De små stegens tyranni

I en läsvärd krönika i Affärsvärlden skriver Niklas Ekdal att det sker en ständig anpassning som gör att värstascenarion aldrig inträffar och prognosmakare alltså ständigt har fel. Visst är det (ofta) så, men även Ekdal ägnar sig åt prognosmakande och säger att det t ex inte kommer bli någon brist på olja pga peak oil.

Alla som lägger prognoser vet att de inte kommer bli rätt, eller borde veta detta. Och som jag om och om igen påpekar så kommer utvecklingen främst verka dramatisk när man läser en historiebok om 50 år, medan livet går vidare precis som vanligt för oss som lever mitt i det. En dag i taget.

Men värt att notera är att de negativa prognoserna måste göras för att det alls skall ske någon anpassning. Om man skönmålar allting så kommer inget hända.

Och vad gäller oljebrist så har inte utförsbacken efter peak oil inträffat än. Niklas Ekdal kommer säkert inte uppleva någon oljebrist de närmaste 10 åren, men det betyder inte att fattigare länder och individer inte upplever detta. För de första som ofrivilligt tvingas dra ner sin oljekonsumtion skriver inte krönikor i Affärsvärlden, utan det handlar om fattiga människor i Afrika som inte längre har råd att köpa bensin, eller svensken som lever på marginalen som till slut säljer bilen och tar cykeln till jobbet istället. Det är lätt att sitta med ett välavlönat jobb i Stockholm, fjärran från alla verkliga problem och ställa sig frågande till brist på mat eller olja.

Ekdal tror också att USA:s statliga ekonomi kommer på fötter igen då han tror på att allt positivt som kan inträffa inträffar. Det är en lika stort misstag som de som tror att allt negativt inträffar gör. I verkligheten kommer Obamarama med tomma ord om 4 000 miljarder i minskat budgetunderskott de närmaste 12 åren. Bara inte nu. Nedskärningarna skall ske senare. Även om de skedde jämt utspridda så är det bara en besparing på drygt 330 miljarder USD om året, på en statsbudget som går back 1 600 – 2 000 miljarder USD per år. Läs gärna lite på Zero Hedge om stora ord vs verklighet, t ex de 38 miljarder USD som man beslutade om i förra veckan. De blev 353 miljoner i verkligheten. Ord och visor. Eller lite analyser av utspelet om 4 000 miljarder, här eller här.

Det finns realister och så finns det Ekdal. Realister tror inte på vad en del kallar jordens undergång, men de tror inte heller på BAU.

Ekdal tror på BAU, business as usual, han tror att de ständiga anpassningarna gör att allt kommer fortsätta som förut.

Han menar att prognosmakare har dåligt på fötterna redan från början, men gör misstaget att alltså tro att allt måste ske över en natt, annars är prognosen fel. När det gäller peak oil kommer utvecklingen mer sannolikt se ut som nedan, vilket är en form av Ekdals anpassning. Sänkt ekonomi minskar energibehovet och det blir Ekdals “ingen brist på olja”. Brist på jobb, välstånd och välfärd däremot.


Se tidigare inlägg om biflation för en förklaring. Prognosen blir de streckade linjerna ovan, men eftersom utvecklingen ser sågtandad ut så blir det väldigt svårt för en person med begränsad begåvning att förstå att prognosen inte är fel även om utvecklingen ser ut att gå åt ett annat håll. För tillfället. De små stegens tyranni skymmer skogen för alla träden.

Men det enda vi kan vara säkra på är förstås förändring. Större förändringar än Ekdal kan tänka sig. En dag kommer Ekdal uppleva oljebrist, men inte förstå det, för vid det laget har han sålt bilen och tar kollektivtrafik istället, om han nu har kvar jobbet. Alla förändringar är inte till det bättre, även om de genomlevs som vanligt. En dag i taget.

Tillägg: Det finns linjärprognoser åt positivt håll också, t ex att svenska staten skulle vara skuldfri år 2018 om allt fortsätter som nu. Lågkonjunkturer skall vara ett minne blott, och vi lever i en ny ekonomi. En tigerekonomi. Tja, när någon kallar ditt lands ekonomi tiger, oavsett om det är Sydostasien eller Irland så är det dags att ta fram bössan. Tigrar har en tendens att slita halsen av sitt byte.