Alla känner förstås till Dilberts princip, eller den relaterade Wanjas princip.
I seriestrippen Dilberts barndom gav skaparen ut en bok som hette The Dilbert Principle. Tesen i boken, själv principen, var att en person stiger i organisationen i omvänd proportion till sin kompetens. Detta för att minimera skadan personen kan åstakomma bland de som faktiskt utför något arbete.
Problem uppstår förstås när företagsledare och politiker når toppen. Då finns det ju inte längre någonstans man kan skicka dem för att bli av med dem innan de hunnit göra skada. För Sverige har det dock ändå fungerat, då vi har kunnat exportera oönskade gamla företagsledare som passerat bäst-före-datum och släppa fram färskt blod och lite nya tankar. Ungefär som vi under 1800-talet kunde exportera oönskade element till att kolonisera Nordamerika och USA.
Låt oss kalla denna företagsledareexport för Svanbergs princip. Och det har fungerat utmärkt. Nu var det ett brittisk företag, BP, som Svanberg skadade och inte något för Sverige viktigt bolag.
Tyvärr innebär ju just Svanbergs groda från igår att denna sista säkerhetsventil för att bli av med oönskat dödkött från våra svenska företagsledningar nu riskerar att strypas åt. Det skall nog mycket till innan något utländskt företag återigen vågar rekrytera svenskar till ledande positioner där man kan behöva tala med media, eller för den delen kunder eller anställda. Istället kommer gamla gråa företagsledare utan visioner att tvingas stanna kvar i Sverige och stagnera svenskt näringsliv och företagande ännu mer. Eller låta grodor hoppa ur munnen och drabba svenska företag istället för brittiska.
Möjligheten att bli av med gubbarna så att unga och fortfarande hungriga ledare kan ersätta dem är kritisk för Sveriges konkurrensförmåga. Se bara på hur det gått med det svenska försvaret där vi numera kan uppbringa fler överstar och generaler än vi har stridsvagnar, vilket förklarar varför det blir som det blir.
Jag ser ingen lösning på problemet. Vad gör svenska staten? Skadekontroll, tack.
För politiker finns ju åtminstone EU som möjlighet att exporteras bort från Sverige, liksom en massa möjligheter att dumpa bort dem till landshövdingetjänster. Eller så får de bli ordförande för svenska Röda Korset. Kanske behöver vi någon form av Samhall för gamla svenska företagsledare?
Tillägg: Svanbergs princip bekräftas delvis i en ny artikel i SvD, där retorikexperten Katti Strandberg säger följande:
– “Jag är inte särskilt förvånad. Överlag ser man ofta prov på tafflighet på en sådan här hög nivå där självinsikten saknas.”
12 kommentarer
Glöm inte bort Treschow i sammanhanget på vars inrådan Svanberg fick jobbet som ordf i BP. Exakt hur turerna gick känner jag inte till men Treschow var ordf i Ericsson när Svanberg fick jobbet där som VD.
Vore det fotboll skulle man nog kalla dessa herrar för ett sk radarpar.
Jag är rädd för att det nog finns "small people" även bland de "unga och hungriga" människorna. Jag tror till och med att det blir vanligare och vanligare med för höga tankar om sig själv längre ned i åldrarna…
Jag tror vi kan summera det hela med "epic fail" för Svanbergs del.
De flesta entreprnörer drivs nog av ett visst mått av storhetsvansinne och grandiositet. Många klarar sig bra, andra sämre. Svanberg har väl aldrig tidigare utmärkt sig för att tala dålig engelska. Han har hållit i många presentationer i samband med alla ekonomiska rapporter från Ericsson. Sannolikt greps han av stundens allvar – blev stel och nervös helt enkelt.
Är det detta som man kallar en (av olja?) Svart Svan-berg på nedsidan för BP?
Roland Fagerfjäll gör i dagens DI en genomgång av VDar som gått från tur till retur och sen otur.
Svanberg, Ramberg, Barnevik, Janne Karlsson mfl men även storheter som Kruger och Wennergren.
Lysande karriärer ersätts med hopplösa klavertramp.
Kanske har deras storhet gjort dem mindre lyhörda och ödmjuka./Oppti
Å andra sidan finns det bara tre sätt att avsluta en karriär på.
1. Pension
2. Döden
3. Klanta bort sig.
Så det är liksom inte så underligt att många storheter råkar hamna på alternativ 3. Lite fooled by randomness här.
Jag kan ge ett fjärde alternativ:
4. Man tröttnar på skiten och byter karriär.
Det alternativet kan ju vara något för Svarta Svanberg. Det ser ju alltid bättre ut att säga upp sig än att bli uppsagd. Han skulle t ex kunna jobba som översättare istället.
Hade Svanberg talat om "the little man" hade han blivit anklagad för att vara sexist.
På det tekniska universitet jag pluggade var lösningen för de som inte klarade t.ex el-programmet att byta till något enklare som ekonomi och management. Dilbert principen gäller mao innan karriären ens har börjat! Testa att googla Scott Adams och the Peter Principle också.
Man bör också ha klart för sig att amerikanerna betraktar sig som bättre än andra. USA utgör världens mittpunkt och allt annat betraktas som perifert. När en svensk "tycker synd" om american rednecks som står upp över öronen i olja uppstår naturligtvis väldiga känslosvall. Jänkare gillar inte att bli ömkade.
Du har rätt om USA Bosse, det finns nog inget annat land där det råder mer diskrepans mellan hur man uppfattar sig själva och hur man verkligen är.
Men till slut kanske det går upp även för amerikanerna att deras storhetstid är över, de har haft sina 15 minuter i rampljuset och kommer inte att vara världens mittpunkt längre oavsett hur många filmer hollywood vräker ut som hävdar motsatsen.