbolag som byter ut sina plan efter 5-6 âr mot nya och inte köper dem begagnade i Columbia !!.
Det känns verkligen bra att sätta sig i ett plan där fâtöljerna och lilla matplankan framfor ens fâtolj är ordentligt fastskruvade och motorerna inte hostar till dâ och dâ. Speciellt om man befinner sig över Atlanten mellan Sydamerika och Europa. Jag minns en förskräcklig resa där jag satt och spekulerade i oddsen om jag skulle hoppa i havet innan flygplanet hade nätt ytan eller efterât. En tid efterât läste jag att ett flygplan hade störtat där och att ingen hade överlevt. Kanske fanns det där nâgon som tänkt mina tankar, men till ingen nytta… Hemskt !
Mitt exotiska land âr numera Norrland.
Gammelmor
En pist där varannat åk genererar benbrott borde väl kallas stup, så ingen förleds att åka där?
/Trygghetsnarkoman?
"Det är allmänt vedertaget att sannolikheten att förolyckas vid en flygresa är avsevärt mindre än vid en bilresa. Det är sannolikare att du träffas av blixten än är med om en flygolycka"
Sannolikare att träffas av blixten hurdå? För alla människor på jorden , för alla flygresenärer, under flygtimmarna, hela livet eller vadå? och i vilket land?
"allmänt verdertaget" är ett annat sätt att säga "myt", "klintbergare" eller "nåt jag läste i Aftonbladet", tyvärr. Man måste fundera över vad som sägs och under vilka förutsättningar det gäller. Per restimme eller avverkad mil, antagligen. Per resa, skulle inte tro det. Man kan inte jämföra helt olika slumphändelser med varandra.
Det är mer vanligt (vilket man om man vill kan utläsa som sannolikt) att någon svensk skadas allvarligt när de spelar hockey än när de ägnar sig åt basejumping, helt enkelt för att den ena aktiviteten är vanligare. Som att köra bil.
/faktiskt inte flygrädd…
Det är större risk för varje enskild människa i Sverige att dödas i sin bil än under en flygresa under ett år. Men de flesta åker bil ett par gånger varje dag och flyger två-tre gånger om året. Om alla gjorde två-tre bilresor skulle statistiken bli lite annorlunda.
Philip Lerulf – Medborgare på marginalen – Knapert för många hushåll i Välfärdssverige
http://vimeo.com/23771489
Vad är det som driver folk till att leva över tillgångarna, den som har mest statusprylar får alla brudarna? sparande finns inte på kartan för många, dom väljer att leva dag för dag, ett kortsiktigt tänkande med total avsaknad av långsiktig planering. Men det är klart staten ska lösa allas problem.